Introduktion

bengt1962.jpg
1962
bengt2007.jpg
2007


Jag är idag 62 år. Jag heter Bengt-Göran Jönsson. Jag föddes 1945 i Kristianstad, och flyttade med min mor och far in i ett hus på Epadalen på Vilan. 1946 flyttade vi till Bryggerigatan 5. Där bodde vi till 1964. Jag var då 19 år. Hela min barndom och tonårstid hade jag levt på Vilan. Vi som växte upp där då, var de sista ungdomarna från gamla Vilan. Det mesta revs och utplånades under andra hälften av 1960-talet. Idag bor jag i Olofström men kommer ofta till Kristianstad för att handla och besöka min syster, som fortfarande bor där.

I somras, 2006, företog jag en nostalgisk promenad i mina barndomskvarter och drack en kopp kaffe på Malmströms conditori. Där hade inte mycket förändrats. Jag tänkte på alla de hundratals gånger jag varit här inne som barn och köpt godis och kakor och druckit saft ur isimmiga glas med sugrör, och jag sökte med blicken efter Österbergs järnhandel, Johanssons tobaksaffär, Perssons urmakeri och Rut Olssons trikåvaruaffär på andra sidan gatan. Inget finns kvar, inte byggnaden heller. Det enda som finns är Malmströms, Rubergs och Wibergs, vackert så kanske. Man kan inte bevara allt bara för att gamla människor ska kunna känna igen sig och gå runt och drömma. Det är inte heller helt säkert, att minnena skulle stå fram i så förklarat skimmer, om de fanns kvar i verkligheten och inte behövde tänkas fram.

Vad jag emellertid inte förstår och inte heller kan försona mig med, är att så mycket rivits på Vilan utan att man byggt något nytt. När jag nyss sa, att jag promenerat i mina barndomskvarter, är det en sanning med stor modifikation. Det finns inga kvarter. Det fanns det en gång. Många kvarter och massor av kåkar och hus, affärer, småfirmor och post och bibliotek och människor. Hur mycket folk som bodde på gamla Vilan på 1950-talet, vet jag inte, men det var ett samhälle i staden. Fram till början på 1940-talet var Vilan ett municipalsamhälle, ännu inte inkorporerat i Kristianstads kommun. Där fanns en järnvägsstation i denna östra del av Vilan, som hette Långebro. Postadressen var Långebro. Jag bodde på Bryggerigatan 5, Långebro, inte Kristianstad.

Där vårt hus stod är idag en stor gräsbevuxen plan. Ett päronträd finns kvar. Det stod en gång i Möllerströms trädgård. Bryggeriet Kronans gamla byggnader finns kvar. Där kunde jag gå kring och minnas. Jag jobbade där alla jul- och sommarlov. Nere vid ängen fann jag några gamla stubbar efter de jättestora pilträden som växte där. Ängarna är utfyllda. Soptippen kom redan när jag var barn. Märgelgravarna fylldes igen. Vägen ut mot Lilla rännan försvann.

Så är det mesta på Vilan idag: stora tomma ytor. Som en krigshärjad stad, där ruinerna fraktats bort och inget byggts upp igen. Varför har man gjort så? En levande stadsdel har slaktats, och det pulserande liv som rådde där har bara tystnat. Om man en gång klarade av att bo här ute trots all tung genomfartstrafik som passerade Långebrogatan på den tiden, skulle man då inte kunna ha bostadsområde här idag, när motorvägen sedan decennier leder alla långtradare och annan passerande trafik utanför staden? Varför inte bygga bostäder längs Långebrogatans södra sida och på den norra vid Vilans gamla torg. Jag har sett att det finns förslag om bostadshus strax väster om Helgeå, ute på ängarna. Varför bygga på klassisk översvämningsmark, där problem blir oundvikliga, och dessutom på de fågelrika maderna, som blivit en attraktion i Kristianstads Vattenrike? Bygg där husen fanns! Där kan man bo, det är bevisat.

Det är för att på något sätt försöka återupprätta Vilan, som jag beslutat göra en webbplats, där det som en gång fanns kan återuppstå, och min önskan är, att så många människor med rötter på Vilan blir intresserade, att vi kan bilda en förening med målsättning att lyfta fram Vilan ur glömskan och kanske till och med skapa opinion för en återupprättelse också i sinnevärlden.

Det är inte ett rosenrött romantiserande jag tänker mig. Jag vet, att inte allas barndom var lycklig här ute, inte alltid i alla fall. Livet var väl inte annorlunda här. Det var glädje och sorg, skratt och tårar som överallt, där människor lever sina liv. Kanske var mödan och fattigdomen lite större än i vissa andra stadsdelar, men det var nog glädjen också, när den infann sig. Det var inte de rikaste människornas kvarter, men vi älskade våra gator och lekplatser, och jag vet, att det jag idag uppfattar som min personlighet, mitt innersta jag, har tagit sin första och oföränderliga form här ute. Någonstans är jag i mitt väsen fortfarande den människa som lärde känna världen och människorna just på Vilan. Om jag har rötter någonstans, så är det här.

Därför finns den här hemsidan. Och den ska växa i takt med att mina minnen träder fram, och jag önskar som sagt, att flera härkomlingar från Vilan ska höra av sig och känna samma önskan att än en gång i minnet traska runt bland husen och människorna som bodde i dem, och om inte annat återstår, åtminstone ömsint säga farväl till en förfluten epok i Kristianstads historia.