Vilans Vänner Kristianstad

Vilans sista tid

Bilder inskickade av Lars Hörbo, f 1955, som bodde på Torggatan 4. Kommentarerna är mina, Bengt Jönssons

Kicka på bilderna för förstoring! Om bildtexterna blir förvrängda, gå in på er webbläsare under Verktyg, välj Avancerat och avaktivera automatisk storleksändring för bilder under Multimedia!


normtorggatan1.jpg normtorggatan2.jpg normtorggatan3.jpg normericssons.jpg normslanggatan1.jpg normslanggatan2.jpg normslanggatan3.jpg
normslanggatan4.jpg normslanggatan5.jpg normslanggatan6.jpg normslanggatan7.jpg normslanggatan8.jpg normslanggatan9.jpg normslanggatan10.jpg
normvinessmm.jpg normdahlkvistahuset.jpg normeriksgatan1.jpg normbrandstation.jpg normeriksgatan2.jpg normvidkopra.jpg normkoprativa.jpg
normeklofs.jpg normeklofs2.jpg normkarlsgatan.jpg normlangebrog1965_2.jpg normlangebrog1965_1.jpg normlangebrog1965_3b.jpg



torggatan4min.jpg
Den här bilden av Torggatan 4 förmedlar fortfarande en känsla av ett friskt och grönskande Vilan. Alla dessa fruktträdgårdar var så typiska, och de återkommer ofta i barndomsminnen, som berättas. Bilden har lämnats av Leif Olofsson, som bodde i detta hus.

torggatan5min.jpg
Ett par tre år senare är förödelsen igång. Ingenting återställdes. Trädgårdarna ödelades. Här ligger idag en, som byggnad betraktad, intetsägande, platt modul med Långebro vårdcentral, den enda byggnaden så långt ögat når på denna sida om Långebrogatan.

Många av de här bilderna förmedlar en vemodig känsla av slutet för Vilan, tycker jag. Rivningen är nära förestående runt 1965, fönsterna gapar tomma eller förspikade. Bakom alla dessa fasader levde människor sina vardagsliv på gott och ont. Här firades jular och födelsedagar. Det var liv och rörelse, bekymmer och glädjeämnen. Några flyttade ut, andra kom i deras ställe. För oss barn var det världen. Våra vanor och vårt sätt att uppfatta livet grundlades här, och när inget av detta längre finns, och inget annat kommit stället, blir väl vemodet särskilt starkt, och fördragsamheten med bristerna som fanns överbetonas kanske. Vilan var naturligtvis inget paradis, det var kamp och strid för många här också, men det har kanske fått ett slags martyrgloria genom den ödesläggelse det utsattes för. Man hade definitivt kunnat vara mera pietetsfull och visat mera respekt för människors livsgärning.
Långebrogatan 33-35, där Evert Nilsson hade sin första salong, skattar åt förgängelsen. Bild: Bo Nilsson

langebrog35rivetmin.jpg

bjorklundsrivsmin.jpg Den här bilden har Christina Hoffs pappa Uno tagit från sin lägenhet på Långebrogatan 34. Rivningen av Björklunds fastigheter på Torggatan och Hantverkargatan är i full gång.

Huset till vänster byggdes på 1930-talet, och var alltså vid rivningen ca 35 år gammalt. På denna plats finns idag ingenting. I Strindbergs dikt Esplanadsystemet nedan, som skrevs 1883 inspirerad av saneringen på Norra Östermalm, när Karlavägen drogs fram, framhålles behovet av "luft och ljus" i stället för det gamla och unkna.



Esplanadsystemet

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.



Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.



En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

"Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
"Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

"Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? - Det är förskräckligt~"
"Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

Dikten var ett inlägg för ett modernare samhälle, en ny tid. Den andades förändringens friska vind. Vad var det för moderna förändringar, som rivningarna på Vilan banade väg för? Kan någon svara på det? Och vem ville i så fall ha dem?


Det gamla Vilan försvinner
Kristianstadsbladet sommaren 1964


slanggatan11min.jpg Nu har man kommit igång på allvar med rivningen av det gamla Vilan väster om Helgeå i Kristianstad. De Erikssonska och Wilsonska fastigheterna vid Långebrogatan mittför Hvilans gamla gjuteri är på god väg att försvinna (bilden t v). I början av 1920-talet bildade de en liten värld för sig, och från den världen ger Mason små glimtar nedan.

Bilden är tagen från den fastighet, som bland gamla vilansbor är mest känd som "kassör Anderssons hus", Torggatan 4, se Torggatan, och även från den har redan all inredning och annat av värde plockats ut. Den står nämligen högt på rivningsprogrammet, som nu i ett enda svep också omfattar den f d Sonnessonska villan vid Långebrogatan samt utmed Långebrogatan följande hus: Det Lindborgska (där Erikssons charkuteri varit inrymt) och "Boka-Svenssons". Den f d Bredbergska

fastigheten och den Lefinska villan har tidigare jämnats med marken. Sedan återstår alltså på den södra sidan bara handlanden Wilhelm Anderssons fastighet och det f d Herrlinska huset. Dessa äger inte staden ännu.

Till hösten bör man alltså kunna börja bygga enligt den nya stadsplanen. Det är klart för dess första etapp.


envarldrubrik.jpg

En insändare i Kristianstadsbladet i början av 1960-talet med signaturen Mason (Malte Åkesson), journalist vid tidningen och själv vilanbo


Nu är man alltså i färd med att riva de Erikssonska och Wilssonska fastigheterna utmed Långebrogatan. En epok är slut för gamla Vilan, där allting snart skall varda nytt.

Skrivaren har massor med minnen från just denna trehusklunga i början av 1920-talet, då den bildade en litenvärld för sig själv. Barnbegränsningen hade inte kommit riktigt igång ännu, och vi ungar var tillräckligt många för att vara oss själva nog. Bara den Erikssonska fastigheten hyste ett trettiotal frön i lekåldern. På den Wilssonska tomten stod ju två hus, så där måste det ha bott ungefär dubbelt så många. Nära hundratalet barn i tre hus. Det var mer än nog för att skapa en värld. I synnerhet som i den ingick tidernas mest vildvuxna fruktträdgård och polisfinkan var närmaste grannstat. Den var nämligen inrymd i nuvarande brandstationen, som snart skall försvinna även den.

normslanggatan6.jpg
Wilssonska gården

normeriksgatan2.jpg
Erikssonska gården

normbrandstation.jpg
Brandstationen


Ingen trädgård på hela jordklotet kan ha varit utsatt för så många raider som den Erikssonska. Och ändå var dess frukter ingalunda lättplockade. Staketet kröntes av flera rader taggtråd, vars farlighet ökades med mjuk tjära och annat sattyg, som örtagårdens finurlige ägare kunde fundera ut. Och risken var stor att träffa på honom själv i egen bössbeväpnad person även under nattens mörker. Särskilt om höstarna, då äpplen och päron börjat få rodnande kinder, låg han ofta på lur. Mer än en medelålders gosse har säkert ännu svidande minnen av saltskott i ändalykten från sådana tillfällen.

Och finkan. I min barndoms vilda Vilan, dit ingen stabo gärna förirrade sig efter mörkrets inbrott, satte man inte folk i buren för vilka bagateller som helst. Grannskapet till finkan bjöd i alla fall oss ungar på åtskillig spänning. Dit fördes bl a under årens lopp åtskilliga så kallade tattare. Det fanns många av dem bortåt Vä och så, innan landsfiskal Holmgren började sina kända utrensningar i dessa trakter.

Gamle polis Mohlin, still going strong, kan berätta åtskilligt om sina nappatag med dessa fruktade hästkarlar. Lättast var lördagsklientelet. När de vilda gossarna kom farande med sina ekipage genom Långebrogatans modd, så att leran stänkte uppåt fönstren i tredje våningen, var det egentligen bara att gå ut och grabba tag i hästtömmarna. Resten klarade slänten ned mot polishuset.

Värre var det då det kommit till nattliga familjekrig hemma hos någon av de farande svennernas släktningar på Vilan. När man i sådana sammanhang störtade sig in i trappor och prång, gällde det att vara beredd på att vrida kniven ur handen på en kältring. Nåja, Mohlin kunde alla de där greppen. Han hade fått åtskillig träning under årens lopp.

Allt detta hörde intimt samman med vår trehusvärld. Den var fattig och rik på samma gång. Fattig på pengar men rik på innehåll och upplevelser.

I de små lägenheter, som nu betraktas som rena slummen, bodde vi som prinsar. I vår lilla tvårummare var exempelvis taken något alldeles underbart. Från soffan i finrummet kunde man beundra fyra stolta svanar som simmade runt, runt däruppe längs en vådligt grann ranka. Över de många slafarna i sovrummet välvde sig en hel stjärnhimmel, vars vänliga gula blink var dagens sista synintryck, innan man somnade in i skymningen.

Vem skulle ha råd att måla vita svanor, gröna rankor och gula stjärnor i taken i ett modernt hyreshus?

Och kommunikationerna mellan de unga i denna gamla tegelborg var utomordentliga på alla sätt. Ville man t ex ha Lasse i tredje våningen med ut, var det bara att knacka de överenskomna signalerna i vaskröret.

Och därute fanns en omgivning av idel förträffliga lekplatser. Man spelade brännboll på Långebrogatan. En och annan hästskjuts verkade inte störande på spelet. Regnvädersdagar blev barkbåtarna till stolta skepp, som med många knops fart for med de forsande strömmarna nedför slänten mot polishuset. Soliga dagar gick egenhändigt tillverkade brädkaruseller sin yrselrond på ängen. Ramlade man av, så hände ingen värre olycka än att man körde händerna in i något av de visitkort, som kon lämnat efter sig. Erikssons rödvita ko, som också hörde till husets invånare och i hög grad till vår värld.

Härifrån gjorde vi raider till främmande mark bara vid speciella tillfällen. Det kunde gälla att få ett bad i Lilla rännan. Där sjönk man visserligen ned till knäna i bottnens lera, om man inte simmade. Men vattnet var oskärat av alla naturens välsignelser.

Men det kunde också gälla annat. Som när Brazil Jack var i stan och sålde små broschyrer med noggranna recept på hur man förvandlar en vanlig tvättlina till en idealisk lasso. Då försvann i en hast alla tvättlinor från gårdarna över hela Vilan, och ingen utsocknes gick säker på dess primitiva gator. Då var trehusvärlden rena Vilda Västern och snarorna ven genom luften.

Nu skall alltså den världen definitivt utplånas och ersättas med en helt ny. Delvis i åtta våningar påstås det Dess invånare kommer alltså närmare stjärnorna. Tror dom.

Dom vet inte, hur nära stjärnorna var oss.

Mason


Husrivningar på löpande band på Vilan
Eventuellt ändring av nya stadsplanen

Kristianstadsbladet 1964


Gamla Vilan ger dag för dag allt starkare intryck av evakuerad stad. Många av flerfamiljhusen har redan övergetts av sina hyresgäster och utgör en trist och livlös anblick. De som bor kvar har vissa bekymmer. Närmaste charkuteriaffär ligger nu t ex borta i Hedentorps environger. De existerande butikerna har mist åtskilliga av sina kunder. När Kristianstadsbyggen nu äntligen inlett rivningen av ett par fastigheter, av vilka den ena senast inrymde Långebroposten, frågar man sig alltså allmänt i vilken takt saneringen kommer att fortskrida. Jo, det kommer att bli åtkilligt riva av den närmaste tiden. Men nybebyggelsen kan man starta allra tidigast till hösten.

I dag är man alltså i färd med att plocka ned takpannorna på den gamla Bredbergska fastigheten invid Långebro mekaniska verkstad samt på den Lefinska villan. Har ni behov av ett butiksfönster eller en postdisk, så passa på nu. All inredning och annat av värde slumpar man bort i inledningsskedet. Sedan lär det inte dröja länge, innan de båda husen jämnas med marken.

På deras plats ska växa upp ett höghus i åtta våningar jämte en vinkelbyggnad i två våningar. Men det dröjer som sagt. Ännu så länge har Kristianstadsbyggen ingenting annat än rivningstillstånd för dessa båda hus. Byggnadslov och sådant har man inte börjat syssla med alls ännu. Och kanske nybyggnationen inte alls startar i denna ända av gamla Vilan.

Men rivningstillstånd ämnar man begära på löpande band, efterhand som fastigheterna utmed Långebrogatan blir utrymda. Många av dem står som sagt redan tomma. Går vi vidare västerut från dagens rivningsplats, så gäller detta om det Lindborgska huset, där Ericssons charkuteriaffär varit inrymd, de båda vitmenade Wilssonska fastigheterna och den Erikssonska invid brandstationen. Och då har vi hela tiden nämnt husen vid de tidigare ägarenamn, varunder de är mest kända bland gamla vilansbor. Kristianstadsbyggen har förvärvat dem alla och äger även Nils Svenssons hus, från vilket speceristen redan brutit upp, samt ett par hus längre västerut.

FLER MÄNNISKOSKELETT?

Med speciellt intresse emotser en och annan gammal vilansbo rivningen av Lindborgska huset. När seklet var ungt, viskades under mörka kvällar spökhistorier därifrån. Många försäkrade, att man någon gång under en renovering funnit ett skelett i en trossbotten där. Ett skelett med en rostig dolk instucken mellan revbenen. Många försäkrade som sagt, men ingen hade själv sett. Kanske kan det ändå finnas fler skelett, där det förut funnits ett, envisas en och annan gammal vilansbo och knipsar förväntansfullt med ögonlocken.

Som spökhus ter sig under alla förhållanden idag hela raden av dessa evakuerade byggnader. Enligt den nya stadsplanen ska de ersättas med en ny Kinesisk mur i fyra våningar, som sträcker sig från den nu aktuella rivningsplatsen ända bort till fastigheten i hörnet av Långebrogatan och Allégatan. En lång sammanhängande byggnadskropp, som korkar igen både uppfarten vid handlande Sture Nilssons och Eriksgatan.

ÄNDRAD PLAN?

Men kanske blir det trots allt inte en sådan sammanhängande mur. På något ställe har det stött på patrull med fastighetsinlösen, och ordnar det inte upp sig på den punkten, kan det kanske bli frågan om en ändring av stadsplanen med ett vinkelavbrott i den långa huskedjan.

Hur det än blir med den saken, hoppas i alla fall alla vilansbor, att det inte ska dröja alltför länge, innan nybyggnationen startar i den ena eller andra ändan av området. Det är trist att bo i en halvevakuerad stadsdel. Ocvh det blir ännu tristare, sedan en rad fastigheter jämnats med marken.


Så långt tidningsnotiser från 1960-talet. Man kan konstatera, att väntan blev lång. Den är ännu inte över idag, när just året 2011 inletts. 50 år av väntan har inte medfört något annat än halvmesyrer. Några spridda nybyggnationer, några av de gamla husen som ståndaktigt biter sig kvar, isolerade från varandra som monument över en levande epok av sammanhang på Vilan. I övrigt asfaltvägbanor och körfält, parkeringsplatser och grus- eller gräsytor, som bara ligger där som tysta vittnesbörd om skövlingen på 1960-talet.


flygfoto1962rivet.jpg

Bilden visar i stora drag, vad som rivits, det mesta vid mitten av 1960-talet, och inte ersatts med något annat under åren fram till idag, 2011. På bilden tycks inte behovet av "luft och ljus" vara överhängande.