Vilans Vänner Kristianstad

"VILANS-MINNEN" från krigsåren 1939-1945
av Åke Kroon


För en nybliven 7-åring vid krigsutbrottet den förste september 1939 borde det väl vara så att två speciella dagar skulle ha etsat sig in i minnet litet extra! Jag tänker på den förste september 1939 och den nionde april 1940! Men faktum är att jag särskilt minns den tionde april. Det blev nämligen fel i signalsystemet denna dag! - Klockan fem på morgonen gick det flyglarm och jag minns att vår lilla familj samlades kring fönstret på andra våningen och tittade uppemot Långebrogatan där larmsirenen fanns. Var det verkligen så att även vårt land hade blivit anfallet av den tyska krigsmaskinen? Gudskelov var det falskt alarm! bombplan.jpg

vakt2.jpg I slutet av november månad 1939 startade det krig som brukar kallas finska vinterkriget. Sovjetunionen hade ställt krav som den finska regeringen inte kunde bifalla varför Sovjetunionen gick till angrepp. Huvudangreppet kom på Karelska näset. Längs ödemarksgränsen norrut anföll sovjetiska trupper med starkare förband än väntat och trängde ganska långt in i landet. I antal och materiel var de mycket överlägsna försvararna, men de var helt bundna vid vägarna och inte rustade och tränade för vinterkrig i skog och mark. Därför kunde finländarna skära av deras förbindelser bakåt, anfalla dem från sidorna och splittra deras förband i mindre grupper. Vid årsskiftet var det direkta hotet mot Finland avvärjt, och under januari rådde ett visst lugn vid fronten. I de övriga nordiska länderna organiserades en omfattande humanitär hjälpverksamhet för Finland, särskilt i Sverige. Efter hand ställdes även stora mängder svensk krigsmateriel till Finlands förfogande, och en svensk frivilligkår sattes upp.

Fakta enligt ovan läste jag om efter hand. Däremot minns jag att - framförallt - de kvinnliga delarna av släkt- och bekantskapskretsen stickade och virkade till Finlandshjälpen. Det rörde sig om vantar och halsdukar, hjälmskydd och muddar, yllestrumpor etc - allt för att soldaterna på andra sidan inte skulle förfrysa under de svåra vintrarna vi hade under 40-talets första år. Man anordnade insamlingar till Finlandshjälpen och dessa insamlingar tog sig olika uttryck. Jag minns i varje fall ett tillfälle då det arrangerades en Finlands-soaré i gymnastiksalen på Vilans skola. Det rörde sig om sång och musik, auktion på skänkta kläder etc samt filmförevisning. På den tiden fanns det en filmprojektor (stum) i hela nuvarande Kristianstads kommun och man hade ett mycket begränsat urval filmer att visa. Min far - Axel Kroon - hade hand om filmförevisningen. Med dagens sätt att uttrycka sig kan man säga att han kåserade till filmerna. Vad var det då för filmer? Jag kan tänka mig att det rörde sig om undervisningsfilmer av typen "De tusen sjöarnas land". Flertalet filmer var producerade av svensk Filmindustri så det förvånar inte att man vid förevisningens slut - när producentens logotyp SF visades - kunde höra kommentaren att filmen var gjord för Sverige-Finland-hjälpen!!! frivilligkaren.jpg

vastana.jpg Jag skulle tro att en del kamrater som läser dessa rader minns att de under några veckor sommaren 1940 evakuerades till Västanå skola strax väster om Näsum vid Ivösjöns norra strand. Vi skall komma ihåg att världsläget vid början av sommaren 1940 var mycket kärvt: både Danmark och Norge var ockuperade och i Sverige fruktade man ett liknande öde. Visserligen försäkrade vår statsminister Per Albin Hansson att "Sveriges beredskap är god" men detta var förvisso en överdrift! Man startade uppbyggnaden av Per Albin-linjen längs våra kuster och jag minns att stränderna i Åhus försågs med "spanska ryttare" och stridsvagnshinder som skulle förhindra invasion. Det är därför inte så märkligt att eleverna i årskurs 3 och uppåt evakuerades. Hur kan då Åke Kroon (som precis gått ut klass ett) ha minnen från detta? - Axel Kroon, Svea Palmblad och Emma Jönsson (tror jag) var ledare
i Västanå. Därför hade det väl egentligen varit mera märkvärdigt om inte Axel Kroons familj följt med och deltagit i denna "försöksevakuering" som det egentligen hette. Efteråt har jag förstått att evakueringen var "skarp"!

Mina minnen från lägret var gemenskapen med de äldre kamraterna och - framför allt - maten! Hur husmor i detta läge kunde åstadkomma så fin mat har man svårt att förstå. Den verkligt fina maten fick emellertid sina konsekvenser: Efter ett par veckor blev min far sjuk. Han bl a törstade svårt och magrade - klassiska symptom på diabetes eller som det hette på den tiden sockersjuka. Efter besök hos läkare i Näsum blev det inläggning på Lasarettet i Kristianstad och så började en nästan fyrtioårig sjukdomsperiod fram till 1979 då far gick bort i en hjärtinfarkt. Han låg på gamla lasarettet (bakom nuvarande DOMUS) och det var en stängd värld. Staket runt om med en bevakad grind vid bron bakom Domus (=dåvarande saluhallen)! Besökstid dagligen mellan 1330 och 1430! I nåder kunde vaktmästaren öppna för ett "lämmeltåg" av besökare fem minuter i halv två! Så småningom lyckades man balansera fars sockersjuka och han kunde släppas ut. Jag tror emellertid att han under de närmast kommande tjugo åren regelmässigt var inlagd på sjukhuset ett par gånger per år för att "ställas in".

Tiden efter 1940 brukar kallas för beredskapsåren - den manliga delen av befolkningen kallades in till beredskapstjänstgöring - krigstjänst med jämna mellanrum. Så skedde även med Axel Kroon. Men redan efter ett par dagar kom han hem igen och då med följande anteckning i inskrivningsboken "Frikallad - oduglig till krigstjänst". Jag förstår att han aldrig ville tala med sin son om detta! Han var naturligtvis förtvivlad över sitt öde!

Vilan var under stor del av andra världskriget mörklagt! Gatubelysningen var släckt och de fåtaliga bilarna körde med nästan släckta strålkastare och det var mörkt i fönsterna. Jag minns att vi skaffade särkilt mörkläggningspapper som i flertalet fönster klistrades fast. Till vissa fönster (som skulle kunna öppnas) skaffade vi masonitskivor som noggrant passades in och försågs med mörkläggningslister.


gengas.jpg
De fåtaliga bilarna enligt ovan var i regel försedda med gengasaggregat. Man försåg bilarna med större eller mindre pannor i vilka man lät vedflis eller träkol brinna med strypt lufttillförsel. Då bildas sk generatorgas (gengas) som består av koloxid och kvävgas. Motoreffekten hos gengasbilarna var avsevärt lägre än den hos konventionella bilar men motorerna krävde mycket underhåll och framför allt var gasen oerhört giftig. Det var många bilister som omkom i samband med gengasdriften. En annan nackdel kan illustreras av följande händelse. Vintern 1942 då jag gick i tredje klass föll jag på isen på Härlövs ängar så olyckligt att jag bröt höger arm. Det blev nödvändigt med lasarettsbesök men kylan gjorde att far ringde till Taxi och beställde bil. Men då skulle man först "sätta fyr i pannan" innan bilen kunde komma! Gengasaggregaten hade verkligen olika utseende. Bilarna fick oftast byggas om när de skulle utrustas med ett nytt aggregat. I många fall lät man"pannan" åka med på en liten släpvagn efter bilen.

Beträffande luftskyddet påminner jag mig att vi i källaren förstärkte tvättstugans tak med några grova (6 tum tjocka i fyrkant) bjälkar. Tydligen inbillade vi oss att källaren då skulle stå emot en bombträff!!!

Mitt minne säger mig att det borta vid Långebro station var uppställt ett luftvärnsbatteri. Jag minns emellertid inte om man sköt någon gång! Däremot minns jag att det i krigets slutskede förekom att amerikanska bombplan - sk Flygande fästningar - på väg hem från uppdrag i Tyskland tvangs nödlanda på Rinkaby. Planen blev beskjutna av tyskt luftvärn och ofta svårt skadade. Det var vid åtskilliga tillfällen som jag cyklade ut till Rinkaby och tittade på planen där de stod uppställda längs en av vägarna tvärs fältet.

Det skrivna härovan utgör en del av mina minnen från tiden för Andra världskriget. Jag har medvetet hoppat över sådant som hade att göra med mathållningen. Flertalet basvaror var ju ransonerade och vi utrustades alla med ransoneringskort men det har ju andra skrivit om här på hemsidan.

Åhus i juli 2008
Åke Kroon