Vilans Vänner Kristianstad


Förutom borgar och adelsgårdar samt annan bebyggelse av landsbygdskaraktär finns det få uppgifter om bosättningar på vad vi idag kallar Vilan eller Långebro. En första antydan till samhällsbildning redovisar emellertid Ethel Wester i följande artikel ur boken Staden vid Helgeå, som gavs ut i samband med stadens 350-årsjubileum 1964. Hon framhåller där, att den samhällsliknande bebyggelsen omedelbart väster om Långebro har väl så gamla anor som själva staden Kristianstad, även om anhopningen av de s k "hytterne" hade en oreglerad och vildvuxen karaktär, och dess inbyggare inte så lätt lät sig inordnas enligt kung Christians förordningar.


Ur Staden vid Helgeå, 1964

Kristianstad och dess befolkning I slutet av 1600-talet
av Ethel Wester
Borgarnas byggnadsverksamhet
"Hytterne"


Under tiden närmast efter själva grundläggningen rådde en intensiv verksamhet på Allö. Långa karavaner av bondforor med sten, kalk, timmer och jord kom från alla håll. Stora arbetsstyrkor var i gång med uppförandet av fästningsvallarna men också vid vägarbeten, brobyggen och inte minst utfyllnads- och dräneringsarbeten sysselsattes många. Inne på det blivande stadsområdet började också de första husen resas. Men alla dessa människor måste ha någonstans att bo, de måste också ha mat och andra förnödenheter. Eftersom det inte fanns någon bebyggelse på Allö, måste man lösa bostadsproblemet provisoriskt i avvaktan på att husen i staden skulle bli färdiga.

För kungens arbetsfolk uppsattes på länsherrens befallning våren 1614 två "bolhus", d. v. s. närmast att förlikna med träbaracker. Det var fogden över Jämshögs skogar, Jens Lauridssen i Holje, som ombesörjde detta. Ett år senare flyttade timmermännen 011e Rasmussen och Peder Hansen från Rinkaby två byggnader från Åhusgård, dels ett korsvirkeshus, 14 bidningar ( = fack) långt, dels ett gammalt stall. De uppsattes på Allö, och stallet inreddes med spiltor, häckar och krubbor för kungens arbetshästar. Säkerligen uppfördes också andra hus och bodar av mera provisorisk art, men härom saknas närmare uppgifter.

Kungens byggnadsföretag var efter vad man kan förstå väl organiserade, men i övrigt rådde helt säkert ganska kaotiska förhållanden under denna första övergångstid. Staden hade inte tagit form, varken i fråga om bebyggelse eller administration, och samhällsmaskineriet hade inte börjat fungera efter gällande förordningar eller normer. Därför har vi heller inte många uppgifter från denna nybyggartid.

Men i och med att byting och rådsturätt började verka hösten 1615 resp. våren 1616, har man bättre möjligheter att göra sig en bild av förhållandena. I flera avseenden var de ännu tämligen oförändrade, fastän åtskilliga borgare då hade fått sina nya hem under tak inne på stadsområdet. Men det talas ännu mycket om deras provisoriska föregångare, de s. k. hytterne, som blivit ett allvarligt problem för staden. I något enstaka fall omtalas sådana "hytter" inom själva stadsområdet, men det hör till undantagen. Christian IV hade i sitt fundationsbrev bestämt sagt ifrån, att det skulle byggas "ustraffelige borgerhuse och vaaninger, icke nogen gemene hytter", och det blev noga tillsett, att detta påbud efterlevdes. Men utanför vallarna gällde inga sådana restriktioner, och det var här hytterne låg. Av uppgifter i de första årens rättegångsprotokoll framgår det, att denna bebyggelse var koncentrerad till området mellan södra stadsporten och Långebro samt till den motsatta stranden av Helgeån. Innan bron var färdig uppehölls förbindelsen över ån med färjetrafik, och det är naturligt, att denna bebyggelse uppstod i anslutning till färjeställena och utmed vägarna. Som samhällsbildning har således det nuvarande Långebro-området väl så gamla anor som själva staden.

Hytternas utseende är inte närmare beskrivet, men av strödda uppgifter synes framgå, att de i allmänhet utgjordes av ett enda rum, att de var byggda av enkelt trämaterial ("stikkehus") och troligen låg direkt på marken med tillstampat jordgolv. I några fall tycks flera hytter ha legat under gemensamt tak. Fastän det inte direkt utsäges, tycks en viss ordning eller antydan till plan ha gällt för denna barackbebyggelse.

Dess befolkning var ganska talrik. Här bodde först och främst större delen av det arbetsfolk, som arbetade på fästningsverken och kungens andra företag, vidare en del "vagn-drivare" d. v. s. åkare, samt pråm- och färjekarlar. Dessutom användes hytterne som genomgångsläger av en del borgare, innan deras hus inne i staden var klara till inflyttning. Det finns också flera exempel på att invånare från Vä av ekonomiska eller andra skäl stannade kvar här och underlät att flytta in i staden.

Hit kom också folk från alla delar av det danska riket, alltifrån Jylland till Bornholm, men också från Sverige och Tyskland, ja t. o. m. från "Tattarlannd", var man nu ansåg detta ligga. Många lockades av utsikten att kunna göra goda affärer i samband med stadsbygget. Till detta folkgytter sällade sig slutligen åtskilliga tjuvar och skälmar, son vädrade goda möjligheter att klara sig undan lag och straff i ett samhälle, där rättvisan ännu inte hunnit träda i funktion.

Man får ett starkt intryck, att hytterne närmast liknat en stor marknadsplats. Bristen på sanitära anordningar, den sanka och ohälsosamma belägenheten samt de primitiva förhållandena överhuvud taget utgjorde den mörka bakgrunden till det stadium i Kristianstads historia, som hytterne representerar.

Bland de många rättssaker, som gällde människor och förhållanden i hytterne, skall här endast några exempel anföras.

Till den 13 november 1615 hade Kungl. Maj :ts byfogde, Johann Niebur, även kallad Kremer, instämt dem, som bodde i hytterne, eftersom det klagades över att de ägnade sig åt köpenskap till stort förfång för stadens borgare, som hade ensamrätt härtill. Varken talg eller smör, hudar eller skinn nådde upp till staden men köptes av bönderna på vägen, till och med innan de kom över bron. Det tillhölls nu dessa hytternas folk, att de skulle snarast flytta in i staden, om de ville bedriva borgerliga näringar. Men där fick de i enlighet med kungens påbud inte bygga några gemena hytter utan köpstadsbyggnader, goda och ostraffliga hus. Slutligen avlyste fogden all marketenteri-rörelse i hytterne. I anslutning härtill kungjordes detta vid tingen i de kringliggande häraderna.

-----------------------

Värre saker än denna smyghandel hände emellertid i hytterne. De första årens brottmålsprotokoll visar, att här fanns gott om folk, som vållade stadens borgare allvarliga problem. Den 20 december 1615 förde fogden inför bytinget "en suensk, Jacob Petterssönn" från Kalmar-trakten och "en annan tiuff", David Olssönn. De hade stulit från en bonde i Torup och anträffats i hytterne. På folkets förbön benådades de men måste före nästa afton vara ur landet, annars var de hemfallna till "gallien och grauen".

Den 12 februari 1616 anmälde byfogden att en bonde i Araslöv hade blivit frånstulen 8 skäppor mjöl i en alldeles ny säck. Byfogden hade gjort en razzia i hytterne och här påträffades mjöl hos Niels drager och Oluff Hanssön. Bondens hustru, som var med, hade inne i den förres hytte funnit mjölsäcken nedgrävd i jorden. I säcken fanns emellertid byxor, linne och andra kläder samt en del silver, som visade sig vara stulet från en bonde i Åsumtorp vid namn Oluff. Den skyldige skonades till livet men straffades "på sin hud" vid kåken, varefter han drevs ur staden och aldrig mer fick återvända till Skåne.

Den 8 april 1616 fördes Hans Hanssönn från Randers inför bytinget. Han hade anklagats av Matte Hans Frijsis (omnämnd som fastighetsägare i Vä) för att ha stulit hennes linnenatthuva. Fången förnekade detta, men berättade, att när han varit i Mettes hytte, hade en bonde knackat på, varvid Matte hade gått ut med honom.

Hans hade emellertid hört, att bonden ville sälja smör till henne och att de kommit överens att träffas senare - det var alltså fråga om olaga landsköp. Han anklagade också Mette för att ha hotat honom med ofärd genom trolldomskonst, men till såväl detta som smyghandeln nekade Mette bestämt. I stället framträdde nu Peder skräddare (också nämnd från Vä) och anklagade fången för att ha stulit från honom "anden paaskedaug om natten" en blå manströja med 35 silverknappar, 1 par byxor, stövlar och strumpor samt en bockskinns-huva. Också denne tjuv skonades till livet i detta fallet genom främst länsherrens och hans hustrus ingripande, som förut omnämnts. Han skulle emellertid "miste sin hud" och förvisas ur staden och riket.

Den 17 juni 1616 anklagade Mariane Niellsdatter från Åhus, boende i hytterne, en man vid Kongl. Maj :ts arbete vid namn Oluff Möller för att i hennes hytte ha stulit ett par blå byxor, som hon själv hade fått i pant av Sören Möller från Ronneby för 2,/2 daler. Fången bekände byxorna "fandtes paa hannom" - men för sin gamla moders skull bad han för sitt liv. För egen del ville han inte leva längre "formedelst dennd store siugdom han haffde som er dhennd fallende siugdom, Gud os alle naadeligen bevare" har skrivaren tillfogat. Eftersom han tidigare beslagits med stöld och hade ett "onds Ryckte" utsågs genast en 8-mannanämnd, som tillsammans med borgmästare och råd samt byfogden dömde honom till galgen och graven. Just detta året uppsattes ett "retterstedt", d. v. s. en galge på torget, och kanske var det Oluff Möller, som fick inviga denna hemska inrättning.

Den 20 september 1616 anklagades spåkvinnan Sara "aff tatterlannd" av Peder Christenssen Kremer för att hon i en av hytterne i närvaro av en del folk hade berättat, att hon spått om Peders dotter, att hon hade fått ett barn, som hon hade tagit av daga och grävt ned i källaren. Sara hade vidare påstått, att mäster Povel (Bysser, fästningens ingenjör) hade för detta givit henne en daler samt hämtat byfogden, som grävt fram barnliket. Detta hade hon berättat både i hytterne, i staden och i byarna runt om. När Povel Bysser själv framträdde och förnekade all kännedom härom, föll Sara tillföga och bekände, att hon hittat på hela historien på anstiftan av en kvinna i Malmö, som hade ett horn i sidan till Peders dotter. Den 23 september dömdes hon att hudstrykas vid kåken och sedan "at Römme Schonne Landt", d. v. s. till spöslitning och landsförvisning.

Den 8 juni 1618 klagade Gorris Gregerssen vid bytinget på Karine Jensdatter för att hon hotat hans hustru med att hon skulle få "skamb", d. v. s. att hon skulle komma i olycka, varom Karine hade sagt sig skola bedja "ståendes och liggjandes". Borgaren och köpmannen Niels Grindaa vittnade, att på den tiden, han bodde i Vä, hade denna Karin hotat honom på samma sätt. Han hade då slagit till henne med ett stenkrus och se: kort tid därefter kom han i olycka och dräpte en karl! Denna farliga trollkona, som vanligen gick under namnet "Suändska Karinn" hade vid ett tillfälle blivit tillspord av Anna Niels Grindaa, då de varit i Västra fäladen i Vä, om trollkvinnor verkligen kunde göra hur mycket ont som helst. Svenska Karin hade då svarat, att en trollkvinna kunde göra ont, så länge hon kunde röra tungan.

Den 29 juni hade själve prosten, mäster Jörgen Christopherssen, kallats inför bytinget för att vittna om denna Svenska Karin, som nu spred olycka i hytterne och i staden. Han berättade, att hon kommit till Vä under kriget i följe med en svensk soldat. Efter någon tid hade hon fått ett barn med en ung man vid namn Joest men inte stått "obenbar schrifft" för den lösaktighet, hon bedrivit, och varöver hennes värdinna i Vä, Elinne pottemager, hade beklagat sig.

Ytterligare en del vittnen hördes om hennes trollkonster. Den 6 juli 1618 var målet åter uppe och Svenska Karin gav då ett "widlöfftigt försuar" och erbjöd sig att hämta bevis på Öland, där hon hörde hemma, samt bege sig dit redan nästa söndag. Vid utsikten att så lätt bli av med denna farliga person beslöt bytinget, att saken skulle vila, tills hon kom tillbaka. Därefter är det tyst om Svenska Karin. Hon hade alltså följt med Gustaf Adolfs soldater in i Skåne men stannat i Vä och där slagit sig ihop med en väbo samt följt med till hytterne.

Den 17 augusti 1618 införde Peder Hannsenn timmerman en man från hytterne vid namn "Thörkild Thönnessönn aff Judtland", som stulit hans timmermansyxor och ett par byxor. Tjuven blev av en åttamansnämnd obönhörligen dömd till galgen.

En annan anklagad. Rasmus Pederssen, född i Vä, som hade gått bärsärkargång och därvid överfallit sina egna föräldrar, dömdes den 21 september 1618 att försvinna från staden på två år och "adt drage med paa denn Ost Indische fart". Därmed blev staden representerad på den första färden, som det nybildade danska Ostindiske kompaniet utrustade.

Den 22 oktober 1618 företog Povel Bysser på uppdrag av borgmästare och råd en mätningsförrättning och uppdelning av området mellan Söderport och Långebro. Detta indelades därvid i de 64 kålgårdar. Därmed får man räkna med att ett av de viktigaste områdena, som upptagits av hytter, blev "sanerat". På det s. k. "Beckhovet" och på andra sidan om Långebro synes hytterne emellertid ha hållit sig kvar länge än för att så småningom efterträdas av mera ordnad bebyggelse.