När jag skriver denna dialog, finner jag att jag är vid eller nära "brotts"platsen. Jag kommer att presentera detaljer från denna plats och placera reglerna för bearbetning av dem i takt med att vi upptäcker vad som händer på denna plats.

Sångtexten till "Runaway Train" är idiomatiska uttryck om en känsla av berövan sjungen av en karaktär vars omständigheter och placering förblir okända. Sången "Runaway Train" är sålunda ett uttryck för en okänd innebörd.

Videon till "Runaway Train" ger en innebörd för sångens uttryck i form av förrymda barn. Denna metafor har varit ett mycket effektivt sätt att nå saknade barn (den aktualiserade ämnet förrymda barn 1993 och fick en Grammy).

VAD JAG VILL VETA ÄR:

Hur kan vi använda en nutida poptext som ett sätt att tänka på något?

Jag är intresserad av Platons Faidros både för dess form/ideer och för dess populäritet. Vi kan få betydande insikt i våra egen svårighter om vi frågar varför och hur så många människor i det klassiska grekland var intresserade av Platons och andra filosofers ideer och varför dessa filosofer har haft en sådan enorm genomslagskraft de senaste 2500 åren.

Den grammatologiska ramen berättar för oss att Platon skapade dialektiken efter det att skrivandet gjorde denna typ av tänkande möjligt. Även om skrivandet möjliggjorde denna metod, förblev Platon misstänksam mot skrivandet. Något av det som bekymrade honom var att skrivande var ett "föräldralöst barn", avskuren från sin faders beskydd, och att det kunde bli missbrukat och missförstått i fel händer. Vad händer om vi adopterar Platons känsla för skrift som "föräldralöst barn" och skapar en metafor av saknade barn och föräldralöst skrivande?

Vi kan applicera NOR-grindens struktur och vår regel om mönsterigenkänning för att skapa metaforen.

Kreativt tänkande:

Förmågan att på ett intelligent sätt missbruka saker

Raymond Kurzweils bok, The Age of Intelligent Machines, diskuterar innehåll av artificiell intelligens (AI) som ger mig en metafor för nya sätt att skriva som korresponderar med det kreativa tänkandets mekanik. I Platons Faidros är medicin en metafor för dialektik. Medicin botar kroppen från ohälsa. Dialektik botar sinnet från ohälsosamma saker att tro på. Platon använde medicin som metafor för dialektik, baserat på deras gemensamma nämnare - de använder analoga metoder och fungerar som kurer. Principen för min analogi om AI som ett nytt sätt att skriva är baserad på deras gemensamma innehåll - de använder analoga metoder och fungerar som ett kreativt sätt att lösa problem.

Min avsikt är att ta upp frågeställingarna från Platons Faidros på nytt. Varför inte smälta samman det med ett problem jag har arbetat med: Soul Asylums "Runawain Train"? Genom att smälta samman de två texterna försöker jag förstå kraften i de båda, min identifikation med dem och att praktisera skrivandets analogi med funktionerna i AI för att  skapa en ny metod som ska fungera i humanismen.

Platon - utdrag ur Faidros

Socr. Let's leave the road here and go along the Ilissus. Then we can sit in peace wherever you like.
Phaedr: It's a good thing I've come without shoes. You, of course, never wear them. Our easiest course will be to go wading, and pleasant too, especially at this time of year and day.
Socr. Lead on. And keep an eye out for a place to sit.
Phaedr. Do you see that tall plane tree?
Socr. Yes?
Phaedr. There's shade there and a bit of a breeze and grass to sit on or, if we like, even to lie in.
Socr. Lead on, please.
Phaedr. Tell me, Socrates, isn't it from somewhere around here, from the Ilissus, that Boreas is said to have carried off Oreithyia?
Socr. So it's said.
Phaedr. Was it really from this spot? To be sure the waters are lovely and pure and clear, just right for young girls to play beside.
Socr. No, the actual place is downstream, a couple of hundred yards or so, where we cross over to the Agra precinct. There is, I think, an altar to Boreas there.
Phaedr. I'd never noticed it. But tell me, Socrates, do you really believe in the truth of this tale?
Socr. If I followed the learned in disbelieving it, I should be more in fashion than I am: for I would rationalize and say that while the maiden was at play with Pharmaceia, she was pushed by the North Wind over the neighboring cliff and so it finally came about that the tale was told that she had been ravished away by Boreas. But as for me, Phaedrus, though I allow that such explanations are generally pleasant enough, yet they must proceed from too clever and laborious a person, and one not altogether to be envied of only for the reason that after this rationalization he has to go on to straighten out the appearance of Hippocentaurs, and then Chimaeras: there floods in a great horde of such creatures as Gorgons and Pegasus and masses of other impossible, portentous beings. If one doubts the existence of these and proceeds with his simple-minded erudition to reduce each one to verisimilitude, he'll need quite a bit of leisure. That is what I entirely lack to make such speculations. And the reason, my friend, is this: I am not yet in a position to follow the Delphian inscription and come to know myself; while I still lack this knowledge, it seems ridiculous to investigate irrelevant matters. So that is the reason I leave such subjects alone and adopt the common view about them; and, as I said just now, I conduct my researches not into them, but into myself. Am I perhaps a creature more involved, more puffed with passion, than Typhon? Or am I a gentler,
more straightforward animal, to whom the gods have give a modest nature? But look, friend, while we talk on, is not this the tree to which you were leading us?
Phaedr. The very one.

Platsen där Faidros utspelar sig har ryktet om sig att vara en brottsplats, för en kidnappning. Faidros leder Sokrates till denna plats. Oreithya, en saknad flicka, inspirerar till en diskussion om lämpliga ämnen att samtala om, och den icke önskvärda förklaringen att "fortsätta från för smart och laborerande person". Sanningen, med andra ord, ska inte betros till de intelligenta, utan till de som är intresserad i vetandet själva och har en metod. De intelligenta blir involverade i spekulation. Sokrates förklarar därför inte hur Oreithyia försvinner, men "adopterar" (här har vi det ordet igen) "den allmänna åsikten". Anledningen till flickans försvinnande är för honom irrelevant.

Men notera att Faidros och Sokrates inledningsvis diskuterar platsen från var Oreithya blev bortrövad.

Phaedr. Tell me, Socrates, isn't it from somewhere around here, from the Ilissus, that Boreas is said to have carried off Oreithyia?
Socr. So it's said.
Phaedr. Was it really from this spot? To be sure the waters are lovely and pure and clear, just right for young girls to play beside.

Sokrates är snabb att poängtera att detta inte är platsen, även om om han också säger att han inte är intresserad av så irrelevanta frågor.

Socr. No, the actual place is downstream, a couple of hundred yards or so, where we cross over to the Agra precinct. There is, I think, an altar to Boreas there.
Phaedr. I'd never noticed it.

Sokrates är noggrann med att skilja ut platsen för sin dialog med Faidros från platsen för bortrövandet. En dialog förväntas vara motsatsen till ett bortrövande, parterna som för en dialog måste lita på varandra för att kunna exponera sin fördomar. Skulle Sokrates röva bort Faidros skulle en dialog inte kunna äga rum. Denna asociation mellan platsen för bortrövandet och platsen för den diskussionen ger störningar. Hur vet Sokrates vart den givna platsen är om han aldrig lämnar staden?

Vid Sokrates rättegång finner domarna honom skyldig till förledande av ungdomen. De dömer honom till döden.

Ilissus:

A small river in Attica, rising on the north slope of Mount Hymettus, flowing through the east side of Athens, and losing itself in the marshes, in the Athenian plain (Harper's Dictionary of Classical Literature and Antiquity).

Ytterligare två teman uppstår från denna punkt vid floden, vilka jag kommer att ta ur sitt sammanhang, strömmen, och att "förlora sig själv". (Hur förlorar en flod sig själv? Vart rinner den?)

Jag börjar med

Strömmen:

Att förflytta sig på en lugnt inklinerad yta med kontinuerlig förändring av placeringen av partiklar eller delar; motsats, stillastående.

Strömmen leder mig till

Fusion:

Tillståndet av strömning eller flytande tillstånd som följd av hetta, smältandet av vissa kristaller av hetta i sitt eget kristalliserade vatten.

Fusion är också kärnkraftsforskningens graal. Som alkemisternas sten som förändrar vanlig materia till guld, håller fusionen löftet om transformation av vanlig materia till enormt (strömmande) energi. Eftersom det förändras för att producera något av värde är fusion en kreativ princip. Jag vill använda fusion som princip för förändrandet av texter till något av värde för mig. Fusion kompletterar dialektik på det viset att det senare bryter ner saker till sina beståndsdelar för att bättre kunna förstå helheten, medan det tidigare kombinerar delar i olika former och ger dem ny energi. Ett enkelt exempel av textual fusion är Duchamps Fontain, en remotivation av en urinal satt i ett nytt sammanhang i ett museum. Kontakten med urinalen i museemiljön skapar entt överskott av konstig energi. Både museet som instutition och urinalen som objekt ger en påminnelse som är ickereducerbar till dess förra former. Fusion förhöjer delarnas konstighet, därmed ökande deras energi.

I Bahktins uppfattning är "samtal, som dialogisk energi, är aktiv och produktiv; det får något att hända"
(Sven Daelemans och Tullio Maranhco "Psychoanalytic Dialogue and the Dialogical Principle" 229). "Att sålunda arbeta med samtal som fusion är vettigt om vi vill få något att hända.

Syntes:

I Kants formulering, en princip som siktar mot att kombinera och ena de isolerade upplevelsens data till en kognitiv helhet genom a priorikonceptet och resonerande, inte erfarenhet. Kants syntes är en reduktionsprocess, som leder till produktionen av kristalliserad form. Fusion skapar vätskeform, vilket tillåter delarna att flyta samman "med en fortsatt förändring av placeringen av partiklarna eller delarna."

Konstighet:

Det finns en oundviklig grad av assimilering, en neutralisering av konstigheten, i varje försök till tolkning. I den utrsträckning det * påverkar inte kritiken det absoluta * genom att låtsas att han kontrollerar det hela eller den "korrekta" betydelsen av en text, utan snarare att erkänna återstoden av konstighet eller ickeidentifikation mellan text och tolkning... Gadamer definierar dialog som ett samtal baserat på att två parter bryr sig om ett tredje ting som alltid undkommer full förståelse (R. Lane Kauffmann, från Maranh‹o 187)

Att vara vilse:

"När Dave Pirner från Soul Asylum pratade om deras genombrottsvideo "Runaway Train" sade han "sången är om förlust och alla har upplevt det" Videon har resulterat i att man har hittat fyra förrymda tonåringar i USA och en i England. "Det kändes som jag förstörde deras lilla roliga eftersom de var tvungna att åka hem" skojade Pirner (BPI Entertainment Newswire, September 4, 1993)."

Dave Pirner's skämt illustrerar att att vara förrymd kan innehålla vissa fördelar. Vi kan ta sångens lyrik som betraktelse av känslan att vara saknad, med både fördelar och nackdelar.

Platons utbildningsschema är ett försök till rationalisering av en mera "primitiv" mystisk initieringsrit. Faidros initieras i en ny krets. Initiering är en rituell förändring av en individ. Varje förändring av gränser innebär en förlust. Genom att nå en ny krets förlorar Faidros sin gamla. Han förlorar sig själv. Var försvinner det gamla jaget? För att förändras måste individen genomgå ett mellanstadie - gå över en tröskel.

Limbo:

Ostrukturerad, undviker tillslutning och slutgiltighet, omformulerar gamla delar till nya mönster, som fusionen. Deltagarna i en dialog är liminarer, villiga att "byta kläder" och få deras tro och förståelser avklädda. Jag tar liminaren som metafor för texten så att Gadamers horisontfusion, tagen som en textfusion, kan mycket väl bli tänkt på som en passage genom det liminala stadiet.

Horisonternas fusion

Eftersom dialogen påstås bestå av en symmetrisk rörelse mot en fusion av två horisonter mellan reciproca självutplånande deltagare som "riskerar" ärvda fördomar inom en gemensam utfrågning orienterad mot sanningen, genomför vi inte så mycket en konversation som konversationen "genomför" oss, genom styrkan  av avslöjandet som är friheten som ingendera av deltagarna (gadamer 1975, 345) det är en indikation av situationens komplexitet som den ontologiska grunden Gadamer förlitar sig på i den hermeneutiska sammansättningen av texter som har blivit insmugglade i den dialogiskt betrakanten situationen.

Kan erfarenheter från det förflutna ha någon mening om de inte har blivit nedskrivna? Är dessa texter statiska eller är de kapabla att bli flytande? Enligt AI-teorin bearbetas informationen av sensorium som data. Datorer och människor bearbetar dessa data genom mönsterigenkänning. Om man tar det bokstavligt så är sammanhanget i en dialog en text i sig själv.

Socr. But look, friend, while we talk on, is not this the tree to which you were leading us?
Phaedr. The very one.

Finns det en koppling mellan dialogens plats, en plats under ett träd, och den sorts metod som Sokrates föreslår?

"Två kombinerade delar är viktiga i [Bakhtins] teori om yttranden: Sammanflödet av det sagda (talet av talaren) och det osagda (situationens sammanhang)(Sven Daelemans och Tullio Maranh‹o "Psychoanalytic Dialogue and the Dialogical Principle" from Maranh‹o 229.")

Dialektik är nedbrytande av delar till dess beståndsdelar och kategoriseringen av de individuella entiteterna. I detta fall sammanfaller trädformen med metoden. (vad hade hänt om Sokrates och Faidros hade satt sig i gräset?

Stephen J. Crowell skriver:

Paradoxalt kan Gadamer använda känslan av "fusion" för att beskriva den dialogiska situationen eftersom han har ett öga för texttolkning. Även om texten i någon mening ett Du med sin egen horisont., är det fortfarande ounvikligen så att det är läsaren som står för båda horisonterna i dennes till liv uppväckande av formuleringar i fast text. (Gadamer 1975,349). Sålunda är en fusion helt och hållet möjlig. Textens värld innehåller bara så många överraskningar som läsarens egen horisont tillåter, en utmaning av läsarens självuppfattning är redan förberedd av just denna självuppfattning.

Gadamers schematisering av horisontfusionerna är en fusion utförd av läsaren mellan en upplevelse av texten och upplevelserna som föregår textens påträffande. Eftersom dessa fusioner bara kan uppstå textmässigt, måste vi se denna "tidigare upplevelse" som en textuell sådan. Jag kommer att ta Gadamers teori som ett rättfärdigande för fusioner av verkliga texter, efters som det passar mina syften. För experimentets skull lägger jag ihop texter för att använda AI som metafor för skrivandet. Med andra ord, en mekanisk intelligens som fungerar genom att lägga ihop ny information med tidigare analyserade situationer, genom att skriva som en maskin lägger jag ihop nyligen påträffade texter med tidigare påträffade texter.

Phaedr. Tell me, Socrates, isn't it from somewhere around here, from the Ilissus, that Boreas  is said to have carried off Oreithyia?
Socr. So it's said.
Phaedr. Was it really from this spot? To be sure the waters are lovely and pure and clear, just right for young girls to play beside.
Socr. No, the actual place is downstream, a couple of hundred yards or so, where we cross over to the Agra precinct. There is, I think, an altar to Boreas there.
Phaedr. I'd never noticed it.

Platsen för kidnappningen är en korsning, antingen en verklig eller figurativ bro mellan platser. Som sådan ger den en metafor för Bakhtins känsa av en korning mellan samtal, eller en punkt inom ett individuellt yttrande som länkar samtal. En bro t ex förutom att vara en korning mellan två platser, är också en musikalisk term som indikerar en korsning mellan en vers och en refräng. Är bortrövandet fortfarande irrelevant?

Om det irrelevanta är viktigt, eller kan göras viktigt genom att ta det ur sitt sammanhang och repetera dem för att finna nya mönster så behöver vi en metod för att handskas med dem. Enligt Sokrates kräver det irrelevanta spekulation.

Socr. But as for me, Phaedrus, though I allow that such explanations are generally pleasant enough, yet they must proceed from too clever and laborious a person, and one not altogether to be envied of only for the reason that after this rationalization he has to go on to straighten out the appearance of Hippocentaurs, and then Chimaeras: there floods in a great horde of such creatures as Gorgons and Pegasus and masses of other impossible, portentous beings. If one doubts the existence of these and proceeds with his simple-minded erudition to reduce each one to verisimilitude, he'll need quite a bit of leisure. That is what I entirely lack to make such speculations. And the reason, my friend, is this: I am not yet in a position to follow the Delphian inscription and come to know myself; while I still lack this knowledge, it seems ridiculous to investigate irrelevant matters.

Tillfångatagande

En slags logik som involverar självgenererande regler (arbetar från lösningen och bakåt)

Tillfångatagande är en form av logik som Sherlock Holmes använder för att lösa vissa fall  "he advances a hypothesis to account for or interpret the observed facts in order to identify possible causes of resulting events (Bonfantini and Proni, "To Guess or Not To Guess?" from Eco and Sebeok 123)."

Tillfångatagande arbetar enligt fuzzy logic, eller intelligenta gissningar baserade på icke komplett information.

fuzzy logic:

för att göra val baserade på osäker och fragmentarisk observation och mindre än säkera implikationer. Om vi som människor misslyckas att ta med information som var annat än relativt säker, skulle vi stå kvar med väldigt liten grund att fatta våra beslut från.
En matematisk gren kallad fuzzy logic har uppkommit för att ge en optimal bas för att använda sannolikhetsregler och observationer.

Utöver att vara en för hypotesen ang händelser i den förflutna, spekulation, i ekonomiska termer, ett risktagande för framtida inkomst.
I båda meningarna behöver spekulationen regler för att ta med sannolikheten i fall som innefattar osäkerhet. Tillfångatagande är en princip för att använda problem som innehåller osäkerhet.

"Above all, I stress the importance of abduction, of hypothesis. By emphasizing, against the Cartesian tradition, that all our knowledge has a hypothetical basis, on the one hand I highlight its intrinsic fallibility but on the other I proclaim the need resolutely to put abduction in the control room of the cognitive process in general and above all in the scientific process, for it is only by means of hypothesis, new and bolder abductions, that we can discover new truths, however approximate and provisional; it is only by means of new hypotheses that we can widen our vision of the real and discover new avenues of experience . . . (The authors, speaking through the spirit of Peirce, who is addressing Holmes, Bonfantini and Proni, "To Guess or Not To Guess?" p. 124)."

En fråga om osäkerhet

Var är författaren?

Om vi betänker relationerna mellan vår metafors termer, saknade barn och föräldralöst skrivande, kommer vi fram till författaren förlorar sitt skrivande som föräldern förlorar sitt barn, han är, i en mening, förlorad från skrivandets scen som föräldern är förlorad från barnets scen. Detta, att "vara vilse", tillåter nytt skrivande att komma till som ny konfigurationer i andra texter.

Socr. Writing, you know, Phaedrus, has this strange quality about it, which makes it really like painting: the painter's products stand before us quite as though they were alive; but if you question them, they maintain a solemn silence. So, too, with written words: you might think they spoke as though they made sense, but if you ask them anything about what they are saying, if you wish an explanation, they go on telling you the same thing, over and over forever. Once a thing is put in writing, it rolls about all over the place, falling into the hands of those who have no concern with it just as easily as under the notice of those who comprehend; it has no notion of whom to address or whom to avoid. And when it is ill-treated or abused as illegitimate, it always needs its father to help it, being quite unable to protect or help itself.
Phaedr. You're quite right about that, too.
Socr. Well then, are we able to imagine another sort of discourse, a legitimate brother of our bastard? How does it originate? How far is it better and more powerful in nature?
Phaedr. What sort of discourse? What do you mean about its origin?
Socr. A discourse which is inscribed with genuine knowledge in the soul of the learner; a discourse that can defend itself and knows to whom it should speak and before whom to remain silent.
Phaedr. Do you mean the living, animate discourse of a man who really knows? Would it be fair to call the written discourse only a kind of ghost of it?
Socr. Precisely.

Enligt Sokrates uppskattning kommer skrivna texter och övergivna barn vandra utan förståelse, chiffrerat för alla utom de som känner till sammanhanget de kommer ifrån.

Socr. . . . And when it is ill-treated or abused as illegitimate, it always needs its father to help  it, being quite unable to protect or help itself.
Phaedr. You're quite right about that, too.

Jag har identifierat sammanhanget i Sokrates och Faidros dialog som en plats där ett bortrövande har skett, en plats där en förlust redan skett. Kan vi betrakta detta som en påminnelse?

Works Cited:

   Eco and Sebeok The Sign of Three
  Kurzweill The Age of Intelligent Machines
  Maranh‹o The Interpretation of Dialogue
  Plato Phaedrus
  Soul Asylum "Runaway Train"