Vilans Vänner Kristianstad


karta1952g.jpg
1952


Bomgatan

satellit.jpg
2008


frbomg7min.jpg
Vy från Bomgatan 7 mot Långebrogatan. Baksidan av Malmströms och Rybos.

De flesta av de äldre fotona på sidan har ställts till förfogande av Anita Wik, f Andersson

bomgfrvilanstorgmin.jpg
Bomgatan från Vilans torg


bomgmotangenmin.jpg
Bomgatan från Bryggerigatan mot ängen


redelinsmin.jpg
Redelins



HISTORIK ÖVER BOMGATAN 7
Av Anita Wik

bomg7framsidamin.jpg
Bomgatan 7 i hörnet av Bryggerigatan. Huset byggdes till med en våning 1912.
Min farfars far Järnsvarvare Anders Andersson lät uppföra detta hus. I hans digra anteckningar, kan jag läsa följande:

” Afbetalt till C. P Nordström å det oss emellan upprättade Byggnadskontrakt summa 100 (etthundra) kronor hvilket är afskrifvet på kontrakten den 28 April 1890.”

Den 1 augusti kan jag läsa följande:

"Köpt 7 rullar tapeter till gafvelrummet samt en rulle för bårder opeomkring tillsammans 1,30 kontant.”

Summorna säger kanske inte så mycket om man inte har kännedom om inkomsterna. Enligt hans noggranna bokföring kan jag konstatera att han hade en ”årsförtjänst” på 880 kronor och 74 öre, av detta betalade han till sjukkassan 19:33/år. Huset bestod av fyra lägenheter, varför han kunde hyra ut tre av dessa, en för 7:75, en för 4:- och en för 8:33 per månad. Han lät även bygga en fristående tvättstuga med inmurad tvättgryta vilket var en lyx på den tiden.

Några sidor ur Anders Anderssons kassabok från 1896

bomg7baksidamin.jpg
Bomgatan 7 från Bryggerigatan.

bomgatan7_1900min.jpg
Bomgatan 7 omkr 1900
Anders Andersson var född 1853. Elna, hans hustru, 1854. Dom fick sönerna Oskar 1879 och Axel 1886, dom fick även en dotter Hilma 1882, som dog 1899.

Anders Andersson var en mycket aktiv man inom IOGT, var med och startade logen på Hvilan, samt ett bibliotek, anteckningar finns om inköp av böcker från en Littorin, kan var samma som drev bokhandeln i Kristianstad.

Både Axel och Oskar bodde kvar i huset efter giftermålen. Båda pojkarna gick i sin fars fotspår och var järnsvarvare, först på Ljunggrens verkstad där Anders arbetade, sedan på Långebro mekaniska. Axel gifte sig med Tilda, som var född 1882. Dom fick barnen Adina, Stig (min far), Elsa och Inga. Farmor Tilda dog 1943 och farfar Axel dog 1951.

År 1951 tog far över efter farfar och vi flyttade till Bomgatan 7. Det var då jag blev Vilansbo i fjärde generationen.

Mina föräldrar Granitslipare Stig Andersson född 1912 avled 1978, var gift med Anna-Greta född 1915 och avled 2001. Jag är enda barnet och jag föddes 1944, då bodde vi på Föreningsgatan i Kristianstad.

brandkarmin.jpg
Axel i Vilans Frivilliga Brandkår. Längst till vänster i mittraden. Klicka för större bild!
roddaremin.jpg
Axel i Roddklubben. Andre man från höger. Klicka för större bild!

familjenanderssonmin.jpg
Anita tillsammans med sin mor och far

Jag vet att man tidigt 60-tal planerade att Vilan skulle vara industriområde, därför fick man som fastighetsägare inte bygglov för renoveringar och moderniseringar, på så sätt tvingades indirekt många att sälja och flytta.

frlindgrensmin.jpg

1966 köpte Kristianstads kommun upp fastigheten men det dröjde ända fram till 70-talet innan Bomgatan 7 revs.

Anita Wik född Andersson


koksbildmin.jpg
Anitas mor i köket med fönster mot Bryggerigatan 2

flickrummin.jpg
Flickrum på Bomgatan 7


bomgbryggerigmin.jpg
Från Rubergs mot Bryggerigatan. Bomgatan 7 till höger, Möllerströms till vänster.
bomgatan7_2min.jpg
Bomgatan 7 sett från ängen. Lindgrens närmast hitom nr 7 är rivet.
bomg7lindgrensgardmin.jpg
Lindgrens gård med Bomgatan 7 i bakgrunden.
oversvamningmin.jpg
Utanför Lindgrens hus vid översvämning på 1930-talet.

bomgatan7_3min.jpg
Själva hörnet av Bomgatan 7 mot Bryggerigatan.
vyvasterutmin.jpg
Vy västerut från Bomgatan 7 mot Bryggerigatan 2, 4 och bryggeriet.
ebbasirimin.jpg
Ebba, som var gift med Ola Holmkvist i Bryggerigatan 2 och Siri Stålberg, som bodde med make och de två barnen Rolf och Lola på Bomgatan 7 fram till 1952.
redelinmin.jpg
Gravören Birger Redelin på Bomgatan 3. Till vänster sitter Margareta, dotterdotter till Lindgren på Bomgatan 9.
vwbussmin.jpg
Främre raden fr v: Inger, Göran, Frenne (Leif), Anita, Karin. Inger och Göran var Unos barn. Uno, frisör i Järna, var bror till Erik, söner till Oskar Andersson. Leif och Karin var Eriks barn. Anita var dotter till Stig, kusin med Erik och Uno, son alltså till Axel Andersson. Oskars och Axels far var Anders Andersson. Bilden är tagen utanför Bomgatan 7 med Lindgrens som nästa hus. I bakre raden står Birgit, Unos fru, och längst till höger Vega, Eriks fru. Kvinnan mellan dem är okänd.


flygbild1970.jpg


Bengt Jönsson minns Bomgatan

För mig var Bomgatan något av "vägen ut" från Bryggerigatan, kan man säga. Skulle man till stan eller bara upp till biblioteket, posten, Malmströms, Österbergs eller stationen, så gick man Bomgatan till höger upp till torget. Till Vilans skola eller Mårtenssons, Havannamagasinet, Ericssons, eller om man hade något annat ärende västerut valde man Bruksgatan.

Hur Bomgatan fått sitt namn, vet nog ingen riktigt säkert, men jag minns, att äldre personer sa, att det en gång i tiden funnits en gränsbom ungefär vid Vilans torg och även en vaktstuga. Där fick man betala tull för varor, som man förde in till staden. Då det västra brofästet i gamla tider bör ha befunnit sig någonstans i höjd med detta ställe, håller jag inte teorin för otänkbar. Namnet har i varje fall inget med järnvägsbommarna längre österut att göra, det är min övertygelse. Dessa bommar tillkom inte förrän efter 1919, då järnvägsbron in till Kristianstad byggdes, och Bomgatan måste ha funnits minst ett par, tre decennier innan dess. Den lär knappast ha bytt namn med anledning av järnvägsbommarnas tillkomst ett par hundra meter därifrån.

bommenmin.jpg
Här någonstans kan bommen ha funnits. På bilden syns ett hus i sluttningen ned mot Bomgatan efter den Nybergska fastigheten. Det kan ha haft med bommen att göra. Någon bom är inte lätt att upptäcka på bilden, som gissningsvis är från tiden runt sekelskiftet. Klicka på bilden för förstoring!

bommenslopad.jpg
Ur Kristianstadsbladet 1902 har denna notis saxats. En bom fanns alltså.


När man vikit av till höger mot torget, passerade man först det jag har uppfattat som gamle Möllerströms f d skomakeriverkstad, en låg träbyggnad längs gatan med en dörr in till verkstaden. Det bör ha varit Bomgatan 5. Jag kan inte minnas någon verksamhet där, men gamle Möllerström kommer jag ihåg svagt. Han bodde här med sonen Ville och hans familj med frun Kerstin och barnen Bertil, Birgitta, Agneta och Torsten, som var någorlunda jämnåriga med mig inom en marginal på ca tio år. Den där dörren var en genväg in till Möllerströms gård i stället för att man valde att runda hörnet och gå in från Bryggerigatan. Jag har för mig att det ringde i en klocka, när den öppnades.
mollerstroms1911min.jpg
Möllerströms skoaffär 1911. På den tiden med ingång precis på hörnet Bomgatan/Bryggerigatan. Bild lämnad av Torsten Möllerström.

redelinsmin2.jpg Nästa hus på höger sida var "guldsmedens", d v s silvergravören Birger Redelins, född 20/4 1895. Han hade en verkstad i porten till gården intill Hanna Larssons guldsmedsaffär på Ö Boulevarden. Han lär ha gjort fantastiskt fina arbeten och blev erbjuden att ställa ut i Stockholm men avstod - till en viss besvikelse för hans fru, Betty som innehade Björkhyddans servering vid Snapphanevägen. De hade även en dotter. Betty var född 21/3 1894. Jag minns Redelin som en välklädd herre med snällt utseende. Han hade mestadels kostym och rock och hatt på vintern. När han jobbade i trädgården hade han en grå skyddsrock
på sig. De hade en välskött täppa framför huset och en fin trädgård inne på gården. Från vår vindslägenhet på Bryggerigatan 5 kunde vi ser rakt ned i deras trädgård, och det såg så gemytligt ut, när de hade dukat sitt kaffebord och satt där och kopplade av. Redelin hade ofta en tidning uppslagen då. För oss var de ganska anonyma människor, det var inga som vi hade någon kontakt med.

I samma hus bodde också gamla fru Wennberg. Det var en liten och böjd kvinna. Hos henne bodde också sonen, som arbetade i Rubergs bilverkstad. Han gick alltid i trätofflor och bar oftast keps. Han var ganska lång. Om kvällarna satt han ofta tillsammans med bilförsäljare Sven Nilsson i någon bil vid torget och pratade. Sven Nilsson var försäljningschef hos Joel Johanssons. De hade jakt som gemensamt intresse, och det var väl ofta samtalsämnet.

Bilarna stod utanför "cigarrlådan", som var nästa byggnad på Bomgatan, och då var man uppe på torget. "Cigarrlådan" var en trälada, där man ställde in begagnade bilar, som var till salu. Det var väl ofta Austin det handlade om, men många andra märken förekom också. Sven Nilsson var en jovialisk och lättsam person, åtminstone som jag uppfattade honom. bomgfrvilanstorgmin2.jpg

granenmin.jpg Så var man alltså uppe på torget. Därifrån körde man in till höger på Joel Johanssons verkstadgård, och efter den infarten låg Sjödahls fastighet med gårdshuset Bomgatan 1. Mellan uppfarten till Långebrogatan och Rybohuset, eller Nybergska huset, som de äldre säger, var en slänt från trottoaren ned mot torget. Där stod en låda som man kunde lägga gammalt bröd i som mat till änderna i Tivoliparken. Där fanns också en reklampelare just nedanför slänten. På den klistrades affischer av olika slag. På denna plats brukade
också julgransförsäljaren Tage Söderholm hålla till veckorna före jul. Här fanns alltid även den stora granen, som prydde Vilans torg om jularna. Det var spännande att klättra en bit upp i granen, när alla lamporna var tända. Det var som en riktig julsaga. Jag är så glad att jag minns granen på Vilans torg. Jag kan känna doften därinne bland grenarna nära stammen.

skidormin.jpg Vi brukade också åka skidor nedför slänten, och vi byggde gupp i backen och satte skidstavar som slalomportar. Backen var väl tre fyra meter. Det var inte mycket vi behövde för att låtsas vara i fjällen. Världen var mycket större och verkligheten rymde mycket mera på den tiden, när man bara behövde fantasin för att färdas och upptäcka. Jag känner mig gammal, när jag idag hör ungdomar säga, att det inte finns
något att göra, och att det är därför de måste kasta sten på bussar. När verkligheten går att berika hur långt som helst med fantasi och och lite påhittighet. Men som sagt, jag känner mig gubbig och gnällig, när jag tänker så.

sjodahlsmin.jpg


biblioteketmin.jpg
Jag vet, att jag berättat om torget på annan plats också, men det förtjänar att upprepas. Jag måste också nämna biblioteket i det här sammanhanget, även om jag då lämnar Bomgatan för ett ögonblick. Tvärs över Långebrogatan, mittemot Sjödahls låg posten med biblioteket på andra våningen. Ett enda litet rum på kanske 30-40 kvadratmeter alldeles fullt av äventyr och upplevelser. Romaner och bildverk, ungdomsböcker och facklitteratur. Hur kunde ett sådant litet rum innehålla så mycket? Där fanns också plats för en kamin och ett bord, där bibliotekarien satt, inte stort visserligen. Den bibliotekarie jag minns bäst var Norén, som också arbetade i Littorins bokhandel vid Lilla Torg.

När jag var riktigt liten gick jag med far till biblioteket. Det var öppet ett par kvällar i veckan. Far lånade gärna böcker av arbetarförfattarna: Fridegård, Lo-Johansson, Fridell m fl, Moberg, Salje, Browallius, Siwertz o s v. Jag bläddrade i bilderböcker om Andra världskriget. Minns att en bild av Mussolini, när han blivit hängd upp och ned, var hemsk och skrämmande. Det lilla biblioteket där uppe på vinden betydde mera för fler människor genom åren än alla glaspalats som idag stoltserar med pretentiösa arkitektoniska bokhallar, där böckerna försvinner bland allt utanverk. Ett bibliotek ska numera vara en imponerande byggnad mera än böcker som trängs i ett litet rum. Men det var mysigt att trängas med böcker och människor i spisvärmen på Vilans bibliotek. Folk såg varandra. Vi kände varandra. Det lyste på långt håll från de två fönsterna i utbygget mot Långebrogatan. När posthuset med biblioteket revs runt 1970 var det en 100-årig bibliotekstradition som gick i graven. Det var det inte många som visste. Inte jag heller.

Vid torget låg Rybos växtbesprutningsfirma i det Nybergska huset och på gården utanför porten var gruset ofta färgat av olika gifter som hade funnits i sprutmaskinerna. Man fick det på skorna, när man lekte där, så när man kom hem, blev det tillsägelse för att man varit vid Rybos och lekt. Gifter hade respekt med sig även på den tiden. Ronny och Lars Dahlgren bodde i huset längst upp på gaveln som vette mot norr. Jag vet inte om de for illa av Rybos preparat. Inte hade det varit möjligt att ha en sådan rörelse mitt bland folks bostäder idag i alla fall. På Rybos trappa satt vi och räknade bilar. frbomg7min.jpg
Helst skulle det vara bilar med exotiska registreringsskyltar, inte L- och M- t ex, det var för vanligt. K- var inte heller upphetsande. Utländska skyltar förekom aldrig. En helt meningslös sysselsättning, men vi hade roligt. Och det har väl också en mening?

kardborre2.jpg Nu vänder vi näsan norrut och går tillbaka längs Bomgatan ned mot ängen. På höger sida låg Rubergs fruktträdgård bakom ett rött plank mellan Bomgatan och själva bilverkstaden. Den sträckte sig ända ned till Bryggerigatan. Så länge planket fanns, var det inte så svårt att klättra över och palla äpplen, det blev värre när det ersattes av ett högt nätstängsel. Jag var en försiktig och lydig typ, som inte klättrade över plank, så jag stod nog kvar på gatan och väntade på de mera djärva busarna, men åt säkert med förtjusning av deras byte.

Vid slutet av planket, precis i hörnet av Bryggerigatan, växte stora stånd av "skräppeblad" som det blev kardborrar på. Det var ett omtyckt nöje att kasta kardborrar på varandra. De fastnade på kläderna hur lätt som helst, och vad värre var - även i flickornas långa hår, och det var inte lätta att få bort. Så det blev stor vrede och klagan i sådana fall.

Till vänster började Bryggerigatan, till höger ledde vägen bort till baksidan av Rubergs bilverkstad. Där var en stor grusplan, där vi ibland spelade rundboll, om vi var många nog. Här fanns också stora järnbryggor, som man körde upp på för att komma åt bilarnas underreden. Det var i stället för smörjgropp eller vår tids moderna lyftanordningar. Vi hoppade mellan bryggorna, vilket inte var riskfritt. Om man hoppade miste, var fallet ödesdigert, man slog i järnkanterna och kunde skada sig förfärligt, om olyckan var framme. Bryggorna var dessutom ibland hala av olja. Under dem fanns gropar med trägaller över, där det stod spillolja. Man bomgbryggerigmin2.jpg
Sett från Rubergs
kunde lyfta upp gallret och sleva upp olja med en tomburk. Mellan Rubergs och Wibergs möbelaffär/verkstad var ett "ingenmansland" med träd och buskar, där vi lekte djungel. Vi hade rep i träden och svingade oss som Tarzan. Vi spikade också träkojor uppe i träden. Brädor letade vi upp på soptippen nere på ängen och spik köpte vi hos Österbergs. På vintern stod det vatten i djungeln och man fick gå på uppallade brädor upp till Långebrogatan. Detta var en flitigt använd genväg, när man skulle in mot stan eller bara upp till Långebro station.

bomgmotangenmin2.jpg Tillbaka till Bomgatan. På höger sida efter Bryggerigatan låg Anders Perssons kemtvätt och färgeri. Det var ett mycket gammalt företag, som först varit lokaliserat till södra kanalen längst bort, där kanalen kröker norrut mot Södra skolan. Där blev till slut företagets föroreningar i kanalen så besvärande, att man måste flytta ut från stan. Det sägs att fiskarna färgades röda av färg som kom ut i kanalen. 1906 togs den nya fabriken i bruk ute på Bomgatan. Anders Perssons var ledande i landet på det nya sättet att tvätta kläder kemiskt.

Hos Anders Perssons jobbade i min barndom många kvinnor framför allt. De bodde i Bryggerigatan, Bruksgatan och längre ut på Vilan. Betty Johansson, fru Dahlberg, Hallqvist, Kleberg m fl såg man alltid på väg till eller från jobbet, när de gick förbi på Bryggerigatan. Greta Stjernfeldts man Kalle Norling arbetade också där, men de bodde inne i stan på V Vallgatan. Efter gamle Anders Persson tog sonen Thore över. Jag minns gamla frun, som bodde på andra våningen i byggnaden. Det fanns ett skjul mellan andpersoskrotmin.jpg
oversvamningandpersmin.jpg tvätteriet och skrotaffären, där man brukade piska mattor i en maskin. Det var en anordning med löst hängande remmar som gick runt med hög fart och piskade de stora mattorna, förmodligen innan de skulle rengöras kemiskt inne i fabriken. Ljudet var karakterisktiskt, och man hörde det alltsomoftast.

Kristina Törnström, f Sundén,1953, berättar:

Jag har bott på Bomgatan 8 under några år, 1964 till 1967. Familjen Sundén (som är mitt flicknamn) bodde i lägenheten ovanför tvätteri & färgeriet. Min far (Sture Sundén) var färgmästare där när Wangel hade företaget. Mina år på Vilan var en härlig tid. Jag fick många vänner som jag har sparat i minnet.

Mitt emot (i f d Lindgrens hus) bodde familjen Malm, mamman var hårfrisörska inne i stan, pappan vet jag inte vad han arbetade med. Barnen hette Christel och Eva, dom hade även en äldre bror. Christel var lika gammal som jag, Eva var ca två år äldre.

Efter något år flyttade familjen Malm, istället kom familjen Persson, dom hade barnen Eva som var yngst, Anita född ca 1955, och sen Tommy 1952. Dom blev också bara kortvariga där, dom flyttade till Malmö efter något år.

I det stora huset i hörnet bodde familjen Bentzer, pappan arbetade på tvätteriet, Barnen Zenita och Conny. Zenita född 1951 Conny ca 1959? Jag fick vara med när "skrotarn" nackade höns........ brrrr det minnet sitter fast. Kroppen for iväg och han bara lyfte upp de andra och nackade dom, och tittade knappast åt hönstackarna som sprang omkring utan huvud. Hans kalkoner kom lös titt som tätt och kom in i vår trädgård. Det var väldigt stora fåglar och ilskna också !!!! Vi fick även gå ut och gå med hans halvilskna schäfer, som bodde i en hundgård vid huset. Vi drog runt på Vilan med denna besten :-) tänk om han smitit, eller blivit arg på en annan han-hund!!!!!!!!!?? Att man vågade?????


Stig Lindquist, som arbetade hos Anders Perssons i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, berättar:

På Bomgatan strax väster om Helgeå på Vilan låg företaget Anders Perssons Kemiska tvätt och Färgeri. Företaget upphörde 1988 och byggnaderna är nu rivna. Stig berättar att företaget hade funnits till i "många herrans år" då han började där. Det hade tagits över av Tore Persson som var son till Anders Persson. Tore var ogift och kunde vara i 50-års åldern. Han ledde aktivt det dagliga arbetet i tvätteriet, som var beläget på undervåningen i byggnaden. På övervåningen bodde Tore tillsammans med sin äldre syster, som inte deltog i arbetet på tvätteriet. Stig vet inte om Tore ägde företaget ensam.

Man tvättade dam- och herrkläder, mattor, ytterkläder, klänningar men inte underkläder. Det rörde sig om både våt- och kemtvätt. Man eldade med ved i panna och köpte in ytved. En ledning gick ner till ån varifrån man tog vatten till viss tvätt.

På företaget kunde finnas åtta - tio anställda, de flesta var kvinnor. På Stigs tid fanns två män. Arbetskamrater som han kommer ihåg var:

1. Betty Johansson, Bryggerigatan.
2. Elly, möjligen efternamnet Persson, Långebrogatan.
3. Frida Kleberg, Långebrogatan.
4. Norling, förnamn okänt.




skrotaffar.jpg
Så var det skrotaffären. Sture Perssons, f d Guillottes. Sture och Martha hade tre döttrar, Gunnel, Monika och Ingegerd. Monika och jag gick i samma klass i småskolan, och vi lekte ofta, mest inne i skrotaffärens olika spännande skrymslen. Det var en äventyrlig värld med ständigt nya upptäckter. Det är konstigt med skrot och skräp, det får nytt liv och nytt värde, när det övergår till ett kasserat stadium. Då öppnas nya möjligheter till användning. Det är som om föremålen befrias från sitt tilldömda ändamål och kan utveckla oanade potentialer. Särskilt i ett barns obegränsade fantasilandskap kan förvandlingen vara nog så överraskande.

Inne i det stora magasinet, den egentliga "affären", där skrivpulpeten stod, och där Olof Holmgren tog emot lump och metaller, förvarades just all lump. Där fanns också finmetallen: mässing och koppar framför allt. Där var en arbetsbänk med skruvstäd, där Olof eller någon annan stod och rensade metallerna. Mässingen t ex skildes från andra delar, som inte var så värdefulla. Hos Olof vid pulpeten stod en våg med vikter, där lumpen och övrigt vägbart vägdes. Ibland vägde Olof med en besman. Stickylle var fint. Det var liksom grädden som separerats fram ur lumpen. Jag har sorterat mycket lump och skilt ut många glänsande silverpengar från 10-öres-trasorna. Ett kilo stickylle kunde man få 1 kr för, när konjunkturen var god. Och det behövdes inte så värst mycket stickylle till ett kilo. Ett par koftor, några sockar. Men det var noga. Olof stack ner näsan i säcken och rotade länge och väl för att se efter, så att det inte slunkit med något bomullsplagg. Ofta öste han ut hela säcken och gjorde en förnyad sortering. När vägningen var klar, och priset fastställt, skrev han ut en nota i ett block med karbonpapper. Det en exemplaret fick kunden eller säljaren, det andra sparades för bokföringen.

Tomglas och papper togs också emot. Det var olika pris beroende på typ av flaska. De måste vara någotsånär rena, och fick absolut inte ha innehållit något kemikalium utom sprit. Olof luktade på misstänkta flaskor. De räknades och lavades i lådor, sedan skrevs de upp på notan. Jag tror att priset var något högre, om man hade tagit bort kapsylen och kapsylkragen. Dessa kunde dessutom säljas för sig som metallskrot. Vi satt ibland hemma i köket och rensade kapsyler, det minns jag. Far handlade ju med skrot och lump, så jag kom ju till skrotaffären ofta p g a det också.

Papper har alltid varit det minst lukrativa att sälja till skrotaffärerna. Det var ju vanligt att barn samlade papper och sålde, men far ville inte ha med det att göra. Det var för olönsamt. Koppar var det förnämsta. Priset kunde nå upp till 15-20 kr kilot, när det var som bäst. Gjutjärn var också bättre än vanligt smidesjärn, men spisgjutjärn var sämre, för det var skadat och förorenat av eld och sot. Jag fick lära mig hur man slår sönder en köksspis. I varje hörn satt ett rundjärn som höll ihop ovanplattan med botten. Om man slog ett välriktat och kraftigt slag mot vardera hörnet, så föll hela spisen ihop som ett korthus. Jag kände mig proffsig och stolt, när jag fått kläm på det. bomgatan2min.jpg

Inne i magasinet låg berg av lump. Vi barn kunde ha väldigt kul där. Vi klättrade och hoppade och kröp ner i lumpen och gömde oss. Med nutida begrepp om renlighet borde vi ha varit döda för länge sedan, men vi överlevde och var nog inte sjukare än barn nuförtiden. Det fanns en särskild avdelning för kasserade bildäck. De låg i höga staplar, och vi klättrade upp och kröp ner i den mörka brunnen som bildades i mitten. Man kunde låtsas att man var grottforskare eller något i den stilen. Välte stapeln, kunde det bli kritiskt, men man slog sig inte så allvarligt mot det ganska mjuka gummit. Men visst kunde man klämma sig ganska illa.

Det fanns också en lump- eller papperspress i magasinet. Jag minns faktiskt inte om det var lump eller papper som pressades eller bådadera. Sture körde i alla fall iväg med stora lass av balar på lastbilen ibland för att skicka med järnväg till Gottard Nilsson i Älmhult, som var en skrotgrossist. Dit gick även järnskrotet. Det som var skrymmande måste skäras sönder med skärbrännare. Det var Ivar som skötte detta. Jag tror han hette Nilsson. I alla fall kallades han för Kniva-Bernhardens Ivar. Han var stor och jättestark och hade vegamössa. Han snusade. Jag minns hur imponerande han var, när han stod där bland skroten och slängde järnstycken långa vägar, så det skramlade och sjöng om det.

nutidandpersoskrotmin.jpg
Här låg Anders Perssons med Sture Perssons skrotaffär till vänster
nutidbomgmotangenmin.jpg
Så ser Bomgatan ut från torget idag
nutidlindgrensmin.jpg
Detta var Lindgrens fina trädgård. Tiderna ändras verkligen!

Perssons hade ett mysigt pannrum, som också var lunchrum för personalen (Olof och Ivar). Där höll vi också till, när det var dåligt väder. En dörr ledde ut till magasinet, en annan till köksfarstun till Perssons bostad. Innanför köket låg ett par rum på rad och utanför fönstren var trädgården, som vette ut mot vassruggarna och våtmarken mot Helgeå. På gården efter tvättstugan närmast ängen låg Röda magasinet. Det var ett särskilt spännande ställe. En lastbrygga löpte längs väggen, men det gick nog inte att komma nära med bil, för området framför var belamrat med en hel del skräp. När man kommit upp på lastbryggan, kunde man öppna ett par tunga skjutportar lite grann och slinka in i magasinet. Det var en röd (hade åtminstone varit) träbyggnad. Därinne fanns de mest otroliga och konstiga elektriska apparater. Från helt vanliga gamla radiomottagare till obegripliga värmeskåp och medicinska apparater. Det gick väl att utvinna en del metaller ur dem, men det mesta var nog omöjligt att avyttra någon annanstans än på soptippen. Men där var det roligt att gå på upptäcktsfärd, och där kunde fantasin få spelrum. Man kunde låtsas, att man satt i ett flygplan och vred på ett reglage, som egentligen var en volymkontroll på en gammal radio. Planet lyfte i alla fall och man kunde sedan som Biggles jaga iväg efter ett fientligt skurkplan över Sahara. Drog man i en annan spak, kanske ett kylskåps handtag, gick kulsprutorna igång.

bomgatanmin.jpg
På väg från kolonin. Min farbror Lennart, min far och jag utanför Lindgrens.
Monika var en tuff tjej och lekte gärna pojklekar, det var inte så noga på den tiden förresten. KIllar höll t o m på med bokmärken t ex. Och de hoppade gärna rep. Segregationen mellan könen har blivit värre med åren. Det är leksaksindustrin som inplanterat könsskillnaderna mellan barn och barn. Alla läste t ex samma serietidningar på den tiden. Om det var Min Melodi med kärleksberättelser, där den rejäle killen alltid var blond och hade rutig skjorta, och den mörke med mustasch och slickat hår var en opålitlig casanovatyp, som fick dra det kortaste strået till slut - eller om det var Fantomen med dragen pistol som bekämpade hårdföra skurkar i djungeln, så fascinerade det såväl flickor som pojkar.

Ja, i Röda magasinet var det häftigt. Där var en särskild lukt också, det luktade elektriska apparater helt enkelt, bakelit och kabel. Bakom ett skjul bredvid Röda magasinet förvarades tunnor med gamla sura ben. Det var också en handelsvara. Slaktare Sjöholm kom ibland med häst och vagn och sålde ben från sin kötthantering längre ut på Långebrogatan. På sommaren stode det en sky av flugor kring tunnorna och det luktade rejält illa runtom. Benen gick till benmjöl så småningom. Gamla bilbatterier tömdes på sitt syrainnehåll direkt på marken, så det bubblade och fräste. Ingen fäste sig något särskilt vid det. Men anatgligen har det väl bidragit till att göra vår värld lite sämre, inte vet jag.

Runt skrotgården mot ängen växte höga pilträd. Stubbarna finns kvar ännu har jag sett. Upp till en meter i diameter är de. Pilar är känsliga för vind, och det susade och rörde sig för det mesta i kronorna. På våren rök luften av kringflygande dun från dem. Utanför bredde alltså Härlövs ängar ut sig, och dem har jag skrivit om i ett annat avsnitt. stubbarmin.jpg
Precis utanför skrotgården låg "ludan" Det var en liten kringbyggd kolonistuga. Själva stugan låg alltså inne på en liten gård med plank och skjul runtom. Det fanns en port, som man kunde köra in en bil genom. Mer fanns det inte plats för där inne. Far hyrde den där lilla anläggningen en tid och hade bilen där. Det var den första Plymouthen, en liten paketbil, och sedan Chevroleten, den fyrkantiga 31:an. Jag minns att mössen byggde bo i den, när den stod i "ludan". Den lilla stugan var spännande. Där fanns en säng och ett bord och en spis. Gotte hade visst bott där tidvis, och efter far höll slaktare Eliasson till där. Jag brukade hälsa på hos honom. Jag kallade honom för "farbrorn". Han var snäll, och det var inte något skumt med honom, även om mor var orolig för det och inte ville, att jag skulle gå dit. Han söp en hel del och var inte alltid helt umgängesfähig.

lindgrens2min.jpg
Lindgrens från söder. Knud Rasmussen och hans fru 1965.
Vänder vi så söderut och går upp mot torget igen, hade först Möllerströms en tomt närmast ängen, där Stig Andersson hade ett garage, därefter låg Lindgrens trädgård och hus på höger sida. Lindgren var brödutkörare hos Almérs bageri, när jag var barn. Han skötte också den stora trädgården tillsammans med sin hustru. De hade också höns, som ibland gick lösa i trädgården och ut på gatan. Jag tror, att de odlade grönsaker, som de sålde. Om jag inte tar helt fel, var en dotter, Martha, gift med en trädgårdsmästare eller åtminstone en man med anknytning till sådant. De bodde på Udden. Deras dotter hette Margareta. Lindgrens hade en dotter till som hette Ines och bodde i Limhamn. Hennes båda pojkar var ibland hos Lindgrens på sommaren. Åtminstone en av dem var lite rödhårig och fräknig. De talade utpräglad skånska.

I huset fanns en lägenhet till, som det bodde en småbyggmästare, Albert Persson, med familj i. Sonen hette Bo och var äldre än jag, han gick nog på läroverket eller någon annan skola inne i stan. Han fick en lillasyster, när han var ganska gammal, minns jag. De flyttade sedan till Bjärlöv, där de byggt hus. Vem som sedan bodde i den lägenheten, minns jag inte. När Lindgrens flyttat därifrån och sålt huset till Kristianstads stad, bodde Knud Rasmussen med familj där. Knud har bidragit med bildmaterial till sidorna om bryggeriet Kronan-Tingsryds. lindgrens1min.jpg
Lindgrens från gården


oversvamningmin.jpg
Utanför Lindgrens hus vid översvämning på 1930-talet. Längst till vänster står Stig Andersson från Bomgatan 7, därefter eventuellt någon av Lindgrens döttrar, Ines eller Martha, sedan fru Lindgren och längst till höger Stigs mor Tilda.
Efter Lindgrens återstår så Bomgatan 7, som Anita Wik (Andersson) har redogjort för överst på den här sidan. Hon har även lämnat några av följande uppgifter. Själv minns jag, att Anita med sin mor och far bodde på andra våningen i det huset. Där bodde också familjen Stålberg med barnen Rolf och Lola. Lola och jag gick i samma klass i småskolan. Rolf var två år äldre. Innan Anitas familj flyttade in, bodde på andra våningen, Anitas farfar, Axel Andersson fram till 1951, då han dog. På första våningen, närmast Bryggerigatan, bodde Erik Andersson, som var kusin med Anitas far Stig. Tidigare hade Eriks föräldrar Oskar, Axels bror, och Bina bott där med barnen Gunda, Uno och Erik. Eriks barn hette Leif och Karin. Leif var ett par år äldre än jag och Karin två år yngre. När Erik och hans fru flyttade från Bomgatan, kom det dit en familj som hette Bentzer. Mannen jobbade inne hos Anders Perssons. En flicka hette Zenita, men vad hennes bror hette minns jag inte. Jag tror de kom från Näsum.



Därmed har jag berättat, vad jag minns av Bomgatan. Det var ju för mig framför allt gatan som ledde hem till Bryggerigatan och vägen till ängen mot andra hållet. Det var ju inte så många hus på gatan, men mycket grönt och stora trädgårdar. Anders Perssons hade också en stor trädgård, som jag inte nämnt.
bomgoversvamning1927min.jpg
Översvämning 1927. Till vänster hörnet av Bryggerigatan med Bomgatan7, Anders Anderssons, närmast. Till höger syns Anders Perssons färgeri och Guilottes skrotaffär.