Urszula Ledochowska, leendets apostelKlicka här! för att läsa biskop Anders hälsning till församlingen efter den senaste visitationen.
Sociala kongressen - Bo Reifors har utfrågats
Stiftets sociala kongress hölls den 12-14 oktober i Vadstena. Vår församling representerades av Bo Reifors. Kongressen hade förberetts genom frågor till församlingarna, som även besvarats genom ett grupparbete. Resultatet av kongressen kommer att redovisas i riktlinjer, som en kommitté arbetar för fullt med nu. Våra församlingar är olika till storlek i antal medlemmar och ytmässigt. Att utgå från sina egna förutsättningar istället för att snegla på det "den duktiga grannförsamlingen" gör, att akta sej för att börja på det storstilade, som ändar i kollaps, är några av slutsatserna, som Bo framhöll när vi talade om hans erfarenheter från kongressen.
Kongressen = vår fortsatta väg till Jeriko
Varje församling fick vara med och påverka vad kongressen skulle handla om genom ett
grupparbete. Några i församlingen ägnade sej åt det en söndag förra året. "På väg till Jeriko"
hette det. En kommitté bearbetade förslagen och arrangerade kongressen. Samma kommitté har nu
tagit hand om de slutsatser man kom fram till på kongressen och bearbetar dem och lägger fram
riktlinjer för vad man menar med socialt arbete, vad vår plats i detta kan vara.
Väl genomförd kongress
118 delegater hade samlats 12-14 oktober i Starby Kungsgård i Vadstena. Tre dagar som var
späckade med omväxlande grupparbeten, redovisningar men gav också tid för frågor vid varje
avsnitt. Tid för att utbyta erfarenheter gavs mestadels vid luncherna. Kongressen var
välorganiserad och om passen kändes arbetsamma så kändes det andliga inslagen som välbehövliga
vattenhål. Närapå alla bodde också i konferensanläggningen.
Rikt andligt innehåll
Varje dag inramades av morgon- och aftonböner. Till dem, liksom till mässorna, hade man
gjort ett strålande arbete att ta fram nya texter. Vid den avslutande högtidliga mässan i
Birgittasystrarnas kyrka, var kyrkan fullsatt. Likaså fullsatt i kongresscentrat var det när
en grupp från Stockholm framförde ett spel om den barmhärtige samariern i en modern tappning.
Framförandet gjordes med stor inlevelse och mycket duktigt.
Tre huvudgrupper
Kongressdeltagarna delades upp på tre grupper, en som skulle tala om vad församlingarna
kan göra socialt, en som skulle tala om vad stiftet kan göra och en, den som Bo tillhörde.
Den sistnämnda hade som uppgift: "Vår syn på socialt arbete". Eftersom ämnena var vida och
meningarna många, så gick idéerna ofta isär, samlades så småningom, för att igen gå isär och
så småningom samlas. Det här är ju frågor som kan bli så stora som helst och där det gäller
att finna de rätta rollerna, säger Bo.
Av handfasta frågor kan nämnas avsnittet om familjefrågor, där t ex den äktenskapsskola -
förberedelse innan äktenskapet - som man testat i Göteborg presenterades. Man talade vad som
kan göras för de gamla och ensamma, besök, hjälp t ex vid läkarbesök mm. Man talade också om
vad man kan göra för de funktionshindrade, t ex med handikappanpassning. När en deltagare som
fanns i församlingen och som kom i sin rullstol, talade genom sin medhjälpare lyssnade man
extra noga. Naturligtvis berörde man flyktingarbete, välkomnande, hjälp t ex med asylärende
osv, liksom även livets okränkbarhet - de ofödda barnen.
Socialt arbete - men vem ska göra det?
Man talade om volontärers insatser, personer som avlönas för en kortare eller längre period
för att utföra vissa tjänster, man talade också om frivilligheten. Här skiljer ju de olika
församlingarna sej åt på ett markant sätt, vi har de stora församlingarna i de tre största
städerna, vi har de medelstora och de små - de som ofta är små till medlemsantal med stora
till ytan.
Nu väntar vi med spänning på slutresultatet - de riktlinjer som man framlägger för socialt
arbete. I sådana här sammanhang kan man lätt förta sej, om man gör upp stora planer, vill
mycket och kastar sej in i projekt efter projekt, och sedan säckar ihop. Bättre att ta små tag,
hålla kontakt med andra och lära av deras erfarenheter. Bengt
Första reträtten för nya konvertiter hölls i Marielund på Ekerö
För första gången samlades en grupp av personer
som konverterat "nyligen" på kursgården Marielund på Ekerö för att hålla reträtt under vår
biskop Anders Arborelius ledning en helg i oktober.
Bo Reifors deltog, en av arton som kom från hela landet. Det var många som anmält sej,
femton stod på väntelista. De olika avsnitt, de ämnen biskopen talade om var "Guds helighet" -
sakramenten, kyrkan, "Marialt avsnitt" - om Maria, om Andra Vatikankoncilitet och slutligen om
dygderna.
Omgivningen, tystnaden, inkvarteringen i dominikansystrarnas fd klausur, stunderna i
kapellet, allt bidrog till en stor andhämtning. Och som alltid är världen liten, i en paus
så träffade jag en som arbetat som jag, sade Bo, som präst i Svenska kyrkan och sedan
konverterat. Bengt
Vad jag åt till frukost igår morse? Med möda kan
nog den frågan besvaras. Inte alltid helt rätt dessutom. En lista med namn och adresser blir
oftare och oftare en behövlig följeslagare till vardags och söndags. Men så finns det en del
minnen, som av någon outgrundlig anledning ger så djupa spår att de kommer inför ens inre
blick ofta, ofta.
I samband med Alla Helgons och Alla Själars dag, berättades i ett inslag på TV om att bruket
att tända ljus på gravar är en ung sedvänja i Sverige - i inslaget gavs årtalet 1951 som start.
På fyrtiotalet fanns inte helgen i almanackan. Allmänt fanns dock seden att gå med en krans den
första söndagen i november och dagen kallades helt enkelt grav-smyckningsdagen. Utan ljus.
Känns det igen?
En annan sed fanns, som nog dött ut nu - att köpa sej en liten gran på torget - en
adventsgran kallade man den - och gå med den till kyrkogården. Så gjorde också en dag för
länge sedan en då medelålders dam. Det var kallt och det började mörkna och i mitten av
december börjar det ju mörkna tidigt, särskilt norrut i landet. Hon satte på sej sin varmaste
kappa, klädde på det lilla barnbarnet och vandrade iväg. Väl framme gällde det att vara
försiktig, så att det inte blev alltför mycket snö i stövlarna, för de där högarna med höstlöv,
som barnet kom ihåg och som var så roliga att sparka i, hade ju täckts med ett ordentligt lager
med vit gnistrande snö.
Granen sattes varsamt på graven, ett litet ljus sattes i en hållare som fästes på en gren.
En slinga glitter hade tagits med från påsen med julgranssaker hemma, likaså några små blågula
flaggor. Så tändes ljuset och runtomkring de två kändes mörkret inte alls skrämmande, bara som
något vänligt. På barnets fråga varför, blev svaret att, jo, vi ska ju bära ut lite jul hit
också till de våra.
Men kvällsmaten skulle ju snart göras i ordning och det gällde att pulsa tillbaka, helst i
samma spår. Barnet ville se den lilla granen med sitt tända ljus så länge som möjligt, och
vände sej om gång på gång på vägen därifrån. Allt. Snön, mörkret, granen, glittret, ljuset,
till och dem de små flaggorna. Allt blev väl gömt i den människans minne, tillsammans med
känslan av tryggheten att stoppa sin hand i mormoderns. Då var varje dag som en evighet.
Senare kom tiden att springa iväg.
Tiden ja. Från den dagen då mormodern hade begravt sin dotter till den dag - i december
1945 - då hon tog sitt barnbarn och granen med sej för att göra lite jul "där ute" hade det
gått bara lite mer än ett år. Ett färskt och svårt minne för henne på den tiden, för pojken
bara något mycket otydligt. Hon själv blev till en notis i tidningen ett antal år
senare: + 9.2.1962, men minns av många för sitt alltid glada ansikte, för sitt goda kaffebröd,
för sina omtankar. Barnbarnet växte upp, men har nog aldrig riktigt vänjt sej av med att vända
sej om då och då, eller ofta, och minnas - fast hur många år har det gått sen den där dagen?
30, 40 - fingrarna räcker inte till längre? Nej 56 år. En onekligen lång tid, vars tand dock
inte rått på den här lilla händelsen. Minnena bär vi alltid med oss, många eller få. En del
släpper vi i glömskans brunn så småningom. En del finns kvar. Andra blir vi själva så
småningom upphov till hos andra små eller stora människor och får plats i deras minneslåda.
Vi är ju alla länkar i en kedja…
Urszula Ledochowska, leendets apostel
Ingrid Ydén Sandgren har skrivit om det nya helgonet, som bodde några år i Sverige i början av förra seklet. Läs om denna ovanliga kvinna!Klicka här!
Varför låter du oss gå vilse, Herre?
Så säger profeten Jesaja i den gammaltestamentliga läsningen som vi läser det här året på Första Advent. Det är en bekymrad Jesaja. Han låter besviken, men vill ändå vända sej till Gud åter en gång. ”Ändra dej för dina tjänares skull”, ber han. Jesaja hade förhoppningar om en bättre framtid. Så har även vi. För cirka tvåtusen år sedan föddes ett barn, som skulle bringa mycket hopp i världen. En ny tid, ett nytt tänkesätt. Att man inte skulle att gå omkring längre och vara rädda för en straffande Gud. Advent talar om det här hoppet. Det nyfödda, välsignande. Advent gör oss glada, förväntansfulla. Men Advent säger också till oss: ”Är ni redo att möta den nyfödde, rene?”
På vår väg genom Advent, under våra förberedelser, möter vi olika gestalter. En heter Johannes, den ropande rösten i öknen. Bereden väg för Herren, jämna ut backarna, gör vägen bredare för Människosonen, säger han. ”Bereden väg för Herran”, sjunger vi också med eftertryck i Advent. Ett vänligt ord kan göra under. Låt oss vara riktigt slösaktiga med vänliga ord och vänliga handlingar, som små, men viktiga insatser för att göra den kommande jultiden till en tid att minnas för alla! Den som vi väntar på i Advent, låter oss inte gå vilse. Det som Jesaja bad om skedde, Gud sände sin Son till världen! Guds välsignelse önskar jag er alla!
(Betraktelse i SN 29.11.2002)
En nunnas tankar - vår skola!
Den katolska andliga tidskriften Karmel vill vi göra er uppmärksamma på. Den kostar inte mycket – bara 75 kr för ett år – som sätts in på pg 112932-9, Karmelitnunnorna, Rydebäck.
Här har vi saxat några tankar av en karmelitnunna som saligförklarades 21 mars i år, den italienska Maria Candida av Eukaristin. Hon hyste stor vördnad för Jesus i Eukaristin, vilken hon tillbad i ande och sanning och älskade med brinnande hjärta. Hon hade också stor tillgivenhet för Jungfru Maria, vars förböner hon satte stor tillit till, och vars föredöme hon ställde fram som modell för karmelitnunnan när det gällde kärleken till Kristus och till Kyrkan. Och följande ord av henne kan gälla i lika hög grad oss alla:
Betraktelse i SN 12 november
”Det är Fars Dag igen…”
Ibland hör man de här orden, som slutar i en suck.. Vad ska man hitta på, säger den undrande sonen eller dottern. Något nytt och intressant som pappa inte har, eller tryter uppfinningsrikedomen och det blir en slips i sista minuten? Men Fars Dag har ju många bottnar. Visst – vår egen far – som blir glad för ett besök. Men är man ”uppe i åldrarna” så får stegen ställas till kyrkogården för en liten stund, om det inte är för långt bort. Tack min far, för vad du kom att betyda. Men Fars Dag kan för oss också vara en dag då vi tänker på den evige Fadern – Gud som vi, i vår trosbekännelse och i den mest välbekanta av alla böner, kallar Vår Fader. Varje dag året runt brinner en låga i vår kyrka – en låga som påminner oss om Fadern, han som skapat oss, om Sonen som gav sitt liv på korset, och Den Helige Ande som vill stödja oss i i livet, så att våra handlingar fylls av kärlek och omtanke. Lågan påminner oss om att vi har en far som alltid väntar på oss. I söndagens evangelietext talar Jesus om en orostid som kommer, att många kommer att uppträda i hans namn och säga ”följ mej” – följ dem inte och tappa inte besinningen! Världen är sej lik – då för 2000 år sedan – och nu! Jesus uppmanar oss att hålla ut – och sprida godhet omkring oss - och genom att göra så, vinna vårt liv, det eviga som han förbereder oss inför.
Jan Buczkowski, kyrkoherde i S:ta Anna i Nyköping
Inför Världsmissionssöndagen 2005!
Här finns en länk till påvens brev inför Världsmissionssöndagen 2005. Detta brev är kanske det sista av den gamle påvens hand, som vi får oss tillsänt. Låt oss komma ihåg det han skrev och försöka förverkliga hans uppmaning på det sätt vi, var och en, kan.Klicka här!
En kristen utan Gud är som ett bonsaiträd
Här finns en länk till ett kort avsnitt ur boken "Våga be om hjälp". Tankarna är dominikanbrodern Rémi Schappachers, verksam som fängelsepräst i Paris. I boken skildrar han framför allt inre – andligt – helande genom bön. Boken som givits ut av det katolska förlaget Veritas, har översatts av Ylva-Kristina Sjöblom och kan köpas bl a hos Katolsk Bokhandel i Stockholm.Klicka här!
Här finns en länk till påven Johannes Paulus II:s bön till Vår Fru av Norden.Klicka här!
42:a Världsböndagen för kallelser
Här finns en länk till den Helige Faderns budskap på den 4:e Påsksöndagen 2005.Klicka här!
Här finns en länk till det sk fastemandatet. Klicka här!
Guds namn - Jahwe - jag är där
Jag är där, när du är ensam
Jag är där, när du känner dig förvirrad
Jag är där, när du blir utstött
Jag är där, när du är förtvivlad och betryckt
Jag är där, när du är ängslig och rädd
Jag är där, när ingen tycker om dig
Jag är där, när du är sömnlös av bekymmer
Jag är där, när du är i stor fara
Jag är där, när du är sjuk och behöver hjälp
Jag är där, när du inte ensam klarar av dina bekymmer
Jag är där, när världen faller samman för dig
Jag är där, när du är i behov av lite mer kärlek
Jag är där, när du har smärtor
Jag är där, när ingen lyssnar på dig
Jag är där, när du är helt utmattad
Jag är där, när du har dåligt samvete
Jag är där, när du ropar på mig
Jag är där, när du återvänder hem
Jag är där som solen, som ger dig värme och glädje
Jag är där som en vacker blomma och gläder ditt hjärta
Jag är där som ett moln, som omger dig med kärlek
Jag är där som ett ljus, som upplyser din väg
Jag är där som ett öga, som ser på dig med kärlek
Jag är där som en hand, som ömt tar dig vid handen
Jag är där som ett hjärta, som alltid slår för dig
Jag är där som din ängel, som skyddar och leder dig
Jag är där som en vän, som aldrig lämnar dig i sticket
Jag är där som en syster, som delar dina sorger
Jag är där som en bror, som står vid din sida i lidande och glädje
Jag är där som en mor, som känner med dig och förstår dig helt
Jag är där som en far, som ger dig evig trygghet
Jag är alltid där för dig, din oändligt älskande Gud.
Ur Christliche Innerlichkeit
"Bara i öknen.." Biskop Anders herdabrev för fastetiden 2006
Budskap av vår Helige Fader Påven Benedikt XVI för fastetiden 2006
Här finns en länk till det sk fastemandatet. Klicka här¡
Påvens budskap - världsböndagen för kallelser - 29.4.2007
Här finns en länk till Den Helige Faderns budskap inför den 44.e världsböndagen för kallelser - den 29 april 2007. Klicka här
Vackert väder vid lyckad församlingsutflykt 2006
Det var länge sedan vi besökt vår grannförsamling i Eskilstuna". Det var tanken som kläcktes i kyrkorådet på våren 2006. En nästan fullsatt busslast församlingsmedlemmar besökte Strängnäs, Eskilstuna, Sundbyholm i juni. Mässa, picknick och trivsam samvaro blev det den 10 juni.
Kyrkoherden i Heliga Korsets församling, vår grannförsamling i väst och nordväst Michael Schneider, hade varit så vänlig och flyttat på sin tidigare inplanerade utlandsresa för att hinna visa och kyrkan och berätta om församlingens historia. Han, serafimsystrarna och ett antal församlingsbor mötte upp och tog emot oss. Efter vår egen mässa beundrades alla de olika intressanta detaljer som den nu avlidne förre kyrkoherden, Martin Schmid, hade samlat.
På vägen till Eskilstuna besöktes domkyrkan i Strängnäs och tursamt fick vi en halvtimme för att bese den, innan den stängdes för dop. Efter mässan i Eskilstuna var det dags för picknick och eftersom de solhungriga ortsborna hade placerat sej i gräset så kunde vi bänka oss vi borden i parken Djurgården. På hemvägen såg vi först St Eskils staty, också den en gåva av den tidigare kyrkoherden Schmid och därefter den imponerande Sigurdsristningen vid Sundbyholm.
Att arrangera en utflykt i svensk vår är en spännande utmaning. Man vet aldrig om vädrets makter ställer upp på ens sida, men den här gången hade vi verkligen tur. Vart ställer vi kosan nästa gång? Har du någon fundering på ett intressant resmål? Tala om det för någon i kyrkorådet!
Bengt
Historikerna bekräftar, att i den tid, som Jesus föddes, kände man allmänt en mycket djup och levande förväntan inför den största händelsen i världshistorien. Till det utvalda folket skulle en Messias komma, och för hednafolken skulle en världshärskare födas. Alla var övertygade om att detta skulle ske i Judeen år 7-6 före det år som har fastställts som Kristi födelse.
Den judiske historikern Josef ben Matatia – även känd under sitt latinska namn: Josef Flawius – skriver att det fanns en stark tro - att man rent av fann det helt naturligt – att det inom kort skulle födas en Messias, en världshärskare. Den övertygelsen var också det viktigaste motivet till judarnas resning mot den romerska kejsarmakten, den största militärmakten i den dåvarande världen ( år 66-70 f Kr). Judarna väntade på Messias ankomst i det första århundradet, just i den tid då Jesus föddes. För att komma fram till ett datum för hans födelse stödde man sej på två texter i det Gamla Testamentet. En text, som fastnade speciellt i det judiska medvetandet och som visar på ett bestämt datum för Messias ankomst, finns i Daniels bok (7,13-14 o 9,24) I den profetian finner man den enda konkreta tiden för förutsägelsens uppfyllelse. Man får veta att Messias ska födas efter 70 veckor. För alla som har skrivit kommentarer är det klart att det inte rör sej om veckor, utan om sjuårsperioder, eftersom uttrycket shabhuim betyder sjuårsperioder. Därför säger profetian att Messias kommer till världen efter 70 sjuårsperioder – 490 år – efter kung Artaxerxes I:s dekret eller – som andra anser – från Kyrus II:s dekret år 538. Ett är säkert: att profetian visar på de år då Kristus levde.
Bara en gång i Gamla Testamentet anges ett datum för Messias ankomst och detta datum blir början för en messiansk tidsålder för de kristna.
Utgrävningar, som man gjort i Qumran, bekräftar att just så förklarade de judiska munkarna vid Döda Havet Daniels profetia och de var en stor auktoritet i hela Israel när det gällde förklaringen av den Heliga Skrift. Även andra delar av befolkningen försökte räkna ut när Messias skulle komma, även de världsliga härskarna, och detta förklarar varför man på Kristi tid var så övertygad om att Messias ankomst var nära förestående. När vi tänker på att Jesus Kristus själv vid flera tillfällen kallade sej för Människosonen visar att den profetian gick i uppfyllelse i Hans person.
Den andra profetiska texten finnns i Första Mosebokens 49:e kapitel: ”Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, tills han kommer till Silo och folken blir honom lydiga”. Spiran togs från Juda på Kristi tid, då Herodes den Store regerade som lydfurste under romarna, och efter hans död förlorade nationen all självständighet fram till år 1948 och judarna knöt rikets undergång till Jakobs profetia i kapitlets 10:e vers.
För de judar som trodde på Kristus blev det självklart att det var Han som var den efterlängtade Messias. De, som vände sej bort från Honom däremot, ändrade förklaringen av profetian och sade att den bara talar om Israel som nation och inte om någon konkret person. Är det inte ett faktum som är värt att tänka på, att judarna slutligen sammanställde det som vi kallar det Gamla Testamentet, utan möjlighet att utöka det, just på Jesu tid? På det sättet bekräftade de att Guds uppenbarelse fullständigades. Dessutom förstördes templet i Jerusalem fullständigt år 70. Med det slutar det gammaltestamentliga prästämbetet och offrandet. Efter de judiska upproren år 70 och 132 skingras judarna ut över världen.
Betlehems stjärnas hemlighet
I Matteusevangeliet läser vi: ”När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom”.
I december år 1603 lade den kände tyske astronomen Johannes Kepler märke till att Saturnus och Jupiter lade sej över varandra vilket gjorde att ett starkt sken visade sej. Efter många noggranna uträkningar kom han till slutsatsen att ett liknande fenomen kunde ha inträffat år 7 f Kr. I sin vidare forskning hittade sedan en kommentar till den Heliga Skrift, som skrivits av rabbinen Abarbanel (som levde på 1400-talet i Portugal) att det var judarnas tro att Messias skulle komma till världen just när Jupiter och Saturnus skulle mötas i Fiskens tecken. Detta bekräftas av den medeltida hebreiska kommentaren till Daniels bok.
Det är vetenskapligt fastslaget att den kända gamla babyloniska astrologiska skolan i staden Sippar vid Eufrat lärde att från år 7 f Kr man ska vänta sej att ”världshärskaren” ska komma till världen i Palestina. 1925 hittade man och uttydde stjärnkalendern i kilskrift som visar att de babyloniska astronomerna fastställt att år 7 f Kr skulle den här sammanträffandet mellan Jupiter och Saturnus ske tre gånger på samma år – 29.5, 1.10 och 5.12 – något som bara sker en gång vart 794:e år. Detta bekräftar också den nutida astronomin. I Berlin förvaras något som kallas för planetbord. Det är ett papyrus som de egyptiska astronomerna antecknade mycket exakt hur varje planet rörde sej – från år 17 f Kr till år 10 e Kr. Dessa observationer bekräftar Keplers beräkningar, att denna konjunktion av Jupiter och Saturnus skedde år 7 f Kr, och att detta fenomen var mest synligt i Medelhavstrakterna.
Historikerna förundrar sej över att man så allmänt väntat på Messias ankomst, när Kristus föddes, inte bara i det judiska folket, utan även att andra folk väntade på att världshärskaren skulle komma till Judeen.
Det är ett historiskt faktum att hela den hedniska världen väntade sej en världshärskares ankomst i just Palestina och då just i Judeen. Om detta skriver bland andra de romerska historikerna i skiftet mellan första och andra århundradet: Tacitus i sina Annales och Suetonius i Divus Claudis – Claudius liv.
Ett unikt fenomen
Det exeptionella med judendomen och kristendomen är att Messias ankomst var förutsagd genom profeter i Gamla Testamentet under en tidsperiod på 2000 år innan han föddes i Betlehem. Ingen annan religionsgrundare har någonsin förutsagts eller förväntats. På dessa grunder blir Jesus Kristus den viktigaste gestalten i Gamla och Nya Testamentet, eftersom hans födelse, redan från det Utvalda Folkets början, var förutsagd och att han till vår tid är ärad som Frälsaren - Gud i mänsklig gestalt. Det faktum att man i 4000 år har ärat Messias, gör judendomen och kristendomen till fenomen i religionshistorien.
Att urskilja den förväntade Messias i Jesusbarnet, som föddes i en total fattigdom i ett stall i Betlehem, var något som kändes som mycket svårt för många. Dessutom att se i Honom den verklige Guden, som blev människa, var mänskligt sett omöjligt att förstå. Man ska komma ihåg att judarna hyllade Jahve, som var osynlig, ogripbar. Det gick inte att föreställa sej honom, än mindre att avbilda Honom eller att uttala Hans namn. Att säga, att någon människa var Gud, var för israeliterna det värsta helgerån man kunde föreställa sej. Därför blev det viktigaste argumentet för att döma Kristus till döden det att han – människan – utgav sej för att vara Gud. Tron att människan Jesus är den riktiga Guden, att han föddes av jungfru Maria, på samma sätt som varje annan människa, var något absurt för israeliternas tänkesätt och övertygelser – och inte bara för dem, även för hedningarna. Ingen med sina sinnen i behåll var inte i stånd att ta till sej tanken att Jahve skulle komma till världen som människa på en konkret plats och en bestämd tid.
Allmänt förväntade man sej på Jesu tid att den Messias som skulle komma, skulle vara en budbärare från Gud, vilket gjorde att det då och då framträdde olika personer som gjorde gällande att de var Messias. Bland dem var Barabas, Teudas, Bar Kochba och andra, som organiserade revolter mot romarna. Men, efter deras död fanns det inte en enda anhängare som visade någon slags tro på dem.Efter Jesu död på korset däremot, föddes tron på Hans uppståndelse genast – att han som människa samtidigt är den rätta Guden. Denna tro spred sej med en förvånadsvärd dynamism i hela det romerska imperiet genom de första troende, som vad judar. Sanningen om att Jesus är sann Gud, förkunnades genast efter Hans död och uppståndelse med fara för livet, vilket en text som skrevs av en omvänd jude – Paulus: Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän ska böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Flp 2, 9-11) För alla som är öppna för sanningen står det klart att kristendomens uppkomst är ett av de största undren i historien och att det bara kan vara ett verk av Gud själv. Paulus skriver så här: Guds vrede drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet.
När föddes Jesus?
Enligt många judiska och kristna texter, och även vad romerska historiker skrivit: Tacitus, Plinius den yngre, Suetonius och den judiske historikern Josef Flawius kommer man fram till att Jesu födelse är historiskt belagd. Av alla historiska gestalter är det Jesus som har den mest omfattande dokumentationen. Jesus föddes när kejsar Oktavianus August regerade (år 30 f Kr till 14 e Kr) och kung av Judeen var Herodes de Store (37 – 4). År 525 gav påven Johannes I den skytiska munken Dionisius den lille i uppdrag att fastställa Jesu födelsedatum. Efter Dionisius beräkningar föddes Jesus i Betlehem 754:e året från Roms grundande. Men nutida forskare kan belägga att munken tappade bort sej i sina beräkningar 6-7 år. Jesus föddes 747-748 år från grundandet av Rom, d v s 7-6 år före den nya eran. Trots detta fel blev det datum som Dionisius angav den ”nya erans” början. Jesus Kristus är det största gestalten i mänsklighetens historia. Hans födelse gav till resultat att tideräkningen delades i två delar – den ”gamla eran” – före Kristus och den ”nya eran” – efter Kristus.
Den chockerande sanningen om Jesu födelse
Det som skiljer kristendomen så radikalt från andra religioner är sanningen om julundret: den äkta Guden blev en äkta människa, som föds som en äkta människa – som en försvarslöst litet barn i Betlehem. Den helige Gregorios av Nazianzos tvekar inte att skriva att Gud blev människa för att göra det möjligt för varje människa att bli Gud. Kärleken mellan Gud och människan föds inte av tvång eller nödvändighet, utan bara då det finns ett totalt fritt val. Därför blir Gud, som uppenbarar sej i Jesus Kristus, av aktning för människans frihet, ”gömd”. Det gudomliga skönheten ville inte göra oss fångna i sin allmakt, utan gör sej bara möjlig att förstå genom tron. Jesusbarnet är uppenbarelsen av den treenige Gudens ödmjuka kärlek och barmhärtighet och samtidigt en hyllning till människans frihet. Hans gudomliga, allomfattande kärlek kommer till uttryck i det försvarslösa barnet i Betlehem och i den ödmjuke tjänaren som tvättar fötterna och som tar på sej alla människors synder för att öppna vägen för oss till himlen, genomlidande de värsta plågor och en hemsk död. I Jesu människoblivande kan vi upptäcka hemligheten med Gud, som är en i tre personer: Fadern, Sonen och den Helige Ande. Denna hemlighet kan man bara få del av på trons väg – tron som får sitt uttryck i kärlek. Först då förstår man Jesu ord: ”den som ser mej, ser Den, som har sänt mej”, Jag och Fadern är ett”.
I Guds födelses hemlighet upptäcker vi också den glädjerika sanningen, att genom att bli en riktig människa, ”förenade Herren Gud sej med varje människa” – sägs i Gaudium et spes. Genom människoblivandets hemlighet ha varje mänsklig varelse en gränslös värdighet som Guds barn och oförytterlig rätt till liv – från befruktningen till den naturliga döden och rätt till samvetsfrihet. Om en människas värdighet och värde bestämmer inte någon samhällsklass, som han eller hon föds i, inte heller någon hudfärg, intelligens eller hälsa, utan bara hans eller hennes mänskliga natur, som är helig, eftersom den identifierar sej med Gud: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Så är varje människa alltid förenad med Jesus, som vill föra honom eller henne genom alla erfarenheter i livet till den eviga lyckan i himlen. Problemet är bara på människans sida, om hon eller han vill detta, och tar på sej det som kan kännas svårt att lev i och med tron dag för dag.
Guds födelses hemlighet visar sej åter och åter på nytt. Jesus Kristus – den förkroppsligade Guden – kommer ständigt till ”sin egendom” och, tyvärr är det sådana som – liksom i Betlehem – inte vill ta emot Honom. Endast i den människa, som tar på sej svårigheterna att leva efter evangeliernas principer, som ber dagligen, som reser sej varje gång hon eller han faller med hjälp av biktens sakrament och tar emot Jesus i Eukaristin ”som sitt dagliga bröd”…. fullbordas dagligen Guds födelses hemlighet, undret att Guds Ord blir kropp. (sta Edyta Stein).
(Källa: f Mieczyslaw Piotrowski TChr.
En dam, som var känd i sin församling i Paris för sitt oförtröttliga arbete bland dem som hade det svårt, kom en dag till sin kyrkoherde med några fotografier, som en fotograf i Toulouse hade tagit. Det var reproduktioner av teckningar i storleken 14,5x20,5 cm och visade den korsfäste Kristus lidande ansikte. Med fotografierna lämnade hon en utförlig beskrivning, som fotografen hade gjort, varifrån ursprungsteckningarna kom.
Historien börjar den 19 mars 1983 – alltså på den helige Josefs dag. En dam, Syssel Cymer, som bode i Marseille var ute i ett ärende. Det regnade. När hon kom att passera den madonnastaty som fanns i en nisch i ett hus på hennes gata, fick hon se ett pappersark som går mitt i gatan i en vattenpöl. Hon blev förvånad när hon fick se en teckning av den lidande korsfäste Kristus på papperet. Teckningen var dessutom inte alls blöt, utan helt oskadad trots att det ösregnade. Däremot var baksidan helt nedsölad av regnet och märken av att bilar hade kört över papperet.
Kvinnan gick genast med teckningen till församlingsherden, som lät en fotograf göra kopior av den. Fotografen gjorde dessutom ett par kopior åt sej själv, lade teckningen i en låda och glömde allt. Han hittade den efter åtta år. När han fick syn på den gjorde han ytterligare ett par kopior och gav en till kyrkoherden i församlingen och en till en god vän. När kyrkoherden fick bilden påminde han fotografen om att han hade fått den här bilden av honom och att det var han som beställt arbetet den gången.
Vännen – Paul Soos - tog sin kopia och satte den bredvid en ikon av Guds moder. Den 6 december 1991 hände så något märkvärdigt. Blodsdroppar i ögonen på bildens Kristus och han kände att bilden avgav en väldoft. När fotografen fick höra om detta beslöt han sej för att finna damen som kommit med bilden till honom. Han fick låna originalet och såg på dess baksida ett namn – Etiennette Gilles. Denna hade dött några år tidigare. I sin undersökning kom han fram till att ursprunget till teckningen fanns i Limpias i Spanien och var ett verk av målaren Pedro de Mena, som levde på sextonhundratalet. Folket på platsen kallade bilden för ”Den döende Kristus”. I början av 1992 gav Paul Soos en reproduktion av bilden till en god vän som satte upp den på en vägg. När vännen bad inför bilden tillsammans med några personer – dagen var 2 februari 1994. Plötsligt syntes blodsdroppar som rann ned för bilden. Dessa syns på fotografiet som togs.
Detta är då fakta. Frågan om dess betydelse måste var och en själv svara på. Reaktionerna är som bekant mycket olika, men för allt fler betyder den en uppmaning till fördjupande av tron genom bön och sakramenten. I kristusbilden finner man samma förkunnelse som kommer från korset. De är övertygade om att bilden är autentisk och att den bringar ett budskap till den moderna människan – som ofta är långt från Gud, ibland inte bryr sej så mycket om Guds kärlek och ser mellan fingrarna med det som har med synden att göra. De som ärar bilderna av Kristus ser dem som ytterligare ett bevis på Hans kärlek och omtanke om mänskligheten.
… En människas storhet beror på dess förmåga att göra val. Men – frihet betyder också ansvar. En dag ställs vi till svars för våra handlingar – sluträkningen – på plussidan det gott vi gjort, på minus det goda vi låtit bli att göra, glömt bort och det onda vi gjort…
Kristusbilden handlar om Guds kärlek utan att säga ett ord. Jesus är Guds ord som talar till oss på olika sätt. Törnekronan, blodet och tårarna talar om den allra värsta orättvisa. Varifrån kommer all misstänksamhet mot Gud? Varifrån kommer tankarna hos en del att han vill lura oss, ta ifrån oss det goda vi fått genom hans löften? Kristusbilden vittnar om det absurda i alla anklagelser och all ängslan. Jesus tycks säga: ”Tror ni mer på satan, som hela tiden försöka förvränga min bild i era hjärtan? Se, och upptäck i mej den gränslösa kärlek som Fadern vill omfatta alla med. Han tar bort all synd från er och gör er lyckliga, då, när ni närmar er Hans kärlek med hela hjärtat”.
(Ur artikel av f A Trojanowski SCh )
Allmänt kan sägas att vi inte vet så mycket om historien – nästan ingenting – därför återger vi en del av den berättelse som fader Mahir Malko höll vid en samling för präster:
De kaldeiska och assyriska folkgrupperna har sina rötter i de kaldeiska och assyriska rikena som fanns redan 3000 år före Kristus i Mesopotamien, dagens Irak. Det som idag är två olika grupper, var till år 1445 en enda kyrka, den mesopotamiska kyrkan och blev känd under namnet den assyriska kyrkan eller den östliga kyrkan. För när den assyriska kyrkan på Cypern blev unierad med Rom under påven Eugen IV (1431-47) antog denna grupp namnet kaldeer, och den mesopotamiska kyrkan delades då i två delar, den gamla östassyriska kyrkan och den kaldeiska kyrkan.
Enligt traditionen är det aposteln Thomas som införde kristendomen i Mesopotamien på sin väg till Indien. Hans lärjunge Mar Addai, som betyder den helige Addai, vigde sitt liv åt att förkunna evangeliet i Mesopotamien mellan åren 35 och 65, då han led martyrdöden. Hans verk fördes vidare av två lärjungar – Mar Aggai och Mar Mari. Kring städerna Salik och Tisfon – som förenades under namnet Al-Mada’en) uppstod en kristen grupp, vilka inordnades under biskoparna och olika stift grundades. Under 200-talet bestod den assyriska kyrkan i Mesopotamien av 20 stift, underordnad Al-Mada’en som huvudsäte.
De östliga kristna kom att tidigt drabbas av förföljelser på grund av två orsaker: den första berodde på konflikten med den zoroastriska religionen. Den andra orsaken, som var den viktigaste, var konflikten mellan det romerska och det persiska riket. När det romerska riket blev kristet, uppfattades de östliga kristna som pro-romerska och därför som fiender till det persiska riket.
I början av 300-talet blomstrade den assyriska kyrkan under Al-Mada’ens biskop Fafa, som inordnade alla kristna i det persiska riket under sin överhöghet. Han fick titeln ”Al-Jasalik” som betyder ungefär generalföreståndare.
Till kyrkomötet i Nicea år 325 skickade Al-Jasalik Mar Chamoun Barsabbay ett sändebud med fullmakt att godkänna allt som blev överenskommet på det heliga konciliet. Patriarken kunde inte resa själv, eftersom han fruktade att bli mördad av perserna. År 341 på Långfredagen led han och några präster martyrdöden, på grund av den persiske kungens förföljelse. Många kristna tvingades då fly till ett otillgängligt berg, Hakari, och till nuvarande Ryssland och Turkiet.
Konflikten kring Nestorius lära ledde till splittring mellan den mesopotamiska eller assyriska kyrkan och den antiokenska kyrkan. Schismen blev permanent genom de två kyrkomötena i Akari år 486 och Babai år 497, då den assyriska kyrkan kom att uppfattas som nestoriansk. I och med denna schism antar Al-Jasalik titeln patriark.
Den östliga kyrkan och Islam
År 634 började araberna erövra området i syfte att sprida Islam. De assyriska kristna blev underställda den nya religionens företrädare. Patriarkens säte flyttades till Bagdad år 775, där kalifen hade sitt centrum. Trots att många assyriska kristna övergick till Islam, särskilt i Jemen, Oman och södra Iran, blomstrade den assyriska kyrkan, och den bedrev missionsverksamhet så långt bort som Indien, Kina och Japan. Framgången berodde på att många assyrier fick framskjutna positioner vid hovet, och stod nära kalifen.
De mongoliska invasionerna under Holakos ledning mot Bagdad år 1258 drabbade assyrierna och muslimerna hårt. Men eftersom många av mongolerna var kristna, så kunde assyrierna snabbt hämta sig och sprida sig ytterligare. Samtida historiker uppskattade antalet nestorianer till 8 miljoner utspridda i 250 stift och 30 ärkestift. I och med Timur Lenks ankomst övergick mongolerna mer och mer till att bli muslimer och den assyriska kyrkan krossades genom att många kyrkor förstördes och många troende mördades. Patriarkatets hela existens var hotad.
Den assyriska kyrkan och Rom
Två försök gjordes att uniera den assyriska kyrkan med Rom, men bägge misslyckades. Det första försöket var under patriarken Seber Jeshua V, i samband med att han tog emot dominikanska missionärer. Det andra försöket var under den mongoliska patriarken Jawalaha III, som skickade munken Barsouma, som härstammade från Kina, till Rom.
Den östliga kyrkan delas upp
För att rädda situationen bestämde patriarken Shamoun IV (1437-77) att ämbetet skulle gå i arv till brorsöner eller till kusiner i släkten. Med tiden kom denna ordning att gälla även för biskoparna. Ordningen avskaffades inte förrän 1973. När patriarken Shamoun VII dog år 1551, efterträddes han av sin brorson som blev Shamoun VIII. En del biskopar motsatte sig detta och valde munken Johanan Solaka till patriark. Detta skedde vid biskopsmötet i Mossul, som även bestämde att man skulle uniera sig med Rom. Då reste den valde patriarken Solaka till Rom och avlade den katolska tron inför påven. Han återvände efter det att påven Julius III hade utnämnt honom till patriark över den kaldeiska kyrkan år 1553. Han fick namnet Johannes. Det var då den kaldeiska kyrkan uppstod. Den blev den första östliga kyrka som officiellt unierades med Rom.
Den nye patriarken Johannes Solaka tog staden Amad – dagens Diar Bakr i Turkiet – till sitt säte. Han vigde fem biskopar och skapade ordning i den unga katolska gruppen. Men den nestorianske patriarken Shamoun VIII förmådde den turkiske prinsen att låta mörda den katolske patriarken år 1555, i syfte att förena de båda kyrkorna. Detta misslyckades dock.
Vid slutet av 1600-talet flyttades patriarkens säte till bergen i Kurdistan. Då gick den kaldeiske patriarken Shamoun XIII tillbaka till nestorianismen och återgick till den östassyriska kyrkan. En motpatriark, som upptogs i den katolska gemenskapen år 1672 valdes i det gamla residenssätet Diar Bakr.Sultanen erkände honom som överhuvud för de kaldeiska kristna. År 1781 avgick patriarken Josef IV, men Rom erkände inte hans brorson som efterträdare. När denne brorson så småningom dog utnämnde påven Pius VIII Moussels biskop till patriark år 1830. Han hette Johannes Hermes. Han flyttade sitt patriarksäte till Moussel. Senare flyttades sätet till Bagdad av patriarken Josef VII, som också var medlem i äldsterådet i Irak, till dess han dog 1958.
Den nutida kaldeiska kyrkan
På 1930-talet drabbades den assyriska kyrkan av splittring i Irak, vilket resulterade i att många assyrier utvandrade till bland annat USA. En del tog sin tillflykt till Syrien och Libanon. Antalet assyrier idag beräknas till 150.000, de flesta – 70.000 bor i Irak, 30.000 i Iran.
Kaldeerna däremot har inte drabbats lika hårt. De beräknas uppgå till 550.000 troende i mellanöstern. De flesta bor i Irak – 450.000 – Iran 30.000, Libanon 10.000, Syrien 15.000. Det finns dessutom ungefär 400.000 kaldeer som lever i andra länder som Egypten, USA, Europa – däribland i Sverige. De sociala, politiska och ekonomiska faktorer, särskilt många attentat mot kyrkor på senare tid, har gjort att antalet kaldeer och assyrier har minskat i de ursprungliga hemländerna och ökat i andra länder.
Den kaldeiska kyrkan i Indien fortsätter att öka. Kyrkan blev självständig från den kaldeiska kyrkan år 1896 och blev knuten direkt till den Heliga Stolen. Nu kallas kyrkan där för den syromalabariska kyrkan och har cirka 3 miljoner medlemmar, som fortfarande firar sina religiösa högtider enligt den kaldeiska liturgin.
Teologi
Den kaldeiska och assyriska kyrkan tror på Treenigheten och erkänner den Nicenska trosbekännelsen. Båda bekänner att Jesus har två naturer, en gudomlig och en mänsklig, men de skiljer sig i det som gäller Marias ställning som Guds Moder. Den assyriska kyrkan säger att hon är moder till Kristi mänskliga natur, men inte är Guds Moder. Men hon är himmelens och jordens drottning. Helgonen vördas och det firas mässor till deras ära.
Den kaldeiska kyrkan i Sverige
Under 1980-talet förändrades den politiska situationen i Irak på grund av kriget mellan Irak och Iran. Då började utvandringen bland annat till Sverige, men i ett begränsat antal. Först efter kriget i Kuwait och med blockaden mot Irak under Saddams regim, började stora antal av irakier, bland dem kaldeer, strömma in i Sverige.
Kaldeerna uppskattas till ca 15.000 utspridda i hela Sverige. Den största gruppen, drygt 2000 troende, bor i Södertälje. Den kaldeiska liturgin firas i Johanneskyrkan i Södertälje – nära St Ansgars kyrka. På söndagarna firas två mässor, en kl 11.00 i Södertälje, kl 14.00 i Mikaelskyrkan i Skärholmen. Den pastorala verksamheten, liksom ungdomsverksamheten, trosundervisning, barnkör och ungdomskör, olika andliga föreningar, bibelstudium o s v sker under veckorna. Många kilometer att tillryggalägga för att nå så många som möjligt – några gånger mötte f Malko instabila grupper, på grund av psykiska, sociala och ekonomiska problem. Med tiden har läget i Södertälje förvärrats eftersom kyrkorummet inte längre kan rymma alla deltagande i de heliga sakramenten, bl a den Heliga Mässan. För att lösa problemet, förvandlades källaren till en sal, där en stor duk satts upp för att kunna följa mässan via teve. Sakristian är prästens kontor. Undervisningen av barn sker i kyrkorummet, eftersom det inte finns särskilda rum för det. Detta har gjort att vi tillsammans med biskop Anders börjat planera bygga en stor kyrka i Södertälje.
Utdrag ur f Mahir Malkos berättelse
Du finner påvens budskap om du klickar här!
Den lettiske prästen fader Kasimir Vilnis, som verkade i flera församlingar i Sverige efter andra världskriget fram till sin död har av Yad Vashem i Israel tilldelats hederstiteln ”rättfärdig bland folken” för att han, med risk för sitt eget liv, räddade judar under andra världskriget. Om detta har vi redan berättat.
Fredagen 26 september överlämnades medalj och diplom till hans anhöriga på det Judiska centrat i Riga i närvaro av kardinal Janis Pujats, Riga och en liten delegation av församlingsbor från Falun.
Vi har redan tidigare läst om hur han många gånger skapade utan att ha ett öre på fickan. Han var också en som aldrig sade nej till en fråga om hjälp. Trots att det ibland kunde kosta på hälsan och ge extra möda. En sådan händelse kom i tankarna. Så här var det:
Ett ungt par förberedde sej för bröllop. Familjen som blev som ställföreträdande mor och far ville att högtiden skulle bli ett tillfälle för hela församlingen att kunna uppleva en mässa på sitt modersmål. Men svenska skulle det också vara. Men, det var inte så lätt eftersom det inte var i storstaden och i början av sextiotalet. Den lilla energiska tanten sökte och sökte – allt verkade svårt – men så kom hon på tanken att ringa till fader Kasimir. Hans språkkunskaper var kända. Visst, sa han. När ska jag komma? Dag och tid gjordes upp, en söndag eftermiddag blev det. Dagen kom, klockan gick ovanligt fort den dagen, och ingen fader Kasimir.. Men, så kom en bil inkörande på gården. Ah, det lyckades.. Fort, men med andakt, in i vardagsrummet för bikt och så över gården till kyrkporten. Vad gjorde man i kyrkan, var det en del ”besökande utifrån” som funderade. Jo, det var ju det enda tillfället till bikt på sitt eget språk och många var det som kände sej manade. Brudparet väntade länge vid porten. Så intonerade organisten och allt sedan ligger inbäddat i minnet så djupt att det ligger osorterat i de grå cellerna, men det kommer väl fram så småningom. Ett finns längst fram i minneskarusellen: ”Jag önskar er många barn!” Väl utanför kyrkan var det nära tumult. Många gratulanter. Så tog bröllopsmåltiden vid. Högtidligt, gott, men var var fader Kasimir? Han? Jo, han hade inte tid att stanna utan satt i sin bil på väg hem igen. Typiskt honom. Hjälpsam, anspråkslös.
När paret sedan ville tacka ordentligt, personligt, och åkte till Eskilstuna, var han naturligtvis inte hemma. Han var säkert ute i något viktigt ärende, ordnandes något som vanligt ”utan ett öre på fickan”. Så flyttade han. Ett litet tack fick han vid kyrkoinvigningen i Falun – i mängden av glada masar och kullor. Men tillfället finns, varje gång Katolska Kyrkogården i Solna besöks. Där – i raden av präster som fallit på sin post, här i Sverige – finns han och vid hans grav kan man be en tacksamhetens bön för honom. Får du som läser det här tillfälle att komma dit, sök upp honom, till höger om det stora korset, och be en bön för honom.
Fader Kasimir – i mycket tacksamt minne bevarad!
Bengt
Tanken på en rörelse för ständig bön för äktenskap och familj föddes den 1 december 1998 på Irland. 31 grupper bestämde sig för att avsätta en dag i månaden för bön. I varje grupp var det någon som åtog sig att be under en av dygnets 24 timmar.
Om initiativet "Ständig bön i Sverige" Klicka här¡
Mer om bönegrupperna, finns här på engelska - på den irländska sidan.Klicka här¡
Om ständig bön i S:ta Anna Vår bönegrupp har ansvaret för den 18:e i varje månad - en person för varje av dygnets 24 timmar. Läs mer om detta! Klicka här¡Tillbaka!
Sidan uppdaterad senast: 2009-02-01, © Bengt Engstedt