Låtar som får oss att gå ner på knä

Clinic "2nd Foot Stomp"
(Från "Internal Wrangler", 2000)
Dunkdunkdunk. Clinic är tokigt galna och de överöser mig säkert med en massa rolig rockhistoria men jag bryr mig naturligtvis inte ett smack om det för Ade Blackburn låter som om han kvider ur sig orden genom käkar sammanpressade av återhållen frustration och vad är det egentligen han sjunger om och de verkar besatta av trummor för det var trummor på omslaget till alla deras första singlar och dunkdunkdunk trummorna liksom genomborrar ljudbilden och sedan petar de in en catchy orgelslinga och ett par lagom stökiga gitarrer i hålen och återigen låtsas jag att jag hör vad det är han sjunger om men förmodlingen är det bara saker utan mening saker man inte ser saker som blir till i ens eget huvud i ens egen fantasi men best not to think about it jag bryr mig egentligen inte när musiken äter sig in i mig och jag tvingas kapitulera inför häxbrygden.

De heter Clinic och kommer från England, och jag hade väl i stort sett gett upp hoppet om att jag skulle orka bry mig om gitarrbaserad engelsk musik igen, men jag är glad att de körde ner sina kirurgmasker i halsen på mig och hotade mig med sina sterila skalpeller. Clinics musik dryper av smutsigt regnvatten och illaluktande sopor i gränder bakom restauranger. Den är inte luftig utan kvalmig, kvävande, som dieselavgaser en varm sommarkväll strax innan det börjar åska. I alla fall när de är som bäst. Monotona, så klart, samtidigt som de håller det sväng jag kan ana i strama tyglar. De försöker motarbeta det bäst de kan. Och "2nd Foot Stomp" låter som "a girl-group straight fom hell, do-voodo-wop-a-doodle-whacka-whacka", djävulen i babydoll-klänning och tuperat hår, och den får mig att vilja dansa, på ett ryckigt, huvudvärksinfekterat sätt. Sjuktsjuktsjukt.
Jonas Möckelström



Nick Lowe "Lonesome Reverie"
(Från "Dig My Mood", 1998)
Jag borde inte lyssna på gamla gubbar som tagit en massa dåliga droger under sina glansdagar och vars senaste skiva är fylld med countryvisor om olycklig kärlek. Jag borde inte gilla det antar jag. Jag är ju ung. Jag ska ju lyssna på house och låtsas att jag tagit ecstasy. Jag ska ju vara nere med den svenska hiphopscenen. Hmm. Men jag föredrar en countrygubbe som gör melodiösa små sånger om flickor han minns men som har försvunnit ur hans liv. Någonstans borde det ringa varningsklockor. För hur friskt är det med country? Och med gubbar? Men det är en bra låt. Det är knäppande gitarrer. Det är ensamma hjärtan. Det är regndroppar över städer och det är en röst perfekt för att sjunga om just sådant. Och jo, jag lyssnar på annan musik också.
Erik Bråvander


Robert Forster "Is This What You Call Change"
(Från "Danger In The Past", 1990)
Jag kallade något felaktigt Robert Forster för Go-Betweens Paul McCartney i RSIS för något år sedan. Han var naturligtvis den vemodigt vackra gruppens John Lennon. Grant McLennan var popkillen och Robert var den grubblande mannen. Skivan "Danger In The Past" är ledsen och längtande. Det handlar om förändring och om att saker ibland inte kan bli bättre. Den ena vill. Den andra har glidit ifrån, kanske träffat någon annan. "You destroy what I adore / we should have kept it / it could have been restored". Det låter inte ens som att han tror på det själv. Mannens sista desperata försök till försoning.

Han sjunger "titta mig i ögonen, inte ner i marken", men hon vågar inte. Hon är rädd för hans tomma blick. Den säger henne ingenting, men ändå vågar hon inte möta de mörka ögonen. Hon hör Roberts röst som ett eko från en brunn där vattnet långt där nere är den man hon en gång älskade. Hon vill inte vara där hon är men ändå håller någonting henne kvar. Kanske minnen, kanske ett band som inte kan slitas av.

"You stuck a knife in our side / is this what you call change".
Innerst inne är han förbannad. Hon har vetat om det länge. Han hör sig själv säga förgiftade ord. Meningar som bara får den han en gång delat livet med att känna avsmak. Det bittra slutet. Två människor som en gång kunde läsa varandras tankar. Nu vill hon gå vidare. Det finns en annan. Han vet ingenting. Han tror att allt blir bättre bara han ändrar sig. Något han aldrig kommer att göra. Hon vet. Hon går. Främlingen står kvar. Ensam.
Christian Hylse


Orange Cake Mix "Heaven Is Rising"
(Från 7"-singeln "Heaven Is Rising, 1997 och "Darla 100", 2000)
Du är söt i rosa. Du har spillt en droppe vaniljshake på din rosa tröja, men du har inte märkt någonting än. Vi åker bil genom sovande kvarter. Regnet lägger en våt filt över de ändlösa förortsavenyerna. Det fräser när däcken plöjer genom vattenpölarna. Torkarens blad sveper de ihärdiga ansamlingarna av regndroppar över vindrutan. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ett monotont ljud som känns behagligt, ett ljud som blåser upp en ordlös bubbla av samförstånd mellan oss. Du säger ingenting. Du är nog rädd att sticka hål på bubblan. Orden kommer bara att rubba balansen. Det känns bra, för i ögonvrån ser jag att du ler för dig själv. Jag vågar inte heller låta mina klumpiga ord förstöra det som är, jag har redan sagt så många skruvade, märkliga saker ikväll. Från bilradion hörs Jim Raos röst svagt sjunga "heaven is rising, people" och då vet jag att du kommer att vilja träffa mig igen.

"Heaven Is Rising" är som plockad direkt ur en collegefilm från 80-talet regisserad av John Hughes. Ni vet, det gulliga, trevande och fumliga partiet av filmen, precis innan de båda ungdomarna kysser varandra för första gången. När alla redan har sett att de är ett kärlekspar utom paret själva. "Heaven Is Rising" är en given låt på soundtracket till den filmen - midtempolåten någonstans mittemellan Psychedelic Furs och OMD.

Jim Rao från Bristol i Connecticut har varit extremt produktiv sedan han började ge ut sin musik 1993. Han har formligen spottat ur sig skivor och varit med på ett otal samlingsskivor (bland annat har han nästan varit stående inslag på "Little Darla Has A Treat For You"-skivorna). De andra låtarna jag har hört med Orange Cake Mix har haft en klarare touch av klassisk collegepop byggd på lika delar amerikansk radio, surf och primitiv elektronik. "Heaven Is Rising" däremot är en sötare, slarvigare lillasyster till Blow Monkeys "Digging Your Scene" och då vet ni att det vankas snygg plastsoul på högstadiedansen.

David Bowie sväljer sina tårar när han sjunger den makalöst vackra "Absolute Beginners" i soundtracket till en film ingen har sett, OMD:s "If You Leave" ligger nia på Trackslistan och Molly Ringwald är överallt, även i mina tankar. Där. Exakt där är jag när jag lyssnar på den här låten.
Mattias Holmberg


Archer Prewitt "Raise On High"
(Från "White Sky", 1999)
Archer Prewitt är en mångsysslare som, förutom solokarriären, tecknar serier, är grafiker och spelar gitarr med Chicagobaserade postrockarna Sea and Cake. Och Prewitt klarar sig mer än bra på egen hand. Sätt "Raise On High" på repeat och du förstår varför.

Den börjar som någon slags psykedelisk lo-fi-affär med en hypnotisk liten melodislinga som upprepas gång på gång. Om det hade slutat där hade det varit bra, men ordinärt. Nu bygger Prewitt gradvis upp arrangemanget till ett stycke musik som verkligen reser sig högt upp och sträcker på sig ståtligt, majestätiskt. I andra versen dyker brassektionen upp. När sedan Prewitt slutat sjunga dyker de andra instrumenten upp ett efter ett. Alla breder de ut sig i egna små melodislingor, som resten av kompet hakar på. En gitarrslinga här, en mellotron där, stråkar,glockenspiel, klarinett och när låten är slut har den hunnit ta åtskilliga oväntade vägar.

Där har vi Prewitts hattrick. Han skulle kunna vara ännu en lo-fi-trubadur eller en svårmodig slackerrocker, för hans melodier påminner stundtals om både Posies och Sebadoh. Inget ont om dessa band, men den kontext Prewitt placerar runt sin mjuka, sympatiska röst, gör det hela så mycket mer intressant. Det känns fräscht och man vill lyssna igen.

På "White Sky" ryms, förutom "Raise On High", en souldänga ("Shake") som låter som John Lennon i Curtis Mayfields kropp; ett par mer akustiska saker som också lyckas ta vackra vändningar, bland annat med hjälp av Edith Frost ("I´ll Be Waiting" är sublim.); samt den stråkinbäddade popballaden "Final Season". Ibland går det överstyr. Vissa låtar molar i moll alltför länge och en tvärflöjt ger mig stora proggsjukan. Men på det hela taget ger Archer Prewitt mersmak. När jag lyssnar försätts jag i en skönt meditativ stämning som senast kom över mig när jag besökte Jim O´Rourkes "Eureka". De två har inte så mycket gemensamt, förutom Chicago-bakgrunden och de fantastiska arren. I sammanhaget känns det ändå lämpligt att påpeka att melodin i popsammanhang är vansinnigt viktig. Ofta betyder den allt. Men ibland kanske du vill höra nåt som känns som ... ööh ... jazzpop, utan att Stanley Clarcke släpper loss stora slaptummen, Chick Corea rullar ut samlade syntarsenalen och Tommy Körberg sjunger "poppiga" folkvisor. Snarare jazz i betydelsen musik med ett friare förhållningssätt, som bygger mer på stämningar än förhållandet vers/refräng. Då är både O´Rourke och Prewitt heta tips.
Peter Morén


House Of Love "Destroy The Heart"
(Från singeln "Destroy the Heart", 1998)
"Destroy the heart, she said" och det gjorde hon. Det var förvisso länge sedan men House Of Loves rakbladsvassa gitarrer glömmer man inte. Guy Chadwick tog sitt band och gick ett steg längre än de samtida kollegorna på Creation. Han tog de sista resterna av hennes själ, sitt bultande hjärta och svepte in dessa i en låt som fortfarande låter som en svidande morgon efter ett telefonsamtal som dog. Du fortsätter. Förvandlar saknaden till en sorts kreativ bitterhet och skriver en sång om att allt ändå går vidare. För allt går vidare. Med eller utan ett leende som ändå bara var falskt. Då är så man glömmer. Det är exakt så perfekt popmusik blir till.
Christian Hylse


The Ballroom "Magic Time" och "I'll Grow Stronger"
(Från 1966, utgiven för första gången på Ballroom-samlingen "Preparing For The Millennium", 1998)
Förrförra året berikades soft rock-världen med en vital samling av låtar som skivbolaget Columbia, grovt felbedömt, aldrig trodde på. Istället var det Creation Records underbolag Rev-Ola med Joe Foster i spetsen som ur sin svarta hatt fick trolla fram 22 magiska låtar, outtakes och demos från Curt Boettchers psychpop-projekt. The Ballroom kämpade länge med att försöka få sitt material utgivet. Gruppen fick ingen vidare hjälp från skivbolaget och allt som allt gjorde de endast en livespelning (som egentligen borde ha lagt grunden till det japanska nöjet karaoke, då gruppen framförde sina låtar till sina egna förinspelade bakgrundskörer!). Men det gick helt enkelt inte.

Namnet The Ballroom försvann, men gruppen levde vidare (med i praktiken samma medlemmar) i Boettchers båda projekt The Millennium (vars bortglömda skiva "Begin" är en av mina favoritskivor - köp genast!) och Sagittarius; två konstellationer vars album för övrigt plockade låtar från Ballroom-perioden (de bedårande "Would You Like To Go", "Musty Dusty" och "Another Time" bland annat).

The Ballrooms image förde tankarna till en slags fantasivärld, där gruppen iklädde sig rollen som någon typ av äventyrare eller gycklare. Även texterna hade släng av besvärjelser, mystik, och andra diverse töntigheter. Men trots detta så samspelar ändå texterna väl med utförandet. Gycklarsällskapet The Ballroom hade varit på äventyr i stora världen och berättade historier om iakttagelser på fullsatta sluskbarer där puckade barbarer, smidiga tjuvar och bystiga bordellmammor trängdes för att få höra en strof ur de spännande berättelserna som gruppen med entusiasm förmedlade. Gycklarnas musik var oerhört lättsam och var fullsmockade med finfina arrangemang och melodier. Det är svårt att inte trollbindas av deras toner. De borde tilltala de flesta faktiskt. Alldeles, alldeles underbart. Som en saga.
Kristofer Lecander


Joelbitar "Orange som en orangeutang"
(Från en demo som inte heter någonting, 2000)
De kommer från Huddinge utanför Stockholm. De har gjort den definitiva hyllningen till Gotland i och med "Raukar". De har inte ens nämnt Susanne Alfvengren. De sjunger sånger om skator, om skåningar och om det hopplöst hurtfriska fenomen som kallas göteborgare. De kan beskrivas som en bob hundvalp som fortfarande mest jävlas med sin matte och husse. De är underbart pubertala. På vägen mot den perfekta hundkojan gör de musik som kittlar försiktigt för att plötsligt bli en fyrverkeripjäs fylld av bedårande syntslingor och gitarriff som stavas The Cramps.

"Orange som en orangeutang" är helt instrumental. För att gå rakt på pudelns gläfsande kärna. Det här är den tredje bästa instrumentallåt bob hund inte gjort. En envis gitarr som plockar granris och så ett litet utbrott i bakgrunden. Den sista minuten blir allt nästan lika perfekt som en anarkistisk hundutställning. De står på rad. Plågade av någon ilsk husse som använder sin jycke för det självförverkligande han ännu inte fått. Istället för att delta karriärtävlingens hetsjakt rymmer de till friheten. Fria från koppel, bojor och livets mest påtvingade prövningar.
Christian Hylse


The Cramps "Lonesome Town"
(Från ep:n "Gravest Hits", 1979)
Lux Interiors röst räknar in låten. Ett sparsmakat gitarrplock och en ensam bastrumma, som egentligen är mixad på tok för högt, bär upp rösten som dånar ut i högtalarna. En annan gitarr gnisslar oroligt.

"Going down to lonesome town
Where the broken hearts stay
Going down to lonesome town
To cry our troubles away"

Efter refrängen börjar Lux gråta. Det låter inte konstlat. Bara sorgligt. Produktionen, signerad Alex Chilton, är nästintill obefintlig. Det sprakar och distar och bastrumman lämnar stora hål i trumhinnan. "Lonesome Town" är en cover på en gammal countryballad. Jag har inte hört originalet. Jag tror inte att jag vill göra det heller. Jag skulle nog bli besviken för när Cramps gör covers så tankar de låtarna så fulla med desperation och galenskap att man nästan inte känner igen dem. Det jag vet är att originalet är gjort av en gammal gubbe som heter Baker Knight.

Ta en tur till Lonesome Town, slå dig ner i baren bredvid Lux och fäll en tår i whiskeyglaset.

"...baby, down in lonesome town, we can learn to forget"

Robert Jakobsson


Moose "The Only Man In Town"
(Från "High Ball Me!", 2000)
I sin bok "New York-trilogin" skriver Paul Auster att "våra liv bär iväg med oss på sätt som vi inte har någon kontroll över, och nästan ingenting blir kvar hos oss. Det dör när vi dör, och dör gör vi varje dag." Men musiken kan hålla en vid liv, och för väldigt många människor är den ett sätt att återuppleva gamla minnen; att hålla kontakten med det förflutna; att försäkra sig om att någonting av ens gamla jag blir kvar. Det nostalgiska lyssnandet är nog det vanligaste sättet att ta till sig popmusik, tror jag. Livet brinner med skarpast låga när man är tonåring. Nukänslan är total och allomslutande. Många människor (som har passerat tonåren) hoppas kunna snylta åt sig en bit av den där magiska känslan igen genom att låta sig golvas av en perfekt poplåt.

Att lyssna på "The Only Man In Town" från Moose nya skiva "High Ball Me!" är för mig som att blicka ner i en djup brunn och längst nere i botten skymta sommaren när Lloyd Cole precis hade släppt sin första solo-lp. Sommaren som tillbringades under ett rosa täcke med en vacker flicka när eftermiddagssolen spelade över väggarna. "The Only Man In Town" låter väldigt mycket som något av de rakaste spåren på "Lloyd Cole", så det finns nog nostalgiska skäl till varför jag tycker så mycket om den. Men måste jag hymla om det? Moose gör fantastisk, infallsrik lyxpop oavsett om du var med under det där rosa täcket eller ej.

Sedan 1992, när Moose for fram som en förälskelseyster 16-åring på albumet "...xyz" (släppt av då "hippa" Hut), har deras skivor hela tiden blivit bättre och bättre (men sålt sämre och sämre). Den allra bästa släppte de alldeles nyss, och den hann bli mytomspunnen på mailinglistor och hemsidor på nätet innan den kunde nås av köparna. "High Ball Me!" låg nämligen klar redan 1998, men skeppades runt till olika skivbolag ända fram till nyligen då Nickel & Dime Records släppte den i Europa. Det var länge sedan Moose gjorde musik för febriga ungdomar. De spelar inte för de som har nuet exploderande omkring sig, utan mer för oss som hoppas få andas in lite av röken.
Mattias Holmberg


Elf Power "Jane"
(Från "A Dream In Sound", 1999)
Mer E6-rock åt folket! Här bjuds en enveten melodi svår att värja sig mot, en vimsig text med lånat rim från "Rocky Raccoon" och en allmän uppåtkänsla. En glad trumpet inleder och avslutar. Där emellan sjunger Andrew Rieger småfalskt framför sitt varmt och mänskligt ljudande band om att vi alla känner oss vilsna ibland. Precis som Jane. Och ingen kan väl yppa ett endaste ont ord om det här?

Skivan "A Dream In Sound" är ojämn på sina ställen, men topparna är många och höga. Och man blir glad över att det finns sådana här band. Som låter oss drömma i ljud. Som gör en glad och melankolisk på samma gång. Som har en spinkig tunnhårig trummis med skägg och glasögon. Som är rätt fula överlag. Som känns som en sanndröm om en humanistisk kurs på ett amerikanskt universitet. Minus allt plugg. Kvar är bara fikapauserna, diskussionerna och slöandet på en gräsmatta i vårsolen. Eller hängandet på något sjabbigt rockhak. Elf Power behöver ingen kurs i trendig urban livsstil. Om de så småningom rycker upp sig och går in i närmsta studio och spelar in nånting sånt här igen, skulle jag gladeligen skicka ut dem i en norrländsk skog och sätta dom vid någon liten tjärn, där de kan se älvorna dansa en gång till och låta polisongerna växa ihop med mossan.

Elf Power kommer till årets Emmabodafestival om ni är i krokarna. De kommer att rocka, så akta er. Rocka som en pratig, trevlig independentfilm, det vill säga.
Peter Morén