Vilans Vänner Kristianstad
amaryllis.jpg julkansla2.jpg





mandelmusslorframemin.jpg


stn_tn_DSC_0100.JPG stn_tn_dsc_0101.jpg stn_tn_DSC_0102.JPG stn_tn_DSC_0103.JPG stn_tn_DSC_0104.JPG stn_tn_DSC_0105.JPG stn_tn_DSC_0106.JPG

stn_tn_DSC_0100.JPG stn_tn_DSC_0101.JPG stn_tn_DSC_0102.JPG stn_tn_DSC_0103.JPG stn_tn_DSC_0104.JPG stn_tn_DSC_0105.JPG stn_tn_DSC_0106.JPG

stn_tn_DSC_0100.JPG stn_tn_DSC_0101.JPG stn_tn_DSC_0102.JPG stn_tn_DSC_0103.JPG stn_tn_DSC_0104.JPG stn_tn_DSC_0105.JPG stn_tn_DSC_0106.JPG

stn_tn_DSC_0100.JPG stn_tn_DSC_0101.JPG stn_tn_DSC_0102.JPG stn_tn_DSC_0103.JPG stn_tn_DSC_0104.JPG stn_tn_DSC_0105.JPG stn_tn_DSC_0106.JPG

stn_tn_DSC_0100.JPG stn_tn_DSC_0101.JPG stn_tn_DSC_0102.JPG stn_tn_DSC_0103.JPG stn_tn_DSC_0104.JPG stn_tn_DSC_0105.JPG stn_tn_DSC_0106.JPG

stn_tn_DSC_0100.JPG stn_tn_DSC_0101.JPG stn_tn_DSC_0102.JPG stn_tn_DSC_0103.JPG stn_tn_DSC_0104.JPG stn_tn_DSC_0105.JPG stn_tn_DSC_0106.JPG

stn_tn_DSC_0100.JPG stn_tn_DSC_0101.JPG stn_tn_DSC_0102.JPG stn_tn_DSC_0103.JPG stn_tn_DSC_0104.JPG stn_tn_DSC_0105.JPG stn_tn_DSC_0106.JPG


När Vilans Vänner samlades för åttonde gången sedan 2007 var temat lite lagom julkänsla, eftersom påföljande helg var den 1:a advent. Därför var t ex de obligatoriska nötkransarna från Malmströms conditori utbytta mot hembakta mandelmusslor med sylt och grädde. Det var Gunnel Falk som ensam stått för detta hembak, en heroisk insats, då deltagarantalet var 98 personer. Röda servetter, ljus på borden, en liten miniatyrgran vid entrén bidrog ytterligare till en aning av julens närhet.

En julberättelse av Harry Björkegren, en gammal numera avliden vilanbo, som omkr 1952 lämnade Vilan och bosatte sig med sin familj i Uppsala, lästes av Bengt Jönsson. I den förmedlades en livfull och detaljerad skildring av hur julen firades vid slutet av 1920-talet i den Borgströmska fastigheten på hörnet av Långebrogatan och Borggatan. Några av de närvarande bidrog med minnen från sina jular i barndomen på Vilan. Göte Björklund berättade om en grisslakt på Odal och dans kring granen på Vilans torg med brandkåren som arrangör. Aulis Rosendahl beskrev en julkalasfärd med skrinda i Härlöv,

Clas Bengtsson läste i en av sina berättelser om en söndagsskolefest i gamla församlingshemmet, och Lars Ask berättade om julfirande hos sin mormor i Dammbackarna i Vä. Åke Kroon mindes hur golven fernissades i hans hem, vilket förhindrade honom att återlämna en bok till sin lärare/far i skolan. Som allsång hade för dagen valts några sånger med julanknytning: När ljusen skall tändas därhemma, Aftonklockor, När som julens klockor klinga och Sjömansjul på Hawaii.

Bengt redogjorde kortfattat för hur municipalsamhället uppstått ur de gamla fastigheterna Härlöv 10 och 14 och visade vilka yrkesgrupper, som var representerade på Vilan vid

clasbengtsson.jpg
Clas Bengtssons berättelser
sekelskiftet 1900. Arbetare och hantverkare av olika slag dominerade nästan helt. Han utlovade mera information om Vilan med utgångspunkt från gamla kyrkböcker så småningom.

En intressant inblick i vilka inköp och utgifter, som julen kunde föranleda på 1890-talet, presenterades från en sida ur en gammal kassabok från 1896, som förts av järnsvarvare Anders Andersson, Bomgatan 7 eller Härlöv 47B, som fastigheten betecknades på den tiden. Det var sonsondottern Anita Wik (Andersson) som bidrog med denna.

Vidare efterhörde Bengt intresset för att planera inför ett eventuellt arrangemang i samband med Kristianstads 400-års-jubileum 2014. Vilan var språngbrädan till staden och hyste många av de presumtiva stadsborna, innan staden var inflyttningsklar, arbetsfolk vid byggandet, åkare och färjekarlar. En oordnad bebyggelse uppstod väster om Helgeå - tidigare alltså än den mera ordnade bosättningen som följde inne i staden.

Det var som vanligt en trivsam och gemytlig stund i församlingshemmet, och man skildes så småningom med förhoppningen om ett nytt återseende fram på vårkanten. Det står onekligen klart, att det finns en odiskutabel kärlek till den plats och de miljöer och människor, som en gång utgjorde en levande vardag och en självständig och särpräglad stadsdel i staden Kristianstad.

Bengt-Göran Jönsson


Clas Bengtsson:

Dagar komma, dagar flykta…

Rubriken lånad från Bengts brev, där han inbjuder till träff i Vilans församlingshem den 19 november. Hans tidigare påminnelser via telefonkontakter, och att min son Tobias erbjudit sig att köra mig, om jag ville åka på en träff, gjorde att jag bestämde mig för att anmäla mitt intresse.

Väl framme på Vilan fann vi församlingshemmet som flyttat sedan jag bodde på Vilan. Det hade fått klockstapel. Kan det ha blivit uppgraderat till kyrka? Vid platsen träffade jag Per Andersson som lovat ta emot oss och visa oss tillrätta.

Inne i församlingshemmet hade samlats en otrolig massa folk. Hela salen var fylld. "Där nere" sa Per Andersson och visade med handen, "har jag markerat platser till oss". Det var trångt, men jag lyckades krångla mig fram med rollatorn.

Bengt som hade planerat och nu ledde träffen, satt på väl synlig plats med utsikt över hela församlingen. Att det var han, förstod jag, när han hälsade oss välkomna. Så småningom träffade jag både kända och okända människor. Ing-Britt Stedt, en gammal klasskamrat, kom och hälsade, Bertil Möllerström sökte upp mig av en särskild anledning. Han hade varit klasskamrat med min lillebror Kaj och ville skicka en hälsning till honom. Den är nu framförd.

Åke Kroon, som gick klassen över mig, hade jag aldrig tidigare träffat. Han var elev i sin fars klass. Fadern, Axel Kroon, som jag haft en uppgörelse med under en slöjdlektion. Åke berättade om svårigheten med att förhålla sig till faderns dubbla roller. Hemma var det far och i skolan läraren. Han berättade att läraren skällt på honom för att han glömt en bok hemma. Åke förklarade glömskan med att hans far fernissat trappan till övervåningen där hemma. Det verkade som om läraren godtog förklaringen.

Alla kontakter jag fick på träffen verkade vara väl underbyggda av Bengt Jönssons ryktesspridning "Anderssonskans Kalle på Bruksgatan". Inte mig emot. Det var gjort i all välmening.

För övrigt hade jag sådan behållning av träffen, att det tog flera dar, innan jag slutade prata om den hemma. Min hustru påpekade, att det syntes att jag haft trevligt. Hon läser av mig bra.

Så tack Bengt, och tack Per, och tack alla, som jag träffade. Sist men icke minst, tack Gunnel för dina goda kakor till kaffet!

Hälsningar!

Clas Bengtsson