Vilans Vänner Kristianstad
Vilan 1938-1947
av Clas Bengtsson

Fler berättelser av Clas Bengtsson


Jag vaknade plötsligt, gnuggade mig i ögonen, kände hur det skakade. Allt runt omkring mig var mörkt. Jag reste mig upp, vek undan presenningen och tittade mig förvånat omkring med yrvakna ögon. "Oh far, en stad" var det enda jag kunde säga. Far, som också satt under presenningen tog tag i mig; "Sätt dig ner påg det är bara Hässleholm". Far och jag satt på flaket till en lastbil tillsammans med alla våra möbler på väg till Kristianstad. Tidigt på morgonen hade vi lämnat huset i Tjörnap som vi hyrt. Hela familjen var på väg med flyttlasset. Inne i hytten satt mor och mina bröder. I famnen hade mor min nyfödda syster. Jag var fem år gammal och upplevde ett stort äventyr. Vi flyttade. "Sätt dig ner påg", hörde jag min far säga, " akta så du inte ramlar". Vi skulle flytta till en stor stad, Kristianstad.

Innan vi kom till Tjörnap bodde vi i Oderljunga där vi hade haft en bondgård. Våra djur hade blivit sjuka och fått nödslaktas. Vi blev tvungna att lämna gården. Far hade varit soldat i Småland, A6 Jönköping, och hade nu överförts till A3 i Kristianstad. "Far är det långt kvar?" "Sätt dig ner påg, det är minst tre mil kvar." Jag ville stå kvar, vinden blåste i håret, solen sken, och det var en vacker höstdag. När Hässleholm tog slut satte jag mig igen. När vi senare kom fram till Kristianstad ställde far sig på bilens fotstöd och visade vägen för chauffören. Vi skulle till Bryggerigatan 12 på Vilan.

När bilen stannat bar far och chauffören in möblerna i ett litet gårdshus där vi fått hyra en lägenhet på två rum och kök och ett utedass. Mor sa till oss att stanna på gården; " Spring ingenstans ungar, ni kan gå vilse". Jag passade på att sticka iväg när mor föste ihop mina bröder. Tösen hade hon i famnen. Gå vilse på en sån gata, tänkte jag. Jag hittade ett bryggeri intill vårt hus och längre ner en verkstad sen var gatan slut. Mittemot oss låg ett stort hus utåt gatan och på andra sidan gatan låg ett gammalt omålat trähus. Från bryggeriet kom en drickavagn med två hästar så jag sprang in på gården igen. Tänkte hjälpa till med möblerna. "Du kan passa dina bröder, så skall jag plocka fram lite smörgåsar,"sa mor. Ja, ja, tänkte jag och gick ut på gatan igen. Hästarna var borta. På andra sidan låg ett gatukors, Tegelbruksgatan, som sedan byte namn till Bruksgatan.

Mor kallade, det var dags för smörgås och nya förhållningsregler med förbud att gå över Bruksgatan vilket gjorde att mina utfärder sträckte sig längst med gjuteriverkstaden på ena hållet och ett plankhörn vid korsningen på andra. Bakom planket fanns en brädgård. Innanför skällde en hund så fort man kom nära hörnet. Där stod jag och spanade och kom inte längre. Efter hand upptäckte jag husen. En affär med rosenrabatt i andra hörnet och bostadshus åt alla håll utom ett. Där ledde en stig till ett äventyrsland med stora gröna ytor, träd, buskar, vassfält, märgelgravar och långt borta Helge å. Dit var det än så länge förbjudet att gå. I huset på andra sidan gatan träffade jag på Sune. Han var yngre än jag. Han berättade att han var ensam ofta eftersom hans mor arbetade. Hans far bodde inte hemma. Ibland fick han vara på barnkrubba. Jag tyckte det lät konstigt, men spännande. Kanske de var fattiga eftersom de inte hade någon färg på huset. Vi blev vänner och lekte ofta tillsammans, Ibland var några av mina bröder med.

Efter något år flyttade vi till en större lägenhet på Bruksgatan fyra. Lägenheten hade tre rum och kök och wc i trappan. Hyran var 33 kr, 43 öre. Året var 1939 och saker började hända. Det pratades om Hitler som börjat bråka och alla trodde det skulle bli krig i Sverige. Det skrevs i tidningarna och man varnade för Tyskarna. Vi lekte mer och mer krig och jag utsåg mig själv till gatans Hitler. Våra krig varade högst några dagar, sedan blev det brännboll och kula igen. Brännboll spelades i korsningen Bruksgatan/Bryggerigatan. Kula spelades på vår gård, Bruksgatan fyra. Andra samlingsplatser var "Blankagården" i hörnet Bruksgatan ett Långebrogatan och Klebergs på Långebrogatan där vi byggde snöhyddor. Vi höll ofta fred med alla men då och då blev det "krig" mellan oss och Odal eller Finland och ibland med Stora gatan.

Det året jag skulle fylla sju skulle jag skrivas in i skolan. Vid inskrivningen läkarundersöktes vi och doktorn pratade med mor och sa: "Han är frisk, pojken, men han är lite liten till växten och lite mager, äter han inte ordentligt?" Mor berättade att jag var en kladd till att äta och levde mest på smörgåsar. Skall väl bli reda med det i skolan med bespisningen. Sen kom beskedet att jag behövde glasögon. Det var inte nog med all vaccination, nu skulle jag ha glasögon också. Så blev det. Ett par runda glasögon, men vad bra jag såg. Det fick bli så, jag behövde dem.

Så började jag i Vilans folkskola, klass la, fröken Larsson. Lärarinnan var en riktigt gammal tant, men läsa och räkna kunde hon. Jag trivdes. Så roligt hade jag inte haft på länge. Jag lärde mig fort och ville att mina syskon skulle lära sig också. Därför startade jag skola hemma. Min bror Esse hängde med bra och lärde sig läsa innan han började skolan. Kaj busade mest och jag gav honom kvarsittning. Det struntade han i det också. Min lillasyster Ulla, ett år gammal, var för dum för min skola, hon kunde inte ens rita en båt. Hennes närvaro var inte heller perfekt, de var mat och blöjbyten så klassen krympte till en, men han var duktig.

Kriget glömde vi bort ända tills en dag då far berättade att han skulle inkallas till beredskapstjänstgöring. Tyskarna var i Danmark. När far nu blivit militär igen skickade han fältpost till mor. Hans adress blev bara ett fältpostnummer. Vi fick inte veta var han fanns. Mor sa att han nog var på regementet. En dag hörde han av sig och sa att hans trupp skulle vara marschfärdiga för att ge sig av. Den natten sov inte mor. När far sen hörde av sig var vi nyfikna på brevet. Far skrev att tyskarna inte hade kommit men att hans trupp skulle vara kvar. Jag tyckte att tyskarna kunde ha sitt krig där hemma.

Eftersom far inte arbetade längre fick mor söka arbete. Hon åtog sig städningsarbete hos familjer, i affärer och fick t.o.m. en städning på ett regemente. Mors städningar var bra tyckte jag. På ett ställe fick hon köpa skalkar av köttpålägg som hon skivade i en maskin. På ett konditori fick hon överblivna bakelser (Malmströms) och på ett annat (Amanda Eriksson) fick jag spela gratis på fotbollsspel som annars kostade tio öre. Hos Amanda träffade vi handbollsspelare från IFK Kristianstad som spelade i allsvenskan. En av dem, Stockenberg , var en hygglig man som ibland bjöd på ett spel. Han spelade också i landslaget. Blev senare glasmästare på Vilans Glas, Bruksgatan två.

Eftersom kriget fortsatte sökte far anställning på regementet för att utbilda nya soldater. Efter en tid blev han förflyttad till sitt gamla regemente i Jönköping och blev där så länge kriget varade. Han kom hem ibland och kunde berätta att han en period legat vid norska gränsen. En gång kom han hem med en bit av ett nödlandat engelsk flygplan och en gång kom han hem med skrivböcker, pennor och gummi utan att vi kände igen honom. Det var hårda tider för mor. En gång ringde far till Amandas fik när vi var där. "Vill du prata med far?" frågade mor. Där stod jag med telefonen i handen och fick bara fram "Hej", sen blev det inte mer. Det var första gången jag höll i en telefon.

Vi såg far allt mera sällan, men mor fick sin fältpost med hälsningar till oss. Det år jag skulle fylla nio började jag i storskolan och min lillebror Kaj i småskolan hon fröken Larsson. Min lärare hete Arthur Klintén. Han var, som han sa, sträng i sina krav men snäll och rättvis. Flera av eleverna tyckte 3:an var för hård och ville helst sluta. Det året fick jag första gången premium i skolan. Lasse Karlsson på Långebrogatan 34 tyckte då: "I år var det de fattiga som fick premium." Året efter fick han en bok. Jag blev kompis med Lasse. Han var aldrig med i gatans stora gäng. Lasse lärde mig trollerikonster med kortlek. Han gav mig ett par skridskor med remmar. De verkade stabila med runda nosar men ramlade ofta av, men det var mina skridskor. Annars fick vi hålla tillgodo med stora sparkstöttningen. Den var så stor att den var i vägen överallt, men jättebra till och från skolan.

Vintrarna under kriget, framförallt 1941-1943 var otroligt kalla men som barn höll vi igång i snö och på is så vi höll värmen. En klasskamrat, Jonne, var en gång med på isen och åkte på min spark. Jag körde och han satt framtill när isen brast. Sparken stötte mot botten och där satt Jonne i vattnet, våt upp till bröstet. Jag klev upp rätt torrskodd och kunde dra upp sparken. Jonne var inte glad. "Du grabbar, fy sören", sa han och gick hem.

Om jag gick ner mig väntade mattpiskaren. Därför brukade jag stanna i vedboden för att torka, men jag blev alltid avslöjad. Jonne hade inte alltid otur. På sommaren beundrade vi honom som stavhoppare. Han hoppade över 1,50 men hans mål var att komma över 2 m men så högt kom han inte. "Du grabbar" sa han, "jag skulle behövt en annan stav." Men Jonne hade inga pengar att köpa för.

Vi vistades ofta på ängen på somrarna. Där byggde vi hyddor i ett träd av gamla plank vi hittat. Golvet rymde fyra sittande. Väggar byggde vi, men hade inget tak. Det var ju sommar. På väg upp högg vi in fotfäste i stammen och förstärkte med pinnar att gå på.

När skolan slutade före sommaren hängde alltid en fråga i luften; "blev du flyttad"? Alla blev inte det. Sommartid hade jag alltid en s.k. cirkus på gården Bruksgatan 4. Det hela påminde mer om ett tivoli med lotter, pilkastning, kast på burkar och uppträden. Därav namnet cirkus. Alla fick uppträda. Vinster till tivolits lotter bestod av saker från våra skrotinsamlingar. De mesta såldes hos skrothandlaren Guillotte på Bomgatan. Men allt ville han inte ha. Det fick bli vinster till lotteriet. Nere i Bryggerigatan 5 hade Kalle Stjärnfeldt också en cirkus. Han tog inträde, 10 öre för att se hans kusin dansa i vedboden. Jag såg aldrig förställningen. Jag hjälpte Kalle att ta inträde, men det var inte speciellt många åskådare. Kanske berodde det på att han satt en åldersgräns på 10 år. Ingen från småskolan fick komma in. På min cirkus använde vi "lemonadpengar", etiketter och korkar, så förtjänsten var inte större hos mig.

Pengar tjänade jag på annat sätt genom att dela ut tidningar från Länsdemokraten efter skolan eller sälja Arbetet och Sydsvenskan på söndagarna. Fickpengar hade vi inga. För intjänade pengar köpte jag en leksaksprojekter och fick på köpet en film som handlade om Oskariaskor. Filmen förevisades i vedboden på Bruksgatan 6. En förevisning kostade 10 öre. Det var ingen framgång rent teknisk, men när någon ropade: "Jag ser skor som går!" så var publiken nöjd. Filmen gick i repris flera gånger. Vår hyresvärd på Bruksgatan 4 hette Sven Andersson. Han var 90 år gammal under alla år vi bodde i huset. Han hade en trädgård med bl.a. ett plommonträd. Plommonen kom man åt genom att klättra upp på grannhusets uthustak. Vid ett tillfälle kom en av tanterna från grannhuset fram till mig och frågade vad jag gjorde på taket. "Inget" sa jag. Hon frågade om plommonen var goda och jag fick ju säga att som det var. "Kasta ner några till mig" sa hon då. Hon fick sina plommon och jag fick en vän bland tanterna, vilket brukade vara det svåraste som fanns att uppnå. Kvarterets barn på gatorna var illa sedda överallt.

En gubbe i grannhuset hette "gubben Holm". Han bodde i en lägenhet i marknivå. Vi brukade sparka grus på hans fönster för han var alltid ilsken och skällde så fort han såg oss . För att vara med i vårt gäng krävdes att man hade en röd toppluva. Lars-Olof Ohrberg som bodde i lägenheten över oss hade nyss fått en likadan mössa men färgen var grön. Hans mor förstod inte varför den plötsligt inte dög. Lars-Olof fick inte vara med i tuffa raider mot fruktträdgårdar. Han kunde bli igenkänd. Grön mössa har man bara inte. Lars-Olofs far körde mjölkbilen från Näsby mejeri. När det blev tillfälle kunde man hänga med. Han skötte mjölkkannorna och jag fick ta hand om smör och ostpaketen som skulle av lämnas.

Varje år hade vi potatislov i skolan vilket innebar att man kunde hjälpa till att ta upp potatis hos bönderna. Det var bra tillfälle att tjäna pengar. Mor kunde behöva lite tillskott till matpengarna. Hon snodde runt och härjade med sina städningar. Ibland när hon kom hem sent och inte hunnit handla frågade hon mig: "Vill du springa och köpa korv till att steka för en krona?" Det räckte till mat för hela familjen. Gott var det också med potatismos och stekt korv. Vi hade skolbespisning, men redan från början hade mina föräldrar bestämt att det skulle jag ha eftersom jag var så kladdig med maten. Men jag älskade mina smörgåsar. Eftersom hemma kunde jag ta mig en sirapssmörgås, men sirapen rann längs fingrarna. Kladdigt men gott. Grovt bröd med stekt flott och salt var också gott. När jag åt städat vid bordet åt jag först av skalkarna och gömde påläggsbiten sist samlat i en liten hög. Sen festade jag på vad jag kallade "Parisare". Ibland fick vi kålsoppa. Första skedarna var för varma. När soppan svalnat fylldes munnen med "stärkelse". Soppan blev kall och jag bara satt och väntade med skeden i hand tills mor efter några timmar befriade mig och sa: "Du får väl slippa då"

På sommaren var jag fyra år i rad på skollovskoloni. Jag lärde mig äta av maten och gick alltid upp i vikt. Kolonivistelsen innebar alltid att jag fick fickpengar som mor satte in på ett konto. En gång i veckan fick vi ta ut pengar när godisbilen kom. Alla tog ut samma belopp och alla köpte godis för pengarna. Jag brukade spara mitt, åt en bit och lät resten ligga. När andra fick veta att jag hade godis kvar frågade de om jag bjöd. "Nä", sa jag, "men jag säljer". De sa inte nej när godiset var dubbelt så högt som godisbilen. De måste ha haft extrapengar från föräldrabesök vilket var förbjudet. Ingen kunde sladdra om min affär. Mor var alltid förvånad när jag hade mer pengar när jag kom hem än när jag åkte. En god regel på kolonin var att man tog ett dopp i Östersjön på morgonen då slapp man tvätta sig och borsta tänderna. Tandborstningen sköttes med pekfinger och det salta vattnet. Återfärden var ett triumftåg när man såg tvättarna stå vid sina handfat med sin tandborste. "Fegisar" sa man. Det var trots allt svalt i vattnet på morgonen, men vad gör man inte för att imponera.

Vi var förbjudna att lämna området utom då man blev utsedd att sköta postgången. Lämna och hämta post nere i Åhus. Det var ett hedersuppdrag. Iförd postväska gick man fram och tillbaka, lämnade och hämtade post. Passerade sommarvillor längs vägen. Jag minns två villor som hette: "Här bor vi" och "Vi bor här". Uppe på en höjd före tätbebyggelsen låg en mina med långa horn. Den var nog tysk, såg farlig ut. Alla trodde att den skulle explodera.

De filmade oss när vi badade och lekte på stranden. Jag blev filmad i närbild under morgonandakten när vi sjöng "Din klara sol går åter upp". Mina syskon såg filmen på bio. När jag kom i bild reste sig alla tre upp och skrek: "Det är ju Clas!" Jag hade inte berättat något.

Ibland besökte vi våra morföräldrar i Örkelljunga. Deras hus hette "Skogshem". Dit åkte vi med buss som luktade illa. Man mådde illa tills bussen stannade vid gästgivargården. Efter några kilometers promenad mådde man bra igen. Mormor var en god gammal dam som alltid brydde sig om oss och ville att vi skulle trivas och ha det bra. Morfar hade varit snickare på toffelfabriken. Glad för att berätta historier och stolt för att vara hemvärnare. Han visade sitt gevär och sina skarpa "skåd" som skulle användas när tysken kom. Han berättade om krigsövningar i gamla snapphaneskogar. "Här ska min schånt inga hervetes tyskar komma!"

Morfar sysslade också med kaninavel och visade stolt priser han fått för sina djur på utställningar. När han var yngre for han runt och agiterade för socialismen och sålde samtidigt tidningen; "Folket i Bild". När han ändå var ute hade han med sig en väska med varor som han sålde om någon ville ha nåt. Socialist och kapitalist på en och samma gång. Alla var fattiga och många utan arbete, "men bönerna har min sann råd" sa han. Längs tomtgränsen bakom huset rann en bäck där vi brukade sätta egna tillverkade båtar eller pinnar som vi följde några kilometer ner till toffelfabriken där färden slutade i ett konstgjort vattenfall.

Hemma i Kristianstad kunde man också åka buss med stadslinjens blåvita bussar. Eftersom det kostade pengar brukade jag hoppa på baktill på bussens cykelställ. När chauffören upptäckte mig stannade han men då sprang jag. Det var ändå inte så långt att gå. Inne i stan kunde man åka hiss i de större husen, men det var också förbjudet. På väg till stan tog vi en genväg genom tivoliparken där det var väldigt vackert med åkanten, ankdammarna och teatern. För att komma till parken var vi tvungna att passera kvarteret Finland där Finlands bryggeri låg och "finnarna" bodde. 1 vanliga fall gick det bra om vi var ett gäng, men när Åke Andersson och jag skulle hem blev vi vid ett tillfälle stoppade. Åke som var klädd i slips blev anfallen och "finnarna" klippte eller skar av slipsen. När jag såg dem springa i väg med trofén sprang jag upp på järnvägsbron och lyckades komma undan den vägen genom att hota med att hoppa i ån.

Ibland när vi var inne i stan var vi bara ute för att spana. På söder fanns "Yllan" och "Kristianstads Södra". Där fanns inga gäng som bråkade. "Egna hem" var tråkigt men på "Norr", som var förslummat område, bodde "Björkarna". Där blev det alltid bråk eftersom de ansåg att vi gjorde intrång på deras område. Jag hade släktingar som bodde där, Fribergs, och dit kunde man alltid fly om det skulle behövas.

Vid Långebro station kunde man sommartid roa sig med att åka kana på ett islager som förvarades under ett sågspånlager. Vi blev ofta upptäckta av järnvägspersonal. Jag åkte fast vid ett tillfälle. De tog mig när jag föll i ett koloniområde strax intill. Jag blödde på läppen efter fallet och blev släppt efter förhöret. De fick bara mitt förnamn och skolans namn vilket fick till följd att järnvägspersonalen kom till skolan och sökte efter mig från 3:an till 6:an och hittade mig till sist i 5:an och förhör hos överläraren satte in. I två veckor var jag allmänt tsamtalsämne och frågorna haglade från andra elever. Mitt svar var att ingen särskilt hänt vilket gjorde att utrymmet för gissningar var stort. Det året fick jag sänkt sedebetyg, men jag tror att det berodde på att jag var slarvig. Jag hittade inte mina böcker och hittade aldrig rätt sida i böckerna.

När jag började i 3:an fick jag ett erbjudande från en som slutade 7:an att få köpa hans böcker billigt. Böcker var dyra så mor gick med på det. Böckerna räckte till 6:an, sen fick vi en del böcker av skolan sista året. Mina böcker var av tidigare upplaga, därför stämde inte alltid sidnumren. Jag läste inte mycket av läxor i skolan utan förlitade mig på att lyssna på läraren under timmarna. Satt alltid längst fram och hade duktiga lärare. Den lärare som gett mig mest hette Artur Klinten. Han gav mig alltid i uppdrag att efter varje timme fylla "svarta tavlan" med sommar- respektive vintermotiv. Men det var också han som gav mig nedsatt sedebetyg.

Efter en historieskrivning som handlade om 30-åriga kraiget hade han synpunkter på mina svar. Han frågade var jag hade fått allt det där ifrån. Jag berättade att jag hade läst en bok som hete "Gula brigadens hjältar". "Ja men förstod du inte att det var en roman?" Jag tyckte den var spännande och så handlade den om 30- åriga kriget. Det var ju inte fel, tänkte jag. Han lärde mig skilja på historisk sanning och påhittad sanning. Han sa inte sanning och lögn.

Äventyren i kvarteret var ganska skiftande. En klättringstur på taket var alltid uppiggande för oss, men aldrig populärt bland vuxna. Från vårt vindsutrymme kunde vi ta oss upp på vårt tak, Bruksgatan 4. Avståndet till 2:an var så pass stort att en bil kunde köra in så det gällde att ta sats för att kunna hoppa över till 2:ans tak, ner längs stuprör till plank mellan 2:an och 4:ans uthus, upp på plåttak över en bilverkstad och ner till taket på nerlagda utedass, vidare på planken mellan 4:ans trädgård och bilverkstadens gård till 6:ans hus. Där hoppade vi ner och gick ner till brandstege på 6:ans baksida där vi kunde gå längs fönsterbräde på 4:e våningen. Fönstren löpte längs hela huset Vi stod och såg in i lägenheterna, folk skällde och knöt nävarna. Fönstren gick utåt så ingen kunde öppna. På andra sidan klättrade vi ner längs stupröret vid gaveln och hamnade utanför gubben Holms fönster, sparkade grus på rutan och stack i väg ut på ängen någonstans.

Årligen till valborgsmässoafton samlade vi ris till ett majbål. Vi lånade en stor kärra av Guilotte och körde runt på Vilan och samlade ris som folk ville bli av med. Vi hämtade också från "djungeln" på Långebrogatan, en bit från Vilans torg. Djungeln var ett ödetomt full av bäckar, gyttja, träd och buskar, lianer och hemska hemligheter. Det blev ett bål som vi byggde upp på stigen till ängen mellan två märgelgravar. Ner till bålet gick en väg som smalnade av till en stig ju närmare bålet man kom. Bålet skötte vi själva. När folk samlats tände vi på. På ängen fanns vass och gott om fnöske som gjorde att bålet var lätt att tända. Jag brukade klättra upp i bålet för att se att vass och torrt fnöske låg tätt intill överallt på marken. Jag hoppade ner och vi tände på runt om kring. Folk applåderade när det tog sig ordentligt. Vi hade vatten runt omkring så vi var rätt säkra på att branden inte skulle sprida sig.

Guilotte var en hygglig man men också affärsman. Vi häpnade över hans skrotlager och ändå köpte han nytt skrot av oss. Han måste naturligtvis också sälja till någon, men det funderade vi aldrig så mycket över. Vi var ju också affärsmän, vi ville sälja. Min bästa affär med honom gjorde jag när jag när jag undersökte ett dike och råkade få syn på järntackor under ett hus som stod på plintar. Jag kröp in och kände på vikten och förstod att den skulle ge bra med pengar. Det här var ett fynd. När jag kom till Guilotte var han misstänksam men jag berättade att jag hittat järntackan i ett dike. Han trodde mig och affären klarades av. När jag kom med en tacka till några veckor senare blev det affär igen men bara halva priset och tillsägelse att inte hitta fler järntackor. Det är farligt att handskas med sånt sa Guilotte. Sen vågade jag inte gå dit mer.

Vi hade ett kallbadhus vid Helge å med ingång vid Tivoliparken på andra sidan Långebro. Det kostade 10 öre i inträde och det var inte alltid man hade det. Ibland kunde man smyga sig in. Ibland kunde man komma via åkern till badbryggan, man kunde också simma över ån, men det var lite vanskligt med alla strömmar. Det var bäst att avstå. På badet fanns en dam- och en herravdelning. Vi tog oss in genom dambadet genom att trycka undan en planka. Väl inne hos damerna såg man dem, en massa damer som solbadade nakna. Nackdelen var att mina glasögon blev våta så allt såg ut som om det regnade. Men vi han knappt komma in förrän någon skrek: "Titta där är pågarna!"

Snabbt tillbaka. Alla fnissade eller flabbade. "Såg du"? Vi hade en badplats lite närmre i "Lilla ränna" på ängen. Det var nog en avloppsränna för vattnet var varmare där och frös inte på vintern. Längre bort låg "Stora ränna", men där badade vi inte. "Lilla ränna" var lerig så man blev smutsig när man klev upp från badet på hala lerväggar. En gång då jag stod och försökte få bort lera från knäna och händerna kom någon och sa: "Johnny sitter där borta och runkar. Jaha, där satt Johnny, en klasskamrat från Odal omgiven av några Odaltöser. Vi hade badat, men Johnny satt kvar.

Under flera år var jag med i scouterna. Det började med VP, Våra pojkar, en religiös kår inom Betel som låg på en tvärgata till Långebrogatan nära Vilans skola. Jag slutade efter första julfesten. Jag tyckte den var misslyckad. Vanlig risgrynsgröt, misslyckad bytesjulklapp och ingen dans. På kolonin var det ringdans ofta, så jag var väl lite bortskämd med det. Betels VP var ungefär som församlingshusets söndagsskola där jag slutade för att jag inte fick gottepåse till julen på grund av för liten närvaro.

När jag sålde eller delade ut tidningar vid jultid kunde jag få en julpeng eller godis om jag önskade god jul, men oftast blev det bara apelsiner. De hade ju s.k. säsong eftersom handelsfartygen hämtade hem varor från utlandet. Det skedde inte så ofta p.gr. av kriget. Efter en kort tid i KFUM:s vargungar på Södra skolan beslöt jag mig för att söka upp scoutkårens lokal i stan. Jag hade en period då jag inte ville ha glasögonen på. Det var svårt att hitta adressen så jag bestämde mig för att det fick vara slut med dumheterna att inbilla sig att jag inte passade i glasögon. Jag plockade fram dem ur fickan och tänkte att de fick ta mig som jag var. I lokalen blev jag inskriven som medlem och blev placerad i en patrull på Vilan.

Vår patrullokal låg granne med vårt hus. Det hade jag ingen aning om. Efter en tid lossade jag en planka i staketet för att slippa gå en omväg för att komma till 2:an. Avståndet till lokalen krympte till högst 10 meter. Avdelningens lokal låg på Odal inte långt från skolan. Nu började cykelytflykter, läger på helger, märkesprovtagning och annat skoj. Roligast var det när vi fick träffa KFUK-töserna. Vid ett tillfälle gjorde jag min mor förtvivlad och detta på grund av en tösascout. Jag och Åke (Skräddarens påg) gjorde sällskap efter dansen med två töser från söder. Det var inte långt men gymnastikskorna var ett hinder som vi tillfälligt la i en port för att hämta på hemvägen. Åkes slitna låg kvar, men mina nyinköpta såg jag aldrig mer.

Jag köpte en cykel när militären sålde ut. Den kostade 40 kronor som jag betalade med mina egna intjänade pengar. Den var stor och tung, men den var min. Tidigare hade jag använt mors cykel, men hon behövde den också, kanske bättre än jag. Nästa sparmål var en kostym till konfirmationen men det var långt dit. Att arbeta och spara sporrade mig eftersom jag förstod att jag hjälpte mor med ekonomin. Mycket tyder på att jag var skötsam i stort sett, men det hände saker p.gr. av min sturiga envishet.

En slöjdlärare, Axel Kroon, blev vansiningn på mig på grund av att jag envist hävdade att min hyvlade skärbräda var rak och fin. Jag fick visa upp den gång på gång för han ville inte godkänna den. Jag protesterade, det gick inte att få den jämnare. Då sa han: "Gå till bänken, hyvla brädan slät och kom inte tillbaka mer" När jag ändå kom tillbaka samlade han klassen. Jag väntade mig beröm, men det var väl att ta i. Han pressenterade mig för klassen som en av världens sämsta snickare, slog mig i huvudet och röt: "Jag sade kom inte tillbaka mer". Han var ingen vidare slöjdlärare. Han lämnade oss ensamma vid ett tillfälle. Jag visste att min bror, Esse hade slöjd i salen intill och passade därför på att skicka några väl valda ord i all välmening, genom ventilationstrumman. Efter några sekunder var hans lärare i vår sal och strax efter kom vår lärare. Ingen av dem lyckades få tag i gärningsmannen. Hade Kroon fått veta att det var jag hade jag väl fått mig en smäll till.

Mina syskon, Kaj och Ulla hade tendenser att gå i sömnen. Vid ett tillfälle, då mor och jag satt i köket en kväll om Kaj dit och började plocka ut ved under köksspisen medan han frågade var gurken var någonstans. Sen gick han tillbaka och la sig och lät veden ligga. Jag vet fortfarande inte vad gurken är för något. Det vet inte han heller. En annan kväll då mor var och arbetade hos Amanda Eriksson kom han upp igen. Jag låg nära dörren till köket och hade spärrat dörren med en sol. När han försökte öppna pratade jag med honom. Han verkade vaken, skulle bara kissa. Jag öppnade för honom och tänkte att han kommer väl snart igen. Toaletten låg ute i trappan. När han hade gått ut kom min syster Ulla upp. Gick fram till en byrå, drog ut nedersta lådan och lade sig. Då slog det mig att Kaj inte kommit tillbaka. Fort för att hämta in honom, men jag kom inte långt. I trappan stod mor med Kaj. Han berättade senare att han hade varit på väg till skolan i vit nattskjorta, barfota gående i snön när två farbröder stoppade honom. Inne på kaféet hade mor hört honom hosta och kom ut för att ta hand om honom.

På Långebrogatan, som var en genomfartsled låg nästan alla affärer, speceriaffär, köttaffär, fiskaffär, mjölkaffär och tre kaféer, Amanda Eriksson, Fasten och Malmströms. Mor städade hos Amanda, Malmströms och i köttaffären. När jag gick i 3:e eller 4:e klass stensatte de Långebrogatan med små gatstenar. Det var spännande att se på när gubbarna knackade ner stenen. Det märktes att trafiken blev snabbare. "De kör som i nittio sa vi" Det var väl det fortaste vi kunde tänka oss. Det kom också långsammare fordon. Hästskjutsar var rätt vanligt. Det syntes, om inte annat, på all hästskit som låg på gatorna jämt.

Från Kristianstads Central gick tåg till Åhus, s.k. badtåg på sommaren. Ute vid Hammar, Hammarslund och Hammarspynt låg en stor naturpark. Scouterna höll ofta till där. Bl.a. minns jag att vi hjälpte till att bygga ett rejält utedass.

På vägen mot Härlöv, hade vi nästkusiner, Börje, Karl, Erik och Hasse Friberg bodde där. En gång stannade Esse och jag vid en varuatomat för att se vad de hade för godis. Av en slump lyckades jag öppna 1- kronersraden och började plocka ut choklad och kola. Då stack Esse. När jag hittade honom efter en kilometer hade han dock inget emot att dela godis med mig. Vi vågade inte bjuda för då hade vi väl tant Friberg talat om det för mor. Min yngste bror, Kaj kom på knepet att ta av mors rabattlappar från affären och köpa godis för. Vid ett tillfälle råkade mor komma medan han "handlade". Han blev något överraskad och sprang ifrån både godis och rabattlappar. Jag tror de gjorde upp senare där hemma.

Ibland hände det att man gjorde annat än hittade på hyss. Vid ett tillfälle räddade jag och Hasse från Hedentorp, livet på en katt. Vi undersökte ett koloniområde där vi hittade en död kråka. Vi tänkte göra en brasa och steka kråkan över elden. l stället för att plocka bort fjädrarna började vi med att bränna bort dem och sen steka den. Tändstickor hade vi men inget att elda med så vi började leta vid kolonistugorna när vi plötsligt hörde väsen från en stuga. Vi förstod att någon hade blivit innelåst. Vi bankade på dörren men fick bara ett fräsande till svar. Vi förstod att det var ett djur som ville komma ut. Dörren var låst så vi fick bryta upp den med en kniv. Kniven hade man alltid med sig i livremmen. När vi öppnade dörren for där ut en katt rakt emot oss och försvann ut i området. Mager och eländig såg den ut att vara. Den kom aldrig tillbaka igen. Vi gick in i stugan och tittade om det fanns mer där inne, men där var tomt. För säkerhets skull la vi en lapp i stugan. "Vi har släppt ut katten, det är därför det är öppet." När jag ville skriva våra namn stoppade Hasse mig och tyckte det var onödigt. "De kanske blir arga" sa han. Vi plockade upp med lite papper, pinnar och torrt gräs till kråkan. När vi fått upp en fyr stack i vi en pinne genom kråkan och hängde den på två pinnar vi satt i marken. Det dröjde inte länge förrän fjädrarna brann. Det rök och luktade illa men vi tänkte att det blir nog bättre när fjädrarna är bortbrända. Plötsligt föll båda pinnarna och kråkan ner i brasan där den fortsatte att brinna och blev allt svartare. Vi var tvungna att släcka elden genom att kissa på den. Kråkan såg eländig när vi gick därifrån. Vi hade misslyckats med kråkan men var rätt nöjda med att ha fått ut katten. Hasse berättade också att han var morbror till en som var två år äldre än vad han var själv. Jag lovade att inte berätta för någon.

Karl-Erik Nilsson som bodde på Långebrogatan 34 hade bildat ett nytt gäng som gång på gång utmanade oss, men det hade de inte mycket för. En som också ville utmana mig var Fred Malmberg. Sven Anderssons pioner brukar bli förstörda varje gång vi brottades på hans gräsmatta. Pionerna var ofta illa ute. Blev där knoppar brukade Kaj äta upp dem. Jag vet inte om värden fick klart för sig att Kaj åt hans pionknoppar, men jag vet att han hade samtal med mor. Hon hade ju fyra barn och han måste vara skyldig.

Nisse Kleberg var en skolkamrat som bodde på Långebrogatan. På hans gård brukade vi träffas på vintrarna och bygga snöhyddor. Vintrarna var snörika och kalla i början på 40-talet. Vid töväder hade vi bråttom att börja bygga. På Nisse Klebergs gård gick det fredligt till, alla arbetade med bygget men till sist brukade det sluta med snöbollskrig. Snöhyddan brukade stå sig länge med visst underhåll.

Sven Hallqvist bodde i Bruksgatan 6. Han var enda barnet. Vi brukade leka med hans tennsoldater som vi gjorde beredda för krig och därefter mejade ner dem med stenkulor. Han hette Kaj då vi flyttade in i 4:an men bytte namn. Troligen ville han inte bli förväxlad med min lillebror. När vi skaffade egna tennsoldater brukade mina bröder och jag göra fallskärmar av näsdukar som vi band fast i tennsoldaterna och därefter kastade vi dem från balkongen på andra våningen. De singlade ner så vackert. Vi hämtade dem igen och kastade ner dem på nytt, gång på gång.

"Blankagården" (asfalterad) låg på Bruksgatan, snett emot oss, men huset hade nog adress på Långebrogatan. Åkes far hade skrädderi i huset. På gården fanns en stor gunga som rymde 3 sittande och 2 stående. Vid våldsam fart kunde man slå runt med den. Både vi och gungan fick våra smällar. Gungan fick lagas och hyresvärden blev alltid arg. Våra skrubbsår fick vi själva ta hand om. Vi hade en likadan gunga på kolonin. På "Blankagårdens" grusplan brukade vi träna våra muskler. Åke som hade vuxit ordentligt kom på idén att det var bra att ha en sten i handen när man höll armen rakt ut från kroppen. Det gällde att hålla den längre för att få ordentliga och hårda muskler. Åke kom ibland med tidningar som hette "Pinupp" och var fulla av bilder på tanter i baddräkt och en massa berättelser. Tidningarna gick runt bland oss och lästes flitigt.

Åkes syster hade en fästman som arbetade som biografmaskinist på Sagabiografen på V Storgatan inne i centrum. Ibland fick Åke följa med och se på "barnförbjudet" Jag blev med inbjuden vid några tillfällen. Vi stod i maskinrummet och tittade på filmen genom ett hål i väggen. Det fanns bara ett hål så vi fick turas om. På "Blankagården" fick jag en stöt av en trasig elkontakt i källaren. De sa att det var tur att jag hade gummistövlar, men jag tyckte det var räligt ändå. Jag gjorde aldrig om det.

Nere i källaren i vårt hus hade Sven Andersson en lång bambukäpp som jag fick ett gott öga till. Bra till fiskespö tänkte jag. Bestämde mig en dag och gick dit för att ta hand om käppen. När jag var nere i källaren märkte jag att värden var på väg ner. Där stod jag utan att kumma undan. Jag slutade nästan att andas, höll bara hårt i käppen och hoppades på att jag inte syntes. Sven Andersson var ju gammal och såg inte så bra tur nog. Han tog god tid på sig. Men till slut låste han och gick och jag kom kvickt ut med bambukäppen och gömde den i stuprännan till uthuset innan jag tog den till Helge å och började använda den som fiskespö. Fiskelyckan blev inte större med det nya spöet. Största fångsten fick jag när jag hittade en åla- homma full med fisk som jag tog med hem till mor. Jag la fisken i vasken och hoppades att göra henne glad. När hon kom hem tyckte hon att det luktade för hemskt. Den var inte frisk sa hon. Det var bara till att kasta den. Jag som slitit och släpat på denna fisk och nu skulle den hamna i soptunnan.

Ibland använde jag någon av tunnorna att lägga mitt slöjdförkläde i. Mor hade sytt det för att jag skulle skydda mina kläder i slöjden. När mor av en slump kom på vad jag gjorde fick jag vackert använda det. Nu hade slöjdläraren också ett öga på mig.

Vid sidan om soptunnorna kunden vi från en upphöjd plats bakom planket till bilverkstadens gård stå och retas med bilreparatörerna. För det mesta slutade det med att de tog en vattenslang och duschade oss. Vi hann bli bra blöta innan vi kom därifrån. Den här kullen bestod av dynga som värden tömt från en avloppsbrunn och hade man otur blev man rätt kletig om skorna. Mor blev inte glad när hon hittade strumpor och skor. De luktade värre än fisken.

Ibland tog vi oss över planket till bilverkstaden för att "köra bil, men blev ganska fort bortkörda. Vid ett tillfälle var det ganska tyst och inget folk syntes till. Vi tog oss över som vanligt och samlades i en stor bil. Vi klädde av oss och trivdes i värmen med töserna. När vi märkte att bilreparatören kom ut rasade alla därifrån med kläderna i famnen. Jag låg kvar och klädde på mig medan bilreparatören jagade de andra. När jag klev ur bilen gick jag fram och frågade om de sett min bror som stuckit ifrån mig. "Ge dig av här ifrån unge, här har ni inget att göra!" Jag kom inte undan vattenslangen. Jag träffade de andra på Vilans torg. De hade torra kläder, det hade inte jag.

Ibland gick vi på bio inne i stan. En söndag skulle vi se andra delen av "Svarta masken". Jag hade inga pengar men hade hittat en citron som jag försökte sälja till folk som kom förbi men ingen ville köpa. Jag begärde bara 50 öre. När det var dags att gå in till stan hade jag fortfarande inga pengar men gänget "skramlade" till min biljett så dagen var räddad. Vid ett annat tillfälle då jag köpte biljett och väntade på insläpp upptäckte jag att jag inte hade mina glasögon. Full gallopp hem. Dörren var låst. Jag hade ingen nyckel. Fru Nilsson, grannen var inte hemma. Då upptäckte jag att någon glömt stänga översta fönstret i köket. Det satt högt upp och det var en stor fönsterruta att passera på vägen upp. Jag klättrade längs ett stuprör och lyckades få tag i nederkanten på översta lilla fönstret och med ett förtvivlat hävande och sprattlande lyckade jag ta mig upp och genom fönstret och hoppa ner på köksvasken. Jag lyckades få tag i glasögonen. Full fart ut. Då kom fru Nilsson. Hon tjoade till, men jag bara sprang. Jag missade en del av reklamen, men filmen fick jag se.

På Långebrogatan fans det en damfrisörska som jag och Esse brukade gå till då det var dags för klippning. Det kostade 50 öre att bli klippt. En gång fick jag för mig att vi skulle gå till herrfrisören längre nere på Långebrogatan. Min bror satte sig i stolen medan jag gjorde upp betalningen. Frisören skakade på huvudet, tittade beklagande på mig och sa: "Det räcker inte ens till din bror". Han föreslog att han skulle klippa min bror medan jag sprang hem och hämtade mer pengar. Det kostade 1,25 hos herrfrisören. Som tur var, var mor hemma. Jag fick en ordentlig utskällning. Esse blev släppt som gisslan och jag blev också klippt. I fortsättningen fick vi gå till damfrisörskan.

Ovanför oss bodde familjen Ohrberg. Mannen Wahlfrid, var mjölkutkörare. När min bror Kaj sålde majblommor ett år lyckades han få tag i Ohrberg på gatan och sålde en blomma som han kunde sätta på sin lastbil. Så fort han get sig iväg sprang Kaj upp till frun och sålde en blomma till henne. Blomman gav bra provision. Som tur var hade de en egen personbil. Min egen karriär som majblomsförsäljare tog slut redan i första klass. Vi var nyinflyttade och mor sa: "Ta nu inga majblommor, du känner ingen du kan sälja till". Men i skolan skulle alla sälja så jag tog 5 st. blommor. Ångrade mig på vägen hem och grävde ner blommorna i trottoaren. När mor frågade nekade jag att jag tagit några blommor men blev avslöjad då hon hittade min armbindel i fickan med text "Första majblomma" på. Jag förklarade att det fick alla. När det var dags att redovisa uppgav jag att jag inte hade sålt några, men fröken Larsson ville ändå ha pengar av mig, 50 öre sa hon. När jag berättade detta för mor blev hon arg och följde med mig till skolan. Då kom sanningen fram och mor tog upp en 50-öring och gav till fröken. Då jag påpekade att jag skulle ha provision med 5 öre tyckte inte fröken det. På hemvägen letade jag efter blommorna, men de fanns inte kvar. Där slutade min karriär innan den hade börjat.

Periodvis hyrde mor ut ett rum i lägenheten. En inneboende hette Farnestam. Han var otroligt stark. Vi knöt stoppgarn runt hans svällande muskler. När han spände armmuskeln gick tråden sönder i ett nafs. Han fick julklapp av oss. Vi samlade ihop gamla jultidningar som vi gjorde ett paket av. Sedan hade han tidningar att läsa hela julen. Farnestams fästmö kom och hälsade på en gång. Hon hade en likadan hatt som mor. En annan inneboende hette Johan Asp. Han var någon slags militär, fanjunke, tror jag. Han hade tidigare bott hos en trädgårdsmästare som vi kallade Asparagus. Det var någonstans på vägen mot Harlöv. Johan Asp var tjock. Han tog aldrig av sig sin uniform så vi såg aldrig om han hade muskler. Han fick ingen julklapp.

I kvarteret flyttade in en familj från Mörrum. De hade två pågar, Hasse och Olle. Jag höll ofta till på Odal eftersom jag hade några skolkamrater som bodde där, Ingvar Silverberg, Per Andersson, Jonny Jönsson, Börje Kroon och Bengt-Ola Roos. Börje var en hejare på kulor. Ibland spelade vi ihop och delade på vinsten. Jag brukade tillverka av lera från "Lilla ränna". Jag målade med vattenfärg efter att ha bränt dem i ugnen hemma. Ibland gick de sönder och det blev protester. Bengt-Ola flyttade till Söder. Ingvar Silverberg hette ibland Nilsson. Johnnys mor var frälsningssoldat. Mor fick ibland böcker och kläder på sina städningar. Böckerna var lyckan för mig. Hon brukade lägga "barnförbjudna böcker i en garderob. Där hittade jag "Mannen, Kvinnan och barnen. Vi hade inte mycket böcker. Far hade böcker om hållfasthetslära och matematik plus en massa böcker om juridik. Jag hade lite indianböcker.

På Odal brukade vi göra utfärder med saft och smörgåsar. Om vi inte fick med saft fanns det i allas källare. Det var lätt att komma åt. En gång höll vi tydligen för mycket väsen så någon hade kallat på polisen. Någon blev fast men jag tog mig igenom en lucka upp till gården när en polis lyckades få tag i min fot. Jag lyckades sparka mig loss och väl uppe på gården var det lätt att komma undan.

Skolan blev annorlunda när vi började fortsättningsskolan. Vi gick i skolan bara 3 dagar och läste helt andra ämnen som skulle förbereda vuxenlivet. Samtidigt gick vi hos prästen. Det året flyttade familjen till en ort utanför Hässleholm vilket betydde att jag fick åka tåg från Attarps station utanför Hässleholm för att fortsätta skolan. Samtidigt hade jag fått arbete som springpojke på Apoteket Svanen på V Boulevarden i Kristianstad. Jobbet hade jag fått genom att gå runt och fråga och hade till sist fått napp på Apoteket Svanen. Lönen var 25 kronor i veckan för 3 dagar + varannan söndag. Roligt och omväxlande arbete. Jag fick förse diskarna med flaskor och bära in dem rena till apoteket. Hämta albyl på Apoteket Kronan, destillerat vatten från mejeriet på Näsby. Jag fick sköta försändelser av beställda varor via apotekets lådor på Kristianstads Central. Sköta samma ärende vid ankommande bussar vid busstorget där jag vid bussarnas ankomst klev på och ropade "Apoteksbud" och sedan levererade jag när bussarna avgick igen. Fängelset hade sina rutiner när jag kom dit. Det var lättare att komma in än ut. Eftersom jag arbetade på söndagar också slutade jag att sälja tidningar. Trots att vi flyttade var jag glad att ha mina rötter kvar på Vilans skola och Kristianstad.

I fortsättningsskolan samlades de elever som blivit kuggade. Jonne, stavhopparen som slutat hoppa. Olle och Birgit Olsson, Kalle Stjärnfeldt. Alla de nya satte sig längst bak i klasrummet. Tidigare s.k. bråkmakare fik plötsligt komma fram i ljuset. De verkade höja deras resultat i skolan. De blev synliga i klassen. Vår nya lärare Arup, var bra på att lyfta fram förändringen.

Konfirmationsundervisningen gick så där Klintén hade redan tidigare preparerat oss med psalmverser och Kristendom. Förklaringarna till budorden i Luthers lilla katekes var krystade. "Vad är det"? Ja vad var det som stod i Moses lag? Att tio budorden endast omfattade eller gällde för män. Vi avslutade det hela i Åsums kyrka. Fotografen fick gå hem igen när vi vägrade fotograferas i grupp. Mina föräldrar däremot såg till att jag kom till fotografen med några tulpaner i en bukett (Man hade blivit gratulerad och hyllad) Dessutom hade man blivit stor med kostym och herrstrumpor med strumpeband. Det var första och sista gången de strumpebanden användes. De fick mig att tänka på mitt gamla livstycke i 1:a klass Under hela min "lästid" splittrades min tid upp ännu mer. Skolan, jobb, läsning, kyrkan på söndagar. Mina fria söndagar försvann i ett nafs. Barndomens tid var förbi. Detta året, på väg att bli 14 år gammal, lämnade jag Kristianstad och blev hässleholmare. Men det är en annan historia.