Institutionen för litteraturvetenskap

och idéhistoria

”Really it was a beautiful sight”

- en analys av de barnlitterära respektive de modernistiska dragen i Virginia Woolfs Nurse Lugton’s Golden Thimble

Alice Eggers

C-uppsats i litteraturvetenskap

Framlagd för: Maria Nikolajeva

Handledare: Maria Nikolajeva

4 maj 2005

ABSTRACT

Den här uppsatsen utforskar de barnlitterära respektive de modernistiska dragen i Virginia Woolfs Nurse Lugton’s Golden Thimble. Detta görs huvudsakligen genom en textanalys som har sin grund i två sammanfattningar. I den första summeringen ingår modernism, impressionism och Woolfs författarskap som destilleras till fem representativa punkter och i den andra barnlitteraruren som litterär tradition och form. Efter detta visar jag på drag i boken som antingen samspelar eller kontradikterar mot dessa punkter och får på så sätt en bild av Nurse Lugton’s Golden Thimble som både en barnbok och en modernistisk vision.

Inledning.......................................................................................... 4

Tidigare forskning............................................................................................................ 4

Frågeställning................................................................................................................. 5

Bakgrund.......................................................................................... 5

Modernism och impressionism............................................................................................. 6

Modernismens relation till barnlitteraturen.................................................................. 6

Virginia Woolf.................................................................................................................. 7

Sammanfattande stildrag................................................................................................ 8

Barnlitteraturens konventioner................................................... 8

Barnlitteraturen som genre............................................................................................. 9

Barnbokens form............................................................................................................. 10

Textanalys..................................................................................... 11

Tema och struktur........................................................................................................... 11

Ramberättelse och hemma-borta-hemma-struktur................................................................... 12

Bimotiv......................................................................................................................... 13

En fantastisk berättelse?.................................................................................................... 14

Berättarperspektiv och synvinkel................................................................................... 16

Tilltalet......................................................................................................................... 17

Handlingen..................................................................................................................... 20

Didaktik och subjektivitet.............................................................................................. 21

Nurse Lugton’s Golden Thimble: didaktik............................................................................ 24

Subjektsposition............................................................................................................. 24

Språket........................................................................................................................... 25

Upprepningens verkningsmedel.......................................................................................... 26

Nonsens........................................................................................................................ 28

Metamorfosen................................................................................................................. 30

Slutsats.......................................................................................... 32

Källor:........................................................................................................................... 33

Inledning

Författarinnan Virginia Woolf är en av få kvinnor som har fått plats i en västerländsk litterär kanon. Få känner dock till att det finns en barnberättelse bland hennes verk. Nurse Lugton’s Golden Thimble hittades av Mr Wallace Hildick när han undersökte manuset till Mrs Dalloway. Berättelsen publicerades första gången i The Times Literary Supplement 17 juni 1965 men är troligtvis skriven kring 1925 då Mrs Dalloway gavs ut. Leonard Woolf, Virginias änkling, skriver i förordet till den utgåva jag använder att berättelsen är skriven för Virginias systerdotter Ann Stephen men jag tänker hålla mig ifrån att blanda in den här typen av biografiska fakta i min analys. Då jag citerar ur min primärtexthänvisar jag till sidan genom ett nummer i parentes efter citatet.

Tidigare forskning

I mitt arbete med Nurse Lugton’s Golden Thimble har jag förvånats över hur förbisedd den verkar vara, både i barnlitteraturens sfär och inom Virginia Woolf-forskningen. En enda direkt artikel om boken har jag hittat, Wendy Lessers Children’s Books; a Drape of One’s Own och den handlar inte ens om exakt den bok jag har i min ägo.[1] Wendy Lesser kallar boken för Nurse Lugton’s Curtains och bilderna är inte som i min bok gjorda av Duncan Grant utan av Julie Vivas. Dessutom verkar hennes version längre än min eller skiljer sig i alla fall på vissa punkter. Meningen som i min bok lyder ”Nobody harmed the lovely beasts; but it was well known that nobody could ever catch them” (12) blir i Wendy Lessers version: ”Nobody harmed the lovely beasts; many pitied them.” Vilket ju gör en avsevärd skillnad i förståelsen och upplevelsen av undermeningar och didaktik.

Peter Hunt skriver i sin An Introduction to Children’s Literature att barnböcker är ” […] rarely acknowledged by the literary establishment. Few people know that Thackeray, Woolf, Plath, Hardy, Joyce, and many other major authors wrote for children”.[2] Han nämner Woolf som i förbigående men utvecklar det inte närmare. I översiktsverk om Woolf själv har jag inte hittat boken nämnd och inte heller i Juliet Dusinberres Alice to the Lighthouse som annars sysslar just med Virginia Woolfs relation till barnlitteraturen.

Frågeställning

Nurse Lugton’s Golden Timble är ett bra exempel på när den traditionella synen på barnlitteratur blir otillräcklig. Detta beror framförallt på att bokens modernistiska särdrag är svåra att förklara inom ramen för barnlitteraturens konventioner och vill hellre bli förklarade med begrepp och exempel från allmänlitteraturen. Huruvida detta påverkas av att jag som läsare vet att det är författarinnan Virginia Woolf som har skrivit den är troligt men jag upplever ändå att stildragen i sig är uppseendeväckande i den barnlitterära sfären. I min uppsats vill jag visa på konflikten mellan modernistisk litteratur och barnlitteratur men också områden där de båda sammanfaller. Min fråga är huruvida Virginia Woolfs bok Nurse Lugton’s Golden Thimble i första hand är en barnbok eller i första hand en modernistisk bok. Vilka barnlitterära markörer hittar vi i texten och räcker dessa för att placera boken i den barnlitterära traditionen?

Bakgrund

Jag kommer först kartlägga några av de förutsättningar i vilka min analys tar utgångspunkt. Genom att kort definiera modernismen och dess underkategori impressionismen vill jag slippa den begreppsförvirring som annars lätt uppstår när man rör sig med så mångfacetterade begrepp. Naturligtvis innebär inte detta att min tolkning är på något sätt sann eller allenarådande utan är definierad utifrån uppsatsens behov. Ett avsnitt följer om modernismens relation till barnlitteraturen och lite av den tidigare forskning som tangerar mitt arbete innan jag fokuserar på Virginia Woolf. Under rubriken Sammanfattande stildrag summerar jag mina utgångspunkter till en hanterbar plattform för min textanalys.

Modernism och impressionism

Jag har valt att använda begreppet modernism enligt den definition som passar för mitt arbete. Lena Kåreland sammanfattar i Modernismen i barnkammaren:

”Det vanligaste synsättet torde vara att uppfatta modernismen som en rörelse och inte som en period.Samtidigt innefattar modernismen i sig ett antal –ismer (dadaism, futurism kubism o.s.v.) vilka betraktas som rörelser.”[3] De kriterier jag sätter upp för modernismen handlar alltså om rörelsens idéer och estetik och inte biografiska fakta kring några speciella årtal.

Impressionismen är en del av modernismen och inte heller ett entydigt begrepp vilket får mig att vilja redovisa min definition innan vi går vidare. Det väljer jag att göra med två citat från The Penguin dictionary of literary terms and literary theory: ”the novelist’s technique of concentrating on the inner life of the main character rather than on external reality” och ”the resulting impression depended on the perception of the spectator”.[4] I förlängningen innebär detta att det inte finns någon objektiv verklighet utan bara enskilda människors subjektiva dito och att detta kommer till uttryck i romankonsten genom ett intresse för det inre livet. Virginia Woolf har sin givna plats inom den impressionistiska riktningen där kännetecknet är en fokusering av sinnesupplevelsen, intrycket, och att författaren beskriver intryck så som han/hon upplever dem, inte så som de ser ut.

Modernismens relation till barnlitteraturen

Modernismen är en intressant litterär era i arbetet med barnlitteraturens historia. En av de största anledningarna till detta är att modernismen var intresserad av barn och barnslighet, en enligt Kåreland revolt mot traditionen: ”I modernismens revolt mot traditionen ligger även ett framhävande av ungdom och ungdomlighet. Barnet och det barnsliga ställdes i förgrunden och gavs en särskild vikt”.[5] Trots detta är det först på 1990-talet sambandet mellan modernism och barnlitteratur har blivit ett vanligt föremål för forskning. Ulf Boëthius börjar sitt förord till antologin Modernity, Modernism and Children’s Literature med orden: ”The relation of childen’s literature to modernity and modernism has become a central issue in international children’s literature research in the 1990s.[6]

Juliet Dusinberre har gjort ett av de första och mest radikala försöken att uppmärksamma synen på barnlitteraturens förhållande till allmänlitteraturens modernistiska era i sin bok Alice to the Lighthouse vilken också av Boëthius beskrivs som ”pioneering”.[7] Dusinberre är dessutom fokuserad på just Virginia Woolf vilket torde göra hennes forskning intressant för min uppsats. Dock har jag funnit att hennes inriktning på Woolf snarare bromsar min möjlighet att använda Alice to the Lighthouse eftersom jag vill friställa Nurse Lugton’s Golden Thimble från Woolfs övriga författarskap och denne som sagt inte är nämnd hos Dusinberre.

Virginia Woolf

Om Virginia Woolfs unika författarskap har skrivits hyllmeter. Dock saknas det i alla de biografier jag slagit i uppgifter om just Nurse Lugton’s Golden Thimble. Jag vill här göra en översikt av typiska drag hos Virginia Woolf för att kunna använda dem i min uppsats och knyta dem till modernismen. Detta gör jag för att skapa en utgångspunkt för min textanalys senare.

I översiktsverket Litteraturens historia i världen beskrivs Virginia Woolf som en efterföljare till James Joyce och framförallt Henry James. Hennes säregna stil ägnas inte mycket uppmärksamhet utan hennes impressionistiska stil ses som en vidareutveckling av James. I samma stycke hävdas att den inre monologtekniken är något Woolf lärt sig av Joyce.[8] I ett liknande verk, Litteraturens historia 1914-1945 kan man bland annat läsa om Woolf att hon menade att ”livet består av en rad ögonblick, och konstnärens uppgift är att återge det sanna inre livet hos sina gestalter i dessa ögonblick”. Än mer signifikant är hennes uttalande – enligt samma verk – om att hon ”helst ville bli av med handlingen helt och hållet och koncentrera sig på visionen”.[9] Detta strider, helt emot den konventionella synen på en barnberättelse och är en av andledningarna till att en barnbok av Virginia Woolf är ett så intressant forskningsobjekt.

Sammanfattande stildrag

För att knyta ihop modernismen och Woolf till en hanterbar enhet har jag valt att ta fasta på vissa utmärkande drag som är av intresse i förhållande till min primärtext. Dessa kan sammanfattas i:

1. Estetik över innehåll

2. Fokus på det inre livet snarare än yttre verkligheter

3. Koncentration på vision – ej handling

4. Verkligheten som subjektiv

5. En dragning åt lek och naivism

Med dessa punkter fastslagna vill jag gå vidare och på liknande sätt destillera fram en utgångspunkt av barnlitteraturens konventioner för att sedan påbörja min textanalys.

Barnlitteraturens konventioner

Nästa steg blir för mig att beskriva bakgrunden utifrån specifik barnlitterär teori. Perry Nodelman menar i The Pleasures of Children’s Literature slagkraftigt att ”something called ’children’s literature’ exists only because people are convinced that children are different from adults”.[10] Synen på barnlitteraturen är således föränderlig liksom synen på barn och barndom. I följande avsnitt säger jag något om relationen mellan barnlitteratur och allmänlitteraur och berättar om hur jag kommer att använda mig av exempel på barnlitterära konventioner i min textanalys.

Barnlitteraturen som genre

I översiktsverket Från Snövit till Snobben beskrivs barnlitteraturens marginalisering: ”I den allmänna kulturhistorien har barnboken hittills tilldelats en blygsam plats”

samtidigt som redaktören Vibeke Stybe väljer att se barnlitteraturen som en gren: ” […] barnboken präglar en periods litterära kultur minst lika mycket som den höglitterära diktningen, av vilken den utgör en gren”.[11] Detta synsätt har trots Stybes förmodligen välvilliga inställning bidragit till barnlitteraturens friställning från de stora litterära strömningarna och att den ofta är räknad som en enda genre. Detta bevisas till exempel i litterära översiktsverk såsom Lars Lönnroth, Sverker Göransson och Sven Delblancs Den svenska litteraturen som i tredje bandet behandlar perioden 1920-1995. Sonja Svensson har där givits ett eget kapitel för barnlitteratur vilket visserligen är bättre än inget alls men synen på barnlitteratur som en homogen genre blir samtidigt tydlig. Svensson tangerar detta försiktigt i sitt avsnitt om de barnlitterära institutionerna: ”Trots att åtskilliga författare skriver både för barn och vuxna rör sig barnlitteraturen till stor del i ett eget system”.[12]

Under mellankrigstiden då Nurse Lugton’s Golden Thimble troligtvis skrevs hände mycket inom barnlitteraturen, det fanns plats för innovativ barnlitteratur i samhällets klimat. Den nya synen på barnet och barnboken sammanfattar Sonja Svensson:

Nittonhundratjugo- och 1930-talens psykologiska och pedagogiska nytänkande förändrade radikalt synen på barnet och dess speciella behov. Istället för tukt och fostran anbefalldes lek och utlevelse av den naturliga barnsligheten – en process som krävde lämpligt material, inklusive frigörande litteratur.[13]

Det här visar på en öppen attityd gentemot till exempel fantasi och nonsens men också att statusen höjdes för att kunna roa eller tala till barn. Peter Hunt kallar åren mellan första och andra världskriget för en period ”of contrasts”.[14] Med det menar han bland annat att det blev populärt att skriva för barn men att kvaliteten varierade, det var uppskattat att skriva till barn som värdiga medborgare men få lyckades. Han vill dock slå fast att:

Certainly – althoug there are many exceptions – the tone of voice, the mode of telling, and the narrative contract between narrator and implied child reader of the children’s book that we recognize today were fully established.[15]

Att det finns många undantag kan vara värt att stryka under en gång till men det kan stämma att idén om att hitta ett jämlikt tilltal i barnboken var etablerad.

Till stor del skulle barnlitteraturen kunna studeras på samma sätt som vuxenlitteraturen men en viktig skillnad finns i åldersskillnaden mellan författare och läsare eller i böcker för mindre barn åldersskillnaden mellan uppläsaren och lyssnaren. En vidare diskussion av detta återkommer under avsnittet om oskuldsfullhet och naivism.

Barnbokens form

För min textanalys behöver jag också använda mig av kriterier för barnlitteratur som är textcentrerade. Perry Nodelman har i The Pleasures of Children’s Literature försökt ringa in typiska drag för en barnbok. Dessa visar kanske först och främst på de vanliga föreställningarna om barnböcker snarare än verkligheten men då det jag kommer diskutera i min analys av Nurse Lugton’s Golden Thimble är just hur väl den stämmer in på en konventionell syn på barnlitteratur därmed kan Nodelmans kriterier komma till användning. Dessa är:

1. Simple, but not necessarily simplistic

2. Action-oriented rather than character-oriented

3. About children (or childlike animals or other creatures)

4. Presented from the viewpoint of innocence

5. Optimistic, an with happy endings

6. Didactic

7. Repetitious in diction and structure

8. Thematically concerned with opposing or balancing utopian and didactic concerns[16]

Vissa av dessa punkter är mer användbara än andra för min uppsats, liksom vissa konventioner saknas hos Nodelman och återfinns hos andra. I min textanalys kommer jag att använda mig av hans, och andras, syn på konventionerna och ställa dessa mot min primärtext. I samband med detta kommer jag ta upp de modernistiska kännetecken jag slutit mig till i tidigare avsnitt och vill utifrån denna grund visa på textens anknytning till å ena sidan modernismen och Virginia Woolf och å andra sidan barnlitteraturens tradition.

Textanalys

I min analys av primärtexten kommer jag gå igenom olika perspektiv på berättelsen och diskutera dessa utifrån modernistiska respektive barnlitterära tankar. Ur detta kommer jag att lägga fram alternativa sätt att se på Nurse Lugton’s Golden Thimble och vilka litterära grepp som förespråkar dessa. Då jag citerar ur primärtexten markeras sidnummer i löptexten inom parentes.

Tema och struktur

Vad som tematiseras är en grudförutsättning när man som läsare försöker kategoricera en bok. Ett tema kan beskrivas som bokens centrala idé eller mening vilken kan vara tydlig eller dold.[17] Temat i en bok är också bokens huvudmotiv, det mönster som återkommer i historien.[18]

I Nurse Lugton’s Golden Thimble är det tydligaste motivet att det händer fantastiska saker när de vuxna sover. Det är berättelsen om detta som har möjlighet att göra avtryck i barnets medvetande och skapa spänning. Detta tema är en vanlig struktur inom barnlitteraturen som jag väljer att kalla hemma-borta-hemma-strukturen.

Ramberättelse och hemma-borta-hemma-struktur

Ett typiskt tema i barnlitteraturen är strukturen hemma-borta-hemma. Vivi Edström benämner strukturen ”hem-uppbrott-äventyr-återkomst”[19] och Perry Nodelman kallar det för” home/away/home story pattern”.[20] Han menar att anledningen till att mönstret är så vanligt förekommande är att alla vanliga motsatser ”relate to the metaphores of home and away”.[21] Hemmet representerar den lugna vardagen och ställs emot ett fartfyllt äventyr i främmande land.

I Nurse Lugton’s Golden Thimble går det faktiskt att hitta en deklarering av de två berättelsenivåerna inne i texten:

They were only patterns so long as old Nurse stitched. But directly she began to snore, the blue stuff turned into blue air, and the trees waved; you could hear the waves breaking on the lake; and see the people crossing the bridge to market. Immediately, the animals began to move. (7)

Här beskrivs vad som händer när Nurse Lugton somnar, det som varit ett mönster på gardinen hon syr på kommer plötsligt till liv och djuren börjar röra sig. Vi har alltså förflyttats från en värld till en annan.

Förekomsten av en ramberättelse tillhör ett av barnlitteraturens vedertagna grepp och är ett av de starkaste argumenten för att placera Nurse Lugton’s Golden Thimble i en barnlitterär tradition.

Bimotiv

De motiv som inte utgör berättelsens huvudsakliga struktur brukar kallas bimotiv, sidomotiv eller sekundära motiv.[22] Ett exempel på ett sånt i Nurse Lugton’s Golden Thimble är förekomsten av djur som ju dominerar i boken. Som motiv i barnboken är djur vanliga, djuren är varelser som är mindre civiliserade än människor och vars rättigheter är inskränkta – likt barns. Perry Nodelman drar parallellen till hur vi omnämner barn: ” […] the common name for children in our society is ’kids’. We tend to think of ’kids’ as basically animal-like savages who mus be taught how to act like civilized humans”.[23] Men djuren i Nurse Lugton’s Golden Thimble är inte förmänskligade som i den klassiska djurberättelsen och kan därför inte lika enkelt översättas och göras till en metafor för barn, även om vissa markörer gör jämförelsen möjlig. Ett sådant exempel är i beskrivningen om djurens frihet: ” […] it was well know that nobody could ever catch them. For it was said that a great ogress had them in her toils. Her name was Lugton” (12-15). Som jag förstår Wendy Lesser menar hon att uttrycket ”in her toils” mer eller mindre tyder på tyrannism: “[…] knowing what I do of Woolf's childhood, pictured a couple of girls whose mother had died when they were young, terrorized by the servant who had been assigned the unpleasant responsibility of keeping them in order”.[24] Samtidigt är ju Lugton, eller den jätte hon är för folket i Millamarchmontopolis, djurens skydd mot att bli fångade och representerar på så sätt trygghet både som motsats till bortamiljön och som karaktär inuti densamma.

Orientalismen är ett genomgående motiv i Nurse Lugton’s Golden Thimble, något som stämmer väl överens med dåtidens brittiska imperialistism. M. Daphne Kutzer har utforskat just Empire’s Children och menar att imperialismens tankar omöjligt kan ha hållit sig utanför barnlitteraturen.[25] Influenserna från asien visar sig på flera ställen i Nurse Lugton’s Golden Thimble, bland annat i det faktum att Mrs. Ginghams gardin har ett mönster som består just av exotiska djur. Detta understryks också i deklarationen av gardinens motiv: ”[they] were trooping down to the lake and the pagoda” (5), där ”pagoda” är en tydlig blinkning mot orienten och kanske framförallt Indien. Kutzer menar att Afrika och Indien är de länder som ”often functioned as fantasy lands and magical kingdoms in children’s fiction”[26] och Millamarchmontopolis bär definitift drag av detta. Ytterligare ett exempel är drottningen som bärs i en typiskt asiatisk ”palanquin”(12). Detta motiv är alltså tidstypiskt och knyter boken till en period i England som litterärt präglades av modernism.

En fantastisk berättelse?

Det finns anledning att i samband med struktur och tema ta upp något om genretillhörigheten för att se om någon ytterligare förståelse kan hittas i en underkategori såsom fantasy eller fantastiska berättelser.

Nodelman menar att all barnlitteratur är mer eller mindre fantastisk, att den ”[…] tends towards fantasy”.[27] Han deklamerar i sin femte punkt att barnlitteraturen är ”optimistic, an with happy endings”[28] vilket ligger till grund för hans resonemang om fantasin: ”If we suspect that reality is not always so happy, then we might see the optimism of children’s literature as evidence of its lack of realism”[29] För honom är den fantastiska berättelsen helt enkelt motsatsen till realism. Som genre finns det dock snävare ramar för vad som är fantasy och inte.

Vivi Edström påpekar att hemma-borta-hemma-strukturen sammanfaller med ett kriterium för den fantastiska berättelsen: ”Konturmönstret hem-äventyr-återkomst som jag tidigare framhållit som så väsentligt i barnboken, kan man alltså strängt taget skönja också här. Det innebär att de flesta fantastiska böcker rör sig med någon typ av ramberättelse”.[30] På grund av detta kan det vara värt att fundera över huruvida Nurse Lugton’s Golden Thimble är en fantastisk berättelse eller inte.

I Steven Ekholms relativt nya En guide till fantasy används begreppet ”tvåvärldsberättelse”, bland annat om George MacDonalds Phantastes och L. Frank

Baums The Wizard of Oz . Skillnaden mot tidigare böcker som behandlat fantasi och magi menar Ekholm är att det som beskrivs är självständiga världar och inte allegorier eller drömberättelser.[31]I Nurse Lugton’s Golden Thimble finns visserligen drömliknande drag – det faktum att den fantastiska världen uppstår av att någon somnar – men det finns inga indikationer på att Millamarchmontopolis är påhittad. Tvärtom har Woolf helt avstått ifrån att kommentera det fantastiska med meningar som ”det verkade som om… ” eller ”det tycktes…” och ger på så sätt, på en inomtextlig nivå, den andra världen samma existensberättigande som vår värld. Rosemary Jackson skriver om den andra världen i fantasy: ”[t]his secondary duplicated cosmos, is relatively autonomous, relating to the ’real’ only through metaphorical reflection and never, or rarely, intruding into or interrogating it”.[32] Värt att notera är att Virginia Woolf inte markerar övergången mellan världarna, det fantastiska inslaget, med någon kommentar kring förflyttningen. Perspektivet verkar snarare vara inifrån Millamarchmontopolis redan från början:

The animals had not moved until – one, two, three, four, five – Nurse Lugton snored for the fifth time. Ah! the old woman was asleep. The antelope nodded to the zebra; the giraffe bit off a leaf of the tree.” (5)

På så sätt kan man säga att även om världarna är friställda från varandra så binds de samman genom berättarperspektivet. I Jacksons kommentar om att världarna sällan möts är det kanske underförstått att de är sammanlänkade genom en persons resa och att det är genom dennes synvinkel läsaren får uppleva de två världarna. Då Nurse Lugton’s Golden Thimble saknar denne protagonist blir berättarperspektivet extra viktigt och det är den rösten som blir läsarens följeslagare till den sekundära världen.

Berättarperspektiv och synvinkel

Ett av de dominerande dragen i kategoriceringen av barn- respektive vuxenlitteratur är berättarperspektivet. Berättarperspektivets roll beskriver Barbara Wall också som extra viktig i barnlitteraturen: ”Since in fiction for children the age difference between addresser and addressee is inescapable and crucial, the manner of the communication takes on a special significance”.[33]

För att kunna ringa in berättarperspektivet måste jag börja just med bristen på protagonist. Nodelman skriver: ”Children’s literature, intended for an audience of children, is meant to relate to the interests of children. Not surprisingly, then, its central characters are children – or at least childlike creatures”.[34] Detta uttalande är som vanligt hos Nodelman utan relativism och gör det till ett tacksamt exempel på mig för att påvisa något av det okonventionella i Nurse Lugton’s Golden Thimble. Den enda möjliga huvudpersonen är Nurse Lugton själv men det är inte hennes synvinkel läsaren upplever.

Maria Nikolajeva skriver i Barnbokens byggklossar att ”[b]erättarens synvinkel behöver inte sammanfalla med personens, och i de flesta traditionella barnböcker gör den inte heller det, eftersom berättaren är en didaktisk, uppfostrande vuxen”.[35]I Nurse Lugton’s Golden Thimble saknas det en person som är närmare barnet än berättaren. Den enda möjliga fokalisatorn utöver berättaren är som sagt Nurse Lugton själv och hennes typ respresenterar snarare just den didaktiska, uppfostrande vuxna. Förhållandet mellan en fokaliserad person på barnets sida och en didaktisk berättare är alltså obefintligt i Nurse Lugton’s Golden Thimble där berättaren har ensamrätt på berättelsens perspektiv.

I bristen på uttalade förmanande eller uppfostrande kommentarer i Nurse Lugton’s Golden Thimble är det lätt att se berättaren som nära barnet, vilket antagligen är Woolfs intention. Som belyses av Nodelmans fjärde punkt är ” presented from the viewpoint of innocence” en av barnlitteraturens konventioner. Brukligt i traditionell barnlitteratur är dock att protagonisten representerar det naiva medan berättaren är den didaktiska rösten. När författaren låter berättaren vara naiv uppstår ofta problem då, liksom Nikolajeva resonerar, den vuxna författaren har svårt att ”avstå från sina vuxna erfarenheter och tankesätt och låtsas resonera som ett barn. Oftast misslyckas författarna med detta, vilket resulterar i att texten låter falskt”.[36]

I Nurse Lugton’s Golden Thimble finns en tydlig vilja att hålla perspektivet på ett barns nivå samtidigt som berättaren kan kommentera händelser och personer och tydliggöra sina värderingar: ” […] could she have known that she had wild beasts all over her, as she slept, what would she have said? Poor old woman!” (11). På så sätt frångås det naiva perspektivet då det enligt Nikolajeva bör innebära att berättaren ”oförmögen att bedöma händelser omkring sig eller andra personers beteende och uttalanden”.[37] Den roll berättaren får blir mer didaktisk, eller auktoritär, och detta visar sig i det komplicerade tilltalet som jag ska ägna nästa avsnitt åt.

Tilltalet

En effekt av berättarens perspektiv är det vi kallar tilltal. Barnlitteraturen skiljer sig från all vuxenlitteratur i det att författaren alltid måste hitta ett sätt att hantera avståndet till sin läsare. Perry Nodelman uttrycker det:

[…] what all the different kinds of textrs described as children’s literature have in common is the dulf between their writers and their intended readers: They are written by adults for peole younger that themselves.[38]

Detta faktum skapar ett glapp som återspeglas i all barnlitteratur i form av olika sorters tilltal. Barbara Wall diskuterar i sin The Narrator’s Voice begreppet att ”write down”.[39] Hon menar att det efter andra världskriget skedde en attitydförändring där det autktoritära tilltalet i barnboken byttes mot ett mer jämlikt. Däremot påpekar hon att:

[…] if this concept is accepted, as it has been, without sufficient examination, it may have unfortunate consequences for children as readers, for it ignores the fact that, as readers, children and adults are not equals, and cannot be. All writers for children must, in a sense, be writing down.[40]

Undantag kan finnas, framförallt i ungdomslitteraturen, men det är ändå en så pass generell sanning att den måste uppmärksammas i arbete med barnlitteratur.

Nurse Lugton’s Golden Thimble en extradiegetisk berättare som talar till en dold narrat. För att utforska vilket tilltal som genomsyrar boken vill jag säga något om en möjlig kontext. I böckerna som skrevs för barn runt sekelskiftet fanns genomgående en strävan efter att vara likvärdigt intressanta för barn och vuxna, ”written almost as much for adults as they were for children”.[41] Barbara Wall menar här att detta tar slut med Rudyard Kipling, Kenneth Grahame och J. M. Barrie och att den nya vågen innebär att försöka skriva enbart till barn: ”[…] children, not children and adults, became the true addressees”.[42] I detta sammanhang tar hon upp Edith Nesbit som också nämns i Dusinberres Alice to the lighthouse på grund av Woolfs eventuella påverkan av Nesbit.[43] Det Wall vill poängtera är Nesbits föredömliga hantering av nämnda glapp mellan vuxen författare och barnläsare. ”She did not exploit the age gap between herself and her readers, although she never pretended that it did not exist”.[44] Humphrey Carpenter, som i sin bok Secret Gardens tar upp barnlitteraturens första guldålder, har dock en radikalt annan syn på Nesbit: ”The truth is that Nesbit was essentially a late Victorian writer, who accepted the attitude, prevalent in the 1870s and 1880s, that children are delightfully naïve”.[45] Carpenters ton påminner om Wendy Lesser i artikeln om Nurse Lugton’s Curtains: ”One can't help feeling, as so often in Woolf's casual writings, overtones of class snobbery.”[46]

Det är lätt att se ett förtjusande, naivt, barn som narrat, adressat och implicit läsare hos Woolf. I boken återfinns talspråksaktiga utrop som: “Poor old woman!” (11) och “Ah! The old woman was asleep” (5) som påminner om hur en saga inlevelsefullt berättas för ett litet barn. Att berättaren på så sätt intar en roll som ett slags sagoberättare är ett vanligt drag i 1800-talets barnlitteratur men återfinns enlig Wall också senare. Hennes resonemang går ut på att A. A. Milnes berättelser om Nalle Puh och J. R. R. Tolkiens The Hobbit har nått förvånansvärd framgång med tanke på författarnas “considerable difficulty in putting children first”.[47] Hon menar att både Milne och Tolkien ”used a nineteenth-century manner, allowing teller-surrogate and observer-listener roles for adult readers” och att de fått kritikernas gillande just eftersom de ”comfortably accommodate adult readers”.[48] I en reell situation där en vuxen läser Nurse Lugton’s Golden Thimble kan denne enkelt ta en plats i berättandet vilket enligt Wall alltså gör vuxenläsaren nöjd då den på liknande sätt omhuldas av berättelsens form. Vidare menar hon att tilltalet inte kan ses om den enda faktorn till den positiva kritiken men att den säger något viktigt om kategoriceringen: ” […] I believe the aspect of narrative address to be an important factor in the admiration these books have received as children’s books”.[49] I tilltalet kan vi alltså hitta en nyckel till åtskillnaden mellan barn och vuxenlitteratur.

Enligt Wall verkar det som att tilltalet i viss mån följt de allmänlitterära perioderna och Nurse Lugton’s Golden Thimble skulle på så sätt vara tidstypisk, men tidstypisk för en barnbok. Eftersom diskussionen kring tilltalet är så centrerat kring barnlitteraturen blir slutsatsen att själva förekomsten av ett tilltal – alltså ett som inte är enkelt – gör att Nurse Lugton’s Golden Thimble kvalificerar som barnbok räknat.

Handlingen

Tydligast i en modernistisk läsning av Nurse Lugton’s Golden Thimble framstår bristen på handling . Nurse Lugton’s Golden Thimble är uppbyggd med en ramberättelse om barnjungfrun Lugton och inuti den en berättelse om staden Millamarchmontopolis. Det finns däremot ingen tydlig förflyttning mellan världarna och därför mycket få ansatser till ett handlingsförlopp. Det som faktiskt händer är att Nurse Lugton somnar och vaknar igen och den värld som beskrivs mellan dessa händelser befinner sig på ett fristående diegetiskt plan. Trots att Nurse Lugton visserligen har en plats i denna världen också, om än som mytisk figur så sker inga förändringar inom dessa två världar. Om vi skiljer de diegetiska nivåerna och ser en värld i taget skulle berättelsen helt sakna fabel.

Detta kan representera vad Nikolajeva kallar ”en möjlighet som radikalt strider mot den klassiska föreställningen om intrigen: en handling som varken leder uppåt eller nedåt och som inte har någon början eller slut i vanlig bemärkelse”.[50] En bidragande orsak till bokens känsla av stillastående är bristen på protagonist, men också den typ av uppbyggnad berättelsen har i sitt utforskade av fantasistaden Millamarchmontopolis. Vikten i framförandet av staden läggs vid beskrivningarna och målar tydligt upp en bild för läsaren. Någon intrig finns dock inte. I denna exotiska stad beskrivs i korthet några händelser. Djuren går ner till vattnet och dricker, människor går förbi och kastar äpplen och bröd samt flera högstatuspersoner som till exempel en drottning passerar. Detta är det intryck som förmedlas av staden till läsaren och är alltså en bild nästan fri från dramatik. Spänningsmomentet ligger inte i handlingen utan i viljan att veta mer om hur Millamarchmontopolis ser ut, vilket gör Nurse Lugton’s Golden Thimble till en berättelse vars starkaste verkningsmedel är beskrivandet, visionen. På så sätt är berättelsen alltså helt i linje med punkt 3 av de modernistiska kriterierna men tvärtemot Nodelmans andra punkt om handlingsorientering.

Lena Kåreland menar också att det är ett avstånd från de traditionella reglerna för barnlitteratur som öppnar upp för estetiken: ”Barnlitteraturens normbrott och avståndstagande från den äldre barnbokens auktoritära hållning gav utrymme för ett mer uttalat intresse för den estetiska formen och det konstnärliga uttrycket.”[51] En sådan traditionell regel är regeln om en konflikt. Hos Nodelman representeras den av en sammanslagning mellan handling och didaktik. Handling därför att det är en dramatisk händelse och didaktik eftersom händelsens syfte är att störta om någonting, mestadels hos protagonisten: ” […] det viktigaste hindret för hjältens (huvudpersonens) kamp för att uppnå sitt mål”.[52] Nurse Lugton’s Golden Thimble är ovanlig då den saknar konfliktmomentet, det sker ingen förändring i boken och inga dramatiska situationer uppstår i någon av berättelsenivåerna. Maria Nikolajeva menar att

[e]tt händelseförlopp måste ha en början, mitt och slut och det är beroende av spänning och upplösning. Spänningen skapas av konflikten, som leder till en upplösning. Intrigens funktion är att organisera händelser kring konflikten […] [53]

Alltså skulle Nurse Lugton’s Golden Thimble vara en av de sällsynta barnböcker som saknar intrig eller så är det inte en barnbok. Alternativet att Nurse Lugton’s Golden Thimble istället är en modernistisk vision är fullt möjligt. Jag vill nu gå igenom och diskutera berättelsens didaktik och subjektivitet för att se om vidare bevis för det ena eller andra alternativet återfinns där.

Didaktik och subjektivitet

Synen på barnlitteratur har länge varit begränsad av att mycket vikt lagts vid de didaktiska aspekterna. Bland annat kan nämnas Lennart Hellsings paradoxala påstående: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk”[54] som sätter fingret på den svåra balansen mellan det didaktiska och det litterärt estetiska.

Under modernismen uppstod idéer om att ta avstånd från gammal moral och förlegade regelsystem. Man ville ta avstånd från didaktiken men ersatte den snarare med en egen ideologi, moralen byttes ut mot en annan som Kåreland påpekar:

Förändringen ledde till ett närmande till barnets nivå, till en större frihet och till ett ifrågasättande av auktoritetstron. Detta innebar dock inte att moraliska aspekter och didaktiska hänsyn helt kom i skymundan. Men det var en moral med helt andra förtecken än tidigare som trädde fram.[55]

Den större friheten öppnar upp för variation i dåtidens barnbok, en dragning åt fantasi och lekar: ” […] modernismens revolt mot realism och naturalism kännetecknar 1940-talets moderna barnbok, i vilken nonsens och fantasi upptog en stor plats”.[56] Detta syns tydligt i Nurse Lugton’s Golden Thimble som just tematiserar föränderlighet och fantasi. Perry Nodelman följer en konservativ linje när han skriver:

Childrens literature wouldn’t exist at all if we didn’t see children as inexperienced and in need of knowledge. Obviously, then, children’s literature is almost always didactic: its purpose is to instruct.[57]

I denna förklaring av didaktik ligger också skillnaden mot ideologi i stort. Barn- liksom vuxenlitteratur kan omöjligt befrias från någon typ av värdegrund men enligt Nodelman handlar alltså didaktik om att textens mål eller mening är att instruera. Om så är fallet skulle alltså estetiska kriterier alltid ha lägre prioritet i barnboken än just detta att leverera en lärdom. Detta är dock en förlegad syn, i arbetet med att höja barnlitteraturens status har också estetiken lyfts fram samtidigt som pedagogiken ändrats: ”Den moderna barnboken uppvisar inte bara en ny estetik utan också en ny barnsyn, grundad på en ny pedagogisk inställning”.[58] På så sätt placerar sig Nurse Lugton’s Golden Thimble i den moderna traditionen då dess estetiska signifikanter vida överstiger dess didaktiska. Ur modernistisk synvinkel hör detta ihop med verklighetens subjektivitet, punkt fyra hos mig, eftersom en sträng didaktik kräver en idé om absoluta värden och en objektiv sanning.

Bristerna i didaktiken leder till en annan intressant upptäckt. Om vi får tro Nodelman som säger att ” [t]he didactic impulse of children’s literature creates its most characteristic structures”[59] så skulle bristen på tydlig didaktik i Nurse Lugton’s Golden Thimble vara en orsak till berättelsens ovanligt händelselösa förlopp och otypiskhet. Alltså enligt schemat att bristen på konflikt och faktumet att ingenting förändras omöjliggör lärandet samtidigt som bristen på ambition att vara lärorik leder till att konfllikten blir överflödig. Detta stärker idén om boken som modernistisk vision eftersom texten enligt denna upptäckt inte är ute efter att berätta något så mycket som beskriva något.

När Ulf Boëthius vill förklara det stora intresset modernismen fick hos barnlitteratur-forskare under 90-talet påtalar han bland annat att ” the tendency of children’s and youth literature during the last two decades to become more like adult literature – not least adult literature in the modern tradition.”[60] Jag menar att den tendensen framförallt handlar om två saker: en ökad komplexitet och en minskad didaktik. Om vi ska tro Peter Hunt har detta i princip löst problemet med tilltalet i barnlitteraturen:

[…] although each generation rewrites the rules, the problem of balance between adult and child within the book has to some extent been solved – partly because writing for childern is a much less anomalous activity than it used to be.[61]

Man kan dock vrida på det och säga att statusen för att skriva barnlitteratur har höjts just därför att den närmat sig vuxenlitteraturen i komplexitet och variation.

När jag nu argumenterat för bristen på tydlig didaktik i Nurse Lugton’s Golden Thimble vill jag visa på att det trots detta aldrig helt går att avstå från att förmedla en ideologi. Didaktik behöver inte vara tydligt instruerande utan kan ligga i vad som verkar premieras i texten.

Nurse Lugton’s Golden Thimble: didaktik

Att leta efter didaktiska eller moraliska förtecken i Nurse Lugton’s Golden Thimble är som framgått ingen självklar uppgift. Jag har valt att titta på de alternativ som beskrivs i berättelsen och vilket som verkar premieras.

Ett exempel är polariseringen mellan det vilda och det tama. De vilda djuren på savannen beskrivs genomgående som fridfulla och oförargliga medan djuren på zoo är så farliga att Nurse Lugton knappt vågar peta på dem med sitt paraply genom gallret. Att det är bättre att vara fri än instängd är en tanke som rimmar väl med modernismens idé men kanske sämre med tidigare barnlitteratur där det var viktigt att förmedla till barnen att ”foga sig” var något positivt. Virginia Woolf skriver utifrån en liberal tanke om barnet som individ och dess frihet, något som i våra dagar har implementerats till en naturlig del av den så kallade didaktiken men som då boken skrevs var något radikalt. Nurse Lugton’s Golden Thimble är med sin brist på didaktiskt tillrättalagd huvudperson en föregångare till barnlitteraturen idag där synen på möjliga subjektspositioner är vidgad. Till skillnad från då kan huvudpersonen i en nutida barnbok inte bara vara mer nyanserad utan också direkt otrevlig:

[c]hildren’s writers hav successfully subverted identification by creating a variety of replusive, unpleasant characters with whom no normal human being would want to identify.[62]

Woolfs sätt att utestänga adressaten genom att inte tillhandahålla en tydlig position i berättelsen är ovanlig för en barnbok och talar för att Nurse Lugton’s Golden Thimble är mer av ett modernistiskt verk än ett barnlitterärt. Vikten av subjektsposition i barnlitteraturen är så stor att jag v ill ägna ett avsnitt åt detta.

Subjektsposition

Bristen på protagonist i Nurse Lugton’s Golden Thimble innebär en brist på tydligt subjektsposition för läsaren. Som Nodelmans tredje punkt säger är en av barnlitteraturens typiska drag att den är ”about children (or childlike animals or other creatures)”[63] vilket hör ihop med föreställningen om identifikation. Maria Nikolajeva skriver att ” […] the assumption that as readers we necessarily must identify with some character in the story we are reading has been seriously questioned by contemporary literary theory”[64] och Nurse Lugton’s Golden Thimble är just ett exempel på en bok som saknar detta.

Subjektspositionen ligger utanför diegesen. Det är en otydlig narrat till vilken berättaren vänder sig som är den enda identifikationsbara karaktären i boken - dessutom en outtalad karaktär som endast beskrivs utifrån berättarens tilltal alltså inte i egentlig mening en karaktär i boken. Detta kallar Maria Nikolajeva för dold narrat och är alltså ”evoked in a children’s story by an address”.[65] Det vill säga att eftersom berättarens tilltal indikerar ett barn som narrat så drar vi slutsatsen att berättelsen vänder sig till ett barn. Enligt tidigare citat av Barbara Wall är just addresseringen en vattendelare mellan barn- och vuxenlitteratuen och om Nurse Lugton’s Golden Thimble är felaktigt placerad i den barnlitterära sfären är addresseringen, tilltalet, antagligen en avgörande faktor. Det är tilltalet som gör det svårast att kategoricera boken utanför barnlitteraturen och se det enbart som modernistisk vision. Inget säger dock att man måste välja det ena eller det andra, nästa avsnitt om språket visar på drag som sammanfaller mellan barnlitteraturen och den modernistiska rörelsen.

Språket

I språket ligger en av de tydligaste beröringspunkterna mellan barnlitterär tradition och modernistiska idéer. Ett tydligt exempel är Lena Kårelands analys av Pippi Långstrump och kapitlet om ”spunk”, som i själva verket är en lingvistisk diskussion om förhållandet mellan tecknet och det betecknade.[66] Nurse Lugton’s Golden Thimble ägnar sig visserligen inte åt språket på någon metanivå eller i teoretiska resonemang men verkar ändå vilja rikta uppmärksamhet mot textens konstruktion. Tecken på detta är bland annat interpunktionen, de ovanligt långa uppräkningarna och nonsensinslagen.

Upprepningens verkningsmedel

Wendy Lesser kritiserar i nämnda artikel vissa språkliga aspekter av texten. Till exempel skriver hon småskolefrökenaktigt:

Young readers old enough to read ’Nurse Lugton's Curtain’ to themselves may be a bit taken aback by the number of semicolons; still, it's never too early to introduce a child to advanced punctuation.[67]

Och hennes påpekande är befogat. Nurse Lugton’s Golden Thimble är översållad med uppräkningar översållade med semikolon:

[…] the elephant with his trunk in the air; the zebra with his front hoof raised; the giraffe smelling the leaves; and the monkey holding the nut in his paws. ( 7)

[…] the elephant and the zebra; next the giraffe and the tiger; the ostrich, the mandrill, the marmot and the mongoose followed; the penguins and the pelicans waddled and waded alongside. ( 8)

Detta bidrar till bokens deskriptiva natur som är det starkaste tecknet på att Virginia Woolf framförallt varit intresserad av formen, vilket är ett av modernismens kännetecken, av mig representerat under punkt ett. Men här sammanfaller estetiken med barnlitteraturens konventioner, det repetitiva inslaget ingår också i Nodelmans barnlitterära drag: ”repetitious in diction and structure”.[68] Han nämner det anglosaxiska fenomenet barnkammarrim och menar att

[…] the structure of nursery rhymes and many other poems is built on repetition and variations of similar sounds and similar-sounding words, sometimes so much so that the pattern of rhythm and rhyme is more significant than the plot or the message.[69]

Den brittiska traditionen av ramsor har alltså samma konsekvens som modernismens idé om estetik – intrigens roll minskar. Detta vill jag plocka fram i Nurse Lugton’s Golden Thimble genom några exempel.

Ett exempel på en ramsliknande upprepad struktur är att djuren i Millamarchmontopolis genomgående beskrivs ihop med en sysselsättning: ”the antelope nodded” (5), ”the giraffe smelling the leaves” , ”the monkey holding the nut” (7), ”the elephants drank” , ”the giraffes ate the tulip trees” (12) etc. Detta ger beskrivningarna en typ av formelaktig ton som påminner om den muntliga traditionen och lyriken, i rakt nedstigande led från Homeros alltså. Det antika eposet kan tyckas märkligt med sitt staplande av ord och repetitiva meningsbyggnader, något som återkommer hos Woolf: ”to the lake and the pagoda, and the boat and the bridge to drink” (5). Just den här språkliga figuren, upprepandet av ordet and/och, kallas polysyndeton och syftar till att förstärka effekten av en upprepning.[70] Användandet av detta grepp för tankarna till den muntliga traditionen eftersom det är ett enkelt sätt att komma ihåg text på men det kan också vara ett barns ord, helt enkelt en naivare form av meningsbyggnad som Woolf använder för att söka sig till barnets nivå.

Boken är överhuvudtaget byggd på många upprepningar. Ända från den inledande raden: ”She had given one great snore” (5) används till exempel genomgående ordet ”snore” i samband med Nurse Lugton: ” […] her needle full of cotton, snoring, snoring […] ”, ”Nurse Lugton snored for the fifth time” (5), ”But directly she began to snore” (7), ”and when Nurse Lugton snored” (8), ”as she snored” (11). Med tanke på bokens mycket få meningar, totalt 30 stycken delat på 6 sidor text, är det ett frekvent använt ord som bidrar till att ge boken en repetitiv känsla. Nodelmans omtalar fenomenet med att säga att ”many nursery rhymes and children’s poems contain repetitions of words […]”[71] vilket väcker en teori om att Nurse Lugton’s Golden Thimble snarare bör placeras i en poetisk tradition än i en prosaisk, historieberättande dito.

En ytterligare poetisk känsla framkallas av bokens tydliga rytm. Utöver den redan nämnda frekventa användningen av uppräkningar växlar texten mellan mycket långa meningar och korta, nästan avhuggna sådana. Det tydligaste exemplet finns i övergången mellan sidan 8 och 11 (sid 9-10 är illustrationer):

Down they went to drink and, as they walked, the blue curtains became covered with grass, and roses and daisies, white stones and red; and puddles and reeds and ditches and cart tracks with frogs hopping quickly in and out of the grass lest the elephant should tread on them (8) On they went. They stood by the lake to drink (11)

Djurens promenad ner till vattnet beskrivs alltså mycket ingående men när djuren stannar så stannar också ordflödet och synen av djuren som nått sitt mål beskrivs bara med ett ”Really it was a beautiful sight” (11) som synliggör berättandet mer än bilden av djuren.

Det tydligt medvetna poetiska språket i Nurse Lugton’s Golden Thimble höjer den estetiska kvaliteten på boken. Perry Nodelman menar dock att det repetitva i barnlitteraturen, liksom han menade de flesta stukturer, är ett utslag av didaktik. ”Because a basic assumption about education is that repeating a task helps us to learn it, another genre trait is repetition”.[72] Maria Nikolajeva nyanserar det genom att säga att ”[u]ppräkning kan tjäna ett antal olika syften. Den kan helt enkelt skapa en färgsstark beskrivning […]”.[73] Den typ av repetition som Woolf använder sig av känns långt ifrån instruerande och bör snarare bedömas som ett poetiskt genredrag. I ett översiktsverk om engelsk litteratur finner vi följande kommentar om Woolfs To the Lighthouse: ”It shows how, in major modernist fiction, the novel not only approaches poetry, but in a certain sense becomes it”.[74] Nurse Lugton’s Golden Thimble innehåller just den karaktäristiska användningen av det poetiska språket som kan antas ligger till grund för detta påstående och bör därför inte klassificeras som ren prosa.

Nonsens

Den poetiska formen och leken med ord för mig in på begreppet nonsens. Ordet är omtalat och studerat framförallt av Elisabeth Sewell som definierar nonsens som ”a collection of words or events which in their arrangement do not fit into some recognized system in a particular mind”[75] Man vet inte exakt när Virginia Woolf skrev Nurse Lugton men troligen rör det sig om åren kring utgivningen av Mrs Dalloway då berättelsen hittades i manuset till denna. Oavsett skrev Woolf under en tidsperiod där nonsens stod högt i kurs. Alice i Underlandet som var en av de stora barnlitterära riktmärkena stod till exempel enligt Göte Klingberg för det ”största namnet inom nonsenslitteraturen”[76] och

A. A. Milnes Nalle Puh som jag tidigare nämnt rönte stora framgångar hos kritikerna var samtida som Woolf. Båda dessa böcker följer dock Sewells definition mycket tydligare än vad som står att finna i Nurse Lugton’s Golden Thimble. Då det inte händer så mycket händer det heller inte särskilt mycket märkligheter, snarare är det hos Woolf bristen på poäng som är mest uppseendeväckande. Bristen på spänning, protagonist och tydlig moral tillsammans med de barnlitterärar markörerna: ramberättelse, tilltalet mot ett extradiegetisk barn eller barnliknande figur etc. har konsekvensen att berättelsen i stort just har svårt att passa in i ”some recognized system”. Som helhet kan alltså boken sägas höra hemma i en nonsenstradition men de språkliga aspekterna är inte lika tydliga.

Ett exempel på språklig nonsens är dock fantasistaden Millamarchmontopolis namn. I Looking Glasses and Neverlands ägnar Karen Coats ett parti åt nonsens. Hon slår fast att ”Just as nonsense doesn’t usually violate phonotactic rules of language, it doesn’t break morphological rules either, though it may certainly bend them to good effect”.[77] Millamarchmontopolis följer detta då ordet är fullt fungerande i det engelska språket, ”it doesn’t contain any unpronounceable combinations of consonants or vowels”[78] och inte minst på grund av sin ändelse ”-polis”. Polis är en stadsstat i Grekland f.Kr, vi hittar det till exempel i Akropolis och Metropolis, alla associationer syftar alltså till känslan av stad. Millamarchmontopolis innehåller som ord alltså en viss logik men är ändå ett påhittat ord och på grund av sin längd ett osannolikt ord. Coats uttrycker det fyndigt om ordet ”Zizzer-Zazzer-Zuzz” ur Dr. Seuss’s ABC: ”[t]hough this word does not exist in English, there is no reason why it shouldn’t”[79] och detsamma gäller väl för Millamarchmontopolis.

Viveke Stybe menar i Från Snövit till Snobben att gränserna är flytande mellan den fantastiska berättelsen och nonsenslitteraturen men att den avgörande skillnaden är att den fantastiska berättelsen i regel är helt igenom logisk.[80] Även om det är svårt att i verkligheten acceptera det logiska i att ett mönster på en gardin får liv är detta fortfarande logiskt inom ramen för berättelsen och alltså inget nonsendrag i sig. De ramar Woolf sätter upp för sin historia, de två diegetiska nivåerna, bibehålls och då fantasin ges så fritt spelrum är det svårt att hitta tecken på nonsens eftersom det inte finns någon ”sense”.

Metamorfosen

För att fortsätta med de litterära drag i boken som är kan kategoriseras både som modernistiska och som barnlitterära vill jag säga något om det metamorfosa.

Nurse Lugton som karaktär är hela tiden närvarande också i den sekundära världen. Hon kommenteras av berättaren även om hon inte är fysiskt närvarande i Millamarchmontopolis och liksom ett barn kan få en stol till en båt blir Lugton en jätte genom berättarens barnsliga perspektiv i fantasivärlden. I vår värld är Nurse Lugton en tant med glasögon på huvudet, snarkandes och trivsamt syendes på en gardin. I Millamarchmontopolis beskrivs hon dock utifrån en myt:

[…] it was said that a great ogress had [the animals] in her toils. Her name was Lugton. She had a face like the side of a mountain, with great precipices and avalanches and chasms for eyes and hair, nose and teeth. (15)

En typ av metamorfos som binder samman intresset för psykologi och psykoanalys med modernistiska tankar är idén om det dubbla jaget. Intressant ur barnlitterär synvinkel är Bruno Bettelheims psykoanalytiska analyser i Sagans förtrollade värld där han tar upp just detta. Han kallar det för transformationer och säger att anledningen till att så många sagor innehåller en motsättning mellan till exempel en god, men död, mor och en elak, men högst levande, styvmor är för att barn behöver kanalisera sin upplevelse av att en mamma/mormor/dylik kan vara snäll i en sekund och arg i nästa. Han menar att

[d] enna uppfinning är långtifrån unik för sagorna, en sådan tudelning av en person som bevarar bilden av den goda människan obefläckad tar många barn till sig som en utväg ur en situation som är alltför svår att bemästra eller förstå.[81]

Som all psykoanalytisk forskning enligt mig är Bettelheim långsökt, men Nurse Lugton’s Golden Thimble innehåller trots allt just den här dikotomin han talar om vilket gör det intressant att ta upp. Där allt i introduktionen av Nurse Lugton indikerar trygghet och välbefinnande: ”She had dropped her head, thrust her spectacles up her forehead, and there she sat, by the fender with her thimble on her finger, and her needle full of cotton […]” (5) gör beskrivningen av henne ur Millamarchmontopolis perspektiv det motsatta.

Likaså skiljer det sig i beskrivningen om vad som händer när Nurse Lugton vaknar. I vår värld beskrivs en fridfull scen: ”All the animals lay still on her knee once more. And Nurse Lugton went on stitching at Mrs. Gingham’s drawing-room curtain” (15), medan det i Millamarchmontopolis är stor dramatik: ”[…] she caught the animals, and froze them, and they stood still on her knee all day, till she fell asleep, and then they came in the evening to Millamarchmontopolis to drink” (15). Skeendena uppfattas olika beroende på i vilken värld vi befinner oss och Nurse Lugton blir på så sätt både den goda och den onda modersfiguren i berättelsen.

Leken med metamorfoser förenar barnlitteraturen med den modernistiska litteraturen. I modernismens upplösning av verklighet, där en människa kan bli en skalbagge, finner vi tydliga paralleller till barnlitteraturen. Modernismen liksom barnlitteraturen tillåter gränser att upplösas och saker att ändra skepnad.

Slutsats

Jag har i min uppsats utforskat hur en barnbok skriven av en av de största modernistiska författarna påverkas av tidens estetiska teori. Där man vid första anbllick ser en traditionell berättelse om ett engelskt överklasshem med lite barnslig fantasi och fina djur ryms det i själva verket kanske en modernistisk vision. Tydligt är att Nurse Lugton’s Golden Thimble har estetiska ambitioner utöver den traditionella barnboken och förklaringen till det hittar vi inom modernistiska kriterier. Nurse Lugton’s Golden Thimble är en bok som beskriver snarare än berättar och passar på så sätt väl in i Virginia Woolfs impressionistiska författarskap. Som jag visat betyder dock inte detta att boken är skild ifrån den barnlitterära traditionen. Utöver de biografiska aspekterna, förlagets kategoricering och illustrationerna innehåller texten fortfarande barnlitterära aspekter som inte går att bortse ifrån, främst i fråga om motiv och tilltal. Slutsatsen blir alltså inte ett resultat under regeln ”antingen eller” utan snarare ”både och”.

Källor:

Bettelheim, Bruno, Sagans förtrollade värld : folksagornas innebörd och betydelse, Stockholm: Norstedt, 1989

Boëthius, Ulf, ”Förord”, Modernity, Modernism and Children’s Literature, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning,1998

Carpenter, Humphrey, Secret Gardens - a study of the golden age of children's literature, Boston: Houghton Mifflin, 1985

Coats, Karen, Looking Glasses and Neverlands – Lacan, Desire and Subjectivity in Children’s Literature, Iowa City: University of Iowa Press, 2004

Cuddon, J. A., The Penguin Dictionary of Literatry Terms and Literary Theory, fourth edition, Penguin Books

Dusinberre, Juliet, Alice to the Lighthouse - children's books and radical experiments in art, Basingstoke: Macmillan, 1999

Edström, Vivi, Barnbokens form - en studie i konsten att berätta, Stockholm: Rabén & Sjögren, 2001

Ekholm, Steven, En guide till fantasy, Stockholm: Natur och Kultur, 2000

Hellsing, Lennart, Tankar om barnlitteraturen, andra upplagan (1963), Stockholm: Rabén & Sjögren,1999

Hertel, Hans, (red.), Litteraturens historia 6 1914-1945, Stockholm: Nordstedts

Holmberg, Claes-Göran och Anders Ohlsson,Epikanalys - en introduktion, Lund: Studentlitteratur, 1999,

Hunt, Peter, An Introduction to Children’s Literature, Oxford University Press,1994

Jackson, Rosemary, Fantasy – the literature of subversion, London and New York: Routledge, 1981

Klingberg, Göte, Barn- och ungdomslitteraturen, Stockholm: Natur & Kultur, 1970

Kutzer, M. Daphne, Empire’s Children – empire and imperialism in classic british children’s books, New York: Garland, 2000

Kåreland, Lena, Modernismen i barnkammaren, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999

Lesser, Wendy, ”Children’s Books; a Drape of One’s Own”, New York Times: http://www.nytimes.com/books/00/12/17/specials/woolf-lugton91.html, 2005-05-02

Nikolajeva, Maria, Barnbokens byggklossar, Lund: Studentlitteratur, 2004

Nikolajeva, Maria, The Rhetoric of Character in Children’s Literature, Lanham: Scarecrow, 2002

Nodelman, Perry, The Pleasures of Children’s Literature, andra utgåvan (1992), New York: Longman,1996

Nodelman, Perry, The Pleasures of Childre’s Literature, New York: Longman, 1992

Olsson, Bernt och Ingemar Agulin, Litteraturens historia i Världen, Stockholm: Nordstedts, 1990

Rogers, Pat, (red.), The Oxford Illustrated History of English Literature, London: Guild

Sewell, Elizabeth, The field of nonsense, London: Chatto and Windus, 1952

Stybe, Vibeke, Från Snövit till Snobben : barnbokens ursprung och utveckling, svensk bearb. av Lars Furuland och Stefan Mählqvist, övers. av Stefan Mählqvist, Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1970

Svensson, Sonja ”Så skulle världen bli som ny”, Den svenska litteraturen 3 – Från modernism till massmedial marknad 1920-1995, red. Lars Lönnroth, Sven Delblanc och Sverker Göransson, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1999

Wall, Barbara, The narrator's voice - the dilemma of children's fiction, Basingstoke: Macmillan, 1991

[1] Lesser, Wendy, ”Children’s Books; a Drape of One’s Own”, New York Times: http://www.nytimes.com/books/00/12/17/specials/woolf-lugton91.html, 2005-05-02

[2] Hunt, Peter, An Introduction to Children’s Literature, Oxford University Press,1994, s 7

[3] Kåreland, Lena, Modernismen i barnkammaren, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999, s 29-30

[4] Cuddon, J. A., The Penguin Dictionary of Literatry Terms and Literary Theory, fourth edition, Penguin Books, s 416

[6] Boëthius, Ulf, ”Förord”, Modernity, Modernism and Children’s Literature, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning, 1998, s 5

[8] Olsson, Bernt och Ingemar Agulin, Litteraturens historia i Världen, Stockholm: Nordstedts, 1990, s 521

[9] Hertel, Hans, (red.), Litteraturens historia 6 1914-1945, Stockholm: Nordstedts, s 147

[10] Nodelman, Perry, The Pleasures of Childre’s Literature, New York: Longman, 1992, s 7

[11] Stybe, Vibeke, Från Snövit till Snobben : barnbokens ursprung och utveckling, svensk bearb. av Lars Furuland och Stefan Mählqvist, övers. av Stefan Mählqvist, Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1970, s 7

[12] Svensson, Sonja ”Så skulle världen bli som ny”, Den svenska litteraturen 3 – Från modernism till massmedial marknad 1920-1995, red. Lars Lönnroth, Sven Delblanc och Sverker Göransson, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1999, s 560

[17] Nodelman, Perry, The Pleasures of Children’s Literature, andra utgåvan (1992), New York:Longman,1996, s 64

[18] Nikolajeva, Maria, Barnbokens byggklossar, Lund: Studentlitteratur, 2004, s 66

[19] Edström, Vivi, Barnbokens form - en studie i konsten att berätta, Stockholm: Rabén & Sjögren, 2001, s 25

[25] Kutzer, M. Daphne, Empire’s Children – empire and imperialism in classic british children’s books, New York: Garland, 2000, s 80

[31] Ekholm, Steven, En guide till fantasy, Stockholm: Natur och Kultur, 2000, s 33

[32] Jackson, Rosemary, Fantasy – the literature of subversion, London and New York: Routledge, 1981, s 42

[33] Wall, Barbara, The narrator's voice - the dilemma of children's fiction, Basingstoke: Macmillan, 1991, s 3

[43] Dusinberre, Juliet, Alice to the Lighthouse - children's books and radical experiments in art, Basingstoke: Macmillan, 1999, ex s 202-6 och 272-8

[45] Carpenter, Humphrey, Secret Gardens - a study of the golden age of children's literature, Boston: Houghton Mifflin, 1985, s 135

[52] Holmberg, Claes-Göran och Anders Ohlsson,Epikanalys - en introduktion, Lund: Studentlitteratur, 1999, s 29

[54] Hellsing, Lennart, Tankar om barnlitteraturen, andra upplagan (1963), Stockholm: Rabén & Sjögren,1999, s 25

[62] Nikolajeva, Maria, The Rhetoric of Character in Children’s Literature, Lanham: Scarecrow, 2002, viii

[74] Rogers, Pat, (red.), The Oxford Illustrated History of English Literature, London: Guild, s 427

[75] Sewell, Elizabeth, The field of nonsense, London: Chatto and Windus, 1952, s 3

[76] Klingberg, Göte, Barn- och ungdomslitteraturen, Stockholm: Natur & Kultur, 1970, s 112

[77] Coats, Karen, Looking Glasses and Neverlands – Lacan, Desire and Subjectivity in Children’s Literature, Iowa City: University of Iowa Press, 2004, s 66

[81] Bettelheim, Bruno, Sagans förtrollade värld : folksagornas innebörd och betydelse, Stockholm: Norstedt, 1989, s 82