Vilans Vänner Kristianstad


Spridda minnen från 1940-talets Vilan
noterat av Clas Bengtsson

1. Elefanten Nelly
2. Med isjakt till Lillö
3. Spela kniv
4. Roddtur med sillalådor över Helgeå
5. Kuddkrig i Tivoliparken
6. Hur vi räddade livet på en ankunge
7. En luffare samlar ben
8. KFUM:s scouter från Vilan sjunger på Konserthuset i Kristianstad
9. Anfallen av jordgetingar
10. Vedsågning på Långebrogatan
11. Jul på Bruksgatan 4 hos familjen Bengtsson
12. Luciatåg på Vilans småskola
13. Julfest i söndagsskolan
14. Indianer på Vilan
15. Alla malla juck juck


1. Elefanten Nelly

Min mor, Ella Bengtsson, berättade för oss barn, att "Barnens dag" hade satt upp ett tivoli i Tivoliparken för Kristianstadsbarnen. "Jag tycker vi går dit på söndag," sa mor. Vi gladde oss och såg till, att vi klädde oss fina och presentabla och promenerade till parken. Det var som sagt ett sagoland med karuseller, lotteristånd, chokladhjul och musik i högtalare och massor av folk.

"Vi måste gå och titta på Nelly!" sa mor. Nelly var en elefant, som stod på en nyuppförd scen och visade konster genom att balansera på en ställning och lyfta ett ben i taget. Jag stod så nära jag kunde, och snabeln viftade framför mig. Det var rätt spännande. Det var första gången jag stod så nära en elefant.

Som tur var hade hon en skötare med sig, som viftade med en pinne, vilket gjorde, att Nelly gjorde som han sa till henne. Hon verkade vilja ha något, när hon sträckte fram snabeln, men jag hade inget att bjuda på. Sen kom skötaren och sa, att vi inte fick mata Nelly. Jag förstod, att hon nog hade egen elefantmat.


2. Med isjakt till Lillö

Helgeåns översvämningar över Härlövs ängar gjorde, att vi vintertid hade otroliga ytor av is. Första gången jag beslöt mig för en långtur för att undersöka, vad som fanns längre bort på ängarna, ledde den mig till en liten ö, kallad Lillö. På ön fanns en ruin som var spännande att utforska. Jag berättade om fyndet, när jag kom tillbaka. Alla ville dit för att se med egna ögon. Många tyckte det var långt och vanskligt med "Lilla ränna", som inte alltid var så isbelagd som ängen i övrigt.

Vi byggde träkors, som vi klädde med lakansväv och gav oss iväg mot Lillö i en svag bris. Vi passerade båda avloppsrännorna. Jag hade upptäckt passager, där isen låg och nästan höll. Prickade man rätt gick det hyfsat bra, men flera blev blöta om fötterna. Ingen gick igenom helt, och vi fick god hjälp av vinden. Alla blev dock något blöta.

Ruinen på Lillö innehöll en massa intressanta saker av järn och trä, som vi undersökte men la tillbaka på plats igen. Vi försökte komma på, vad byggnaden använts till, men största bekymret nu var, hur vi skulle komma tillbaka över den, på sina ställen, bräckliga isen. Vinden hade vänt, så vi slapp kryssa oss fram. Alla var blöta, när vi kom fram till fast mark, men ingen hade gått ner sig helt.

Vad jag minns, var detta enda gången vi gjorde färden i grupp. Jag körde dit flera gånger men utan att surfa med segel. Det var lätt att missa lite säkra passager, om det gick för fort. Det var inte heller helt ofarligt.


3. Spela kniv

Det var förbjudet att ha kniv i skolan. Ändå har jag ett skolfoto, där jag sitter med en kniv i livremmen. Vi brukade spela kniv i skolan, men eftersom läraren förbjudit oss, sökte vi oss till storskolans baksida, där vi satt och spelade på gräsmattan. Framförallt spelade vi "tjille vippen". "Rike" fick vi spela på annan plats, eftersom det krävde en stor grusbelagd yta.


4. Roddtur med sillalådor över Helgeå

En varm sommardag gick vi några stycken med var sin sillalåda till brofästet på Långebro. Vi hade planer på att ro över Helgeå. Vi tog oss till brofästet nära land i höjd med Finlands bryggeri och vadade ut en bit, och sen startade färden. Vi märkte ganska snart att sillalådan sjönk, för det var hål i botten. Jag skaffade en extra bräda att ha som paddel och satte fart. Efter två paddeltag sjönk båten, men då hade jag nått fram till nästa bropelare och kunde ta mig upp på ett fundament. Sen tog jag ny sats till nästa pelare. Så gick färden bit för bit och jag landade till slut på sista bropelaren i närheten av Ringcentralen. Jag vinkade och ropade till de andra i gänget, som kom efter på samma sätt. När alla var framme, samlades vi på Vilans torg. Vi hade sjövägen besegrat Helgeå.


5. Kuddkrig i Tivoliparken

Hela gänget från Bruksgatan-Bryggerigatan besökte Tivoliparken för att ta del av lekar och tävlingar som anordnats i parken. På ett ställe vid sidan av Teaterrestaurangen hade man monterat upp en ställning, bestående av två stolpar och mellan dem en liggande rund stolpe att sitta grensle på ca 1,5 m över marken.

Här skulle utkämpas kuddkrig! När det hela satte igång, var vi några stycken från Vilan som anmält oss, och så en hel del från andra delar av stan. En lekledare delade upp oss i grupper och samlade grupperna till de olika ställningarna, jag tror det fanns två stycken.

När det hela började klev två grabbar med hjälp av ledarna upp på ställningarna, sen gällde det att puckla på varandra, tills en gav upp eller föll till marken. Efterhand som tävlingen fortgick, föll den ene efter den andre ifrån. Jag vann på något vis mina matcher, och skaran av killar reducerades efterhand. Jag granskade dem som var kvar och fick se en ganska stor kraftig kille och hoppades få slippa möta honom.

Jag fick möta sådana som var ungefär i min storlek , tills jag var framme i finalen. Det fanns bara en kvar att möta, och den motståndaren var den stora killen. Jag var i final men så inställd på att förlora. Jag såg mig själv liggande på marken, mosad och sönderslagen. Det var dags och snart slut på det hela. Vi klättrade upp på stången. Han såg på mig och log ett brett leende. Jag grimaserade tillbaka.

När vi fick klartecken för start, såg jag hur han grep tag i sin kudde, formade den, så att den såg hård ut. Jag gjorde likadant. När han tog sats för första slaget, kastade jag mig ner på stången och höll ett fast tag. Jag kände hans kudde vina över mitt huvud och hörde, hur han skrek av besvikelse. När jag reste mig upp på stången, såg jag honom på marken. Han hade fallit av kraften i det missade slaget. Jag hade vunnit sista matchen.

Lekledaren ledde mig till Teaterrestaurangens scen, där jag fick ta emot priset, ett 1 kronas choklad. Gänget från Vilan applåderade. Efteråt delade vi broderligt på chokladet. Det blev inte så mycket till var och en, men alla fick sin bit. Jag tänkte, att så här smakar den, segerns sötma.


6. Hur vi hjälpte en ankunge

I ett vassfält på ängen hittade mina syskon och jag en övergiven ankunge. Vi tänkte göra en insats, och eftersom ingen mamma syntes i närheten, tog vi med oss ankungen till Sven Anderssons trädgård på Bruksgatan 4, där vi gjorde ett bo till den och gav den mat och vatten. Det var inget fel på tillsynen, men ankungen åt inte. Efter överenskommelse beslöt vi att ta den till Tivoliparkens ankdamm.

Vi bar dit den och satte ner den innanför stängslet. När de andra ankorna fick syn på den, gick de till angrepp, väsnades och hackade den lilla ungen. Det här var inte bra. Jag tog ett kliv över stängslet och tog hand om ungen och räckte över den till min bror Esse, så att jag kunde klättra över stängslet igen, innan ankorna började angripa mig.

Vi hade sett, att en bit ut i Helgeå fanns en liten ö med ankor och bon. Det tyckte vi kunde vara ett lämpligt ställe. Vi tyckte, att ankorna på ön såg ut att vara utstötta från gemenskapen i parken. Jag tog chansen och satte ungen i kanten på ån och i riktning mot ön. Ankungen simmade dit, och väl framkommen blev den mottagen av ankorna på ön. Försöket avlöpte väl, och vi gick nöjda därifrån.


7. En luffare samlar ben

Jag träffade en luffare på Odal som samlade ben. "Varför gör du det? frågade jag, och han berättade, att han sålde benen till en benmjölsfabrik. Han visade olika sorters ben, men mest hade han koben, som han samlat i en säck han bar på ryggen. Vi gick och pratade och plockade ben, och efter flera timmar hade vi hamnat på Hedentorp, och då berättade han, att han bodde där, så han var nog ingen äkta luffare. Han tackade för hjälpen, bjöd på karameller och sa till mig att skynda mig hem, innan det blev mörkt.

När jag kom hem, satt mor i köket och var orolig. "Var har du varit påg? Ser du inte, att det är nästan mörkt?" Jag försökte trösta henne med att jag hjälpt till att samla ben, men hon sa: "Jag har aldrig hört på såna dumheter!"

För mors skull slutade jag samla ben, men hon slutade aldrig att påminna mig, om hur dumt hon tyckte det var att ge sig i lag med luffare.


8. KFUM:s scouter från Vilan sjunger på Konserthuset i Kristianstad

I början av juni månad 1945 började vi öva våra scoutsånger allt mer. Vi hade nämligen blivit inbjudna att delta i firandet av S:t Georgsdagen på Konserthuset i Kristianstad. Vi övade i avdelningslokalen nära Vilans skola, i patrullokalen på Bruksgatan samt var och en enskilt hemma, där alla pluggade texter.

På S:t Georgsdagen samlades vi i avdelningens lokal och marscherade i samlad trupp till Trefaldighetskyrkan, där vi sammanstrålade med andra scoutkårer. Vi tände facklor och fortsatte tillsammans till Konserthuset, där vi visades in på scenen, där vi satte oss och väntade på vad som skulle ske. Framför oss hade vi en fullsatt salong av scoutföräldrar och andra intresserade.

KFUM:s kårchef steg fram och hälsade publiken välkommen. Han presenterade oss och berättade om S:t Georg. Sedan vände han sig om mot oss. Vi reste oss och han hälsade och sa: "Var redo!" och vi svarade: "Alltid redo!". Sedan gav han tecken, och vi började sjunga.

Efter att vi avslutat sången marscherade vi ut, samtidigt som kårchefen tackade publiken. Vi hörde applåderna, när vi gick ut. Utanför lokalen tog vi våra facklor, som vi satt i spannar med vatten. Vi tände dem igen och skildes från de övriga. På väg mot V Boulevarden kände jag hur det sved till i nacken. Jag hade bränt mig på en fackla, som någon bakom mig hade svängt lite ovarsamt. Jag kastade min fackla och sprang ner till ån, där jag hällde vatten med händerna för att kyla ner nacken. Det gjorde ont ändå, men det blev bättre, när jag kom hem till mor, som pudrade brännsåret.

Dagen efter gick jag till distriktssköterskan, som gav mig en salva. Nu var S:t Georg avfirad.


9. Anfallen av jordgetingar

Vi strövade omkring på ängen, mina syskon Esse, Kaj, Ulla och jag, när Esse råkade trampa på ett jordgetingbo. Jag såg hur de surrade ilsket och sökte efter skadegöraren och fann sitt mål i mig. De satte sig i mitt hår, och jag sprang som aldrig förr, letade efter ett buskage och ropade till Esse, att han skulle springa. Han sprang vid sidan om mig, men getingarna rörde honom inte. Mina yngre syskon var en bit ifrån.

Vid första buskage jag hittade nära märgelgraven blev jag av med getingarna. Lättad klev jag fram ur busken och sprang som stucken iväg igen. Stucken var vad jag blivit. En geting satt kvar, men jag fick den och kunde sedan gå lugnt och sansat därifrån. Distriktssköterskan räknade till 18 stick och sa: "Det är vad en människa tål," och så fick jag medicin och behandling och överlevde. Tur att jag inte fick 19 stick.


10. Vedsågning på Långebrogatan

En söndagseftermiddag då jag lämnades ensam hemma på Bruksgatan 4, sökte jag upp Karl-Erik Nilsson på Långebrogatan 34. Mor och mina syskon var och hälsade på släkten. Jag var hemma för att sköta om min tidningsförsäljning. Karl-Erik hade lovat hjälpa till att bära ved på sin gård. Jag följde med för att hjälpa till.

På gården stod en stor såg uppställd och massor av ved som skulle sågas i lagom bitar. Sågen sköttes av två karlar, som vant och enkelt kapade långa trädstammar. Karl-Erik och jag fick till uppgift att bära de sågade bitarna från sågen till en uppläggningsplats på gården.

De två bröderna Hasse och Olle från Mörrum anslöt sig och fick sina uppgifter. Sågen sattes igång. Den höll ett fruktansvärt väsen, men vi vande oss, och medan söndagseftermiddagen förflöt, bar vi våra korgar med ved och staplade dem i en hög på gården. Hasse och Olle bar enstaka vedklampar för hand.

Efter en lång och slitsam söndag belönades Karl-Erik och jag med var sin krona. Hasse och Olle fick några mindre växelmynt var. Jag kände mig lycklig och glad. En hel krona! Gladast verkade dock Olle, som sprang hoppande och skuttande över Bruksgatan mot Shanghai, Amanda Erikssons café. Där tappade Olle sina mynt. Vilken olycka. Vi hjälpte honom att plocka upp mynten, och Olle som gråtit förtvivlat, knöt handen hårt om sina slantar, och han och Hasse gick försiktigt hem mot Bryggerigatan.

Jag kände mig nöjd med min förtjänst och gick hem och tog mig en smörgås i väntan på att mor och syskonen skulle komma hem. Det var en väl använd dag.


11. Jul på Bruksgatan 4 hos familjen Bengtsson

Varje år firade vi en vanlig traditionell jul hemma i mitt föräldrahem.

Förberedelserna startade i god tid. Det mesta svarade min mor för. Redan på lillejulaftons natt fernissade hon köksgolvet. När hon målat färdigt, gick hon runt huset och kom in genom finingången, som vi sällan använde. På julafton var golvet torrt. Granen kom på plats, och vi hjälptes åt att klä den med kulor, glitter och svenska flaggor. Sist satte vi på stearinljus och tomtebloss. Vi tände var sitt bloss, som vi höll i handen. Efter en stund släckte vi ljusen, de skulle ju räcka länge.

Mor dukade fram skinka, sylta, korv och brunkål. Far ville alltid ha grönkål, eller som han sa, långkål. Esse gillade det också men inte vi andra. Till sist blev det risgrynsgröt med saftsås. Efter maten delades julklapparna ut. Det här året var tomten väldigt lik mor på rösten, och han hade fått hennes tofflor.

Jag hade sparat pengar och köpt julklappar. Jag köpte rakblad till far och ett halvt dussin koppar med fat till mor. På väg ut från Epa tappade jag paketet och kunde bara konstatera, att det skramlade väldigt mycket om det. Kopparna var nog sönder. Jag letade upp biträdet som sålt dem till mig och sa: "Det här var väldigt sköra koppar." Hon undersökte paketet och konstaterade, att jag nog hade rätt. Jag fick nya koppar. Rakbladen klarade sig.

Mor och far blev glada för klapparna. Själv fick jag raggsockar och strumpor. Ett år fick vi alla var sin tax på hjul med dinglande öron och en vippande stålfjäder till svans. Taxen kunde man dra efter sig i ett snöre.


12. Luciatåg på Vilans småskola

Under mitt första skolår blev vår klass uttagen att gå luciatåg i småskolan. Vi samlades för att öva in ett julspel. När det var dags tågade vi iväg sjungande Luciasången. Efter att ha avverkat halva skolan tog vi en paus i en skolsal, där vi placerade våra stjärngossemössor. Jag satte min mössa på golvet, väl synlig för att jag skulle hitta den, när vi kom tillbaka efter saftdrickande.

Min mössa stod inte kvar på sin plats. Jag letade, och det tog lite tid, innan jag hittade den, varför hela klassen hade hunnit gå före mig. När jag till slut hittade dem, var de i full färd med att framföra julspelet på en scen som byggts för ändamålet. Jag steg in i lokalen och satte mig bland publiken. Jag såg alldeles utmärkt, men när min replik skulle läsas, var det tyst på scenen.

När det var slut lyssnade jag på applåderna. Det gick ju bra utan min medverkan. Jag hade i alla fall gått i luciatåget och fått visa upp min fina mössa, som far tillverkat kvällen före av pappa han köpt på Epa. Det var snits på den, men den hade varit svår att klippa till och klistra ihop. Jag tyckte den var finast av alla. Min far hade gjort den. Mor hade sytt stjärngosseskjortan.

Jag fick efteråt förklara, varför jag satt i publiken, men fröken Larsson var en förstående lärarinna.


13. Julfest i söndagsskolan

En dag vid jultid träffade jag Jonne olsson på Långebrogatan. "Hej du grabbar!" sa Jonne som han brukade. "Hej Jonne," sa jag. "Var skall du hän?" "Jag skall till församlingshemmet," sa han, "det är julfest där." "Går du i söndagsskolan Jonne?" frågade jag. "Nä men man kan få gottepåse där." Jag sa att jag visste det och berättade, att mina syskon gått dit. "Jag har inte varit där så mycket, så därför har jag inte gått dit," sa jag. "Följ med!" sa Jonne, "vi ställer oss i kön, de märker inget. Jag tyckte förslaget var lockande, så vi gick dit.

I församlingshemmet utspelade sig följande scen: Söndagsskoleläraren granskade oss och konstaterade, att han inte sett oss på väldigt länge i söndagsskolan. Jag höll med om att så var det nog. "Ja det blir ingen gottepåse för er, men ni är välkomna in. Vi gick in. Jag träffade mina syskon Esse, Kaj och Ulla och berättade vad som hänt. Det spred sig till gänget från Bruksgatan. Esse sa: "Det ordnar vi!" Kaj fick tag på två tomma påsar. Efter utdelningen av gottepåsar samlades gänget och började skramla godis till Jonne och mig.Vi stannade kvar och deltog i lekarna. Söndagsskoleläraren tittade åt vårt håll och såg väl våra påsar, men han skakade bara på huvudet.

När det började gå mot slutet av festen, samlade han oss alla och sa: "Jag vill önska er alla en god jul, och vi avslutade festen med en bön och en julpsalm. Jag sjöng men inte Jonne. Han kunde inte psalmen. När jag skildes från Jonne, sa han: "Du grabbar, det gick ju rätt bra! Hej då!" "Hej då Jonne!" sa jag. Vi kom inte tillbaka nästa år, det var för mycket jobb för en gottepåse.


14. Indianer på Vilan

När vi gick i 3:e klass vårterminen 1942 föreslog vår lärare Arthur Klintén, att vi skulle träna för en uppvisning i gymnastik i Per Henrik Lings anda

Vi bjöd in andra elever. Uppvisningen genomfördes med lyckat resultat och vi fick välförtjänta applåder.

Efter uppvisningen drog vi oss tillbaka för att förbereda vår överraskning. Vi hade skaffat skaffat indiankläder, spjut och tomahawker. För dem som inte hade klädutrustning eller vapen, hade vi skaffat färger för krigsmålning, främst i ansiktet. Vi fick ett förvånat mottagande, när vi trädde in i salen igen.

När krigsdansen började, sprang vi i cirkel, skakande våra vapen, medan vi sjöng vår stridssång:

Här kommer indianer
sluga som babianer
smygande på plundringsstråt
på äpplen och bananer

Varefter vi upphävde ett skrik, som vi förstod skulle isa blodet i ådrorna på vår publik.

Vi kände oss rätt nöjda efter krigsdansen och förstod, att det hela uppskattades. Arthur Klintén berömde oss, och vi förstod, att han var rätt stolt över oss och över sin egen regiinsats.


15. Alla malla juck juck

Klintén brukade tala om nyttan av att samarbeta, vilket vi tog med oss även utanför skolan, som t ex när vi på vårkanten jumpade på isen.

När isen börjat bli seg, samlades vi i en lång rad och sprang gemensamt med taktfasta steg över isen, medan vi ropade: Alla malla juck juck juck, isen är så tjuck tjuck tjuck! medan isen gick i vågor under oss. Det var en härlig känsla.

Isen höll länge, men till sist var den så bearbetad, att den började bli sliten, och ju högre isvågorna gick, desto närmare kom vi slutet. Till sist gick den sönder på något vis, men den sega, bearbetade ismassan höll ovanligt länge. Vi var ett gäng lyckliga pågar i samarbete med naturen. Det blev en rätt våt tillställning.