Vilans Vänner Kristianstad
Några tankar och bilder av Staffan Hultgren, maj 2009

- uppvuxen i huset på Långebrogatan 36 1956-1969, flyttade sedan till Åstavägen 36 och bodde 1988-1993 på Långebrogatan 18.

1.jpg Sommaren 1955 återvände författaren Gösta Attorps till sin barndoms Hallsberg i syfte att visa den kommande generationen sin uppväxts miljöer men också för att återuppleva och minnas. Småkillen tyckte att Hallsberg med sin gigantisk rangerbangård var klart tuffare än den djursholmska hembygden, men för Attorps själv blev återseendet svårhanterligt. Det gamla Hallsberg var borta , och han hade svårt att ta till sig den nya tidens intryck, eftersom gamla bilder hela tiden "ställde sig i vägen…"

I egenskap av "gammal" vilanbo förstår jag precis, hur han kände det: Jag ser idag, då jag dagligen åker med buss 552 till jobbet inte nuets alla hamburgerbarer, konstlade parker, trafikleder, köplador och resursytor, utan i stället Långebro som det en gång var.

Bilden t h: 1963 revs Långebrogatan 29, 31 och 33 samt Eriksgatan 1 (och 3).

4min.jpg

ericssonsrivsmin.jpg
Ericssons (Westerbergs Eftr) rivs omkr 1965.
Det är en hisnande upplevelse att förnimma, hur bussen liksom kraschar in i gamla postens östgavel (postmästare Karlén befinner sig i en annan dimension och bryr sig därför föga) för att sedan plöja igenom nr 19, 21 och 23 rakt igenom Ericssons trädgård med siktet inställt på huset, där Silverbergs bodde. Därefter över gården till Eriksgatan 1/Långebrogatan 31 och förbi brandstationen, där Allan brukade underhålla oss barn med visor på melodier av schlagertyp, för att sedan dröja en stund vid trafikljuset, där Abrahamssons hus och Svenssons bryggeri en gång låg…

Vilken skriande orättvisa: Mina föräldrar, min son och min hustru kan närhelst de vill fysiskt uppleva sin barndoms hembygder, medan jag tvingas till konfrontation med ett opersonligt månlandskap, so förvisso - det måste erkännas - blivit nya generationers hembygd… Så kan det kännas att ha vuxit upp i en tid, då folkhemsbygget nått hiroshimastyrka.

Bilden t h: Min mor Helga Hultgren som 1950-1968 var lärare vid Vilans skola (se Ulf T Stjernkvists sida) och min far Georg som drev Kristianstads Heminredning med tapetserarverkstad i huset på hörnet Långebrogatan 33/Eriksgatan 1. Bilden togs 1959.

2min.jpg

I huset där min far hade sin affär, bodde på "min" tid familjen Borgelin med barnen Eve, Kaj och Stig. Kaj hjälpte ofta sin far med bilarna i trädgården på hörnet Eriksgatan 3/S Långgatan 4. För oss var det lätt att falla in i raggarsvängen - IFA, Kaiser eller Fiat Topolino? Det var bara att välja! Eve charmade lätt flickorna i sin stiliga militära uniform!

3min.jpg Högst upp bodde Carlssons, vars son Jan-Ingvar var min lekkamrat, då det begav sig. Hans syster hette Gullvig och var bästis med Zenita Bentzer på Bomgatan 7. Jag glömmer aldrig Carlssons svårstartade Kapitän eller fru Magda Carlsson sittande vid kaffebordet med fru Målar-Larsson i motljus.

Här hade också Evert Nilsson sin första frisersalong och hans bror sålde grönsaker i källaren nedanför. Inne på gården hade Börje Pålsson generalagenturen för Wynn's motorolja (Glömmer aldrig vansinnesfärderna i hans Borgward Isabella!) och Gunnel Falks far sin snickeri- och bildhuggeriverksamhet.

Frisör Evert Nilsson med familj umgicks tidvis intensivt med min familj. Antagligen för att Evert och min far hade verksamhetslokaler bredvid varandra på Långebrogatan 33, men också för att personkemin stämde. Det fanns en "lönngång" mellan frisersalongen och möbelaffären, vilken jag som barn passerade, då jag skulle bli klippt. Gud förbjude att det var Jörgen Ask som assisterade. Han var världens retsticka, som kallade mig Eva-Lotta (frisyr från Mästerdtektiven Blomkvist-filmerna. Hade väl inte anammat Elvis/Sune-looken! Han sprutade parfym i ögonen på mig! I gången fanns målningar av nakna kvinnor direkt på väggarna med såväl frisörbomull som tapetserartagel ditklistrat på strategiska ställen (!)

Evert var - förstod jag senare - ofta jultomte hos oss på Långebrogatan 36. Annars träffades familjerna till helg och högtid, varvid man spelade och sjöng - instrumenten var fiol och mandolin. I sin ungdom hade Evert släppt påsar med vatten i huvudet på Nils Arup från hög höjd på Långebrogatan 23! Såväl jag som min far klippte oss i runda svängar mellan 50-talet och 90-talet hos Evert. I salongen stiftade jag som "alltför" ung bekantskap med nya världar som de skildrades i Stålmannen och Cocktail… Evert var en glad garçon, värd att bli ihågkommen!

I huset Långebrogatan 33, som delade gård med Eriksgatan 1, bodde Doris Johansson med man och tre döttrar - Anita, Gun och Britt, Sture Bondesson med sina fyra pojkar - Roger, Jan, Mikael och Per, Perssons med sönerna Per-Åke och Conny samt familjen Appelgren. Den gårdsplanen var tillsammans med platsen för f d Standard-macken, Eriksgatan i hela sin sträckning och lekplatsen nere vid KBS, rummen som gav min barndom dess inramning!

Då huset på Långebrogatan 33/Eriksgatan 1rivits, flyttade min far 1965 sin verksamhet - nu enbart som tapetserarverkstad - till Bosättningsaffärens lokal på Långebrogatan 48 (efter ett kortare gästspel i Prytz' lejehus på V Storgatan 7). Där minns jag speciellt julskyltningen, då jag med pappslöjdsmetoder bak igentejpade fönster fick äran att skapa decembers blickfång!


5min.jpg

Vi skaffade TV julen 1962. Dessförinnan förekom kollektivt kvarters- och vänskapstittande i möbelaffären, där en TV-apparat ingick i sortimentet!

På Eriksgatan 5/S Långgatan 5 bodde Johanssons. Fru Johansson var genomsnäll och hennes son en mästare i att parkera sin urtjusiga Renault Floride i garaget under huset! I nr 7 bodde bl a Vilhelm Andersson, som på sin tid drev beklädnads- och trikåaffären på Långebrogatan 27 och Nilhems.

trycksak1.jpg trycksak2.jpg
Spännande trycksak med reklam för Kristianstads Heminredning
I det gula huset Eriksgatan 8 (mittemot 7:an) bodde Anderbergs. De flyttade senare till Önnestad/Bockeboda. Anderbergs perenner och Johanssons björk finns likt Möllerströms päronträd på Bryggerigatan ännu kvar!

Staffan fortsätter, april 2010

På Vilan bodde lärare i början på 1950-talet generellt antingen på 3:e våningen i Småskolan eller i skolans närhet. Vi - Hultgrens - bodde på Långebrogatan 36 fr o m 1956, då jag var två år

gammal och huset nybyggt. Ovanför oss bodde Axel och Aina Fridqvist. Huset hade "befolkats" på rekommendation(?) av "stadens styresmän", vilket antagligen gjorde dess invånare till något av främmande fåglar i den gemenskap som Vilan utgjorde. Jag kände mig dock hemma från första stund och "accepterades" som "infödd" - vilket jag i princip var, eftersom jag föddes med adress Vråkvägen 11.

Trots att jag var liten under 1950-talets slut, umgicks jag med äldre tjejer t ex Anne Henricson (Bruksgatan 4), Mona Andersson (Långebrogatan 23) och Maj-Charlotte Rosberg (Vråkvägen 9) men även killar som Jan-Ingvar Carlsson och bröderna Bondesson från Långebrogatan 33 kom och gick som barn i huset hos oss till vicevärdsfrun och "gårdvaren" Engströms fasa och ilska! Min mor satte dock henne på plats efter en kort men drastisk "tvekamp"!

Vi handlade alltid hos Sture Nilssons - både på SN:s tid och under efterträdaren Eric Andersson, vars franska slagskepp - en tvåfärgad Simca Vedette - oftast stod parkerad invid huset utmed Långebrogatan. Personalen var hela tiden fullfjädrat professionell, och jag minns speciellt den vackra och paranta fru Wiberg från Långebrogatan 34 - senare även hr Sköld och fr Mattsson! En ljus kväll runt 1960, då vi anlände hem, satt fru Wiberg sorgklädd och sorgskyltade speceriaffärens fönster. Vi förstod då, att Sture Nilsson avlidit...

Man kunde handla på månadsräkning, vilket min mor gjorde. Detta medförde möjligheten att få varor som godis och cigaretter uppskrivna på familjens konto - vilket givetvis kunde straffa sig i slutänden! Kanske bidrog dessa "extrainköp" till att min mor alltid fick en stor ask Fortuna-choklad, då räkningen betalades den sista i månaden?

eklofsrivsmin.jpg På Långebrogatan 46 - 3:e våningen ovanför Ingemanssons frisersalong bodde lärarinnan Ella Månsson. Det var alltid intressant att få besöka henne och se hennes gigantiska och rara bibliotek samt alla saker/souvenirer hon som missionär/resenär fått med sig hem från Fjärran Östern! På bilden t v rivs huset sommaren 1977.

På Borggatan strax intill skolan bodde såväl Marta Anheden som Svea Palmblad. Med min mor besökte jag ofta Svea Palmblad. Jag minns henne som sjuklig, imposant, vänlig och lyhörd. Hon blev något av en mentor för min mor.

För att komma till skolan fanns (!) två alternativa vägar: Dels den som Lars Hörbo beskriver och dels vägen S. Långggatan-Allégatan. Oftast gick jag över Torggatan-Lekplatsen-Genvägen till skolan och den andra vägen hem, men ibland gällde motsatsen.

På hemvägen kunde man då ibland på lekplatsen få sen en tjej - hon var mörk och SÅ vacker - och säkert hur gammal som helst (jag var ju 7...) - som sittande på karusellen i allt långsammare cirklar lät killar smeka hennes blottade bröst! Ibland gömde jag mig i buskarna och fascinerades/förundrades - annars sprang jag fort och förhoppningsvis diskret förbi upp mot Torggatan.

skolvagvymin.jpg
Området Staffan beskriver - fast tidigare, troligen i slutet av 1930-talet eller början av 1940-talet.

farg65_1min.jpg
Långebrogatan västerut från nr 36

farg65_2min.jpg
Fr v på höger sida: Kooperativahuset, Allégatan, Svenssons bryggeri

farg65_3min.jpg
Arups hus till höger, därefter Verkstadsgatan och Pelle Monarks.

farg65_4min.jpg
Bakgården till Långebrogatan 29 / Torggatan 2 (Sture Nilssons). Från S Långgatan

farg65_5min.jpg
Från Långebrogatan 36 norrut mot ängen och soptippen.

farg65_6min.jpg
Nedre delen av Bruksgatan. Lindqvistahuset är rivet.

farg65_7min.jpg
Österut "mot stan". Anders Perssons till vänster. Rubergs till höger. Finlandshuset i bakgrunden.

Augustssons bodde på S. Långgatan 3. Åke Augustsson - liksom Lennart Flyman, som bodde högst upp i Björklunds hus på hörnet Torggatan/Hantverkaregatan - gick i min parallellklass. På nummer 5 bodde Johansson med Floriden och björken (still standing!). På höger sida fanns Wilssonska gårdens "höghus" och Borgelins bilträdgård (bilkyrkogård lät väl drastiskt...). Därefter nr 7 där bl a Svenezons och paret Vivel bodde, sedan de flyttat från Torggatan 4; nr 9 med Holmgrens (frun var städerska - på Vilans skola fanns inga lokalvårdare före 1968 - och sonen blivande tjänsteman på Skandinaviska Banken) och Wallengrens.


På högra sidan fanns också den skräpfyllda tomten nedanför brandstationen och en underbar trädgård, som dolde ett vitt litet hus. Denna övergick i Sonessons trädgård. Deras hus låg som klistrat vid Allégatan med balkongen hängande ut över trottoaren. På hörnet S. Långgatan/Allégatan låg till vänster Bittes hus. Jag tror hon bodde där med sin mor och morfar... Dit flyttade sedan Silverbergs, då huset på Wilssonska gården rivits 1963. Kennet Silverberg blev senare ihop med Elsy Stjernfelt - som jag på avstånd i unga år varit "kär" i...


På andra sidan av Allégatan (jag tror det var nr 12) bodde postmästare Karlén samt Sonja och Set Gellberg. Därefter kom Vivels fruktträdgård och huset Allégatan 18 som FAKTISKT FORTFARANDE finns kvar! Mittemot låg Allégatan 13 - slakterivillan - där KBS-direktören Bäckström bodde. Den plockades ner i bitar för ca 10 år sedan. Norr om denna låg nr 9 - bostad för stadens då starke man Axel Kroon och hans hustru Anna. Jag mötte ofta Anna Kroon på väg till eller från skolan - kanske var hon då på väg till eller från systern Svea Palmblad? Då bugade jag så djupt att kepsen nästan föll av. Hon var alltid mycket trevlig och vänlig, och det märktes, att hon uppskattade artighet. Lärarna på Vilan var "ständigt" närvarande och upprätthöll på så sätt ordningen även efter skoltid!


Småskolan gick jag i sal 17 och min lärare hette Barbro Jönsson (jobbade parallellt med Lisa Ottosson). Hon var från Hästveda. Klasserna 4-6 tillbringade jag i sal 2 i Storskolan med läraren Bertil Andersson. Det var en bra lärare. Han var från Balsby, och hans far var åkare Andersson, som långt in på 1960-talet använde sig av en vagn, förspänd med ardennerhästar. Han var ett anslående inslag i Kristianstads stadsbild på den tiden.


Ett snabbt scenskifte - åtminstone tidsligt: Året 1974 körde jag ut post i ett vidsträckt och spännande disktrikt - jag tror, att det då hette 291 68 eller 291 69: Långebro (minus själva Långebrogatan), Karlsgatan, Ringelikorsvägen, Karpalund, Önnestad, Epadalen, Odal och Långebro igen. Första adressaten var Elin Sjödahl på Bomgatan 1 och den sista var Johanssons på S. Långgatan 5! Tala om slutna cirklar!


På turen fanns även - såvitt jag minns - t ex Bentzers på Bomgatan, Holmqvists på Bryggerigatan, Larssons på Bruksgatan, Lilly Henriksson (Viness) på Gjuterigatan 4, Ivan Svensson på Karlsgatan 4, Aulis Rosendahl på Karpalundsvägen, familjen Glader och Hedenrud på Allégatan 6 - ett vackert hus, som hösten 2009 revs av blådårar! I Kooperativahuset fick jag formligen JAGA vissa personer med otaliga delgivanden! Utanför stod Tjorven på tomgång för snabb avfärd mot S. Långgatan 9, 7 och 5.


Jag har bott i förvisningen öster om Helge å, sedan jag lämnade Långebrogatan 18 1993, jag har bott två år i Roquebrune-Cap Martin på Franska Rivieran och en tid i Jena/DDR, men jag har alltid - i tanke, minne eller rent fysiskt - återvänt till Vilan. Trots att det ju heter, att man "aldrig kan återvända". Det är nog så: "Mina" gator - som Eriksgatan, Hantverkaregatan och östra S. Långgatan - är nu inte mer än halvt igenvuxna grussträngar och Långebrogatan krumbuktar sig intill oigenkänlighet!

Men: Den som glömmer eller föraktar sina rötter eller sin bakgrund, har glömt sig själv! Man blir då ett lätt offer för såväl förändringskulturen som konsumtionsindustrin! Med en fast förankring i hembygden - hur den än kan te sig, och hur lite den kan infria våra förhoppningar - tillhör man det artikulerade motståndet och den levande historien!

Skånetrafiken ska snart inviga en ny hållplats "Långebro" ganska exakt på platsen för den gamla brandstationen. Då jag med buss nr 4 på väg hem från jobbet stannar där, kommer jag garanterat att höra fru Magda Carlssons röst: "Jan-Ingvar, du ska upp och sova!" ljuda över nejden eller ekot av Allan sjungande slagdängor av Connie Francis eller Del Shannon…

Vid en promenad förbi den planerade hållplatsen såg jag en kakelplatta ligga på slänten. Den hade funnits i trapphuset på Eriksgatan 1, och säkert har jag som barn oräkneliga gånger trampat på den på väg till min lekkamrat Jan-Ingvar eller till min fars affär i samma hus. Jag tog upp plattan och kände mig plötsligt som Prins Hamlet, då han med Yoricks skalle i hand sa: "Jag kände den här, Horatio - och nu, vilken fasa för min inbillning…"


Staffan fortsätter, mars 2016


staffanhultgren2016min.jpg
Mycket har hänt på Vilan, sedan jag skrev här sist - allt har definitivt inte varit bra, men det är ju vi gamla vilanbor vana vid! Idag står jag inför det faktum att båda mina föräldrar nyligen avlidit, men nu är jag åtminstone tillbaks på RÄTT sida om ån - på ruta 3 - Åstavägen 36! Saknar inte Centrum en sekund! Vad jag däremot saknar är kvällarna vid Brandstationen eller i Borgelins bilträdgård!

Jag saknar den lövade, upplysta sommarbalkongen på Långebrogatan 36! Jag saknar lådbilsrallyt nerför slänten från Macken/Inva-kiosken ner på Eriksgatan!

Lekplatsen och Gården Eriksgatan 1 kommer jag aldrig att glömma... De utforskningar jag och bröderna Bondesson gjorde i källarutrymmena på Långebrogatan 31/Eriksgatan 1 är oförglömliga! Bara doften av Syrén och Kastanj bedövar minnet! Liksom ljudet av spovarna över ängarna....Nostalgi kan vara förlamande - men inte i mitt fall! Jag älskade och älskar Vilan uppriktigt och förbehållslöst!!!




Helga Hultgren 1926-2015


Min mor föddes som Helga Stridh i Övraby på Österlen och valde i sitt yrkesval mellan journalist och lärare.Det blev det senare.

Efter avlagd examen vid Seminariet i Landskrona sökte hon över 40(!) tjänster och fick alla utom en - i Glimåkra! Däremot var hon 1948 välkommen att börja undervisa vid de svenska skolorna i Sydney och London...

Trots att Helga alltid gillat utmaningar och inte bangat för något, gick flyttlasset till skolan i Onslunda strax nordväst om Gärsnäs! Onslunda följdes hösten 1949 av Vilans Skola,där hon skulle dröja kvar och trivas till 1968! Då anställdes hon på Lärarhögskolans "Försöks-och Demonstrationsskola" - vilket betydde Centralskolan! De sista åren fram till pensionen 1989 jobbade hon på Parkskolan.


helgahultgren2.jpg

Hennes förmåga - som var i paritet med Axel Fridqvists - att kunna inge total respekt genom att "höja" rösten var välkänd! Takputsen krackelerade och rektorer som Arvelid och Lunderup fick huka sig bakom skrivborden! Om det någon gång kom till "kollegiala konflikter",hade hon en trogen allierad i Axel Kron!

Helga var omtyckt av flera orsaker. Hon var STRÄNG men också RÄTTVIS! Hon besatt en enorm kunskap, vilket alltid imponerar - på såväl elever som föräldrar!

Eleverna tyckte det var roligt i skolan hos Helga! Föräldrar kunde ofta inte hålla sina sjuka barn hemma - de SKULLE - till skolan! Många skrev brev och sände julklappar sedan de börjat 4:an och en del fortsatte höra av sig sedan de själva fått barn. Några höll kontakten upp i 70-års åldern!

Nog kan man hävda att Helga imponerat och satt avtryck i Kristianstads skolkrönika....att hon var född prinsessa av Preussen gjorde hon aldrig någon affär av - alla var lika mycket värda! Det enda hon inte tålde var utstuderad elakhet! DÅ "small" det!





omkrigetkommer.jpg
EPILOG

Under 1950-talet distribuerades till alla svenska hem en broschyr betitlad "Om kriget kommer". Jag vet inte vad som var mest skräckinjagande - innehållet eller de ödesdigert dramatiska molnen på omslaget. OM Öst anföll skulle Vilans invånare evakueras till t ex Broby...

Med en kompromisslös "folkhemsbyggare" i stadens ledning och en kulturelit som iklätt sig en föga klädsam självpåtagen skamkänsla beträffande Vilan, kom slutligen "kriget" på 1960-talet till Vilan med effekter liknande förstörelseverken i Dresden och Hiroshima - fast utan kanonader, svampmoln och massdöd.

Vi kom aldrig till Broby. Många "evakuerades" i stället öster om Helge å, varvid Vilans arbetsgemenskap, kulturella samhörighet och gemensamma referenser slogs sönder. I Dresden och Hiroshima rekonstruerades det gamla eller så byggde man nytt. Så ej på Vilan! Bortsett från nybyggnation på norra Odal och i kvarteret Svarvaren står ännu några vilsna hus från förr: Hanséns och husraden Långebrogatan 16-24, Bruksgatan 12-14, några villor längs Borggatan på södra Odal och utmed Dalavägen.

Var verkligen Långebro/Vilan så "vildvuxet", "förslummat" och "förfärligt" under 1950-talet som företrädare för stadsförvaltningen låtit hävda i bl a boken "Nya Kristianstad" (2003)? Har man kanske haft sin utblickspunkt och egna referenser i "ädlare" delar av staden? Upplevde man det kanske så?

För min inre syn ser jag motorsågar filas och tankas för framtida attacker mot Johanssons björk och Möllerströms päronträd...