Vilans Vänner Kristianstad



angarnarubrik.gif



harlovsangarmin.jpg
tofsvipamin.gif



Bengt Jönsson minns Härlövs ängar

Lilla rännan var den avlägsna gränsen för våra ängar, och dit gick vi inte så värst ofta, men det hände, och då var det ett äventyr. Dungen var ännu mera avlägsen, långt ut mot Lillö, och dit hände det att vi åkte skridsko eller spark på vintern. Gamle Stjernfelt skydde inga avstånd, utan gick så gott som varje dag på sommaren hela vägen över ängarna till Lilla rännan med sitt metspö.

Man måste först passera en grind, som absolut måste stängas bakom en för kornas skull, och så kom man långt om länge till nästa grind, och efter den passerade man genom ett odlat fält, om jag inte missminner mig. Det brukade vara råg eller något liknande där, kanske raps. Och så var man framme vid Lilla rännan. Stora rännan fanns också, men då måste man ta sig över Lilla med båt, och det hade vi ingen. Då skulle man vara en bra bit mot Isternäset och Näsby, men det låg bortom vår horisont. Jag minns särskilt beckasinerna och viporna. Det var som musik i luften, ett himlaspel, kan man säga. Och korna, som man var lite rädd för. Ibland var de nyfikna och kom lunkande, men de var ju snälla och lät sig matas med gräs som vi repade.

Vid den första grinden låg två stora stenar, som man kunde sitta på. Jag letade efter dem förra sommaren, men de tycks vara bortschaktade - som så mycket annat. Jag brukade ibland cykla ned till de där stenarna och sitta och tänka. Det var fridfullt där med den höga himlen och fåglarna och suset i vassen. Så kunde stadslivet te sig på den tiden - om man bodde på Vilan.

Man var helt nära staden med Mårten Perssons Valskvarn och silo i synfältet, liksom Trefaldighetskyrkan och en bit av stationen. Det var så nära, bara tvärs över ån, ändå så långt, om man skulle dit: hela vägen över Långebro och hela Västra Boulevarden eller Strandpromenaden genom Tivoliparken. Det tog säkert minst en halvtimme att gå sträckan. Vilan var utanför staden, men ändå staden.


tofsvipa3.gif
Sommartid var ängen alltså ett stycke landsbygd med ett utbud av naturens lekplatser, bortsett från skog. Där fanns höga vassruggar, som man kunde vada fram genom. På sensommaren kaveldun eller dunhammare, som vi kallade det. Oj, vad mycket dun man kunde sprida för vindarna! På vissa ställen kunde det stå vatten mellan vasstuvorna, och man kunde ryka ner till knäna, om det ville sig illa. Det rådde naturligtvis strängt förbud mot att gå för nära ut mot ån, men just det förbjudna lockade så klart.

Utanför Sture Perssons skrotaffär, bakom Anders Perssons och nedanför bryggeriet fanns det täta buskage av pilträd. Man kunde tränga sig in i dem och med kniv rensa undan, så att det blev som ett rum. Där inne kunde man känna sig skyddad för insyn och hålla på med ett eller annat hemligt tilltag. Kniv var ett viktigt verktyg, och det hade de flesta pojkar. Jag hade både dolk och pennkniv. En fin pennkniv var en statuspryl. Jag fick en gång en enorm dolk av far, ett riktigt mordredskap. Jag fick inte ha den för mor, så den kunde jag aldrig stoltsera med. Vi skar unga pilslanor och gjorde pilbågar av. De var böjliga och sega, och därför lämpliga för ändamålet.

Innan den stora soptippen anlades på området bakom bryggeriet, fanns redan tidigare en avstjälpningsplats vid brygghålan. Den kallades "kattahålan", antagligen p g a att man dränkte katter där. Vi hittade en gång en säck, som flutit upp, med ett djur i. Jag vet inte om det var en katt eller hund. På den soptippen tömdes inget hushållsavfall, utan där kastades bara intressanta saker, som vi barn noga undersökte och på olika sätt återvann. Barnvagnshjul t ex var åtråvärda föremål till våra lådbilar. Man kunde hitta gamla radioapparater och andra elektriska grejor. Koppartråd var eftertraktat. Då gjorde man upp en liten eld och brände av isoleringen, så att man fick ren koppar. Det gjorde gamle Stjernfelt ofta. Koppar var det bra pris på i skrotaffären. Stjernfelt körde hem massor av gamla trälådor på sin kärra. Det var gratis ved. beckasinmin.gif

sanglarkamin.gif Brygghålan fick vi absolut inte gå nära. Den var bottenlös. Den hade bildats av att det gamla tegelbruket brutit lera där. Tegelbruket lär i början av 1800-talet ha legat där träbolaget fanns (därav namnet Bruksgatan, som tidigare varit Tegelbruksgatan). Den kallades med ett lite finare ord för märgelgrav, som egentligen uppstod p g a att man bröt upp lera till jordförbättring. Sådan lera kallades märgel. Anita Wik har berättat, att hennes far minns, att man brukade dra ner tvätt till märgelgraven och tvätta eller skölja den där. Därför uppstod kanske benämningen "brygghåla". Vår tvättstuga kallades ju också för "brygghuset". I brygghålan fanns det sutare, det påstod i alla fall gamle Stjernfelt.

Kristianstads Vattenrike

Sutare (Tinca tinca) är en art i familjen karpfiskar. Den äter mygglarver, musslor, snäckor och annat som finns i bottenslammet. Sutaren kan bli upp emot 70 centimeter lång. Sutaren har ett tjockt lager slem. Sutaren är väldigt försiktig och ljusskygg och håller sig därför nära botten. Den är en uppskattad sportfisk för mete (speciellt bottenmete) eftersom den är svår att fånga samt att den bjuder stort motstånd. Sutaren anses av många vara en delikatess, det kommersiella värdet är dock litet. Köttet är fast och fint och har inte mycket ben. Det svenska sportfiskerekordet är 5,34 kilo.

Precis i början av ängen, när man passerat "Ludan", låg två rostiga järnkonstruktioner. De kunde ha varit delar av en gammal ångpanna eller liknande. Vi barn låtsades att de var fartyg, piratskepp eller u-båtar. Vi hade sjöslag mellan fartygen, och äntrade varandras skepp. Man kunde krypa in i dem, men det var skrovligt och otäckt. Man kunde också slå knäna och smalbenen mot det hårda kantiga järnet.

kor.gif

Ett säreget minne från Härlövs ängar, berättat av Aulis Rosendahl

morikoloninmin.jpg
Mor och jag och Bojan i kolonin

bengtikoloninmin.jpg

"Ludan" har jag beskrivit på annat ställe. Vi hade en liten kolonilott bakom den. Där odlade vi grönsaker och potatis, och där hade vi ett bord och ett par bänkar. Vi gick dit ibland på kvällen och drack kaffe. Det var vår trädgård, kan man säga. Mor var väldigt glad för sina trädgårdsland. Varför vi lämnade dem, vet jag inte, kanske var det för att soptippen kom till och gjorde idyllen mindre njutbar. Vi hyrde i stället en jordbit längre ut på Vilan, någonstans till höger vid Dahls bageri nere på ängen. Vi odlade där också, men p g a avståndet hemifrån blev det färre kvällsutflykter dit. Sjöholm, som enligt Gunnel Falk bodde här någonstans vid Långebrogatan, och drev charkuteriaffär mittemot Hvilans Mekaniska, hade ett stall och några skjul där. Han brukade köra med häst och vagn och sälja gamla ben till Sture Perssons skrotaffär. De förvarades sedan i tunnor längst ned på skrotgården närmast ängen. De luktade hemskt illa, och flugorna stod som moln kring tunnorna. De maldes väl till benmjöl, kan jag tänka mig.
smorblomma3.jpg


grodyngel.jpg
Som jag sa tidigare, stod det ofta vatten mellan tuvorna på en del ställen, särskilt på våren innan översvämningarna hunnit dra sig tillbaka. Då passade grodorna på att lägga ägg i de där vattensamlingarna, och så blev det grodyngel. Det var roligt. Vi brukade fånga ett antal sådana och ha i en burk i fönstret hemma. Det var intressant och lärorikt att se dem utvecklas. Så småningom fick de ben och förvandlades till riktiga små grodor. Då släppte vi ut dem. Jag förmodar att vi matade dem med något, men jag minns inte med vad. Kanske brödsmulor. Om de nu åt bröd. Det var ett slags fattigmansakvarium. På Folktandvården vid hörnet av Lasarettsboulevarden och Bokvägen hade de ett riktigt jätteakvarium. Kanske var det inte så stort, men jag tyckte det. Jag minns faktiskt inte, att någon jag kände hade ett akvarium.

Kabelekor plockade vi, och smörblommor. Det fanns även andra blommor, men jag minns inte vilka. Tjärblomster kanske. Gula svärdslijor var det också. Men det kunde vara små svarta djur på dem, så mor ville nog inte sätta in dem. Tussilago fanns det på de lite torrare delarna av ängen, där korna gick. Där fanns också koskit. Man fick se upp, var man trampade, om man var innanför grinden. Vass med stora vippor på växte ju överallt, där det var sankt.

Beckasiner, tofsvipor och sånglärkor var väl de förnämsta ljudalstrarna på himlavalvet. Det var ängarnas musik. När jag någon gång numera hör ljudet av en vipa, så skjuter tanken som en pil till min barndoms ängar på Vilan, grinden och kogropen. Kogropen var ett dike som bildade gräns mellan kornas betesmark och de sankare delarna av ängen. Det var inte bra om korna kom över kogropen. Då var risken stor, att de skulle gå ner sig. Vi funderade väl inte så mycket på vem som ägde korna, men jag förmodar, att det var Lillö Kungsgård, eller kanske någon annan bonde i Härlöv.

På våren var det mycket vildgäss på ängen. De mellanlandade på sin väg norrut. De hade sina karakteristiska skränande läten. Med soptippen kom fiskmåsarna. De var luftens råttor, och flög i stora skaror över tippen, dök och rotade en stund i hushållsavfallet, och så upp i luften igen med gälla skrik. De var inte njutbara, snarare en plåga. Deras spillning fanns överallt. Hälsovårdsnämnden kom ibland och sköt måsar, de hade väl någon jägare anställd. De sköt med hagel rakt in i fågelflockarna. Mor påstod, att hon en gång fått fallande hagel över sig, när hon låg och solade på en filt vid vår kolonilott. När hon klagade för Sjunne Holmqvist, som var hälsovårdsinspektör, sa han, att det väl inte var så farligt med lite hagel, som föll av sin egen tyngd.

kabelekamin.gif

ingridangen1min.jpg ingridangen2min.jpg ingridangen3min.jpg Tre sommarbilder från ängen, som lämnats av Ingrid Mårtensson, Bryggerigatan 7. Längst till vänster Ingrid och hennes bror Sten och ett par andra barn. På nästa bild ser vi Ingrid och Anita Stjernfeldt från Bryggerigatan 5. Längst till höger Ingrids mor, Sten och Ingrid och en bekant från Odal med ett litet barn. I bakgrunden till höger syns vår kolonilott vid "ludan".

svardslilja.jpg På ängen hade vi också vårt majbål. Det var alltid placerat strax utanför Hvilans Mekaniskas staket en bit västerut. Om man gick Bruksgatan rakt ner och följde en liten väg snett till vänster, så kom man dit. På någon gammal bild, tror jag att det syns ett hus där, men det minns jag inte. Där samlade vi ris och allt möjligt brännbart, och det kördes nog dit också. Jag vet inte längre, vem som hade hand om det. Antagligen var det någon vuxen, som stod bakom. Där samlades mycket folk på Valborgsmässoafton, och det talades och sjöngs. Ett år blev det lite tumult. Då tog sig Erik Andersson före att tända bålet lite för tidigt. Det hade inte blivit mörkt nog. Han blev väl otålig av att stå och vänta. Det blev en lätt upprorisk stämning, minns jag. Erik Andersson bodde på Bomgatan 7, liksom hans kusin Stig, Anita Wiks far. Detta hände före 1955, för Leif Örstadius minns det också, och han flyttade från Vilan det året.

En gång hade jag och Monika Persson, Sture Perssons dotter, krupit ner nakna i en barnvagn och lagt en filt över oss. Det var på gräset strax intill brygghålan. Plötsligt började vagnen röra på sig, och vi blev förstås förskräckta. Men det var min mor, som kommit ner till ängen för att se var jag var. Vi blev fruktansvärt generade, men vi var ju bara 6-7 år gamla, så det fanns ju ingen större anledning till panik. Fast varför hade vi tagit av oss kläderna? Något var det väl som började vakna i kroppen.


hastarmin.jpg kafferastmin.jpg harlovssmedjamin.jpg Bilderna till vänster har lämnats av Eve Mårtensson i Åhus. Först en härlig bild av två hästar med Barbacka i bakgrunde. På nästa bild tar man en kaffepaus. Fr v Eves farfar som arbetade hos bonden Jöns Svensson i Härlöv, därefter Ulla Mårtensson, gift med Åke på nästa bild. Den tredje personen är en besökare från Norrköping. Den sista bilden är tagen i vägkorsningen vid Härlövs smedja, där Åke Mårtensson bodde.

Vintertid var ängen minst lika attraktiv. Då var den översvämmad och täckt av fin is. Översvämningarna kom alltid, ibland rikliga, ibland lite mera måttfulla. Det högsta vattenstånd, som jag kommer ihåg, var när vattnet gick upp till portarna till Sture Perssons skrotaffär och närmade sig hans bostadshus inne på gården. Men det berättades, att vattnet vid något tillfälle nått ända upp till Bryggerigatan och översvämmat hela Anders Perssons trädgård. Innan det frusit eller på våren, var det roligt att vada i vattnet i stövlar och göra flottar av brädor och liknande. Kom man för långt ut på en sådan flotte, hände det att man drattade i och vattnet forsade in över stövelskaften. Inte så roligt att komma hem då.

oversvamning.jpg När isen lagt sig - det gjorde den alltid på den tiden - var det dags för skridskor och sparkstötting. Jag var aldrig någon mästare på skridskor. Jag tyckte det var jobbigt. Först var det "sillarören" som skulle fästas på foten med remmar och en liten vev. Halvrören var inte bättre, bara högre och svårare att hålla balansen på. Så småningom fick jag ett par fina Ishockeyrör, helrör, men de var ännu högre och jag lyckades aldrig få någon riktig balans på dem. Det blev rätt vingligt och tröttsamt för fötterna. Något
ishockey- eller bandyspel var det inte tal om för min del. Det var roligare med spark. Man kunde susa med en väldig fart ut över isarna. Ibland gjorde vi tåg av sparkarna. Det gick lätt på isen. Någon förde och på fem, sex sparkar satt passagerarna.


dunhammaremin.jpg

Nästan varje vinter var det bandyturneringar på ängen. Då sopade man upp en bandyplan och satte dit mål. Henry Lindell, som var slöjdlärare på Läroverket brukade hålla i det där. Det var kanske för Vilans Idrottsförening. Han lånade en gång min spark för att åka ut och undersöka, om isen var bra nog för att dra igång bandyn. Han hade rock och hatt och halsduk och rökte pipa. Jag hade honom senare i slöjd. Hans bror hade Carl Larssons gamla speceriaffär på Bryggerigatan. Bandymatcherna drog en hel del publik.

angentm1min.jpg angentm2min.jpg angentm3min.jpg angentm4min.jpg angentm5min.jpg

Några fina bilder från ängarna, tagna av Torsten Möllerström, Bryggerigatan 1


Vi som bodde i de östra delarna av Vilan, tog oss ut på isarna från Bomgatan vid Sture Perssons. De som bodde längre västerut gick på vid Åkervägen nedanför Fasths conditori och längre ut. "Ute på kopra" sa man, d v s kooperativa i f d Abrahamssons, sedermera Boka-Svenssons stora hus i hörnet Långebrogatan/Allégatan. Man kunde naturligtvis gå ut på isen var som helst och sedan färdas längs hela Vilan på ängarna. Ibland tog vi oss ända ut till Dungen på väg mot Lillö, men det var långt. Isarna på ängarna var perfekta på det sättet att det inte var särskilt djupt någonstans, om man höll reda på var man var. Det fanns ju gropar och brygghålor och själva ån gällde det att hålla sig på behörigt avstånd från. Jag har aldrig varit på Helgeås is.




angengrind.jpg

Enligt Birgitta Nilsson (f Palmblad) är barnen från vänster: Lars-Gösta Hansson,
Torsten och Kjell-Åke Månsson samt Börje Nordborg, samtliga från Långebrogatan 34-36.


Ja, ängarna spelade en ganska stor roll i mitt liksom i andra vilanbarns liv, föreställer jag mig. Där vidgade sig världen på något sätt, både mot himlen och mot horistonten. Långt borta såg man antydan till skog i diset, och därbortom fanns världen, som skulle erövras. Det var de okända möjligheternas horisont. Idag vet jag, att ingen erövrar världen, det är den som tar människan i besittning. Och det sker inte alltid milt och varsamt.

Livet kan vara underbart och mjukt som en katt i famnen, men också lika opålitligt och plötsligt rivas och hugga djupa sår, utan att man kan försvara sig. Sådant erfar man med åren. Det osynliga får konturer. Allt väsentligt i livet är osynligt. Att leva fullt ut är att fånga allt och använda allt. Det som hände, när vi var unga, kan vi idag se infogat i ett mönster och betrakta det liv, som vi då bara tänkte oss.

Meningen med att leva är nog att komma till något slags slutsats, att kanske inse, att inte alla frågor har något svar, att många frågor varit felformulerade redan från början, att man egentligen inte förrän nu förmår ställa dem på rätt sätt, att livet i stora stycken söker sin egen fåra, och att man gör klokast i att följa med.

Ängarna rörde vid filosofiska och religiösa strängar hos mig. Jag funderade som så många andra ungdomar på de stora livsfrågorna. Varför lever jag? Varifrån kommer jag? Finns det någon Gud? På ängen var människan liten under himmelens tak. Där befann jag mig i en ängskatedral, och där kunde något anas, som kanske var som Guds röst, även om det ytligt lät som beckasiner och tofsvipor.

Min andliga värld var i hög grad färgad av sådana känslor, och de kunde väckas till liv på ängarna. En finare hyllning kan jag inte ge Härlövs ängar.

Kristianstads Vattenrike