Vilans Vänner Kristianstad

Träffen hos Malmströms 2007-08-12


gruppfoto1min.jpg
Klicka på bilden för förstoring och namn!

Så har den första träffen med gamla vilanbor ägt rum, och man kan slå fast, att det existerar en odiskutabel intressegemenskap, som gör skäl för namnet Vilans Vänner. Jag föreslår, att vi fr o m denna dag officiellt kallar oss Sällskapet Vilans Vänner. Jag menar, att en formell föreningsbildning kan anstå, tills det känns mera påkallat.

Jag föreslår också, att sällskapets anda och inriktning kan beskrivas ungefär i de ordalag, som jag använde i mitt hälsningsanförande vid träffen:

Jag måste säga, att mina vildaste förhoppningar har överträffats. Aldrig hade jag trott, att så många kände så starkt för gamla Vilan, men så är det. Det finns en kärlek till Vilan, det är ingen överdrift, och det finns kanske olika förklaringar till det, men ett par som jag tror är viktiga, är dels känslan av att Vilan blivit styvmoderligt behandlat i stadsplaneringen. Det har synts som att det inte spelade någon roll, vad det blev av Vilan, huvudsaken verkade vara att det försvann. Så var det väl ingen som planerade eller beslöt, men effekten har blivit den.

Dels vågar jag faktiskt också tro, att det var något speciellt med Vilan. Det var mer än en stadsdel. Vilan var i hög grad en egen samhällsbildning med gamla rötter från mitten av 1800-talet. Vi hade station, post, bibliotek, skola, församlingshem, brandstation, egna arbetsplatser i stor utsträckning, bryggerier, snickerier, slakteri och mekaniska verkstäder och mängder av affärer av alla kategorier. Känslan av tillhörighet och samhörighet hade sin förklaring. Och vi befann oss på andra sidan bron. Där var en naturlig skiljelinje mot stan.

Den tiden är oåterkalleligt förbi. Det Vilan vi minns, kommer aldrig att återuppstå. Men vi kan hjälpas åt att rädda minnena in i nutiden. Genom att samla bilder och dokument och berätta kan vi tillsammans återskapa ett virtuellt Vilan på webben och senare kanske i en bok.

Vi som kan göra detta är Vilans Vänner. Vi är Vilans Vänner, och den här dagen är historisk, det är första gången vi träffas i den här konstellationen, en fortsättning, kan man säga, på gruppen 55+ i Vilans BoIF. Idrottsrörelsen på Vilan och den frivilliga brandkåren är väl de organisationer, som har varit föregångare, när det gällt att samla vilanbor till gemensamma ansträngningar. Låt oss ta över den stafettpinnen och dra vårt strå till stacken. Låt oss försöka hedra gångna vilangenerationers strävanden! Det är ingen annan som gör det.

Jag vill gärna nämna några personer, som redan välvilligt bidragit till att återskapa bilden av Vilan: Ingvar Olsson, Bosse Nilsson, Eddie Edström, Gunnel Sönnby och genom henne hennes avlidne bror Evert Nilsson, Christina Hoff, Leif Örstadius, Gunnel Falk, Göte Björklund, Owe Wiberg, Lars Hörbo med härliga skildringar från Torggatan 4, Anita Svensson (Ericsson), Maritha Nordström (Svantesson). Kanske glömmer jag någon, men jag vill alltså framhålla, att inte bara jag är pappa till det material som redan nu föreligger. Genom deras medverkan har jag fått tag på både fotografier och värdefull information, och jag måste faktiskt särskilt få framhålla Göte Björklunds stora engagemang, som jag vet kommer att utgöra en viktig motor i det här projektet. Och jag vet, att många fler kommer att bidra.

Vi var 43 personer hos Malmströms, och då antalet stolar i huset uppgick till 42, fick vissa bytas till att sitta. Det hela gick mycket bra, och stämningen var på topp under hela träffen, som varade mellan kl 9.30 och 12.30.

Jag vill också förklara, att denna träff inte annonserats på hemsidan eller någon annanstans. Endast de som hört av sig har inbjudits. Avsikten var att samla en kärntrupp till en första upptakt för Vilans Vänner, och det kändes viktigt, att det kunde ske hos Malmströms, där antalet platser var begränsat. Nästa träff som troligen sker i januari, kommer att meddelas mera officiellt.

Många talare delade med sig av sina minnen och gav uttryck för sin kärlek till gamla Vilan och sin uppskattning av initiativet att lyfta fram den stympade stadsdelen ur glömskan. Nedan följer ett referat av träffen och några bilder av de deltagande. Referatet bygger delvis på en bandinspelning som gjordes partiellt under träffen. Allt är således inte bandat, och vissa inlägg skedde så långt från mikrofonen, att jag inte helt korrekt kunnat få med dem.


Referat


Efter att man tillsammans sjungit Sången om Vilan berättade Göte Björklund att han kvällen före dagens träff på Malmströms på radion hört den gamla schlagern "Lyckliga gatan" med Anna-Lena Löfgren spelas. Han tyckte att den texten mycket väl kan överföras på Vilan. Det var lite konstigt, tyckte han, att mhan råkat få in det programmet just dagen innan han skulle på den här träffen.

Göte fortsatte med att tacka Bengt för initiativet att ordna dagens träff. Han framhöll hur inspirerande han själv tycker det är, att ta tag i de gamla minnena och försöka utforska mera om hur det var på gamla Vilan. Bl a hade han för en kort tid sedan intervjuat en gammal dam, Saga Nilsson, född Lefin, som idag är 97 år gammal och en gång i tiden hade en charkuteributik i det hus, där Pelle Monark sedan hade cykelaffär. Saga drev sedan tillsammans med sin man Gösta en charkuteriaffär på Lasarettsboulevarden på Östermalm. Göte sa, att han och några andra av "de gamle", bl a Owe Wiberg, många gånger pratat om att de skulle göra något för att lyfta fram den gamla tiden på Vilan, men det har aldrig blivit något av det. Han var därför glad över att det nu hänt något i den vägen. Göte tyckte, att det var helt underbart att liksom få leva ett helt liv igen bakåt i tiden, och det känns inte som ett jobb att göra efterforskningar, det är snarare som en bonus att få vara med om detta.

normgoteannebo.jpg normgotefotograferar.jpg normgunnelfalk.jpg normhenrytalar.jpg

Som ålderman i sällskapet, född i januari 1923, ville Göte få detta sagt, och han utbringade så ett fyrfaldigt leve för Bengt som lyckats få igång denna rörelse, som kommer att kallas Vilans Vänner.

Därefter talade Lars Hörbo, såsom varande en av de yngsta i gänget, född 1955. Han berättade, att han är född och uppvuxen på Torggatan 4, där det idag ligger en ful betongklump, som kallas för vårdcentral av något slag. Lars ville också framföra sin uppskattning av intiativet med Vilans Vänner. Ju mer man tittar på bilderna och läser på hemsidan, desto mer minns man Lars flyttade 1962 till Hagtornsvägen, och även därifrån har han många minnen, men den finaste tiden var nog ändå den på Torggatan.

Bengt uttryckte sin glädje över uppskattningen och framhöll liksom Göte, att det inte innebar ett arbete att få syssla med detta. Om det skulle börja kännas som ett arbete, skulle det säkert inte vara lika roligt att hålla på med det. Han sa, att han alltid varit intresserad av gamla ting och företeelser. Hans far handlade med begagnade saker av alla slag och intresset för det förflutna var alltid stort under uppväxttiden. När det gäller att komma ihåg, ville Bengt citera Harry Martinson i inledningen till Nässlorna blomma, där han säger: "Jag var liten i lyssnandets dagar". Det var nog så. Bengt hade öronen på skaft och lyssnade uppmärksamt på allt han hörde de vuxna berätta, och mycket har stannat kvar. En del minns man dock fel, vilket märks nu, när andra träder fram och ger sin version. Mycket kommer upp till ytan, som annars aldrig skulle aktiverats, om inte andras minnesbilder kommit till hjälp.

Därefter ägnades en stund av eftertanke åt alla dem, som inte längre finns i livet, föräldrar, syskon, vänner, lärare, grannar, arbetskamrater, original, färgklickar. De är en outplånlig del av den tid, som vi i Vilans Vänner vill lyfta fram och hedra. Sången Ska nya röster sjunga av Mikael Wiehe med Monica Zetterlund spelades.

Åke Kroon inledde med en för hans del sliten vits: Ni ska idag alla känna er hedrade, för idag dricker ni kaffe med kron. Han framhöll, att de 19 första åren av hans liv, som han bott på Vilan fortfarande framstår som en fantastisk tid. Bl a berättade han en anekdot från sin skoltid på Vilans skola, där hans far, sedermera skoldirektören och stadsfullmäktiges ordförande Axel Kroon, på den tiden var lärare. Det fanns ett litet skolbibliotek, där eleverna lånade böcker, som skulle lämnas tillbaka, ofta i samband med terminsskiftet. Både Åke och hans far var noga med att hålla i sär sina roller som far och son, å ena sidan, och lärare och elev, å den andra. Den sista dagen på höstterminen i årskurs 3, hände det sig, att böckerna skulle lämnas tillbaka, men hemma hos Åke hade pappa Kroon på kvällen fernissat trappan upp till andra våningen, där sonen Åkes lånebok fanns, och han fick absolut inte beträda trappan för att hämta boken. När böckerna skulle lämnas i skolan, måste därför Åke gå fram till katedern och berätta: "Jo, läraren, därhemma bor vi på två våningar, och i går kväll fernissade min far trappan, och jag glömde att hämta min bok från andra våningen. Får jag lämna den efter jul?" "Ja, det får du", svarade då läraren Axel Kroon.

Därefter sjöng man sången Bryggerigatan, och Bengt förklarade, att han valt att skriva den till melodin i Flottarkärlek, eftersom han en gång i tiden varit så förtjust i den slagdängan, att han t o m framfört den vid en skolavslutning i första klass 1953.

Henry Larsson, förre vd:n på Tingryds Bryggeri AB, berättade sedan, att i huset där han bott med sina föräldrar på Bryggerigatan, också fanns en speceriaffär, som hans mor Betty drev. Där handlade även Rut Johansson, som var en s k "klok gumma" och bodde en bit längre bort på Bryggerigatan. En dag, när hon var inne i affären, kände hon Henry, som då var 6-7 år gammal, på hjässan, och konstaterade, att han faktiskt inte var riktigt bra. Hon erbjöd sig emellertid att tillhandahålla medicin, som skulle göra honom frisk igen. Henrys mor ville inte tacka nej, utan man tog emot en flaska med någon brygd, framställd av diverse örter av olika slag, som emellertid smakade så illa, att Henry inte fick ned en droppe av den. Efter en vecka eller två, när Rut åter befann sig i affären och fick ögonen på Henry utbrast hon: "Ååh, Henry har ju blivit mycket bättre!"

normingridake.jpg normkarlerikgote.jpg normowekjell.jpg normparkeringen.jpg
Henry berättade också om Timmergården, som låg uppe vid Långebrogatan och hörde till Carl Nilssons brädgård på Bruksgatan. Där bodde två-tre familjer med många barn. Dit gick även andra barn, när de ville leka. Det var spännande med brädgården, där man kunde leka indianer och cowboys. En dag när Henry skulle besöka Timmergården, så kom en av tanterna, som bodde där och sa, att han inte fick komma in där, och Henry hörde hur hon sa till någon annan där: "Han svär så hemskt." Och när Henry tänker efter, så stämde det nog i viss mån, och Henry erinrar sig, att varje gång han besökt sin morfar, Göte Björklunds farfar, August Björklund, brukade hans mor säga:"Nu hörs det att du varit hos far igen!"

Göte kunde därefter berätta om en händelse, som kunde belysa det där med hans farfars svärande. Götes far, Carl Björklund, var chef för Vilans och Norra Åsums Frivilliga Brandkår. Det handlar då om tiden före 1939, då gamle August Björklund dog. Det hade varit utryckning till en gårdsbrand i Hoby. Det var ju frivillig brandkår, så brandmännen fick lämna sina ordinarie arbeten, när det blev larm. Carl, som arbetade i familjeföretaget Långebro Mekaniska Verkstad, återkom inte till arbetet förrän nästa dags förmiddag. Då hade farfar Björklund fått reda på att branden var släckt redan dagen innan, så när Carl kom, undrade han varför han inte kommit tillbaka tidigare. "Jo", förklarade Carl, "men sedan var det ju eftersläckning". Då sa gamle Björklund: "Jaså, min liv och själ!" Det var ett stående uttryck han hade, och han trodde det handlade om en helt annan sorts "eftersläckning" än den för brandkåren rent yrkesmässiga. Han trodde, att brandmännen haft fest till dagen efter. Visserligen förekom det en hel del sprit i samband med brandkåren, men det var alltså inte frågan om något sådant i det här fallet. Men där var alltså ett exempel på farfaderns ofta använda svordom, som kanske barnbarnet Henry anammat.

Henry delade med sig av ännu en minnesbild: Götes far, Henrys morbror, var alltså brandchef. Det var frivillig brandkår och man hade alltid vissa problem med ekonomin. För att dra in pengar ordnade man bl a fester ute på Hedentorp. Då fick man 25 öre av far till inträdet där, men då stod man alltid och väntade tills morbror Kalle skulle komma, för då fick man gå in gratis.

För att koppla ihop brandkåren och idrotten på Vilan berättade Åke Kroon, att den första idrottsplatsen låg söder om Vilans skola mellan skolan och järnvägen, och där låg även Hedentorps Park, som den frivilliga brandkåren använde för sina nöjesarrangemang. Åke berättade också, att han minns hur ett magasin på järnvägsområdet vid Långebro station flyttades tvärs över Långebrogatan till Wibergs möbelaffär och blev möbelmagasin där. Åke minns hur otroligt det kändes för en liten påg att se hur ett helt hus plötsligt kommer rullande över gatan. Det är emellertid inte det enda huset i Kristianstad som flyttats. Själva den gamla överläkarvillan i hörnet av lasarettsområdet och Södra Kaserngatan flyttades på samma sätt ca 15 meter en gång i tiden. Gunnel Sönnby fyllde i att läkarvillan, där först överläkaren Silver och sedan docent Kock med frun Gaby Stenberg bodde, flyttades för att bereda plats för den nya barnkliniken.

Gunnel Falk, som arbetat på Malmströms i 50 år berättade ett soligt minne: På Bryggerigatan 5 bodde bl a en liten flicka som kallades Kyllan. Det var en lillasyster till Bo Nilsson, som också är här idag. De andra ungarna på Bryggerigatan hade varit uppe hos Malmströms och köpt godis och kom hem och satte sig att äta av sitt godis. Kyllan blev då ledsen för att hon inte hade några pengar till godis. "Ja, men ta stenar och gå upp till Malmströms och kladda för, det har vi gjort", sa de andra då. Sagt och gjort, det gjorde Kyllan. Fru Malmström var själv i affären, när hon kom, och Kyllan fick både kakor och godis.

normperkenneth.jpg normpresent.jpg normpresent2.jpg normseniorer.jpg
Lars Hörbo berättade att han av sin far, som var bekant med Axel Kroon, hört en historia, som Kroon hade berättat för hans far, nämligen att han hade blivit påkörd på ett övergångsställe, men som han sa: "Det var mitt fel." Lars far tyckte, att det väl knappast kunde ha varit hans eget fel, om han blivit påkörd på ett övergångsställe. "Jo, han sa, den som körde, att jag hade inte ute att göra den dagen."

Karl-Erik Holmgren, som bodde på Långebrogatan 38, i det s k Dahlkvistahuset berättade om Algot, som hade korvkiosken tvärs över gatan. Där brukade grabbarna stå och köpa korv. På den tiden var det inte så tätt mellan toaletterna som idag, men för Algot var det inga problem. När han var nödig gick han bara ut bak sin korvbod och sedan direkt in och fortsatte försäljningen. Karl-Erik var själv med i Vilans brandkår, det var efter det att Carl Björklund var chef där, och Karl-Erik bekräftade, att det förekom en hel del brännvin där. Det var övning en söndag i månaden, och efter övningen samlades man i brandstationen för att dricka kaffe, som koktes i en stor glaskanna. Man hade då också ett par 75:or med brännvin, och de skickades runt tillsammans med ett snapsglas, med vilket man mätte upp en gök för varje kaffekopp. Så gick glaset runt till hela sällskapet. Men Karl-Erik betonade, att det inte alls var frågan om några orgier, det var ett par kaffegökar bara, inte mer.

Ägaren till Dahlkvistahuset, hästhandlare Dahlkvist, sålde hästar. Karl-Erik minns bl a, hur de fick springa med hästarna för att visa vad de gick för, och det fanns också de som ljög om vad hästarna var värda. Men det gick som det alltid gör, Dahlkvist dog en dag, och det blev begravningskalas med både mat och brännvin på Teaterrestaurangen. Efter en stund tog den närmaste arvingen till orda och utbringade en skål för att hedra den dödes minne. Så gick det till på den tiden, slutade Karl-Erik.

Carl-Henry Larsson, son till Carl-Erik Larsson, disponenten på Bryggeriet Kronan, anknöt till ämnet brännvin, som berörts flera gånger, både kron och eftersläckning och på annat sätt. De första helrör Carl-Henry fick tag på var inte i form av brännvin, utan skridskor. Det var hans farbror Henry, som lärde honom åka, eftersom hans egen pappa gick med käppar. Vidare berättade Carl-Henry om den gamle Anders Stjernfeldt på Bryggerigatan 5, som han var med och fiskade vid Lilla Rännan ibland. Anders somnade ofta, och det hade en benägenhet att smitta av sig, så en gång somnade även Carl-Henry. Då väckte Anders honom, och det visade sig, att Carl-Henrys spö hade åkt ut i rännan, och låg där och flöt. Djärv som han var, slängde han då av sig kläderna och simmade ut i kalsongerna för att få tag på spöet och kanske få upp fisken. Tyvärr ryckte fisken av linan och kom undan. Men så stora fiskar finns inte idag, menade Carl-Henry, den var säkert minst tre meter lång.

Bl a talades det om trafiken på Långebrogatan. Den var intensiv, och det är konstigt att det inte hände fler trafikolyckor, än det faktiskt gjorde. Eva Svantesson berättade om hur barnen samlades utanför Arena-TV och tittade på TV som visades i deras skyltfönster, och hur barnen satt på trottoarkanten med benen ute i gatan och hoppade omkring ganska oförsiktigt på trottoaren och ut i gatan. Bengt framhöll att han cyklat sträckan Vilan-Läroverket fyra gånger om dagen i åtta år utan att något tillbud inträffat, trots att man ibland nästan cyklade mellan bil och släp på långtradarna. Gatan var smal, och marginalerna minimala i rusningstid.

Eddie Edström sa, att han faktiskt blivit överkörd en gång av en traktorvagn på Långebro.

normtillbords.jpg normtillbords10.jpg normtillbords11.jpg normtillbords12.jpg
Göte Björklund pekade på kontrasten mot hur det var under hans barndom, då biltrafiken ännu inte blivit särskilt besvärande. Hans familj bodde i Eklöfs hus (WICI-centralen) fram till 1928 på hösten, när hans lillebror Bertil föddes och familjen flyttade till hans farfars hus på Hantverkargatan. På den tiden var ännu inte Sofiahemmet (senare kooperativahuset) byggt. Göte blev ombedd av sin mor att gå ner och köpa grädde i huset som på den tiden låg på platsen tvärs över gatan. Detta hus kallades Pottemakarens hus. Där hade Tekla Svensson en mjölkaffär. Då sa hans mamma till honom, att han inte fick gå över gatan, innan alla bilar hade kört förbi. Det dröjde emellertid onaturligt länge innan Göte kom upp igen. Hans mamma gick då ut på balkongen och tittade efter honom. Han stod då fortfarande kvar nere på trottoaren och väntade. Hon undrade varför han inte hade kommit längre. "Ja, det har inte kommit några bilar", sa Göte då. Händelsen belyser skillnaden i trafikintensitet på Långebrogatan under olika tidsepoker.

(Anmärkning: Att det kallades Sofiahemmet har många undrat över, men förklaringen är, att den person som byggde huset hette Sofia Abrahamsson, och kanske vetskapen om Sofiahemmet i Stockholm bidrog till att man i folkmun skämtsamt gav huset namnet i analogi med detta. Huset övertogs ganska snart av Boka-Svensson, som lär ha varit långivare eller borgenär vid uppförandet av fastigheten. )

Maritha Svantesson berättade om en tråkig episod med vaktmästare Ekström på Vilans skola. Det fanns barnbespisning på skolan redan på den tiden (början på 1950-talet). Den var framför allt till för barn som inte hade någon av föräldrarna hemma som kunde stå för maten mitt på dagen. Maritas föräldrar arbetade i skift på Yllefabriken efter ett schema som omöjliggjorde, att det kunde serveras mat hemma. Marita och hennes syskon fick äta på skolan. En dag var det blodkorv, som Marita än idag inte förmår äta. Vaktmästaren kom fram till Marita, som satt där och plågades framför sin tallrik. Han skar upp en trekant till henne. "Den äter du upp!" sa han. Marita sa, att hon inte kunde äta blodkorv. "Du äter upp den!" envisades Ekström. Jaha, skyll dig själv, tänkte Marita, och tog biten i munnen, men sedan fick alla som satt omkring lämna bordet, när allt kom upp igen. "Vad var det jag sa?" sa Marita. "Ja, du sa visst något", svarade Ekström, och så fick Marita en rejäl örfil.

Maritha mindes också när hon och hennes syskon skulle lära sig cykla på Bruksgatan. Deras far, Gunnar, gjorde i ordning ett par cyklar åt dem. Och de cyklade rakt ut på gatan och rätt in i Träbolagets plank, så hjulet på cykeln blev en åtta. När Gunnar kom hem på eftermiddagen, fick han laga cyklarna, och så upprepades proceduren åtskilliga gånger. Tjuvar och poliser lekte man ofta på gården till Långebrogatan 34. "Vi hade jätteroligt! Det var en härlig, härlig tid", bedyrade Maritha.

Apropå Träbolaget påminde Åke Kroon om den sorgliga händelsen, då en pojke från Långebrogatan 34 omkom vid lek inne på brädgården. Så det är inte enbart glädje som dessa minnen kan väcka.

Henry mindes därefter, hur man skulle röka fredspipa, när man lekte indianer och cowboys. För att han skulle få vara med i det rökande gänget, var han tvungen att fixa läsk från bryggeriet. Han gick då in till Betty Johansson vid tappmaskinen och fick en läsk utan kapsyl - den hade då inte hunnit genom räkneverket. Det blev hans biljett i det fredspiprökande gänget. Emellertid skvallrade hans äldre bror för föräldrarna om att han hade rökt men lugnade Henry med att han säkert bara skulle få en "uppsträckning". Henry blev mycket orolig för vad detta skulle kunna innebära. "Uppsträckning?" Hans far var ganska hårdhänt, och han fick onda aningar om vad det kunde handla om. Han låg hela kvällen i sin säng och väntade oroligt på att fadern skulle komma och "sträcka upp" honom.

Eva Svantesson berättade, hur svårt det var att hitta på något hyss utan att föräldrarna fick reda på det. Ofta visste de vad man hade gjort, innan man kom hem. Eva mindes hur hon smygrökt bakom den lilla ludan på lekplatsen en gång. Plötsligt stod hennes mor framför henne. Hon hade tagit en runda på cykeln, kanske för att hon via djungeltelegrafen hört, att hennes dotter stod och rökte nere på lekplatsen. På tal om gamla synder bekände Eva, att hon fortfarande inte dricker hallonläsk, eftersom hon en gång klättrat över staketet till bryggeriet och knyckt en sådan. Det dåliga samvetet skämde smaken redan då, och det sitter i.

normtillbords13.jpg normtillbords14.jpg normtillbords2.jpg normtillbords3.jpg
Henry berättade, att han brukade jobba på bryggeriet på somrarna, bl a uppe i laboratoriet, där läsken blandades, innan tappningen skedde. Man började kl 7 på morgonen och fyllde på socker i en kokande kopparkittel, och så skulle de olika essenserna och färgerna mätas upp. Eftersom det var tidigt på morgonen, var det lätt att det blev fel, och en morgon inträffade detta. Henry hade gjort i ordning en bädd uppe på vinden, där han kunde sova ut, när de första sysslorna före tappningen var avklarade. När han låg där en morgon kom emellertid Betty Johansson och väckte honom. Han visste inte, att hon överhuvudtaget visste, att han låg där. Hon hade en flaska Valencia i handen och undrade om den verkligen skulle se ut så. Henry tänkte: "Vad är det nu?". Han såg att innehållet i flaskan var rött, och den färgen skulle definitivt inte Valencia ha. Den skulle vara orange.

Eftersom han redan då var en stark ledare, berättade Henry skämtsamt, sa han bara: "Kör!" flaskor röd Valencia blev det. Henry vågade inte tillstå sitt misstag utan fick en idé. Han gömde backarna längst inne på lagret och vidtalade sedan en utkörare, som hette Anders Mårtensson. Denne körde bl a en tur uppe vid Bjärnum, i skogarna långt från Kristianstad. "Du, Mårtensson", sa Henry, "jag har en provläsk här, som du kan få vara ensam om. Erik - den andre utköraren - får inte en flaska av detta, du får behålla hela tillverkningen.". Anders tyckte det verkade spännande, så de kom överens om att han skulle sälja alltihop norr om Bjärnum. Veckan därpå, när Mårtensson varit i Bjärnum, frågade Henry: "Hur gick det med provläsken?" "Åt helvete", svarade Mårtensson,"de ville inte ha den, den var alldeles för röd". Det var en grundlig erfarenhet av marknadsföring, avslutade Henry.

Göte Björklund bidrog med ett minne, som han hade gemensamt med Henry. Det handlade om skomakare Möllerström, som hade ett hönshus mittemot Guillottes skrotaffär. Det var på 1930-talet. Pojkarna fick för sig att sätta eld i det torra gräset i kanten av ängen på som de tyckte behörigt avstånd från hönshuset. Men de hade missbedömt vinden, så elden spred sig direkt mot hönshuset. Pojkarna stack, för de hade ingen möjlighet att släcka. De fick sedan veta att Möllerström sprungit med spannar mellan hemmet och hönshuset, och det var en sträcka på ett par hundra meter, och det var ju synd om honom. Henry var inte rädd för vad hans föräldrar skulle säga om detta, men han var rädd för sin morfar. Han hade gjort en hydda, och där satt Göte och han och gömde sig, medan dramat utspelades. Henry bekräftade berättelsen - till vissa delar. Göte menade, att det i grunden var ett oskyldigt äventyr, det var knappast meningen att hönsen skulle råka i fara.

Torsten Möllerström mindes sin farfar Jöns Möllerström och tomten han hade nere vid skrotaffären. Där hade man fruktträd av olika slag. Man hade också gäss på denna tomt. Gässen var folkilskna, så ingen vågade gå in där, de var väldigt bra vakthundar. Torsten var i femårsåldern, och han var inte rädd för gässen. Han hade med hjälp av en käpp satt sig i respekt hos dem. Så Torsten var den ende som man kunde släppa in på tomten.

Carl-Henry ville påminna om ett Vilan, som de flesta inte verkade ha något minne av. Under Vilans sista år tömde man slumbostäderna inne i stan på folk och flyttade ut dem till Vilan. Det var många människor på samhällets skuggsida som på så sätt samlades på Vilan i de gamla nedgångna fastigheterna. I ett reportage i Kristianstadsbladet betecknades Vilan som ett Klondyke under den sista tiden, och några bilder från just Bryggerigatan och Bruksgatan illustrerade framställningen. Klondyke var ett guldgrävarsamhälle, där revolvern satt löst, och precis så var det på Vilan de sista åren, menade Carl-Henry, och ansåg, att han fostrats till en fighter i den miljön. Och det var inte helt fel.

normtillbords4.jpg normtillbords5.jpg normtillbords6.jpg normtillbords7.jpg
Som ett exempel på en av de värsta historierna om de hårda tagen på Vilan återgav Bengt en händelse, som beskrivs i boken Kristianstad, Christians stad, av Sune Friström. Enligt Friström sköt den unge kungen Karl XII i augusti månad 1698 en ko just utanför Malmströms.

Karl XII besökte då Christianstad tillsammans med sin syster och svåger, hertigparet av Holstein, jämte uppvaktning. Avresan skedde över Långebro. Karl XII red främst mycket enkelt klädd, medan hertiginnan och hovdamerna åkte i vagn efteråt. En ko hade lagt sig tvärs över den smala vägen strax efter brofästet och vägrade trots den vaktande gummans påstötningar att flytta sig. Kungen tog då upp sin pistol och sköt kon. Kvinnan blev förtvivlad och klagade över den enkelt klädde mannens tilltag hos den vackert klädda hertiginnan i den efterföljande vagnen. Den gamla gumman lugnade sig dock, när hon fick dubbla värdet för kon utbetalt av den enkelt klädde mannen, som var Kungen och som därmed resolut fick fri väg mot Ystad.

Bengt knöt samman Carl-Henrys beskrivning av Vilans sista tid i upplösning med de första vittnesbörden man har av Vilan i historien. Han citerade ur ett kapitel i boken Staden vid Helgeå av lektor Ethel Wester, där hon bl a skriver följande om Vilan:

När staden Christianstad anlades 1614 bosatte sig ett stort antal människor i provisoriska hus utanför de södra fästningsvallarna och på området väster om Helgeå. Husen kallades för "hytterne". Dessa utgjordes av ett enda rum och var byggda av enkelt trämaterial ("stikkehus") och låg troligen direkt på marken med tillstampat jordgolv. Befolkningen bland hytternevar ganska talrik. Här bodde först och främst större delen av det arbetsfolk, som arbetade på fästningsverken och kungens andra företag, vidare en del "vagn-drivare" d. v. s. åkare, samt pråm- och färjekarlar. Dessutom användes hytterne som genomgångsläger av en del borgare, innan deras hus inne i staden var klara till inflyttning. Det finns också flera exempel på att invånare från Vä av ekonomiska eller andra skäl stannade kvar här och underlät att flytta in i staden.

Hit kom också folk från alla delar av det danska riket, alltifrån Jylland till Bornholm, men också från Sverige och Tyskland, ja t. o. m. från "Tattarlannd", var man nu ansåg detta ligga. Många lockades av utsikten att kunna göra goda affärer i samband med stadsbygget. Till detta folkgytter sällade sig slutligen åtskilliga tjuvar och löst folk, som vädrade goda möjligheter att klara sig undan lag och straff i ett samhälle, där rättvisan ännu inte hunnit träda i funktion.

Man får ett starkt intryck, att hytterne närmast liknat en stor marknadsplats. Det rådde brist på sanitära anordningar, området var sankt och ohälsosamt.

Det känns som att cirkeln på något sätt slutits, när man hör Carl-Henrys beskrivning av förhållandena under hans sista tid på Vilan. Faktum kvarstår dock, att Vilan under åtminstone hundra år var ett välordnat samhälle med en strävsam och välanpassad befolkning, som inte på något sätt behövde skämmas för sig i jämförelse med stadens övriga invånare.

Kenneth Svantesson talade om sitt första jobb på Frimurarehotellet. Han var först piccolo med rund kalott på huvudet och sedan blev han smörgåsnisse. En dag när han skulle cykla till jobbet utifrån Vilan, visade det sig, att bron hade rämnat på ett ställe. Det var en tung långtradare som förorsakat skadan. Kenneth skulle servera frukost till kontorspersonalen, och de skulle ha den prick kl åtta. Om den kom en minut för sent, fick han utskällning. Han kom emellertid inte över bron. Den var avstängd, och trafiken släpptes bara fram i det ena körfältet. När han slutligen kom fram till Frimurarehotellet, fick han mycket riktigt en grundlig utskällning av en dam på kontoret. Kenneth svarade, att han inte kunde hjälpa, att bron rasat. "Det ska Nissen ta med i beräkningen, när han cyklar hemifrån!" fick han då till svar.

Göte berättade om en man som hette Emil Nilsson och ägde Gjuterigatan 4 och Bryggerigatan 15, den s k gamla skolan. Han gick under namnet "oljekungen". Det innebar egentligen bara det, att han jobbade på kontoret på oljefabriken Merkantil på Söder, som ägdes av Mårten Pehrssons Valskvarn. Emil Nilsson var en av profilerna på Vilan.

Karl-Erik Holmgren undrade om någon kom ihåg Erik Grandelin, som hade korvkiosk just vid brofästet. Karl-Erik berättade, att de var ett gäng grabbar, som alltid stod utanför Grandelins korvkiosk och köpte korv. Grandelin var mestadels glad för att få sälja, men ibland satt han och matade ankorna bak kiosken. Det tyckte han var jättekul. En dag hände det, att det kom en stor buss med 50 personer och stannade, när Grandelin just var färd med att mata ankorna. Grabbarna sa till honom att nu fick han sätta igång och sälja korv. Då reste han sig och såg alla dessa människor som ville ha korv. Han utbrast då: "Här finns korvkiosker i hela stan, varför ska alla människor komma just hit?"

normtillbords8.jpg normtillbords9.jpg normtrottoar.jpg normvimmel.jpg
Kenneth Svantesson påminde om en profil som bodde på Långebrogatan 36, nämligen gubben Gustafsson. Han brukade gå till fröken Mårtenssons speceriaffär och köpa rödsprit, som han sedan silade genom ett grovt bröd för att i någon mån göra den drickbar. En gång hörde Eva honom be fröken Mårtensson, när han lämnade över sin flaska för påfyllning: "Ah snälla, ta inte fotogentratten!"

Henry Larsson erinrade sig ett original på Vilan, som samlade lump i en dragkärra. Hans största nöje var att blockera trafiken på Långebro. Han gick i rask takt fram till bron, och där stannade han upp, så att det blev hur lång kö som helst.

Ingvar Olsson nämnde också Åkesson på Hvilans Bryggeri i Bryggerigatan, som körde så sakta med sin drickabil, att polisen stoppade honom och uppmanade honom att köra fortare. När han kom i snigelfart med sin bil, brukade ungarna hoppa upp och hänga sig i flaket och åka med och t o m nappa åt sig av läskflaskorna på bilen.

Så småningom framförde Bengt ett tack till alla för att de kommit och gjort den första träffen i Vilans Vänner till ett så lyckat evenemang och hoppades att man snart skulle kunna träffas igen, kanske redan någon gång på nyåret och då i en större lokal, så att fler kunde få plats.

Så sjöngs sången Nu vaknar Vilan som avslutning och därefter överräckte Gunnel Falk en banantårta till Bengt som tack för arbetet han lagt ned på projektet Vilans Vänner. Även Maritha Svantesson överlämnade två presenter som ytterligare bevis på uppskattning.

Som definitiv avslutning på dagens träff samlades alla till ett gruppfoto utanför Malmströms, varefter det pratades och skrattades långt bort på parkeringsplatsen. Avskeden blev långa, och alla såg fram emot fortsättningen på Vilans Vänner och nästa träff.

Kort sagt, det blev inte bara en träff, utan en fullträff, som Malmströms har all heder av att ha stått som värd för!


banantarta.jpg presentbildmin.jpg
Klicka för större bild!

Bengt fick en banantårta av Gunnel och ett par egentillverkade konsthantverk av Maritha och hennes syskon. Tack så hemskt mycket!




Vilans Vänner

Meddela ditt intresse (utan några förpliktelser) till Bengt-Göran Jönsson! Glöm inte att lämna adress och telefonnummer, om du inte kan nås via email. Min postadress är Danavägen 28, 293 35 Olofström. Telefon 0703-368767.


Personer som hört av sig