|
Innebandy
har spelats i Sverige sedan slutet av 60-talet.
Men det var inte förrän på 80-talet som utvecklingen
tog fart.
Och som den tog fart.
Det var göteborgaren Carl-Åke
Ahlqvist som i slutet av 60-talet hittade några konstiga
plastklubbor i en leksaksaffär i Holland. Ahlqvist köpte
med sig ett gäng klubbor och några bollar. Hemma
i Göteborg testade han och ett gäng kompisar den
okända sporten. Trots tvivelaktig kvalitet på klubborna
blev de flesta förtjusta.
Carl-Åke Ahlqvist började
importera klubbor och intresset för den nya motionsformen
började sakta men säkert att stiga. Intresset steg
så mycket att Ahlqvist 1971 beslutade att starta egen
tillverkning av klubbor.
Allt fler skolor, fritidsgårdar
och korpklubbar skaffade utrustning. Föreningar inom
andra idrottsgrenar började använda sporten som
uppvärmning inför sina ordinarie träningar.
Namnet på den nya sporten varierade.
På vissa ställen hette den landbandy, medan den
på andra orter kallades mjukbandy eller innebandy. Spelet
bedrevs på små mål och med varierande antal
utespelare och regler. Det spel som bedrevs var dock inte
innebandy som vi känner sporten idag.
För att finna starten av dagens
innebandy får man söka sig fram till 1979 och till
Sala. Där fanns en yngling vid namn Crister Gustafsson
som tyckte att sporten skulle spelas på stor plan, med
stora målburar och med målvakt.
Den 21 september 1979 var Gustafsson
med och bildade världens första innebandyklubb -
Sala IBK. Ryktet om föreningen spred sig och lag från
andra orter kom till Sala för att spela träningsmatcher.
Till slut hade så många nyfikna kontaktat Crister
Gustafsson och Sala IBK att de ansåg tiden vara mogen
att arrangera en mästerskapstävling och att bilda
en organisation som tog hand om den nya sporten.
I oktober 1980 stod Västerås
värd för det första Riksmästerskapet i
innebandy. Arton lag ställde upp och segrade, inför
TV-sportens kameror, gjorde laget JiTe från skånska
Åstorp.
Drygt ett år senare, närmare
bestämt 7 november 1981, bildades Svenska Innebandyförbundet
på Stadshotellet i Sala. De femton närvarande föreningarna
valde Crister Gustafsson till förbundets första
ordförande.
I och med förbundets bildande
tog verksamheten ordentlig fart. Klubbar strömmade till
och redan 1984 fanns det över 100 innebandyföreningar
i landet.
Nästa stora steg i innebandyns
utveckling togs 22 november 1985. Då valdes innebandyn
in som den 58:e medlemmen i Riksidrottsförbundet, RF.
Det var första gången som en idrott valdes in i
RF redan vid första ansökan.
I och med medlemskapet i RF fick förbundet
och klubbarna ekonomiska bidrag och utvecklingen tog ytterligare
fart. Rikstäckande seriespel drogs igång och antalet
spelare och föreningar växte lavinartat. 1990 passerade
antalet föreningar 1.000-strecket och antalet licensierade
spelare var uppe i över 25.000 och innebandyn började
så smått tas på allvar.
Men det var inte förrän 1996
gemene man fick upp ögonen för den unga sporten.
Den 18 maj 1996 lockade den första historiska VM-finalen
i innebandy hela 15.106 åskådare till Globen.
Publiksiffran står sig än idag som svenskt rekord
för inomhusidrott.
När vi går in i 2000-talet
finns 100.000 licensierade innebandyspelare fördelade
på drygt 1.500 föreningar i Sverige. Beräkningar
säger att närmare en halv miljon svenskar regelbundet
spelar innebandy i föreningar, genom Korpen, på
skolor och arbetsplatser.
Internationellt spelas innebandy i
drygt 20-talet länder och sportens popularitet växer
stadigt ute i världen.
Nästa stora steg för innebandyn
blir att komma med bland de olympiska idrotterna. Vägen
dit är fortfarande lång. Men den är betydligt
kortare än vad den var då Carl-Åke Ahlqvist
upptäckte de konstiga plastklubborna i Holland.
KARI LUUKKONEN
Källa: Innebandyboken av Micael
Fasth
|