Lunds Universitet Alice Cassius - Eggers

Litteraturvetenskapliga institutionen LIV 040

Handledare Magnus Nilsson

2005-01-17

Jungfrun, horan, madonnan

- kvinnorna i Brechts Moder Courage

Innehållsförteckning

Syfte och metod

Med min uppsats vill jag visa hur Bertolt Brecht i Moder Courage och hennes barn visar upp tre kvinnoroller, tre figurer som nyanseras genom överskridande av arketypernas traditionella ramar. Utgångsläget är de moderna myterna om madonnan, jungfrun och horans anvisade roller vilka beskrivs närmare under stycket ”Om typer och terminologi”. Efter att ha definierat min terminologi kommer jag gå igenom de grundläggande dragen hos de tre arketyperna för att sedan ta exempel ur pjäsen på när dessa bilder rubbas och hur. Jag kommer även visa kort hur detta påverkar pjäsens eventuella ideologi och didaktik. Detta gör jag genom att visa på exempel där Brecht relativiserar figurernas ”kvinnliga” dygder som moderskärlek och uppoffring, visar på hur nära de ligger egenskaper som inskränkthet, dumdristighet och girighet och framförallt – hur svårt det är att se skillnaden. I detta ligger något av nyckeln till min tolkning av Moder Courage – som pjäs men framförallt som karaktär – en person utan moraliskt ställningstagande.

Först kommer jag alltså visa exempel på Brechts överskridande av de givna arketyperna och sedan diskutera hur detta påverkar tolkningen av texten.

Den moderna myten och kvinnan som arketyp

För att ringa in vad jag i min uppsats menar med mina begrepp vill jag kort redogöra för vad jag anser är associerat med arketyperna moder/madonna, hora och jungfru. Begreppen ska alltså inte ses bokstavligt utan som arketyper, representanter för de moderna myter som lever i det västerländska medvetandet. Feministikonen och författarinnan Simone de Beauvoir har i sin klassiska Det andra könet en diskussion kring myter:

”Det är alltid svårt att beskriva en myt. Den låter sig inte fångas eller ringas in, den spökar i medvetandet utan att någonsin ställas fram för detta som ett bestämt objekt. Myten är så svävande och motsägelsefull att man till en början inte urskiljer dess enlighet. Kvinnan är Delila och Judit, Aspasia och Lukretia, Pandora och Athena. Hon är på en gång Eva och jungfru Maria. Hon är idol och tjänarinna, livets källa och mörkrets makt.”[1]

Den framställda kvinnan kan visserligen vara flera typer av kvinnor men alltid i relation till de begränsade myter vårt medvetande bär på. De roller kvinnan hänvisats till i dramats historia är ofta till för att på något sätt belysa berättelsens subjekt – mannen –

och är därför lätta att rubricera. Eftersom mannen är vår samhälleliga norm blir han också dramats norm och det är mot honom allt ställs. En kvinna är alltid en kvinna på scen medan en man kan vara både en man och en människa. Kvinnan har därför generellt sett lättare att bli en funktion i dramat något som passar bra in i Brechts önskan om att belysa större strukturer genom enskilda människors handlingar. De flesta av hans huvudroller är också mycket riktigt kvinnliga.

Northrop Frye definierar en arketyp som ”en symbol som förbinder det ena diktverket med det andra och därigenom hjälper till att förena och integrera vår litterära erfarenhet”[2] eller ”en symbol, vanligen en bild, som återkommer tillräckligt ofta för att kännas igen som ett element i vår litterära erfarenhet som helhet”.[3]

Rollen som moder, ofta i äldre litteratur sammanslaget med maka, är laddad med konnotationer till egenskaper som omhändertagande och uppoffring. Förebildens förebild är naturligtvis madonnan, kvinnan vars enda uppgift är att ge liv åt en man och sedan tjäna honom och sin make resten av sitt liv. Moderns roll i dramat är dock flera gånger före Brecht komplicerad, tidiga exempel som Medea visar både på hur tacksamt det är att använda modern som symbol för den ultimata godheten och hur intressant det blir när den bilden raseras. Tyvärr avskrivs en figur som Medea oftare som en annan stereotyp – hysterikan – än som en intressant psykologisk människa.

En av de starkaste kopplingarna till Moder Courage i pjäsens samtid var den mytiska figuren Niobe som blivit en symbol för oförmågan att skydda sina barn från döden. Enligt grekisk mytologi var Niobe gift med kung Amfion av Thebe, Zeus son, och hade och hade tolv barn. Niobe hånade Leto, mor till Apollon och Artemis, och tyckte att hon som hade så många barn förtjänade mer dyrkan än en ynka tvåbarnsmamma. Detta fick dock sitt straff när Apollon och Artemis i hämnd mördar alla Niobes barn ett efter ett. Det är talande för samtidens tolkning av pjäsen att en figur som Niobe blir den naturligaste parallellen. I myten är det tydligt att hon gör ett misstag och sen får sota för det och av sorg förvandlas hon sedan till en klippa klippa i berget Sipulos. Att tolka Moder Courage på samma sätt blir både ytligt och missvisande. Ifrågasättande krävs både av huruvida hon verkligen gör något misstag och huruvida hon sörjer det. Det senare är otroligt eftersom hon själv inte ser kopplingen mellan sina handlingar och sina barns död.

Horans arketyp som vanligen ställs som motsats till madonnans har i själva verket mycket lite med prostituerade att göra. För att fortsätta med den kristna parallellen representeras hon av Maria Magdalena, den ”fallna kvinnan” som Jesus visar förbarmande över. Idag innefattar dock horans stereotyp i princip alla kvinnliga karaktärer som överhuvudtaget har en synlig sexualitet. Horan som motsats till madonnan måste innefatta alla kopplingar till erotiken eftersom modern står över det köttsliga.

Att skilja mellan madonnan och jungfrun är lite knepigare, faktum kvarstår ju att i berättelsen om Jesu moder som är sinnebilden för modern också är jungfru. I mer nutida framställningar verkar dock erfarenheten vara den avgörande skillnaden. Modern står för klokheten där jungfrun står för oskuldsfullheten.

Att arketyperna kring kvinnor aktualiseras och blir en tacksam grund för en text som Brechts är tätt förknippat med krigssituationen och världsläget. I omvälvande tider avspeglar sig starka krafter på alla plan och givetvis också det genuspolitiska. En omdefiniering av kvinnorollen försökte frammanas av vissa rörelser medan de konservativa varnade för en total upplösning av samhället om kvinnan skulle komma ut ur köket. Nazisterna i Tyskland arbetade aktivt mot en modernisering av kvinnorollen och upphöjde modern som ideal och ultimat karriär för varje (arisk) kvinna.

Det är tydligt att Brecht inte har någon idealistisk bild av nazisternas upphöjda moder. Samtidigt problematiserar han den moderna bilden av kvinnan som en övermänniska där modersrollen och arbetaren kan samverka i harmoni. Moder Courage lever i någon mån den moderna kvinnans roll men blir samtidigt en symbol för dess paradox.

Publikens svårigheter att fördöma Courage som Brecht önskat tyder dock på att modern är en svår arketyp att använda som funktion. Den traditionella idealiseringen är kanske för djupt förankrad. Brecht uttrycker i anteckningar en frustration över folkets motvilja till att se Courage som den förbryterska hon enligt honom är, att publiken missat den värdefulla läxan av att krig inte lär människor någonting.

Om typer och terminologi

När jag använder ordet grundtyp syftar jag på de stereotypa figurer jag beskriver här. De yttre faktorer som ger läsaren den ytliga informationen om karaktärerna innan de fylls med den komplexitet som ger dem dimension genom sina handlingar och repliker. Till skapandet av grundtyperna i Moder Courage har jag räknat in konkreta faktorer som karaktärernas namn, attribut och det man får reda på om deras utseende.

Courage, Yvette och Kattrins grundtyper

Epitetet ”Courage” är en direkt referens till Hans Jacob Christoffel von Grimmelshausen och hans bok Trutz-Simplex - Die Lebensbeschreibung der Erzbetrügering und Landstörzerin Courasche (1670)[4]. Courage hos Grimmelhausen har dock inte tillräckligt med likheter för att namnet ska vara taget enbart som en syftning till Grimmelhausens karaktär. Namnet i sig, ”Moder Mod”, signalerar också till läsaren av pjäsen vilken typ av kvinna det är vi har att göra med. Efter noggrannare läsning av pjäsen och utifrån Brechts egna kommentarer lutar det dock åt att namnet är ironiskt, eller i alla fall ifrågasättande. Kanske bör publiken/läsaren tänka över sin syn på mod. Detta känns extra troligt i och med tidpunkten för pjäsens författande. Året var 1939 och en diskussion kring vem som var modig och feg torde aktualiseras av den uppochnervända moral krig innebär.

I texten diskuteras Moder Courages smeknamn genom en fråga från Fältväbeln. Courage svarar då: ”Courage heter jag därför att jag var rädd för att bli ut-fattig, fältväbel och for genom artillerielden vid Riga med femtio brödkakor i vagnen. De var redan mögliga, det var i sista stund, jag hade inget annat val”.[5]

Courage tar alltså ett beslut av ren rädsla som i förlängningen ger henne ett epitet som betyder just det motsatta – orädd. Med dessa kontraster ironiserar Brecht över hur godtyckligt värderandet att människans handlingar är, något som är genomgående i pjäsen och jag ska återknyta till senare.

Yvette Poitier och Kattrins namn har inga liknande referenser. Möjligen är det en tanke med att ge pjäsens fallna kvinna ett franskklingande namn med alla associationer det innebär.

Moderns tydligaste attribut är hennes kärra. Det är kring kärran allting kretsar och den är både symboliskt och konkret en förutsättning för familjens överlevnad. Symboliskt är den ett hem-substitut och skapar trots sin mobilitet ett centrum som skapar en privat sfär där modern är den dominerande kraften. Liksom samhället i övrigt knyter en moders makt till hemmet. Här är hemmet dock mobilt och innebär en frihet för Courage som kan liknas vid de nya friheter kvinnor i någon mån ställdes inför vid pjäsens författande. Till exempel det ökade förvärvsarbetandet i samband med kriget i flera länder. Även om kvinnan som roll fortfarande var knuten till hemmet blev kvinnors geografiska sfär rent konkret vidare, en effekt av krigstiden som också Courage speglar.

Yvette Poitier är prostituerad och hennes attribut är en hatt och par röda skor. Följdriktigt ställer det till kaos när Kattrin, jungfrun, stjäl dessa i scen 3.

Kattrins starkast framträdande attribut är hennes stumhet, även om benämningen attribut kanske är mindre passande än till exempel karaktärsdrag. I bakgrundsfaktan till dotterns handikapp måste nämnas Helene Weigel, österrikiskan som rollen förmodas vara skriven åt. Hennes språk skulle ställa till problem på den svenska scenen och kanske hade Brecht detta i åtanke när han skapade Kattrins karaktär. Jag menar dock att hennes stumhet är mer än en anpassning efter Helene Weigel. Oförmågan att prata är en symbol för att orden är ett verkningsmedel i det samhälleliga systemet. Genom att hon är stum ställs hon på något sätt utanför de vanliga sociala strukturerna och visar på kommunikationens problem. Att skadan är vållad av systemet/kriget sägs också rakt ut av Moder Courage i sjätte scenen: ”stum är hon också bara på grund av kriget, en soldat stoppade något i mun på henne när hon var liten” (s 83). Hur sexuellt detta ska tolkas är svårt att läsa ut av enbart texten, jag kan tänka mig att det varierar beroende på uppsättning.

Motbilden

I följande tre avsnitt kommer jag att utgå ifrån texten och försöka visa på exempel där de tre kvinnotyperna nyanseras och kompliceras. Alla tre roller innehåller starka element som står i direkt motsats till de egenskaper som brukar förknippas med deras typer och dessa motbilder har stor effekt på hur karaktärerna byggs upp. I Kattrins fall är det hennes kyskhet, jungfruns mest självskrivna egenskap, som ifrågasätts. Yvette är en motsägelse i sig eftersom hon lyckas med något som ingen annan i pjäsen gör: gå ur kriget som en vinnare materiellt sett. Hennes misslyckande är istället att hon plågas av ett svek vilket har lett till en bitterhet som förtär henne, oavsett ytliga framgångar. Det är alltså en hora med pengar och känslor, två attribut som sällan associeras med ”världens älsta yrke”.

Mest komplex är modern själv, Anna Fierling. Motsägelsen i hennes fall är att hon är affärskvinna, vilket enligt Brecht själv omöjliggör henne som mor: ”C. är affärskvinna eftersom hon är moder. Hon kan inte vara moder eftersom hon är affärskvinna.”[6]

I avsnittet om hennes tveksamma moderskärlek vill jag visa på olika sätt att tolka den här motsägelsen och hur lätt det är att luras av våra föreställningar om moderskapets helighet.

Jungfrun eroticeras

I scen 3 får Kattrin tag i Yvettes skor och hatt. När Courage märker detta blir hon ursinning: ”Vad gör du med den där horhatten?” (s 42). Hon tvingar av Kattrin hatten och skorna och hennes våldsamhet kan förklaras med rädslan för sin dotters liv: ”Ska de få syn på dig och göra dig till hora?” (s 42). Sedan smetar Courage in Kattrins ansikte med aska eftersom man blir ”säker” av ”lite smuts” (s. 43).

Att se Courages ursinne som ett utslag av omtänksamhet är dock vanskligt, långt senare i pjäsen nämner Courage att Kattrin en gång stannat ute en natt ”bara en gång under alla dessa år. Sen gick hon omkring som vanligt, men arbetade mera. Jag kunde inte lista ut vad hon varit med om. Jag grubblade en tid på det” (s 82). I den här repliken finns ett lugn som indikerar att hon egentligen inte är så mån om Kattrin som det verkar och att hennes utbrott egentligen kanske handlade om att hon behöver sin dotter som arbetskraft. Vilket understryks av hennes tydliga behov av att, i en bisats, kommentera just Kattrins arbete (”men arbetade mera”).

Som ett understrykande av Kattrins renhet står hon för den enda handling som kan tolkas som osjälvisk och god i pjäsen. Frågan är hur Brechts hållning till detta offer egentligen var. Frågeställningen är som sagt återkommande: vad är föredömligt och modigt och vad är bara dumdristigt och meningslöst?

Den lyckliga horan

Yvette Poitier är i jämförelse med Kattrin och Moder Courage en till synes platt karaktär. Däremot är hon intressant som funktion i pjäsen eftersom hon är den materiella segraren trots sin traditionellt förkastliga yrkesbana och samtidigt den enda som visar någon antydan till att ha känt romantisk kärlek över huvud taget. I sin sång om ”Pip-Petter” i scen 3 heter det bland annat: ”Den kärlek som jag kände, den var en himmelsk makt. ”(s 36)

Tveksam moderskärlek

Pjäsens huvudtematik koncentreras i karaktären Moder Courage. Hennes omöjliga roll som både mor och affärskvinna bär historien fram till ett slut utan givet svar. Olyckligtvis är modern så starkt konnoterad till vissa egenskaper och helgonlika förtecken att dikotomin inte blir så jämställd den hade kunnat vara. Ett exempel på det är hur Herbert Grevenius valt att se på Courages dilemma: ”Den starkaste tågan hos henne är moderligheten, inte den amerikanska, men honans blinda och oreflekterade månhet om avkomman. Därför håller hon sig till kriget. Det är den store försörjaren, kriget betalar bra”.[7] Grevenius utgår på eget bevåg ifrån att moderligheten är en starkare drift än den egoistiska hungern, närigheten och girigheten. Willet har en något krassare syn på Courages drivkraft: ”Throughout all these tragedies (which she feels deeply) Courage’s main concern is to keep her business going”.[8]

Brecht själv har kallat Courage en ”förbryterska som ska fördömas” vilket indikerar hans tro på människans fria val. Enligt Magnus Nilsson ligger förbrytelsen i att ”hon agerar som moder, att hon inte förmår höja sig över det sammanhang som utgörs av hennes lilla familj och att hon vägrar att reflektera över sin funktion i samhället, som objektivt är krigsprofitörens”.[9]

Samtidigt är pjäsen en demonstration av ett moment 22 där alla möjliga handlingar pekar mot fördärv, skillnaden är bara till fördärvets natur: individuellt eller kollektivt. Att Brecht är medveten om att dilemmat egentligen är olösligt vittnar hans tidigare citerade paradox-citat om modern och handelskvinnan men det kan också tas som en bekräftelse på Grevenius synsätt att handeln/den ekonomiska sidan av Courage bara existerar på grund av hennes mer grundläggande plikter som mor. Just detta kompliceras av att det är handelskvinnan Courage som blir modern Courages barns bödel. Brecht visar alltså att Courages val att arbeta för att möjliggöra en fortlevnad av sina barn bidrar till det precis motsatta. Hur medvetet och fritt det valet är går dock att diskutera.

Att Brecht såg modern, och människan i stort, som en social varelse visar han i hela sin idé om den episka teatern. Och hans uttalande om att pjäsen vill visa på att man ”hade kunnat handla annorlunda under andra bettingelser” stämmer väl överrens med den modersbild Simone de Beauvoir uttrycker i Det andra könet: ”Moderns inställning bestäms av hela hennes situation och hur hon anpassar sig till den.”[10] Detta ska ses i ljuset av att Grevenius inställning antagligen var den rådande normen vid tiden för pjäsens tillkomst, och för den delen långt in i våra dagar. Att modern är ett tillstånd som är naturgivet och en instinkt som överskrider all social påverkan. När Beauvoir först uttryckte sitt klassiska ”man föds inte till kvinna man blir det” var det startskottet för att se kvinnan – och i förlängningen alltså också modern – som en konstruktion och därmed en produkt av sin miljö. Moder Courage är i allra högsta grad bestämd av sin situation och miljö – kriget – och hur hon anpassar sig till den med de medel som bjuds.

Effekter på pjäsen

Den relativisering av stereotyper som Brecht visar upp i Moder Courage inbjuder till flera alternativa tolkningar och ställningstagande för läsaren/publiken. Något som torde vara eftersträvansvärt för Brecht själv som med sin episka teater just ville motverka teatern som gav sin publik färdiga svar.

För Moder Courages karaktär i synnerhet och pjäsen i allmänhet är temat en konflikt mellan dygd och brott. 19:e mars 1940 skriver Bertolt Brecht att han funderar på att skriva om Herr Keuner som ”befarar att världen har blivit obeboelig, när alltför stora brott eller alltför stora dygder är nödvändiga för att människan ska kunna tjäna sitt uppehälle”.[11] Att även dygder kan vara på något sätt skadliga, eller ett tecken på förfall uttrycker också Moder Courage: ”I ett bra land behövs inga dygder” (s 28).

I en läsning av pjäsen kommer karaktärernas handlande förstås olika beroende på vilken grundideologi läsaren besitter alternativt tillskriver texten. Inga av Brecht utskrivna handlingar har en given förklaringsmodell utan kan alltid relativiseras. Detta visar tydligt att dygderna och brotten ligger så nära varandra att det är upp till varje individuell tolkare att avgöra vad som är vad. Det som en tolkare ser som dumdristigt kan nästa se som ädelmodigt (ex Kattrins slutscen) och när Moder Courage får hela kriget att handla om sin dotters ögonskada – ”För mig är det ett historiskt ögonblick att de slagit min dotter över ögat” (s 83) – är det antingen en inskränkt individualism eller en symbol för den lilla människans kamp i krigets diffusa massa. Just förläggandet av berättelsen i en krigszon förstärker känslan av att dagens lagar kommer vara morgondagens brott (för att låna en formulering av det eminenta bandet Style Council) och belyser hur godtycklig människans moral är. Alltså både inuti diegesen och utanför.

För Brecht var dock denna tvetydighet en metod för att se just entydigheten. I sitt fördömmande av Moder Courages handligar indikeras att hon hade kunnat välja annorlunda eller som Brecht uttryckt det ”inga offer är för stora för att stoppa kriget”. Tolkningen kanske är godtycklig men didaktiken är det inte. Oavsett hur man väljer att se på handlingarna i Moder Courage så är meningen med pjäsen att man ska gå därifrån och se hur illa det går för någon som tror att de kan leva i ett krig utan att ta ställning.

Slutsats

Jag menar att det från Brechts håll var ett mycket medvetet drag att använda sig av kvinnliga arketyper för att understryka användandet av karaktärer som funktioner. I och med de tydliga konnotationer modern bär, inte minst i den historiska kontexten, blir hon en tacksam pappfigur att problematisera. Texten handlar om offer och valmöjligheter och med den politiska agenda vi vet att Brecht hade är det troligt att han valt tema för att belysa hur enorma offer vi kan tvingas göra i kampen mot kriget.

.

Litteraturlista:

Beauvoir, Simone de, Det andra könet, Stoc kholm: Nordstedts 2002

Brecht, Bertolt, ModerCourage och hennes barn (1955), Stockholm 2003

Brecht, Bertolt, Exil & Sezuan & cigarrer, urval och översättning: Ulf Peter Hallberg,

Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2002

Frye, Northrop, Anatomy of Criticism. Four essays. Princeton: Princeton University Press, 1971

Grevenius, Herbert , Brecht - liv och teater: handbok till Radioteaterns huvudserie 1964/65, Stockholm : SR, 1964

Nilsson, Magnus, ”Bara vara mor?”, Från Eden till Damavdelningen : studier om kvinnan i litteraturen : en vänbok till Christina Sjöblad, red. Bibi Jonsson, Karin Nykvist, Birthe Sjöberg, Lund : Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ. 2004

Willett, John, The theatre of Bertolt Brecht : a study from eight aspects, London 1959

---

[1] Beauvoir, Simone de, Det andra könet (1954) Stockholm 2002, s 120

[2] Frye, Northrop, Anatomy of Criticism. Four essays. Princeton: Princeton University Press, 1971, s 99

[3] ibid, s 365

[4] Trutz-Simplex är en uppföljare till von Grimmelhausens Simplicissimus, en pikareskroman om trettioåriga kriget som kom ut 1669.

[5] Brecht, Bertolt, ModerCourage och hennes barn (1955), Stockholm 2003, s 10 (följande citat från samma källa markeras med parenteser i texten)

[6] Citerat och översatt av Magnus Nilsson i ”Bara vara mor?”, Från Eden till Damavdelningen : studier om kvinnan i litteraturen : en vänbok till Christina Sjöblad, red. Bibi Jonsson, Karin Nykvist, Birthe Sjöberg, Lund : Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ. 2004, s 191

[7] Grevenius, Herbert , Brecht - liv och teater: handbok till Radioteaterns huvudserie 1964/65, Stockholm : SR, 1964, s 188

[8] Willett, John, The theatre of Bertolt Brecht : a study from eight aspects, London 1959, s 46

[9] Nilsson, s 186

[10] Beauvoir, s 332

[11] Brecht, Bertolt, Exil & Sezuan & cigarrer, urval och översättning: Ulf Peter Hallberg,

Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2002