Vilans Vänner Kristianstad


Owe Wiberg berättar om Wibergs möbler, sin familj och om Vilan som han minns det



oweeka.jpg
Owe på restaurang Rökeriet, där vi lunchade
En dag på slutet av sommaren 2008 träffades jag, Bengt Jönsson, och Owe Wiberg hemma hos Owe i hans sommarvilla i Äspet, Åhus. Ett långt samtal utspann sig medan ljudupptagaren fick gå. Det är det samtalet med framförallt Owes minnen av familjens möbelaffär och mycket annat på Vilan, som presenteras här i utskriven form.

Owe föddes den 25 juli 1923, och familjen bodde först i styckjunkare Nybergs hus, där Owe växte upp, senare på Södra Kaserngatan, men från 1936 i den nybyggda fastigheten, Långebrogatan 18, där Vilans Nya Möbelaffär kom att inrymmas. Mera om detta nedan. Owe flyttade så småningom in med sin egen familj, hustru Ulla och döttrarna Åsa och Eva, i föräldrarnas våning ovanpå affären, en hörnlägenhet åt järnvägen till. Där bor han ensam kvar idag, även om han tycker, att det blivit lite väl stort för en ensam gubbe - 144 kvadratmeter.


Här följer nu Owes hågkomster, berättade under en sommareftermiddag i Åhus

När jag hade möbelaffären var det populärt med faxar. Då ringde de ibland och sa: Vi faxar ner priserna till dig, Owe…. Ja sa jag, men… Du har väl fax? … Nä för fanken jag har ingen fax, du får vara tacksam och glad, att jag har telefon. Jag har aldrig intresserat mig för sådant, liksom fotografering och datorer sådant…

Först hette det ju Wibergs, det var den gamla affären, den startades i slutet av 1800-talet. Jag har gamla böcker från 1901 och 1902, så kallade dagböcker, och det är roligt att läsa. T ex avlöningar… 16 och 17 kr i veckan. De sålde pinnstolar och sådant, ett dussin pinnstolar t ex kostade 11-12 kr.

Bengt: Det fanns alltså en marknad för möbler på Vilan redan på den tiden? Det hade börjat bebyggas och folk bosatte sig här ute.

Ja, det var ju många som kom med häst och vagn utifrån landsbygden och köpte möbler. Det var nog inte mycket möbelaffärer på landet. Och sen var det ju inne i stan… jag minns inte riktigt när jag la ner, men det är väl så där 6-7 år sedan, 8 kanske… och jag ångrar mig, för affären gick fantastiskt bra även nu på slutet… Du vet.. vad ska man säga… min far satsade alltid på bättre grejer, kvalitet, och det var det inte många som gjorde. De sålde mera standardvaror och sådant.

Bengt: Ja, det minns ju jag också, att i den möbelaffären var det finare möbler.

De sa inte "finare", de sa "dyrare"… Jodå, vi sålde ju mest stilmöbler. Ulla, min fru, och jag vi åkte ju mycket ner till Italien och Frankrike och England och köpte. Vi var på möbelmässan i Milano t ex, och så åkte vi ut till leverantörerna, och där fick vi se grejer som man inte fick se annars, och vi fick många, många fina kontakter. Det var ju folk från Lund och Malmö, Stockholm och Göteborg som kom, och de sa "herregud, en sån affär har vi ju inte hemma".

Vi hade en god vän som hette Libro Galli, han var italienare, han sa att i Sverige finns det idag, då när jag slutade alltså, i hela Sverige finns det kanske fem sådana affärer, som säljer sådana grejer. För inte så länge sedan, det är väl ett par år sedan, det var en dam från Karlshamn, som ringde, och sa att vi har varit hos goda vänner i Ronneby och de har köpt en spegel och ett par lampetter till en gammal byrå som de har ärvt, och nu har jag också ärvt en byrå, men jag har ingen spegel och inga lampetter. Och så sa hon, att vi har hört med Bromölla och alla möjliga möbelaffärer, men de vet inte vad det är frågan om. Kan du hjälpa mig att få tag på en sådan spegel och ett par lampetter? - Ja, sa jag… forgylldram.jpg
... det var signerade grejer… och det var dyra grejer.. förgyllda och kristall och sådant … Jag sa, att jag har en god vän… det är stockholmsmästare som gör sådant.. jag vet att fadern är död, men dottern lever. Hon är sjuk så rörelsen är nedlagd, men jag ska ringa henne. Och det gjorde jag, och jag fick tag på henne. - Ja sa hon, vi har inte sålt rörelsen, vi har kontoret kvar, jag vet inte vad där finns i verkstaden, men jag ska åka dit, Owe, vi är så goda vänner, så kan jag hjälpa till så gör jag det. Och en guldförgyllare har jag, det vet jag, sa hon. Han är visserligen gammal han också, men han kan det.

Och rätt vad det var efter en tid, så dansade det ned ett paket från Stockholm med en spegel och två lampetter. Jag ringde till Karlshamn, och hon kom, och modern - jag har sålt möbler till henne också - hon var också med och tittade, och dottern tog mig i famnen och jag trodde nästan hon skulle kyssa mig, så glad hon blev.

Det är folk som ringer fortfarande och behöver hjälp. Det finns ingen affär som man kan vända sig till med sådana grejer nu. Jag har ju varit med så länge så jag kan ju de flesta affärer i södra Sverige.

Bengt: Det var din far då, som startade, eller var det din farfar?


gamlaaffarenmin.jpg
Det var min far som startade Vilans möbler. Du vet den ursprungliga, gamla affären, det var en äldre man som hette Alfred, som startade den. Sedan kom min far dit, det kan ha varit 1901 eller 1902, då kom han dit, eftersom jag har böckerna från den tiden. Alfred var lantbrukare, så han ville inte ha med affärer att göra. Han var alltså lantbrukare och startade en möbelaffär. Så kom alltså min far dit. Han sa, att när de var 13 år så blev de utkastade hemifrån. Min farfar var gift två gånger, jag tror där var 21 barn. De var lantbrukare och hade ett litet ställe utanför Vinslöv.

Min far fortsatte alltså den gamla affären, och sen kom det till en bror, som hette Anders Wiberg. Han var fotograf egentligen. Min far var utlärd både möbelsnickare och tapetserare, så han kunde ju grunden fullständigt. Han hade jobbat i Danmark, och han hade väl varit nere Tyskland också ett slag och gått den långa vägen.

Den gamla affären var alltså den byggnaden som låg närmast järnvägen, och så hade vi en verkstad som låg bakom eller nedanför mot ängarna. Och så hade vi gris och höns längre ner mot ängarna och vi hade häst också. Vi körde ju ut möbler med häst och vagn på den tiden.

Bengt: Du har sagt att det låg ett hus, som kallades Ringagården, där Vilans nya möbelaffär byggdes.

Ja, det stämmer. Den låg precis där min far byggde den nuvarande fastigheten Långebrogatan 18. Han köpte det gamla huset av en färgmästare på Yllefabriken, som hette Brüchner. De var mycket goda vänner till min mor och far. Brüchner ägde Ringagården. Han hade köpt den innan, men sedan ville han inte ha den, så min far köpte den alltså av honom.

I Ringagården var t ex Esbjörnsons café, som ägdes av fru Esbjörnsson, som sedan hade café Central inne vid Lilla Torg. Sedan var det Snus-Johan med tobaksaffär, han som sedan hade sin affär bredvid Österbergs järnhandel. Ovanpå var det ett skrädderi. Där var det en som startade som hette Ring, och sedan var det en som hette Bergqvist. Han var halt. Och sedan i vinkelbyggnaden där bodde mjölkutkörare Hansson med rätt många barn. På bottenvåningen bodde sotarmästare Nilsson. Vi hade ett stall också, och där fanns en häst som hette Dockan. ringagardenmin.jpg

Bengt: Var det inte stora problem med översvämningar så nära ängarna?

Jovisst var det det! Han, sotarmästaren Nilsson, han hade pallat upp sängen med tegelstenar, så om han ville vaska fötterna så kunde han bara sätta sig upp på sängen och plaska med benen. Han hade en liten eka som låg vid sidan där, så han fick ro upp till gatan.

Där vid den gamla Ringagården, där var trappor som man fick gå ned på från gatan, så huset låg lägre än gatan. När vårt hus byggdes, så körde en som hette Hilding i Vä säkert tusen lass grus hit med lastbil skulle jag tro. Han fyllde riktigt, men det hjälpte inte helt ändå, det sjönk lika förbaskat.

Mellan Ringagården och Rubergs fanns inget byggt, där var det bara sankmark, och likadant österut mot stan efter den gamla affären. Den marken ägdes av Östra Skånes järnvägar. Det var en som hette Palmstjerna där, och han ville sälja de där skiftena hela vägen bort mot kylmagasinet. Jag har sett ett köpebrev på 727 kronor för hela det området, men det var ju bara vass. Det ville han sälja till min far, likadant där borta vid järnvägen, hela vägen. Men far var inte särskilt intresserad, däremot min mor som var affärskvinna, hon sa: Köp det! oweskolfotomin.jpg


malmstromsnybergsmin.jpg
Malmströms hus, det var min fasters, Skogs hus. Huset efter Malmströms västerut var det nybergska huset. Det var styckjunkare Nybergs. Där bodde vi på andra våningen hela vägen runt hörnet. Där är jag född. Borta i affärshuset fanns ingen bostad. Det fanns vindslägenheter till Nybergs också. Däruppe bodde Jejjan och styckjunkare Olsson. Han hade två pojkar, Stig och en till. Jag kommer ihåg gården där. Där fanns ett brygghus, min mor och Jejjan och Sonja Malmström brukade lägga lutfisk i blöt. Och så brukade de köra ner tvätten också till brygghålan på ängen och tvättade med klappeträ. Jag tror det var Axel Svensson som körde ner tvätten.


När det gäller översvämningar, så kan det fortfarande vara besvärligt, ska jag säga. Under mitt hus är det 136 pålar. Det var vid mitten av 1930-talet det byggdes. Vilans Nya möbelaffär startades den 1 augusti 1936. Den gamla affären drevs vidare av min fars bror Anders. De blev ovänner och delade på sig. Då var det redan byggt. Det var ju gammalt och eländigt i den gamla affären.
malmstromsmin.jpg

När vi flyttade över till den nya affären, hade vi hela vår gamla personal med oss. Det var bara en som var kvar i den gamla firman och det var Jöns Holm. Men annars expediterna, både fröken Hultén och Hellberg, och alla snickarna och tapetserarna följde med oss. Och Axel Svensson, som senare startade eget, jobbade också där. Han började hos oss när han var 14 år. Han var där i nästan 40 år tror jag att det var. Sedan hjälpte min far honom att starta en egen affär omkring 1950 borta i Eklöfs hus. Axel bodde ju i vårt hus på Långebrogatan 18. Ingeborg och Axel bodde där, och de gifte sig där. Så jag tror att både Solveig och, ja några av barnen är födda på Långebrogatan 18. De flyttade till en villa på Karlsgatan sedan.

hosfotografen1min.jpg hosfotografen2min.jpg hosskogsmin.jpg familjefotomin.jpg
Ett antal herrar hos fotgrafen. Från vänster, sittande längst till vänster Nils Wiberg. På nästa bild Nils Wiberg längst till höger. Tredje bilden: Nils Wiberg på besök hos familjen Skog. Familjefotot visar Olga, Owe, Nils och stående Owes systrar Irma och Sonja.

I vårt hus bodde också Hugo Persson, som var rockvaktmästare på Frimurarehotellet. Mycket känd och trevlig. Hans fru hette Olga. Och så var där Hasse Persson, som jobbat hos oss i 50 år. Han bor här i Åhus nuförtiden. Han hade en bror som hette Olle och en syster vid namn Evy. Sedan var det åkare Lindström... ja och.... Nisse Möller, glasmästaren, han bodde på fjärde våningen ett slag. Han köpte ju en fastighet inne vid Flickskolan sedan, men det var långt senare. En som hette Soller bodde här också. Han hade speceriaffär på Prästallén sedan.

På den tiden vi bodde hos Nybergs, då var där en ingång, och så var det en lägenhet på den ena sidan och en på den andra, och där bodde vi på den ena sidan och Soller på den andra. Sedan flyttade de över, när farsan hade byggt. Och sen hade vi t o m ett bageri, eller conditori i den ena hörnan på Långebrogatan 18. Det var inte där så länge, men jag tror att de t o m murade in en sån där bakugn där. Det var på hörnan mot Rubergs till. Resten var ju vår möbelaffär.

Bengt: Du nämnde Skogs hus...

Ja, det var Skogs hus. Jag har en bild, min far sitter där, fru Skog... hon var väl.. syster till min far, har jag för mig. Där var så himla många ungar, så man kunde inte hålla reda på dom. Vad Skog sysslade med, kan jag inte komma ihåg.

Bengt: Men de var väl fler som bodde i det huset då? Där var väl lägenheter?

Ja, det var en cykelmakare som bodde där, och sedan var det Swärd, han var slaktare på KBS. Sen bodde Skogs där, och sen vet jag inte riktigt vilka som bodde där. Malmströms var på hörnan i Nybergs hus. I Skogs var ingen affär, inte vad jag minns.

Bengt: Jag har någon bild, där jag tror det står "skrädderi"...

Jo det var ju ett skrädderi borta i Ringagården, där var ju han Bergqvist, Ring och Bergqvist.

percarlssonsmin.jpg

Bengt: Jo men titta på den här bilden. Jag tycker det står Pär Karlssons skrädderi där som Malmströms finns idag.

Jaaa.... jag vet inte, för Malmströms startade ju i Nybergs hus, och Albin och Sonja bodde där också...

Bengt: Nyberg, han var alltså styckjunkare... Varför hade han ett stort hyreshus?

wibergsmin.jpg Ja, säg det, jag vet minsann inte. Om vi går tillbaka till Rubergs, så låg det där redan innan vi byggde vårt hus, och det var bilverkstad, och han sålde brandsprutor och sådant också. Jag kan inte säga när Rubergs startade, det vet inte jag. Huset har legat där så länge jag minns i alla fall.

Bengt: Det är lite konstigt att det aldrig blev något byggt mellen ert hus och Rubergs. Där var ju bara buskar och träd.

Ja, när vi skulle ut och åka skridskor, så kunde man gå ner där och sedan åka ut på ängarna över Rubergs gårdsplan. Du vet den tomten köpte ju Rubergs till sedan. Där var bara vass förr. Och sen hade vi ju "hällan" som vi sa, det var sluttningen ner mot Vilans torg från Långebrogatan.

Bengt: Där låg en gång i slutet på 1800-talet ett hus, som man ser här på en bild, men jag har inte träffat någon som minns det så det försvann nog tidigt.

bommenmin.jpg Ja, där har aldrig varit något hus som jag minns i alla fall. Där var ju en nedfart till Bomgatan och en liten backe vid Nybergs. Där hoppade man alltid. Ville Söderholm sålde julgranar där också.

Bengt: Anders Perssons det fanns ju där nere i Bomgatan redan på den tiden. Kommer du ihåg den gamle Anders Persson?

mellanmin.jpg

rubergs1min.jpg

andersperssonsmin.jpg Nej.... det gör jag inte, men där var ju två... Anna-Lisa... och de hade ju en affär i stan också vid Lilla Torg. Det var en relativt stor affär. Den låg där Framtidens hus är nu, där Dressman är nu. Håkanssons speceriaffär låg också där på hörnan. Sen var det Nya Järnboden på andra hörnan och sen kom Jordbrukarbanken. Där hade
Anders Perssons en affär och sålde konfektion. Det var Anna-Lisa Persson som skötte den. Hon var dotter till Anders Persson. Sen var det en som var lärarinna... vad var det hon hette.... de bodde i Anders Perssons hus på andra våningen. Och där var en pojke som hette Paul. Han var färgmästare. Och så var det en som hette Tore, han tog över det sedan.

Mittemot bodde ju Lindgren på vänster sida av Bomgatan, och sen var det ett tegelhus i två våningar, det var Anderssons. Sen var där Ola Holmqvists hus på Bryggerigatan och Möllerströms och därefter kom ett hus, där bodde Nilla Svensson, hon var sömmerska. I nästa hus bodde en familj som hette Winter och en som hette Werme. Det var Boka-Svenssons hus. Där var en liten trädgård bakom. Och så kommer jag ihåg att Fribergs bodde där. Tore och Gustav, två pojkar, och så var det en äldre som jobbade på Yllefabriken. Han simmade i ån. Han var långsimmare. bryggerigatanmin.jpg
Bryggerigatan

anderssonsmin.jpg
Anderssons
Hade min far levt så hade han kunnat berätta om vartenda hus. Jag tänker numera många gånger… du vet min far hade gjort många hantverk, bl a en s k herrumsmöbel med soffa, fåtöljer, bord, och så var det klädskåp på den tiden med spegel i., allt i massiv mahogny. Det möblemanget hade vi när vi bodde i det nybergska huset. Inget finns kvar. Varför behöll vi det inte? Men den tanken fanns inte då.

bommapetter5min.jpg

aw6min.jpg

Ja, och sedan på Bryggerigatan bodde ju Bomma-Petter i nummer 4 mittemot Boka-Svenssons. Rut Johansson som botade engelska sjukan var dotterdotter till Bomma-Petter. Han hade skött bommarna över Långebrogatan. Jag kommer ihåg honom. Han stod alltid vid bron, och så tog han 1 krona för häst och skjuts och 25 eller 50 öre för andra fortskaffningsmedel. Det var i början på bron. Det var en kubba-bro på den tiden, gjord av gamla träkubbar. Det var ett brett räcke, där vi gick och balanserade. Där bodde en dam till (Anna Broer), och de jobbade ihop på KBS. Jag hade dem som kunder, så jag kände dem mycket väl. Det var mycket, mycket bra människor. Bomma-Petter hade stort skägg. Han blev gammal. Han satt i en gammal stol i trädgården. Där var nog ingen bom vid bron, utan han satt där bara och tog emot pengar av dem som skulle in till stan. Jag är inte säker på att jag minns detta själv, det kan vara Rut Johansson som berättat det för mig. Det var också nån kille som bodde hos dem som hette Larry. Han var från Amerika.

Bengt: Ruts systerdotter Berit växte upp hos Rut och Anna på Bryggerigatan 4. Hon gifte sig sedan med Rune Björkqvist. De fick en son som döptes till Larry.

Skrotaffären på Bomgatan ägdes av Guillotte. Om det var han som startade den en gång i tiden, vet jag inte. Där var två flickor. Den ena hette Nancy. Det var en som jobbade där, som hette Olof. På den tiden samlade man ju på

bommapetter1detmin.jpg
Bomma-Petter
skrot och flaskor och allt sån, och så gick man ner till Olof, så fick man en 50-öring eller en krona eller något sådant. Det var ju mycket pengar på den tiden. Olof var en väldigt snäll människa.

carllarssonslindqvistmin.jpg Sen längre bort i Bryggerigatan var Carl Larssons. På hörnan till Bruksgatan hade Betty Larsson en speceriaffär, som sedan Helga Andersson tog över. Sen kom Lindqvistahuset. Där var det många som bodde. Lokförare Lindqvists dotter Elsie var gift med glasmästare Möller. Och så var det Gunnar. Han var bagare. Och sen var det Allan och en som hette Harald. Allan sålde bildäck och sådant. Elsie jobbade på Ringkompaniet. Allan började nog där också kanske, hos
Magnusson. Gunnar hade eget bageri, först i Bjärnum och sedan i Kristianstad. Han var en mycket duktig bagare. Han hade ett fint conditori på Tredalagatan nere i källaren.

Bengt: När jag var liten, var det man som hette Nils Persson som ägde Lindqvistahuset. Han var f d bonde från Örmatofta. Han var morbror till Christina Hoffs mor, som var född i Boka-Svenssons hus på Långebrogatan.

Ja, Boka-Svensson kommer jag ju mycket väl ihåg. Han var flitig och framförallt en duktig affärsmänniska. I högsta grad. Min far kände ju honom mycket väl.

På Vilan fanns allt. Ingen läkare visserligen, men vi hade distriktssköterska. Det var Anna Rosendahl. Och så var det doktor Sandberg inne i stan. Han körde ut med häst och vagn. Jag låg i mässlingen, och då kom Sandberg, en rustik gubbe. Så sa han till min mor: - Ja, han är ju inte så gammal, så jag kan ju inte rekommendera ett glas konjak, så fick jag två kronor av honom. Så bjöd väl morsan honom på middag.

svensson.jpg
Boka-Svensson

De brukade säga "Restaurang Wiberg" om oss, för morsan var så mån om att bjuda på mat. Där var Abrahamsson, Wennerholm på KBS, bröderna Persson, Ola och Anton Persson (Bröderna Persson) brukade äta hos oss. På torsdagarna hade morsan alltid ärtsoppa. Då kom de allihop. Så var det en som hette Egborn från Everöd. Då kunde man höra ner i affären hur roligt de hade vid matbordet däruppe. Egborn var en fantastisk berättare. Sen var det Ekenheim som blev chef på KBS efter Wennerholm.

I kassaskåpet hade far en stor hög motböcker, för bönderna på landet hade inte alltid tid att åka in till stan och köpa ut, så då fick Axel Svensson, som jobbade hos oss köpa brännvin åt dem, så hämtade de det sedan hos oss. De förvarade helt enkelt sina motböcker hos oss. Ibland kunde det stå 10-15 liter och vänta på att bli hämtade. Vi hade säkert 95% av bönderna runt omkring som kunder. När jag fick körkort, fick jag skjutsa mor och far på det ena bonnagillet efter det andra.

Det var en härlig tid. Jag brukar säga, att jag är född i en honungsburk. Det har bara varit att slicka i sig. Det var ju besvärligt på många sätt på 30-talet, men här kom ju bönderna med både smör och ost och ägg och allt möjligt. Jag minns att morsan sa till fru Swärd, som var gift med slaktare Swärd på KBS, hon var hemma hos oss många gånger, och morsan sa "Du kan väl ta lite kött här", för de hade det inte så fett. Hon var så tacksam, och det var väldigt snälla och rara människor. Min mor var sån att hon ville dela med sig. Och så fick hon också en rejäl vänskapskrets. Hon var egentligen sömmerska, så hon sydde alla våra kläder. Jag hade en sjömanskostym, som hon hade sytt. T o m när jag var i det militära så sydde hon en uniform. Hon tyckte att den jag hade såg för bedrövlig ut, så hon sydde en kopia. På Yllefabriken hade de ju sådant tyg, så hon fick tag på en bit tyg där och sydde den av.

akesson1min.jpg
Sigfrid Åkesson
Bengt: Kommer du ihåg bryggare Åkesson?

O ja! Jag träffade ju Gunvor, hans dotter, på vilanträffen. Jag kommer mycket väl ihåg Åkesson. Det var en stillsam man. Vi köpte svagdricka av honom i många, många år. Läsk och sådant köpte vi av Carl Larssons. Henry Larsson och jag är födda på samma dag. När vi bodde i Vejbystrand på somrarna, så åkte far tåg dit, och det tog ju lång tid, och så kom han till Ängelholm och så fick han åka buss vidare till Vejbystrand, och då hade farbror

Calle (Larsson) bil, och med den kom de och hälsade på allihop: farbror Calle och tant Betty, Carl-Erik och Henry och Karin. Och så satt de där och tyckte att det var så väldigt trevligt och bra, och så sa Calle: Du, där är ju en våning till på huset, kan inte vi bo däruppe? Och efter en stunds resonerande, så var saken klar, och sedan bodde vi där allihop i många år på somrarna.

Vi hade aktier i Tingsryds bryggeri sedan, när Carl Larssons tagit över det. Jag var däruppe, när Henry skulle bli chef där. Det var lite bus här nere på Vilan, så tant Betty sa, att nu skickar vi upp Henry till Tingsryd, så får vi dela på dem. Jag undrar om min far och Calle inte hade kommit överens och arrangerat det så att vi skulle födas på samma dag, Henry och jag.

Våra anställda stannade länge. Flera stycken var där i 40-50 år, bl a Hasse Persson. Han bor här nere i Åhus och ringer ofta till mig. Jag brukar hälsa på dem ibland. De bodde i lägenheten mittemot oss på Långebrogatan 18. De fick tvillingar. Hans pojke Peter utbildade sig till sjuksköterska, sedan fortsatte han att läsa och är läkare i Växjö idag. Han är ortoped. Hans föräldrar är mycket stolta över honom.

En annan anställd, Carl-Axel Jönsson, tapetserare, byggde också en villa här i Åhus. Han är tyvärr död nu. Han hade varit hos oss i över 50 år.

Andra som jobbade hos oss var t ex Knut Nilsson, Ture Lövqvist, Albert Andersson, Karl-Axel och Karl-Erik, tapetserare. Sen var det Ekman, Rosenqvist, Lund, Hellberg, Hultén, Nilsson. Och sen hade vi två pojkar.

Bengt: Ja, min kusin var ju också där en tid, Leif Arvidsson (Klicka till Leifs berättelse!)

Ja, det stämmer. Jodå, där var många anställda. De trivdes bra. Ibland satt de uppe hos mor och åt, när de inte hunnit hem till middag. Möbelhandlare Hylén inne i stan var irriterad på far för att han betalade en krona mer i timmen än han gjorde. Ja, sa far, jag betalar för det folk jag vill ha.

Bengt: Men den andra affären, Anders Wibergs, bodde han också härute någonstans?

Nej, han bodde inne i stan. Pojkarna bodde också i stan. Han hade två pojkar, Harald och Rune. Och…vi talade ju om översvämning förut. Vi hade ju ofta översvämning på Långebro, Och deras hus var ofta drabbat. Det var gammalt och dåligt dränerat, och de har än idag en pump där, som går dygnet runt.

Bengt: Här har vi en bild av gamla posthuset. Vad var det där, innan det blev post där?

Det var Luttrups kemikalieaffär. Posten var på Långebro station fram till 1943. Det var Larsson som hade det. Postmästare Carlén kom senare. Sedan var ju posten i det gamla församlingshemmet. Sen kom ju ett hus innan Arups. Där hade Joel Johanssons bilutställning. Sen var det Arups och Boka-Svenssons och Westerbergs charkuteri och så Sture Nilssons och därefter Vinesshuset med grönsaksaffär, mjölkaffär och Sjöholms charkuteri och Malmströms skrädderi på hörnan längst bort. Där var möbelaffär sedan ett slag, det var Hultgren, som var gift med lärarinnan Helga Hultgren. langebrogatan1min.jpg

langebrogvasterut1960min.jpg
Hans son Staffan var lärare ett tag men också en mycket, mycket duktig tapetserare. De har villan på Hedentorp med verkstad i garaget. Både Hultgren och Helga lever. De har köpt mycket material av mig. När vi la ner verkstan, var Hultgren där och plockade grejer.

Vi handlade mycket hos fröken Mårtensson i Boka-Svenssons hus, och vi handlade hos Helga Andersson på Bryggerigatan och Sture Nilssons också. De var ju kunder hos oss, så vi fick handla lite överallt.

Där är Långebro station på den bilden, ja. Den skulle ju vara ett provisorium från början, men den blev liggande länge. Utanför var det räcken som man skulle binda hästarna i. Sen var det en stor plan framför, mittemot vårt hus. Där stod alltid musikkåren och spelade, när de kom och marscherade hem från sina manövrar. Och likadant den där tremilamarschen, som de sa. Och då var alla Vilans ungar väl samlade där, ska du tro. bilarpalangebro1bmin.jpg

Och där är Bredbergs bakom posten, när det revs. Där var antikhandel ett tag också. Det var Oskar Kleberg som hade den. Sedan flyttade han till Fjälkestad. Hans fru Frida jobbade hos Anders Perssons tvätteri.

Och där är Bryggerigatan igen. Där var en mjölkaffär också i huset efter nr 7. Där har jag varit och köpt mjölk. Längst bort var gamla skolan, men jag kan inte minnas, när det var skola där.

Där är Pelle Monarks, men huset efter minns jag inte vad där var. Nästa hus var det möbelaffär i, och sedan var Nessims mattor där och så blev det Arena-TV. Ovanpå bodde Lassesson.

Och en bild på Dahlqvistahuset. Där var skoaffär på hörnan, Lindgrens, och där var Sex-in sedan. Dahlqvist hade sina hästar inne på gården. Han var ju hästhandlare. Och längre ner i gatan var ett nyare hus. Det var "Oljekungen", Emil Nilsson, som ägde det. Jag tror han köpte skolan också där, Bryggerigatan 15. De hade ju gård gemensamt.

Och där är Eklöfs och Henrik Perssons därefter. Det var en elfirma. Och där är Axel Svenssons möbelaffär. Han hade bara ett skyltfönster, när han öppnade. På hörnan närmast här var frisören Ingemansson. Ljungquists kläder var också där. Oskar Ljungquist var snickare och jobbade hos min far. Sen kom Knut från Hyléns och Albert Andersson från den gamla firman och Ture Lövqvist någonstans ifrån. Sen blev Oskar klädeshandlare. Han hade en gammal Ford som stod där med gardiner för fönsterna och sånt och träfälgar. Och en gång var vi sura på Ljungquist inne på verkstan, och jag och Bertil Hansson, vi var väl ett par tre stycken. Vi hade pluggat hans däck, alla fyra däcken. Så när Ljungquist kom så hängde de ju nere allihop. Farsan fick betala fyra nya däck. Jag vet inte varför vi gjorde det, men vi var arga på honom, han hade väl kört ut oss från verkstan eller något, så vi ville väl ge igen.

bredbergsmin.jpg aw15min.jpg cykelpelle2min.jpg dahlkvistahusetmin.jpg ljungquistsmin.jpg

Astrid Eklöf och Sven Nilsson, Bil-Sven, som vi sa, bodde också där i Eklöfs hus. De flyttade ner till det gula huset på Allégatan sen. Jag möblerade hos dem. Han var en duktig bilförsäljare hos Joel Johanssons. Jag kände ju Astrid mycket väl. Hon var i affären ofta och handlade, och när han skulle betala så sa han, om det kostade 100 kr: Det blir väl 75? Han var väldigt ekonomisk.

Där är Westerbergs charkuteri, det var Larsson som hade det på slutet efter Ericsson. Larsson bodde i vårt hus. De la ner affären sen när det skulle rivas. Westerbergs bodde på Allégatan. Westerberg var lite finare än vi andra. Han var med i det politiska livet. Min syster Sonja och Westerbergs dotter umgicks. Jag tror de gick på flickskolan. De hade bal på den tiden, och då skulle de spökas ut på olika sätt med rosetter både här och där. Det skulle ju se fint ut. De hade en stor villa på Allégatan.

Och där är brandstationen. Där var en "hälla" ner från gatan. Jag minns inte om det bodde någon i brandstationen. Kanske Piller Bengtsson bodde där. Han körde brandbilen. Och så vad där en bensinstation ovanför vid Långebrogatan. Där var ofta Piller och skötte det, och så var det någon som hette Herning.

I det nya kooperativahuset hade Ebel Jönsson färgaffär. Han kom från Möllers i Västra Storgatan.

Församlingshemmet var egentligen ett stort och fint hus. Där bodde folk på andra våningen. Det var synd att de rev det. Men det är kommersiellt idag, det ska tjänas pengar. Det gav väl inga pengar, utan kostade i stället. Så väck med det. Och det blir väl likadant med vårt hus, Långebrogatan 18, om de ska bygga där, så åker det bara bort.

Där ser vi Långebrogatan 34, innan det nya huset med Joel Johanssons kontor byggdes. Det var en gammal träbyggnad, en lång länga med trädgård framför. Där har man ju sprungit som liten påg, det är väldigt kul att se sådana gamla bilder .

ericssonschark3min.jpg eriksgatanmin.jpg essomin.jpg forsamlingshemmin.jpg lbg34min.jpg

Där nere på Hantverkaregatan hade Pallander snickeriverkstad. Längre upp mot Långebrogatan var ambulansgarage.

Bengt: Jag har hört att Pallanders var på andra sidan nere vid torget

Ja, det är möjligt, att han flyttade över dit, men han började där nere vid Långebro verkstad. Han var egentligen vagnmakare. Vi hade en gång i gräset bakom deras staket, som man sprang på till skolan. Och där på koloniområdet, där har man sprungit och knyckt hallon och jordgubbar. Du vet när man varit och dansat på Hedentorps festplats, så gick man alltid det hållet.

Nya stationen byggde Åke Åkesson, han som byggde vårt hus också.

Efter Österbergs på hällan ner mot Lavessons var en korvkiosk. Det var Dahls korvkiosk. Kanske Grandelin hade den också sedan. Han hade kiosken vid bron och inne vid löroverket och flickskolan, den som Lennart Brolin hade sedan. Lennart och jag var skolkamrater. Det var när vi bodde i stan på Södra Kaserngatan. Och jag har för mig att det var på Södra skolan vi gick.


Så slutar intervjun med Owe Wiberg för den här gången, en av många röster från en tid då gamla Vilan var en befolkad och levande stadsdel.

Owe Wiberg avled den 11 juni 2012 en månad före sin 89-årsdag.