Min tid på Vilan, del 2

Fler detaljerade flygbilder från Odal


TV! Jag avslutade min förra berättelse med att vi flyttade från Torggatan. Något mer minne har dock infunnit sig från Torggatutiden. Det sattes nämligen upp en TV-affär i huset ungefär mittemot Malmströms konditori. Här förevisades TV av märket Arena i skyltfönstret. Vi stod som klistrade vid rutan. Här har jag ett minne av en äldre pojke som var snäll mot oss barn, och som hette Örjan. Han såg till att vi småbarn kom åt att se. Jag tror han höll ihop med någon av Olofssons pojkar. Leif kanske minns honom? Vi skaffade så småningom TV vi också, den var av märket Monark! I själva verket var det Nornan, som jag tror tillverkades i Danmark, möjligen Norge. Eftersom vi inte hade mer än 127 Volt på Torggatan fick vi ha en transformator till hjälp. Det allra första TV-program jag såg på vår egen TV var kapprodd från England. Inte för att jag var intresserad av det och speakern pratade engelska och det begrep jag inte. Jag var heller inte så läskunnig att jag hängde med på textremsan - men jag tittade ändå, fascinerat.




flygbildodalg31min.jpg
Nya lägenheten

Flyttlasset drog. Jag transporterade en del av mina pinaler på min cykel hela långa vägen bort till Odalgatan 31. Fast det var ju inte så långt förstås. Här hade vi en modern lägenhet, byggd 1954. Om jag tänker på det så är det huset lika gammalt i dag som Torggatan var när mina föräldrar flyttade dit. 1962 var det i alla fall modernt. Tänk vilken skillnad! Centralvärme. Badkar med varmt vatten, WC, elspis, kylskåp! Måste ha varit otroligt lyxigt för mina föräldrar. Jag själv minns inte att jag var så imponerad. Jag var snarast rädd för kranarna och trodde att jag skulle dränkas av vatten om de gick sönder. Frys skaffade vi senare, vi hade ett frysfack i fryshuset vid Långebro gamla lokstallar.


Leken fortsatte på Torggatan

Under en lång tid efter att vi hade flyttat, återvände jag till Torggatan för att leka. Jag minns att jag hittade en leksaksbil föreställande en Volkswagen, Den gömde jag i cykelstallet för att ta fram när jag var på min gamla gård för att leka, så slapp jag låna bilar av de andra. Åke Augustsson bodde kvar ett tag till, minns jag.

Vid denna tid ökade trafiken stadigt och en av lekarna gick ut på att man valde ett bilmärke, kompisen ett annat som man trodde var ungefär lika frekvent, och så satt man vid Riks-fyran och räknade hur många bilar av det valda märket som passerade. Först till femtio vann, om man valde Volkswagen och Volvo, först till tjugo om man valde Opel och Ford. Vi valde alltid två bilmärken som vi ansåg vara ungefär lika mycket förekommande, annars var utgången given och vinnaren klar.

Mackarna var ett mål för besök för att tigga märken att klistra på cyklarna. Längst ut mot Härlöv låg Mohlins Motor som sålde BP-bensin. Hit gick man inte, men pappa, som tankade sin moped där, ordnade ett märke med en flicka på en scooter -utan hjälm- som reklam för BP. Om man fortsatte in mot Kristianstad kom man till Mobil, sedan var det Esso, Shell, Gulf, Caltex och Koppartrans närmast Helgeå och på den norra sidan av Långebrogatan. Mitt emot Koppartrans låg IC, följt i väster av Gulf, och senare, efter högertrafikens införande, ytterligare en liten Caltex automatstation. Någonstans, jag minns inte var, fanns en Murco-mack, som jag tror sålde rysk bensin. De här bensinmärkena är ju borta i Sverige idag, alla utom Shell. Man skulle ha sparat lite obegagnade klistermärken, de hade haft ett affektionsvärde idag.

Men leken runt Torggatan var snart ett minne blott. De flesta flyttade ut vid den tiden, 1965 revs ju huset. Vi blev kvar på Vilan och så blev också Augustssons, som flyttade till ett mindre hyreshus på S. Långgatan. Detta hus ägdes av Emil Persson. Så småningom flyttade även de till Odalgatan, till de nybyggda HSB-husen.


Vi skaffade bil!

Långt om länge skaffade även min far bil, Jag var tio år och kunde därför inte längre åka barnsadel på hans moped och det var inskränkningar i tågtrafiken i bilismens frammarsch. Och det fanns råd att skaffa bil, i alla fall en begagnad. Min far tog körkort under kriget men hade aldrig haft egen bil och inte kört sedan dess heller. Han gjorde ett klokt val och körde några lektioner på Lindhs trafikskola. En annan Lindh sålde bilar och av honom inhandlades en två år gammal grön Taunus 12M. Gissa om pappa var stolt, och det var jag med. Denna bil hängde med till 1977 då den krockades och skrotades. Således var det samma bil som jag som tioåring jublade över, som jag sedan körde själv när jag tog körkort. 40hk DIN, 0-100 på 25 sekunder! Vrrooom!, Nä, kvick var den inte, men väldigt hållbar. Den hade gått 23 tusen mil utan att motorn hade rörts, när den förolyckades. Det var rätt mycket för en småbil av årsmodell 1963, även om det inte är mycket idag.


Jag och Åke Augustsson

Jag tog emellertid upp kontakten med Åke igen och vi lekte mycket både på deras gård och i kolonin. Vi hade en rolig lek som bestod i att operera äpplen, d.v.s. vi skar bort stötskador och fyllde i ny vävnad från reservdelsäpplen. Jo visst, här fick vi röra frukten. Åkes bror, Göran, hade en svart Puck med paddliknande ljuddämpare. Det fanns ett Puckgäng på den tiden, alla med svarta mopeder av märket Puck. Jag tror de gick lite fortare än vad som var meningen.

Mittemot där Åke bodde på S. Långgatan var en stor trädgård som kallades Sonessons trädgård. Där kunde man ta en genväg till Invabodens kiosk. Jag minns också att det stod ett par gamla skrotbilar här, Volvobilar av fyrtiotalsmodell. Kul lekplats! Åke och Görans pappa hette Gustav. Han hade en jättefin röd moped av märket Mustang, från femtiotalet. Mamman hette Göta. Hon var jättesnäll, Åke och jag fick alltid varsin krona att "kladda" för. Mestadels gick vi till Långebro station för att köpa saft-is, som vi sade, ispinne säger andra. . De dubbelpinnade saft-isarna som fanns då hade de fantasifulla namnen "Par-is" och Pol-is" slanggatanmin.jpg
Samma saft-is fanns länge kvar under namnet "Igloo". Det fanns Åhus glass och det fanns Ge-Ge-glass. Åhus hade godast glass men Ge-Ge var bäst på saft-is. När vi hade fått vår femtioöres-glass, hade vi bara förbrukat halva kronan så det blev över till lite godis också, vanligen "Franskt Nougat", som var stort, vit och rött och sött.


Ulf i Församlingshemmet

Jag hade en kamrat som heter Ulf Nilsson, som bodde i Församlingshemmet, d.v.s. där det från början var söndagsskola och kindergarten. Pappan hette Östen. En brun släthårig tax vid namn Sappo minns jag också. Östen jobbade på Finlandsbryggeriet tills det lades ner och blev senare väktare. Han körde Volkswagen, först en blå, sedan en röd 1300. Ett enda minne har jag av Finlandsbryggeriet. Vi var där på någon form av invigning eller visning och jag minns att jag fick en Kalle Anka läsk. Läsk var annars ovanligt, Natt och Dag som kom med svagdricka, även sedan vi flyttat till Odalgatan. Där kunde mamma ibland beställa en lemonad, denna efterlängtade dryck som var av märket Tingsryd. Godare svagdricka att blanda med mjölk till "drickablanning" än Natt o Dags har jag aldrig smakat. Fast jag hittade en tvestjärt en gång i en nyöppnad flaska. Jag tror att de kallades Natt och Dag för att den ene var svartmuskig och den andra ljust gråhårig. Med Ulf lekte jag mycket i gamla skrotbilar som stod på baksidan av det som blev Hasses bil. Här satt vi och låtsades köra och här kunde man hitta långa fimpar som man kunde smygröka med hjälp av ett ärtrör som munstycke. En annan favoritplats var soptippen där man kunde göra fynd. En gång hittade vi flera lådor med skinnrester, bland annat tvättbjörnssvansar, som vi sålde i uthuset till församlingshemmet. Där hade vi också ett tillhåll på vinden av längan. Det där med hyddor och gömslen var viktigt. Under ett lager hos Axel Svenssons Möbler, var också roligt att hålla till. Lagret stod liksom på ben eller något, stenar kanske.

En annan gång bärgade vi lådvis med Mer apelsin. Bjäre bryggeri bytte nämligen flaskmodell, men det var inget fel på drickat. Vid soptippen fanns även "kogropen" som var ett slags dike, förbundet med Helgeå. Här lekte vi också, lite farligt kanske för kogropen var djup. Jag minns att vi satt i en roddbåt med fötterna i vattnet som var i båten. Jag råkade då välta i min alldeles nya toffel, den flöt bort i kogropen och jag fick för mig att vada ut och hämta den. Jag gick barfota, skar upp tån på något vasst och blev naturligtvis dyngsur av det illaluktande vattnet. Dessutom var det blodiglar där, men dem klarade jag mig från. Mamma höll på att få spader när jag kom hem och slängde mig i ett varmt bad. Att rensa den uppskurna tån var ingen höjdare!




flygbildodalgmin.jpg
Kompisar på Odalgatan 31

För att återgå till Odalgatan 31. Där var det också gott om lekkamrater, de flesta dessutom klasskamrater. Jag minns Stefan Andersson, Ingemar Söderström, Bengt Johnsson och Tony Sörensen. En äldre kille som hette Tore och jag hade hemlig klubb och vi tillbringade mycket tid i den oändligt långa källaren. Bengt Eddie Edström minns jag mycket väl. Vi försökte oss på att trimma en gammal moped en gång, men vi fick aldrig i gång den. Dick Nilsson bodde i samma hus som Eddie. Fler klasskamrater fanns i nästa hus på Hagtornsvägen, alla flickor. Ann-Christine Fridman, Wiveca Andersson, Lorry

Nilsson är namn som jag minns. Alla dessa flickor var ju föremål för intresse, och jag minns att jag smög runt med en nyanskaffad kamera och tog bilder på dem. Paparazzifotograf! Det var inget fel på Odalgatan. Här fanns en lekplats, fast det hade jag ju vuxit ifrån, och här var en stor gräsmatta som vi fick leka på. Fast samma stämning som på Torggatan kände jag aldrig. Utanför huset på andra sidan gick järnvägen till Eslöv. Den var nedlagd, men det gick något godståg där. Och så var det en stor äng som det gick kor på. Allt förstördes när motorvägen byggdes. Friden efterträddes av buller. Så ersattes en del av villabebyggelsen med HSB:s stora hus. Där var vi också och lekte medan det byggdes. Att komma in var inga problem, här sprang man fritt ibland det som skulle bli lägenheter. Jag tror dock aldrig att dessa kvarter heller uppnådde samma trivsel som Torggatan, men det är kanske bara jag som är nostalgisk.


Affärerna

Vi handlade det mesta hos Allan Olssons Speceriaffär på Hagtornsvägen. I samma byggnad fanns en mjölkaffär och en KBS charkuteriaffär. Ett minne jag har från den tiden är att jag, inspirerad av reklamen för den nya mjölkförpackningen Tetra Pak, skulle demonstrera dess finess hemma i köket. Pappa och mamma vara skeptiska till nymodigheten, men jag, som i reklamen hade sett ett barn balansera tetran på huvudet, visste bättre. Så jag lyfte paketet till huvudhöjd, släppte detsamma i köksgolvet, varpå jag ägnade en stund åt att torka upp all mjölk från köksgolvet. Detta under mina föräldrars muntra tillrop. Nä, tetran var ingen lyckad förpackning. Den var svår att hälla ur, tog stor plats i kylskåpet om den var öppnad, och hade ingen stängningsanordning. Den nya Pure-paken kom så småningom, den var ju bättre.


KBS-affären sålde glass i halvlitersförpackningar för en krona. Denna var lagom att dela med en kompis. Man fick den helt enkelt delad i två halvor och en träspatel att äta med.

Alla dessa gamla charkuterier är ju borta, inte ens varuhusen brukar ha chark nu för tiden. Trist, det var roligt att smaka korv och ost, och så fick man se båda sidorna på köttstycket. Inte bara den bästa, som i dagens färdigförpackningar.

flygbildodal2min.jpg
Ekstrands

I Epadalen (varför den nu kallades så vet jag inte) på Dalagatan bodde tant Martha och farbror Henning, Ekstrand i efternamn. Henning arbetade vid järnvägen. Av Martha fick jag stora syrliga rabarber vilket jag älskade. Deras son Bengt spelade dragspel och jag tror att han och pappa spelade upp till dans några gånger. De hade en beige Standard 8 som vi fick åka med på utflykt ibland. Den byttes senare mot en gul och vit DKW junior. Hund hade de också, en jättesnäll schäfer vid namn Brazil, som jag älskade. Det var en tjänstehund som de var fodervärdar till.


IOGT:lokal

På Södra Långgatan, mellan Gränsgatan och Odalgatan, låg en gammal sliten IOGT-lokal. Till min fars glädje gick jag med i IOGT och tillbringade ett antal kvällar med att träffa vänner där. Vi såg ofta på film. Åsa-Nisse och 91:an i svartvitt flimmer från en 16 mm projektor var godtagbart då. Långt före video och DVD. Då uppskattade man verkligen att se en film, idag är det en vardaglig företeelse med det TV-utbud som vi har.


Oskars trädgård

Mellan Borggatan och Allégatan, norr om den gamla Eslövsjärnvägen, där nu motorvägen drar fram, låg Oskars trädgård. Jag har läst på en annan plats på Vilans hemsida om en ilsken trädgårdsägare som sköt med salt i hagelgeväret. Det samma ryktades om Oskar, om det var sant vet ja inte, jag klarade mig. När Oskar gick bort, låg trädgården för fäfot ett tag. Där fanns en raserad "luda" vari jag hittade många gamla kuvert med gamla svenska frimärke på, från tjugo-och trettiotalet. Jag samlade frimärken då, så det var ju högst intressant.


När hände vad?

Kronologin i denna berättelse är inte den bästa. Vad jag har berättat här, hände i alla fall i mitten till slutet av sextiotalet, möjligen något år in på sjuttiotalet. Jag märker att jag minns mindre från denna tid än från början på sextiotalet, från när vi bodde på Torggatan 4, då jag inte var så gammal. Möjligen ser jag på den tiden med större nostalgiska känslor.


flygbildodal1min.jpg Vi lämnar Vilan

1975 flyttade jag och min blivande fru in i en ny "köpelägenhet" på Jakobs Väg 4, Charlottesborg. Samtidigt köpte socialkontoret ett antal lägenheter som skulle användas för att integrera ett visst klientel i samhället. De lät sig inte integreras med oss, och inte vi med dem. 1976 flyttade vi till Everöd, där jag kom att bo i 21 år. Nu är jag bosatt i Brösarp.

Min far dog 1978 i en hjärtinfarkt, 58 år gammal. Min mor stannade på Odalgatan 31 tills 2006, då hon var tvungen att söka en marknära lägenhet i närheten av mig, alltså i Brösarp, det fanns ingen chans att bo tre trappor upp utan hiss. Men varje

gång jag besöker henne kommer det upp att hon saknar Vilan, alla som bodde i huset och omgivningen. Klart att har man bott i en del av staden i 60år flyttar man inte gärna mentalt, även om man måste göra det fysiskt. Jag saknar också Vilan, inte den öken som är där nu utan som det var när stadsdelen levde.

Så nu har familjen Hörbo lämnat Vilan för gott.
Eller?

Lars Hörbo 2007-07-23