Den 18 maj fick världen ett nytt helgon, som har en ganska märklig anknytning till Norden – Urszula Ledochowska, grundarinna av den moderna Ursulinorden eller De Grå Systrarna. (Systrarna av Hjärtat av den döende Jesus, red:s anm) Urszula Ledochowska var född i en adlig polsk familj i Österrike i mitten av 1800-talet och fick dopnamnet Julia. Hennes liv kom att bli mycket dramatiskt och framlevdes i Österrike, Polen, Ryssland, Finland, Sverigen, Norge och Danmark samt Italien. Det var på grund av att hon hade österrikiskt pass, som hon blev utvisad från Ryssland och Finland och kom till Sverige som flykting. Det var på hösten 1914. Hennes första bostad blev hos Elisabethsystrarna där hon bodde en vecka, innan hon fick ett eget rum.
Hon hade tvingats lämna två nygrundade kloster, Merentähti i Finland och Sankta Katarina i S:t Petersburg. Då systrarna i S:t Petersburg också jagades bort och kom till sin grundarinna och Moder i Stockholm, måste hon finna ett sätt att försörja dem. Med lärar- och högskoleutbildning och kunskap i fem språk var det naturligt att ge privatlektioner i språk. Hon fick fler elever än hon kunde klara och startade därför ”Språkinstitutet för unga damer” i Djursholm med tre nya systrar, som kallades från Sankta Katarinas skola i S:t Petersburg till Stockholm för att hjälpa till med undervisningen.
Med iver hade hon börjat lära sig svenska för att kunna läsa in Sveriges Historia, särskilt kyrkans historia. Svenskan blev så småningom det sjätte språk, som denna begåvade kvinna behärskade. Språkinstitutet öppnades i september 1915 och samma höst debuterade hon som föredragshållare. Det var den polske författaren Sienkiewicz, som själv var flykting i Schweiz, som uppmanade grevinnan Ledochowska att börja en föredragsturné i Skandinavien för att göra Polen och dess bittra öde och svåra nöd känt. Henryk Sienkiewicz hade i Vevey i Schweiz startat en hjälpkommitté för krigsdrabbade i Polen och till denna skulle Urszula Ledochowska genom föredragen kunna samla in pengar. Föredragsturnén kom att omfatta hela Skandinavien under tre år och hon väckte stor beundran överallt.
En journalist i Berlinske Tidende skrev efter föredraget: ”Grevinnan Ledochowska besteg talarpodiet igår kväll, en liten späd kvinna, sorgsen, nästan overklig, framför den stora vita ridån. Plötsligt började de polska martyrernas sorgetåg dra förbi våra ögon…” Tidningen fortsatte: ”Efter föredraget räckte Grevinnan ut din hand för Polen och dess folk, som hade fått lida utan egen skuld och bad om bröd åt sina landsmän och deras barn. Och hjärtan vilka hade gripits av djup medkänsla böjde sig utan motstånd för hennes vädjan.” I Danmark hade hon väckt uppmärksamhet genom att i Politiken, som var kritisk mot Polen, försvara sitt land. Efter den artikeln fick hon ett uppskattande brev av diktaren Georg Brandes.
Även svenska tidningar hyllade den polsk-österrikiska grevinnan med orden: ”Föredragshållaren uttalade språket som hon hade lärt sig på en häpnadsväckande kort tid, korrekt och flytande. Några språkfel förekom inte. Detta är ett under.” Under sina sverigeår startade hon också den första katolska tidningen, ”Solglimtar”. Hennes mål var nämligen att vara ”leendets apostel”. Jag vill vara en apostel och jag kan bli det genom att älska min nästa genom vänlighet, genom glatt humör, ty det är ett apostlaskap i handling, som talar högre än ord ibland.”
I Sverige fick hon, genom sina föredrag, kontakt med några av tidens kända författare och vetenskapsmän. Ellen Key hörde till dem som tog henne till sitt hjärta. I hennes lilla lägenhet samlades en litteraturkrets där bland annat Selma Lagerlöf deltog. I ett brev, daterat den 21 augusti 1915 på Mårbacka skrev Selma Lagerlöf till Sophie Elkan: ”Jag undrar vad Ledochowska tänkte när Warschau föll. I Stockholm trodde man att hon är en arg jesuit, hitsänd för att omvända vår ungdom till katolicismen. Jag är så glad att jag inte hade hört de där dumheterna, då vi råkade henne. Och jag kan inte hjälpa, att jag tror, att hennes kärlek och arbete gällde Polen och endast Polen. Men stockholmarna ska då vara så viktiga och sluga. Jag tycker de äro dumma och mer lättrogna än jag.”
Andra vänner i litteraturkretsen var nationalmuseichefen Oscar Montelius, professorerna Alfred Jensen och Aage Meyer Benedictson. Hon ska också ha haft kontakt med Hjalmar Branting, och besökte Verner von Heidenstam på Naddö.
Under de följande tre åren höll hon nittio föredrag. För de insamlade pengarna öppnade hon ett hem för polska flyktingar i Danmark, dit de strömmade från Polen och Ryssland. De sista ursulinsystrarna från S:t Petersburg blev genast engagerade i hjälparbetet i Danmark, för barnhemmet och i en hushållsskola för unga flickor som öppnades 1918 i Aalborg. Den hette Grevinden Ledochowskas Husholdnings skole.
När Polen äntligen blev ett fritt land efter 250 års ockupation av Preussen, Österrike och Ryssland, blev målet för Urszula Ledochowska att återvända till sitt ursprungliga hemland. Hon hade som tjugoåring inträtt i ursulinernas kloster i Kraków och nitton år senare blivit föreståndarinna för ursulinerna i Kraków. De levde i sträng klausur och undervisade i stadens skolor. Men den nyblivna föreståndarinnan kom med nya riktlinjer. Hon ville nå ungdomar vid universitet och öppna internat för stundentskor. För att få tillstånd till det måste hon besöka Rom. Här fanns hennes bror, som var jesuit och senare skulle bli general för jesuitorden. Här var också hennes yngre syster Maria Teresa, som grundat en missionsorden för fattiga. De tre syskonen stod nära varandra och kunde genom åren hjälpa varandra på många sätt.
Urszula Ledochowska fick planen för internat godkänd av påven. Samtidigt hade hon bett om tillstånd att få åka till Ryssland för att i S:t Petersburg kunna hjälpa polska katoliker, som befanns sig i en svår situation, andligt och organisatoriskt. Kyrkoherden i Sankta Katarinas katolska församling på Nevski Prospekt hade samtidigt skrivit till klostret i Kraków och bett att föreståndarinnan skulle komma till dem.
Vid avskedsfesten i klostret sammanfattade Moder Urszula ordenssysterns kallelse på följande sätt: ”Vi döttrar av sankta Urszula får inte fästa oss vid människor, ställen eller våra egna intressen. Vi måste vara lätta som en schackpjäs på schackbrädet – idag här, i morgon där. Vi är kyrkans armé, som sänds där den största faran hotar. Vi måste vara trogna ända till döden, ja, beredda till att dö som martyrer.” Med påven Pius X:s välsignelse for hon till Ryssland.
Den första tiden blev tuff. Polska kolonin var negativ mot grevinnan, som trots att hon var civilklädd ändå uppfattades som en nunna. Men moder Urszulas energi, organisatoriska skicklighet och varma väsen övervann snart alla hinder. ”Gå ut i världen med ett leende på läpparna” hade hon manat systrarna. ”Gå ut och sprid lite lycka i denna tårarnas dal genom att le mot var och en, men särskilt de sorgsna, de som är besvikna över livet, de som faller under tyngden av ett kors. Le mot dem med det glada leendet som talar om Guds godhet.”
Skolan blomstrade, kyrkorna fylldes och snart öppnade sig ett nytt arbetsfält för den ivriga missionären Moder Urszula Ledochowska. Karelska näset i Finland erbjöd en skön och uppfriskande miljö när de kvalmiga somrarna gjorde luften outhärdlig i S:t Petersburg.
Här bosatte sig många förmögna familjer och i Nykyrke, en liten by ett dygns resa från S:t Petersburg planerade också Moder Urszula ett kloster med kapell, skola och internat. Hon inköpte en egendom, gjorde upp ritningar till klostret och ledde själv arbetet. Trots att Finland i stort behållit sin självständighet, lade ryska myndigheter hinder i vägen. Två nyanlända präster utvisades efter ett år, förbud mot grundadet av ett kloster (som också skulle vara ett novisiat) tvingade systrarna att klä sig civilt och ändra kapellet till ett bönehus. Det var för övrigt här i Merentähti (Havets stjärna) som ursulinerna började bära den grå dräkten och därför kallas dessa De Grå Systrarna.
Var då allt förgäves? Moder Urszula reste till S:t Petersburg och sökte upp inrikesministern Piotr Stolypin. Hon frågade rakt på sak: ”Herr president, kan jag ha ett katolskt kapell på min lantgård i Finland?” Stolypin svarade: ”Ja, men inte ett kloster.”
Till detta lilla kapell trycktes den första katolska sångboken och bönboken på finska: ”Terve Merentähti”, Rukouksia Suomen Katoliselle kansalle,” tryckt i Rom av Moder Urszulas syster Maria Teresa Ledochowska. Det lilla kapellet, som inte längre fick vara en katolsk kyrka, blev nu ett ekumeniskt kapell, där alla i Nykyrke kände sig välkomna. Moder Urszula praktiserade en självklar ekumenisk hållning och var långt före sin tid. Den österrikiske kardinalen Franz König skrev i ett brev till påven Johannes Paulus om henne: ”Föremål för hennes moderliga omsorg var protestanter, ortodoxa, ateister i Polen, Ryssland, Finland, Sverige, Norge, Danmark, Italien, Frankrike. Hon arbetade i en sann ekumenisk anda utan att göra någon skillnad på grund av nationalitet, samhällsposition eller religion.” Påven saligförklarade Urszula Ledochowska i Poznan under ett besök i Polen 1983.
Moder Urszula delade nu sin tid mellan Sankta Katarinaskolan i S:t Petersburg och den växande skolverksamheten i Merentähti. Till slut valde hon att stanna i Finland, då hon nästan dagligen attackerades i ryska tidningar. Hon förhördes ofta och påstods vara spion för Österrike, där hon var född. Hon råkade också i konflikt med ryska myndigheter genom den sommarkoloni för barn från S:t Petersburg som hon öppnade på sin egendom. Barnen var katoliker och fick också här undervisning i den katolska läran, medan ryssarna hävdade att de som ryska medborgare inte fick ta emot religionsundervisning.
Villrådig rester Moder Urszula till Rom för att få påvens råd i denna fråga. Hon har berättat, att det första han sa till henne var: ”Vi skall först göra en överenskommelse. Låt oss träffas varje dag vid Jesu fötter klockan ett. Jag vill be för er och era förehavanden varje dag vid detta klockslag i den heliga mässan. Ni ska be varje dag vid samma tid med era systrar inför tabernaklet för mig.” Det var påven Pius X.
Några år senare, när första världskriget brutit ut tvingades Moder Urszula fly. Hon kom till Merentähti, men återvände djärvt till S:t Petersburg förklädd som en gumma med en korg grönsaker på armen. Hon flydde till S:t Petersburg för att ordna för skolans angelägenheter och var sedan åter på flykt. Denna gång till Stockholm. Föga anade hon den gången när hon steg i land ensam och utan att kunna landets språk, att hon här skulle vinna så många vänner och göra så stora insatser under kommande år.
Efter återkomsten till Polen kunde hon under de följande åren lugnt utveckla De Grå Systrarnas verksamhet. Det första klostret och den första skolan byggdes i Pniewy (som ligger på vägen mellan Poznan och Berlin, red:s anm.), därefter Warszawa, Lódz och Janów. Senare fick systrarna också ett hus i Rom av påven. Den nya ursulinorden, De Grå Systrarna, fick sitt kyrkliga godkännande 1930. Nio år senare god Urszula Ledochowska och 1983 saligförklarades hon av påven Johannes Paulus II. Den 18 maj i år blev Moder Urszula, ”Leendets apostel”, helgonförklarad i Rom av samme påve.
Ingrid Ydén Sandgren
Vill du bekanta dej lite mer med moder Urszulas systrar? (Sida på polska!) Klicka här!)