Den nutida Druidorden stiftades vid en tid av oro och intolerans med politiska och religiösa stridigheter i det land som såg den födas, England. Aktning för människoliv och människovärde var det dåligt ställt med i det dåtida samhället, ty andan av den hätska partisplittringen från Stuartarnas tid fanns ännu kvar. En klar men skrämmande föreställning om den tidens råhet och grymhet ger Walter Scotts berömda roman "Midlothians hjärta". Den historiska romanen anses ju som litterär genre ha skapats av Walter Scott, som praktiskt taget överallt höll fast vid sin grundprincip att huvudpersonerna och den centrala handlingen fick vara fritt uppfunnen, men tidsbilderna och enstaka händelser, bifigurer och bakgrundsgestalter skulle hållas så nära det historiskt korrekta som möjligt var.

Därför skänker också den omnämnda romanen en levande och sann bild av tiden, av samhällets hjärtlöshet och föga utvecklade sinne för individens rätt likaväl som den belyser den fanatism och ofördragsamhet mot oliktänkande, som utmärkte även i stort sett goda personligheter. Likväl hade man här tagit steget över till en ny tid som litterärt klart tog sig uttryck i verklig stämningslyrik och samtidigt en ny och mer romantisk uppfattning om poesins egentliga väsen. Den ledande personen här blev Thomas Gray som hämtade sin inspiration bl. a. från keltiska harpospelare. Hans "The bard" exempelvis har Walesiskt ämne. Gray lovprisade folkpoesin och blev en romantikens förelöpare i England.

En av dem som starkt påverkades av Grays åsikter var skotten James Macpherson, som nedtecknade gaeliska dikter ur folktraditionen och översatte dem till engelska. En samling av femton sådana dikter som till stor del handlade om sagohjälten Fingal utkom 1760 och icke minst skotska beundrare hoppades att han skulle åstadkomma en så omfattande samling dikter att de kunde betecknas som ett epos. Frestelsen blev Macpherson för stark att motstå. Han gjorde en resa i de skotska högländerna och gav efter hemkomsten 1762 ut boken "Fingal, en gammal episk dikt i sex böcker, författad av Ossian, Fingals son, på prosa översatta från gaeliska av James Macpherson". Tre år senare utkom en samlad upplaga av"Ossians sånger".

Hur mycket äkta material han haft att bygga på och vad som är en fiktion av Macpherson är än i dag svårt att avgöra.Hans gaeliska manuskript har försvunnit och på de få ställen där han kan kontrolleras är hans prosaöversättning ett mycket fritt återgivande av den gamla diktningen. Men även om här förelåg en form av ett slags litterär förfalskning så blev "Ossiansångerna" älsklingsläsning med sina vemodsfulla stämningar och den blinde gamle barden Ossians tungsinta klagan över sonen Oscars död.

En naturlig följd av "Ossians sånger" blev ett nyvaknat intresse för keltisk forntid och det omedelbara resultatet kunde utläsas i ett förnyat anseende av bardväsendet i Wales, som genom landets fredliga anglisering mer och mer tynat bort. Nu återuppväcktes gamla druidiska traditioner. Tävlingar i skaldekonst, som förr avhållits under namnet eisteddfodd, återinfördes och så långt det var möjligt plockade man i bardväsendets form fram gamla druidiska ceremonier.

Mot bakgrunden av dessa ovan relaterade förhållanden skall man även se den moderna druidordens uppkomst år 1781.

Ingen av de gentlemän som var församlade vid det tillfälle när Gamla Druid Orden blev en realitet kunde väl ana att deras lilla sällskap skulle utvecklas till en världsomspännande organisation. Men så blev det, ty som vi vet "goda tankar kan inte dö" och Hurles lilla tankefrö om ett brödraförbund - som till förädlande umgänge skulle sammanföra personer, oberoende av deras politiska eller religiösa inställning, förverkligades i den druidiska ekens tecken och förgrenade sig verkligen symboliskt till ett världsträd. Druidismens ekplanta i England har i dag förgrenat sig till ett internationellt broderskap. - Om den utvecklingen finns en intressant redogörelse, utarbetad av en engelsk druidbroder, E. T. Croseor död 1964. Efter hans bortgång överlämnade makan till I. G. L. D. Secretary Sidney C. Jay den värdefulla historiken som i det kommande återges med en så noggrann översättning som möjligt är. Avhandlingen utgör, som det i överskriften av densamma framgår "den hela klara sanningen om Druidordens uppkomst och utveckling".

A.O.D:s URSPRUNG I ENGLAND EN KORT AVHANDLING OM INTERNATIONELLA DRUIDISMENS HISTORIA

Sammanställd av Br. E. T. Croseor, P. Imp. C A;
A.0. D:s historieskrivare och V. President I. G. L. D.

Internationella Druidismens historia börjar med A.O. D.(Förenade Druid Orden) och dess utvecklingsrika arbete.

"The Ancient Order of Druids". som en modern social och ideell sammanslutning, installerades den 29 november 1781 i London. Vid den tiden rådde det i England såväl politisk som religiös oro, där det snarare var en regel än ett undantag, att debatter och diskussioner ledde till våldsamma bråk med ofta därvid uppstående blodsutgjutelser.

Det var ine så länge sedan den protestantiska Hannoverdynastin hade ersatt den allt annat än romersk-katolska familjen Stuart. Den en gång så populäre s. k."Bonnie Prince Charles" levde fortfarande, nu som en utblottad gammal man på kontinenten, gisslad av brittiska jakobiter som "Kungen över vattnet" och anti-romersk-katolska sammandrabbningar ledde till sådana hemska excesser som gordon-upproret 1780, d. v. s. året före A.O. D:sgrundande, då London stod i lågor och hela staden faktiskt var utlämnad åt en drucken mob.

Politiskt ledde Georg III:s egna stora misstag och hans kabinetts dumheter till en antagonism med de brittiska nordamerikanska kolonierna, så att det kom till ett väpnat uppror och kolonierna blev självständiga 1782.

Det är inte att undra på, att nästan varje diskussion snart ledde till heta ord, bitterhet, slagsmål och ånger. Bland de högre klasserna hörde dueller till vardagslivet och klassiska platser för dessa var baksidan på Brittiska Museet och Leicester Square. Men även i dessa tider fanns det människor, som föredrog fred, tystnad, musik och harmoni, framför slagsmål och blodsutgjutelser.

Ett antal gentlemän som hyllade dessa ideal, brukade samlas på ett värdshus på Poland Street, nära Oxford Street, som hette "The Kings Arms". Detta värdshus existerar fortfarande, och där finns en inskription, vilken minner om att A. O. D. där såg dagens ljus 1781. Anledningen var i första hand den att platsen låg alltför nära den Iivliga Oxford Street för att vara fri från ovälkomna bråkmakare då och då. För att slippa dessa bildade därför våra fredliga vänner en sammanslutning och hyrde ett rum av värdshusvärden, där de kunde vara ostörda. De bestämde sig för att ge sin förening ett namn och att instifta hemliga tecken och ett lösenord, varige nom endast de som hörde till deras skara kunde komma in.

Efter en del funderande och många möten föreslog en av medlemmarna, en viss herr Hurle, att de skulle bära Druidernas namn vidare. Han påpekade att de gamla druiderna i Britannia hade varit patriotiska, musicerande, varit intresserade av poesi och muntligt framförande av egna verk och att de sökt fred, de hade till och med gått så långt, att de försökt mäkla fred mellan stridande stammar, när de ansåg någon krigföring orättvis, de hade därtill verkat för välgörenhet. Idén vann allmänt gillande och namnet antogs omedelbart. Eftersom förslaget var ett resultat av herr Hurles hjärna ansågs han ända från början som grundare av A.O. D.

Vi känner idag bara två personer till namnet av A.O. D:s ursprungliga grundare, nämligen den ovan omtalade herr Hurle, vars förnamn antingen var Henry eller Charles, samt herr William Jones.Från det tidigare sagda känner vi till landets oro vid denna tid.Och därför är det inte något att förvånas över att det var strängt förbjudet att diskutera politik eller religion, för endast genom att undvika dessa ämnen kunde de hoppas på lugn och ro under sina möten.och denna regel har följts alltsedan dess.

Vi har kännedom om att medlemmarna under den här tiden möttes för att musicera, föredraga dikter och liknande; de spelade fiol, klarinett, cembalo och flöjt, sjöng sentimentala ballader och reciterade egna skrivna dikter eller diskuterade olika vetenskapliga och historiska ämnen. Av allt detta kan vi förstå att dessa män var vad vi kallar verkliga gentlemän. med god uppfostran och ett gott uppförande liksom ett vårdat yttre.Vidare att de hade ekonomiska förutsättningar att anskaffa passande möbler och regalier, kort sagt hålla Orden på en hög nivå. Dessa gentlemän var förmodligen advokater och läkare, affärsmän och till och med lägre ämbetsmän inom domstolsväsendet.

Detta kan vi veta därigenom att endast dessa klasser hade rösträtt vid den här tiden, och Charles James Fox. den berömde statsmannen, blev medlem i Orden 1783 med tanke på att rädda röster från Ordensbröder när han ställde upp som kandidat i Westminsterdistriktet. Bland dessa bröder fanns det helt klart inte något behov av välgörenhet, och dessa tidigare loger var tydligen sammanslutningar uteslutande lagda på sällskapsbasis och ideell verksamhet. Men allteftersom Orden utvidgades och de ursprungliga medlemmarna dog, blev det omöjligt för efterföljarna att kontrollera de mer avlägsna logerna, varför karaktären kom att ändras. Man sänkte kraven på medlemmarnas sociala status och rikedom, och inom 30 år efter grundandet stod Orden inför sin första stora kris, år 1810.

De första bröderna hade varit män med hög social standard, fina kläder och gott uppförande. De var herrar som använde näsdukar, badade, hade bildning och använde ett vårdat språk. Men år 1810 fanns det i logerna medlemmar, vars dåliga uppförande och vanor togs illa upp av andra bröder. För att kunna utestänga de illa ansedda bröderna utformade nu de socialt högtstående "The Royal Arch Chapter Degree". med makt att utesluta de dåligt ansedda bröderna, som de inte ville se på sina möten.

Under 1820-talet kom så den andra krisen. Dessa mindre bemedlade bröder försökte vid den här tiden att ändra på ursprungsandan med dess inriktning till musik och broderlig gemenskap och förvandla Orden till en ekonomisk biståndskälla. I den klass det här var fråga om var lönerna låga, arbetslöshet var ofta förekommande, sjukdom och död något som förekom mycket oftare än vad fallet är i våra dagar. I sina försök att finna arbeten kunde bröderna tvingas att vandra många mil från stad till stad. och många av dem hade inga möjligheter att spara pengar för kommande behov, som t. ex. vid sjukdom eller begravning.

Omkring 1830 stod den andra krisen inför ett avgörande. Den första hade lösts genom införandet av "the Chapter degree". Man hoppades kunna lösa den andra genom att införa välgörenhetsavgifter på frivillig basis. De som behövde hjälp fick inte någon sådan. De ville snärja de bättre bemedlade bröderna i deras loger och krävde en obligatorisk avgift för alla medlemmar för att få en fond som kunde användas vid sjukdom och begravning. Dessutom skulle en arbetssökande broder som tvingades resa runt i sina försök att få ett arbete, kunna erhålla en summa pengar för sitt uppehälle, om han visade upp ett kort för logen, då han var på resa. Man kunde inte finna någon kompromiss mellan dessa båda ståndpunkter - frivilligt eller obligatoriskt. Storlogen i dessa dagar valdes inte för att representera samtliga loger som man nu gör.

50 år tidigare, år 1783, när de ursprungliga mötesdeltagarna blev alltför många i antal för att kunna mötas på the Kings Arms Taverna och ändå inte ville flytta, hade de bildat filialer, förgrenat sig till andra platser. De tog titeln från Storlogen, ansåg sig ha samtliga rättigheter och privilegier genom att bilda så kallade Junior Loger och krävde ekonomiskt bistånd vid tillblivelsen samt årligt understöd. Men fortfarande förblev de i sitt huvudinnehåll en ursprunglig loge, fick sina medlemmar från vanligt folk, ägnade sig liksom tidigare åt musik och liknande medel för att uppnå harmoniska möten.

Vid 1830 fanns det inte mindre än 160 Junior Loger, som alla styrdes genom Storlogen, där de inte hade någon medbestämmanderätt. Loger sträckte ut sig från Yorkshire till Sussex, från Suffolk till Somerset. Det fanns inte någon järnväg. Enda sättet att ta sig fram på över de smutsiga vägarna var med häst och vagn, och dessa vägar var på vintern fullkomliga lerpölar. Ofta blev man försenad eller misslyckades man helt att komma fram. Jag vill inte på något sätt förringa dessa sociala pionjärer utan vågar tvärt om påstå, att om jag hade levat på den här tiden, skulle jag ha varit en av upprorsmakarna.

Det stora utträdet

Slutligen år 1834 sammankallades en stor kongress, som varade i tre dagar, och eftersom många av de ekonomiskt bättre lottade logerna stödde Storlogen, och man inte kunde finna någon kompromiss, så beslöt över hälften av de andra logerna, som förespråkade en obligatorisk sjuk- och begravningskassa, att bryta sig ur; en rörelse som senare gick under namnet "Det stora utträdet".

Logerna som utträdde kallade sig för Förenade Gamla Druidorden, detta eftersom de av någon anledning ansåg att de bara hade skilt sig från ursprungsföreningen. Snart ägde ytterligare en splittring rum bland de norra logerna i Orden. och Sheffields Likställda Druidorden utgjordes av en sådan utbrytande sektion från Förenade Gamla Druidorden. fastän man hade antagit frasen: "Unity Peace and Concord" som sitt motto.

Senare bildades Manchester Druidorden genom ytterligare en utbrytning, också den från F. G. D. O. och ännu något senare bröt sig A. O. D.-logerna i södra Wales i koldistriktet ut för att bilda sin egen lokala förening, som tog sig formen av en sorts sjuk- och hjälpkassa. Allt eftersom staten införde sjukkassor och arbetslöshetsunderstöd, och fackföreningarna växte fram, dog några av dessa splittringar ut, men the A. O. D.. the U. A. O. D.. the Order of Druids och the Sheffield Equalised Order är fortfarande aktiva i England.

Dessa olika engelska och walesiska utbrytningar sträckte sig under perioden 1834 -1870. Några av de utbrytande logerna fick snart problem med ritualer och ceremonier, ja. till och med logen som sådan gav i en del fall upphov till problem och dessa blev snarare filialer dit en medlem betalade sina 6-pence eller sin shilling varje vecka. Några tillät även kvinnor och barn att inträda i logen och gör så än i dag.

Vitt spridda ekollon

Medan allt detta hände i hemlandet hade grenar av moder A. O. D. blivit etablerade även utanför England. Så tidigt som 1821 hade en loge sett dagens ljus i St Johns, New Brunswik i Brittiska Nordamerika, som senare blev kallat Canada, och 10 år därefter tillkom två nya loger i New York, U. S. A., följd av en tredje ett eller två år senare. Broder Heywood i loge 59 i Oxford sammans med broder Elliot i loge nr 2, östra London var de aktiva grundarna och "First Grand Arch Druids" av logerna i New York,U. S. A.

Dessa amerikanska loger ökade långsamt i antal och de var fortfarande knutna till moderlogen A.O.D. i England. Återigen var det transportsvårigheter som stod hindrande i vägen. På den tiden fanns det bara segelfartyg som tog sex veckor eller mer för att krossa Atlanten. Förseningar i korrespondensen för att erhålla ritualer, regalier och inträdesansökningar etc. orsakade irritation och dispyter tills slutligen, fastän i all vänskaplighet, förklarade de amerikanska logerna, att i deras eget intresse och logearbetets välfärd och harmoni, hade de inget annat alternativ än att bryta sig ut från A.O. D. och bilda sitt eget amerikanska U. A.O. D.

Senare bildade amerikanare från New York loger i Californien och New Jersey. De har möten i Lunden för bröderna och cirklar för systrarna. De vidmakthåller strikt ursprungsritualer och ceremonier.

Australien

Ännu något senare emigrerade en broder Hymen från London till Australien och med tillåtelse av Storlagen A.O. D. i England bildade han en Druidloge i Melbourne år 1851. Oturligt nog sände en guldrush snart efteråt de flesta av stadens manliga invånare till guldfälten, och denna loge i likhet med de flesta sociala aktiviteter fick ett abrupt slut.

Tio år senare satte man igång logearbetet i Melbourne med hjälp av A.O. D. i England, och ytterligare loger etablerades nu och i sinom tid utvidgades dessa. Ånyo blev de stora svårigheterna i transporthänseende ett krux: tre månaders väntan i vardera riktningen, och de australienska logerna, liksom de amerikanska fick i all vänskaplighet söka självständighet för att kunna uppnå ett ostört arbetstempo. Denna grupp av loger i Victoria spreds snart till Nya Sydwales och nu har Druidismen Storloger i fyra av de sex staterna, en Storloge i Tasmanien och tre Storloger i Nya Zeeland, vilka styr över många ursprungliga loger med hög standard i sitt logearbete.

Europa

Druidlogerna i Amerika hade dragit till sig många tyska emigranter, och att döma av namnen på dagens ämbetsmän är många av dessa av tyskt ursprung. Efter att ha återvänt till sitt fädernesland introducerade några av de tyska emigranterna druidismen i Tyskland, där det snart fanns loger i de större städerna ty Druidordens ceremonier och ritualer visade sig vara mycket attraktiva.

Druidismens införande till Tyskland ägde rum 1872, och broder Halfky som återvänt från San Fransisco i Californien anses vara dess grundare. Småningom spreds Druidismen även till Skandinavien och Schweiz där den första logen bildades i Zürich.

De från USA tillbakavändande tyska emigranterna utformade ritualerna och ceremonierna i logerna strikt efter ursprungsmallen: de hyrde och invigde sina egna rum som tempel, använde de bästa möbler och propagerade för samma ideal i Skandinavien, så att både deras egna möteslokaler och ritualernas noggrannhet skulle vara desamma som A.O.D:s. Tyvärr hindrade första världskriget vidare breddning i Schweiz, och undet det andra världskriget förbjöd Hitler all form av Druidism, varhelst han kom åt, och bröder, vars namn man kände, behandlades å det strängaste. Broder Hugo Wiese, Past International Grand President, dog till följd av den behandling han utsattes för.

DRUIDORDENS INFÖRANDE OCH UTVECKLING I SVERIGE (Sid 66-72)

"Enhet, frid och endräkt glöda nu från altarlågan opp. Bröder, må de ständigt föda ädel kraft och tro och hopp!"

Vilken glödande tro, vilken innerlig förhoppning om det godas seger rymmer icke Anton Elof Månssons rader härovan. De är tillägnade den första Logen i Sverige av Förenade Gamla Druidorden, i vilken A. E. Månsson ingick som en av stiftarna.

AD ASTRA

Efter det att den moderna Druidorden erhållit fotfäste i Tyskland och där fått fast förankring följde som en naturlig utveckling dess införande i Sverige. Genom sin närhet till Tyskland, med vilket land Sverige vid seklets barndom hade livliga såväl kulturella som merkantila förbindelser, var det så gott som oundvikligt att kunskapen om det nya Ordenssamfundet skulle uppenbaras också för oss Skandinaver. Nästan lika klart och naturligt finner vi att den som kom att introducera de Druidiska lärorna i vårt land var en man bördig från Trelleborg, bärande namnet Gustaf Smith.

Sedan början av 1909 underhöll dåvarande danske konsuln, som var just vår man Gustaf Smith, en omfattande korrespondens med de ledande männen för den tyska Druidorden, skolinspektorn och ledamoten av Hamburgs senat, Herman Fricke; vilken tillika var chef för Druidorden i Tyskland och redaktören för "Druiden--Zeitung", Broder Fritz Wolgast i Kiel.

Med Ordensarbete i stort var Gustaf Smith väl förtrogen, medlem som han var i såväl Frimurare- som Odd Fellow Orden. Efter att nu, genom sin korrespondens, ha fått ingående kännedom om druidismens uråldriga tradition och historia blev han själv vunnen för den nya Ordens grundprinciper och började, som den handlingens man han var, att intressera nära vänner för druidismens idéer. Främst då sådana tillhörande de tidigare här ovan omnämnda Ordnarna, bland vilka bröder han fann många medintresserade. Med deras hjälp började så Gustaf Smith att förbereda marken för druidekens införande i Sverige.

Fredagen den 10 juni 1904 togs det avgörande steget, resan till Kiel för invigning i Druidordens hemligheter påbörjades. Våra resenärer blev på det allra hjärtligaste mottagna av bröderna i druidlogen Holstentreue V. A. O. D. i Kiel. Om högtidligheterna i den tyska logen vid detta tillfälle och de svenska brödernas invigning skrev "Druiden-Zeitung":

- Med festdagarna i Kiel har ett betydelsefullt steg tagits till Druidordens utveckling i Europa. Här gällde det våra lärors utbredning till nordgermanerna, här hade mötts tvenne folk, som genom sin samhörighet med en och samma folkstam har mycket gemensamt. Den druidiska idén är dock kosmopolitisk. Den känner inga politiska och inga konfessionella gränser, den vill i ett stort Brödraskap förena icke blott germanerna utan alla människor. Härvid skall den första svenska Druidlogen vara oss behjälplig.

- Den högtidliga invigningen gjorde ett djupt intryck på alla, men mest och oförgätligast på de svenska recipienderna, därom talar många skriftliga vittnesbörd bland den Svenska Riksstorlogens handlingar. Den 11 juni hölls en konferens under ledning av R. S. Ä. Ä. i Tyska Druidorden, broder H. Fricke. Avsikten med denna var att i Sverige införa F. G. D. O. genom bildandet av en loge därstädes. Ocn blivande Druidlogen skulle ha sitt säte i Malmö och bära namnet Ad Astra, dess arbete och verksamhetsformer skulle bedrivas i enlighet med den tyska Grundlagen, som jämte Ritualer skulle översättas till svenska. Ad Astra skulle tills vidare stå under den tyska Riksstorlogens jurisdiktion och senare under Distriktsstorlogen Hansa, till dess antalet loger i Sverige var tillräckligt stort för att bilda egen Distrikts- eller Riksstorloge. De första ämbetsmännen i den svenska Druidlogen Ad Astra blev: Ä. Ä. Konsul G. Smith, Trelleborg M. Ä. Dir. E. A. Gyllenberg, Malmö Skriv. Redaktör Fr. Lindholm, Landskrona Skm. Köpman S. Herrström, Malmö M. Disponent A. E. Månsson, Trelleborg Iv. Postexp. S. Strömberg, Trelleborg Yv. Ingenjör T. Ahlgren, Stockholm. Sedan nu de ovan uppräknade svenskarna godtagit respektive ämbeten vid konferensen blev de senare på kvällen vid den stora festlogen i logen Holstentreue tilldelade samtliga tre grundlogegrader, varefter följde konstituerandet av den första svenska druidlogen och installation av de tidigare uppräknade ämbetsmännen.

Vid festtaffeln fick den första svenska diuidlogen, Ad Astra, motta mängder av lyckönskningar från tyska loger och enskilda bröder, där i synnerhet betydelsen av de nya vänskapsbanden som nu knutits mellan de två länderna och som man betraktade såsom varande ett värdefullt steg till Druidordens utveckling framhölls.

När den första druidlogen i Sverige fick namnet Ad Astra - mot stjärnorna -, så låg hos namngivarna förmodligen också den dolda delen av Senecas sentens djupt i tankarna. "Per aspera ad astra" eller fritt översatt "Genom kamp mot stjärnorna". Säkerligen stod det för den tyska Riksstorlogens ledning helt klart, att Ad Astra såsom blivande moderloge för de en gång vardande logerna i Malmö med omgivningar visserligen skulle komma att uppleva moderskapets lycka men också den därmed förbundna smärtsamma kampen.

Nu var druidlogen Ad Astra alltså ett faktum och många stora uppgifter väntade de nya svenska bröderna. Man saknade lokal och rekvisita, ritual, och arbetsordning skulle översättas till vårt språk och kanske den svåraste uppgiften, anskaffandet av nya värdiga medlemmar i logen. Vetskapen om att det skulle ta tid innan man funnit nya recipiender som fyllde de krav man med rätta ansåg vara nödvändiga med hänsyn till Ordens anseende och fortsatta utveckling, hämmade emellertid på intet sätt aktiviteten hos våra druidbröder.

Först ordnades lokalfrågan, om än temporärt, genom att man vid ett sammanträde den 27 augusti 1904 beslöt att hyra en lokal i fastighetsföreningen Amicitas (Odd Fellowpalatset), Gustaf Adolfs Torg och den 10 april 1905 ägde den högtidliga lokalinvigningen rum.För första gången lyftes blicken i vårt land mot den sjuuddiga stjärnan när Druidordens flagga vajade från Amicitashuset i Malmö. Den högtidliga lokalinvigningen förrättades av R. S. Ä. Ä. H. Fricke, tillika representant för tyska Riksstorlogen. Storlogen Hansas representant var R. S. M. Ä., vidare fanns deputationer från flera tyska loger.

Så var då högtidligheterna till ända och nu gällde det för våra svenska druidbröder att sprida kännedom om vår Ordens läror och omsätta dem i det praktiska livet. Efter det man nu fått lokal att arbeta i hölls lagenligt sammankomster var fjortonde dag och den 7 mars 1905 var man mogen för en reception i Eu-graden för första gången, varvid icke mindre än 6 nya bröder tillfördes Orden. Redan den 14 mars följde nästa invigning, då 8 nya bröder inlänkades i vår Ordenskedja.

Efter hand accentuerades allt mer att Ad Astras första lund var en nödlösning. Sålunda saknade man här något av det väsentligaste, för att den andakt man sökte skulle infinna sig, nämligen ostörd ro. Mer och mer gjorde sig därför bland bröderna önskemålet om en egen boning allt kraftigare hörd. Möjligheten att köpa egen fastighet låg dock ännu ej inom räckhåll utan den enda lösningen bestod i att hyra lämpliga egna utrymmen. En av de bröder som ivrigare än många andra sökte efter en egen hemvist var broder Anton Elof Månsson och det blev också honom förunnat att i början av 1909 glädjande kunna meddela, att han i fastigheten Baltzarsgatan 26 i Malmö, å andra våningen, funnit vad alla bröder så innerligt eftertraktade. Den 9 februari vid ett Eu-möte beslöts om förhyrandet och redan den 1 juni 1909 kunde de nya lokalerna invigas för druidiskt bruk. Detta skedde vid en högtidsloge under vilken tyske Ordenschefen, H. Fricke, assisterades av svenske Distriktsfullmäktige, O. Ä. Gustaf Smith samt O. Ä:r Anton Elof Månsson, John. E. Hultgren och Olof Frankman.

Från den tyska Ordensledningen hade genom dess R. S. Ä. Ä.under tiden utgått ett dekret att logen Ad Astra skulle underställas Storlogen Hansas jurisdiktion räknat från den 1:a maj 1905. Lokalerna vid Baltzarsgatan skulle komrna att bli de svenska druidbrödernas tillflyktsort ända fram till 1924, varför det finns anledning att visa några interiörer från denna första tid i egna lokaler. Den egentliga logelokalen, Lunden, var uppbyggd efter förebilden av ett forntida blockhus. I Lundens mitt stod altaret, bestående av tre i mosaik utförda granitblock och placerat under ett i taket väl utfört imiterat rökfång, genom vilket himlens stjärnor var synliga på en blå botten.

Till höger i Lunden, under en ek som sträckte sitt yviga grenverk vida omkring var Ä.Ä:s plats och fondväggen bakom honom upptog en målning föreställande Stonehenge, som vid denna tid ansågs vara ett gammalt druidtempel. Strax framför Ä. Ä:s plats återfanns en gyllene glob med måne och sjustjärnor utskurna. Till vänster i Lunden, i en gjord utbyggnad, var M. Ä:s plats och han satt under en i slingrande runor lagd inskrift. Bakom M. Ä:s stol återfanns en stor bautasten, å vilken avlidna brödersnamn inhuggits.

Äran för inredning och utsmyckning av denna druidboning kommer i första hand bröderna A. E. Månsson, Frans Törnegren, Johannes Lundahl och Gustaf Köhler tillgodo, men många hade bidragit med gåvor av olika slag för dess realiserande. Den 18 mars 1924 avhölls det sista logemötet i dessa gamla minnesrika lokaler. Dåvarande Ä. Ä. Gustaf A. Petterson höll därvid ett stämningsfullt anförande, i vilket han gav en återblick på de gångna årens arbete och de många glädjestunder bröderna här fått uppleva tillsammans. Med stämman fylld av djup rörelse tog han slutligen i sitt anförande avsked av den gamla Ordenslokalen. På den redan tidigare inköpta tomten nr XII i kvarteret Jörgen Kock vid Västergatan i Malmö hade man den 15 augusti 1923 högtidligen nedlagt hörnstenen till Druidernas Högborg och den 10 maj 1924 ägde högtidlig invigning rum av de lokaler som ännu femtiofem år senare är alla druiders fasta tillflyktsort. Lunden har i dag samma form och utsmyckning som när den invigdes, men inredning och utsmyckning av sällskapslokaler och recipiendrum har naturligtvis följt tidens krav på bekvämlighet och ombonad.