Tiden och evigheten av Krille
Jag tänker på dig ofta, nästan hela tiden tänker jag på dig. Jag tänker
på
dig och jag tänker på din familj.
Varje gång blir jag så ledsen att
jag vill
gråta. Jag vill gråta både för min skull och för din.
Det känns
som om jag
tog ditt liv, som om allt var mitt fel. Jag tog ifrån dig allt
du hade, till
och med din kropp tog jag.
Jag vill gråta både för din och
min skull. På
grund av det som hände, på grund av att du dog, har också
en del av mig
dött.
Jag är inte densamma som jag var innan olyckshändelsen
(för det var en
olyckshändelse, jag svär!). Jag känner mig... skyldig.
Jag vet att ingen
anklagar mig för något. Ingen. Inte din familj, inte
min familj, inte någon
av våra gemensamma kompisar eller någon annan.
Men
de hjälper inte. Inga ord
eller försäkringar hjälper under de många, långa,
mörka sömnlösa nätterna.
Jag kan inte sluta tänka på dig.
Jag vill minnas
den kompis jag lekte med
under våra barndomssomrar. Jag vill minnas dig
skrattande och glad vid vårt
hemliga träd nere vid vattnet.
Kommer du ihåg
vårt träd? Vi klättrade upp i
det och dök ner i det kalla vattnet. Du dök
alltid mycket bättre än jag, men
det gjorde inget. Vi hade ju sommarlov.
Inga plikter och inga krav. Allt
kändes så långt borta, framtiden kändes
så långt borta. Du hann aldrig i
kapp din framtid, du kom aldrig längre
än till den där korsningen. Jag
undrar ofta vem av oss som har det bäst,
du eller jag. Det BORDE ju vara
jag. Jag har min framtid här och nu.
Jag
skulle kunna förändra världen om
jag bara orkade, men ändå... Du.
Du ligger
nånstans, mjukt inbäddad i
evigheten. Jag vet inte om du kan se mig, sånt
är kanske inte så viktigt för
dig längre.
Jag brukar tänka på dig som en
ande eller en kraft. Nu är du en
del av allt. I somras satt jag under vårt
träd, nere vid vattnet.
Jag tror
jag tänkte på dig, och plötsligt kunde
jag urskilja ditt ansikte i vågorna.
Som om du ville ge mig ett tecken
på att du fortfarande finns.
Jag försökte
fånga dig med blicken, för du
såg så levande ut i vattnet. Full av liv...
Inte som på korten jag har på
dig hemma. Men så fort jag försökte gripa tag
om dig med blicken var du
försvunnen. Jag tror du dök.
Du log mot mig, sedan
dök du ner i havets
hemliga dunkel. Jag försökte hålla tillbaka dig, men det
gick inte.
Du
ville inte eller kunde inte. Sedan dess har jag bara sett dig
en enda gång.
Jag tror du vet var.
Det var på stigen upp till skolan. Minns
du det?
Det
var snart sommarlov och jag hade bråttom eftersom jag som
vanligt försovit
mig. Jag antar att jag inte såg mig för riktigt, för
plötsligt snubblade
jag på en tjock rot. Det var inte konstigt att jag föll,
du vet ju själv
hur stigen ser ut.
Trädrötterna sticker upp en decimeter
ovanför jorden
och kantiga stora stenar ligger överallt också.
Det är inte
lätt att gå
på den stigen om man inte är van. Jag kände att ena knät slog
emot en av
de där kantiga stenarna när jag föll.
Men det gjorde inte ont,
det kändes
inte alls. Och när jag tittade upp så var du där alldeles bredvid
mig.
Inte som människa förstås, men som ett träd. För vanliga dödliga skulle
det säkert låta konstigt. Men du och jag vet.
Du hade ett träds skepnad, men
jag kunde se konturerna av din mänskliga kropp precis på barken.
Jag stirrade förundrat på dig och tänkte att det var konstigt att du fortfarande kom ihåg mig och brydde dig tillräckligt mycket om mig för att bara komma sådär, och rädda mig från att stöta knät i stenen.
Men jag blev ju glad och
tacksam. Du tyckte inte att jag var skyldig till din död fast det var jag som lockade ut dig på vägen.
Jag var fortfarande värd något i dina ögon. Som
om du kunde läsa mina tankar började du långsamt svaja fram och tillbaka, trots att det var helt vindstilla.
Jag tyckte att dina grenar vinkade åt
mig, och försiktigt vinkade jag tillbaka. Då försvann konturerna av din kropp från barken och trädet blev ett vanligt träd.
Lika stilla som de andra. Du hade sett till så att jag inte skadade mitt knä, och du hade vinkat åt mig. Då visste jag det.
Då visste jag det plötsligt. Du hade kommit tillbaka bara för att ta farväl.
Det farväl vi aldrig hann ta vid
korsningen.