Tiden och evigheten av Krille



Jag tänker på dig ofta, nästan hela tiden tänker jag på dig. Jag tänker på dig och jag tänker på din familj.
Varje gång blir jag så ledsen att jag vill gråta. Jag vill gråta både för min skull och för din.
Det känns som om jag tog ditt liv, som om allt var mitt fel. Jag tog ifrån dig allt du hade, till och med din kropp tog jag.
Jag vill gråta både för din och min skull. På grund av det som hände, på grund av att du dog, har också en del av mig dött.
Jag är inte densamma som jag var innan olyckshändelsen (för det var en olyckshändelse, jag svär!). Jag känner mig... skyldig.
Jag vet att ingen anklagar mig för något. Ingen. Inte din familj, inte min familj, inte någon av våra gemensamma kompisar eller någon annan.
Men de hjälper inte. Inga ord eller försäkringar hjälper under de många, långa, mörka sömnlösa nätterna. Jag kan inte sluta tänka på dig.
Jag vill minnas den kompis jag lekte med under våra barndomssomrar. Jag vill minnas dig skrattande och glad vid vårt hemliga träd nere vid vattnet.
Kommer du ihåg vårt träd? Vi klättrade upp i det och dök ner i det kalla vattnet. Du dök alltid mycket bättre än jag, men det gjorde inget. Vi hade ju sommarlov.
Inga plikter och inga krav. Allt kändes så långt borta, framtiden kändes så långt borta. Du hann aldrig i kapp din framtid, du kom aldrig längre än till den där korsningen. Jag undrar ofta vem av oss som har det bäst, du eller jag. Det BORDE ju vara jag. Jag har min framtid här och nu.
Jag skulle kunna förändra världen om jag bara orkade, men ändå... Du.
Du ligger nånstans, mjukt inbäddad i evigheten. Jag vet inte om du kan se mig, sånt är kanske inte så viktigt för dig längre.
Jag brukar tänka på dig som en ande eller en kraft. Nu är du en del av allt. I somras satt jag under vårt träd, nere vid vattnet.
Jag tror jag tänkte på dig, och plötsligt kunde jag urskilja ditt ansikte i vågorna. Som om du ville ge mig ett tecken på att du fortfarande finns.
Jag försökte fånga dig med blicken, för du såg så levande ut i vattnet. Full av liv...
Inte som på korten jag har på dig hemma. Men så fort jag försökte gripa tag om dig med blicken var du försvunnen. Jag tror du dök.
Du log mot mig, sedan dök du ner i havets hemliga dunkel. Jag försökte hålla tillbaka dig, men det gick inte.
Du ville inte eller kunde inte. Sedan dess har jag bara sett dig en enda gång. Jag tror du vet var.
Det var på stigen upp till skolan. Minns du det?
Det var snart sommarlov och jag hade bråttom eftersom jag som vanligt försovit mig. Jag antar att jag inte såg mig för riktigt, för plötsligt snubblade jag på en tjock rot. Det var inte konstigt att jag föll, du vet ju själv hur stigen ser ut.
Trädrötterna sticker upp en decimeter ovanför jorden och kantiga stora stenar ligger överallt också.
Det är inte lätt att gå på den stigen om man inte är van. Jag kände att ena knät slog emot en av de där kantiga stenarna när jag föll.
Men det gjorde inte ont, det kändes inte alls. Och när jag tittade upp så var du där alldeles bredvid mig.
Inte som människa förstås, men som ett träd. För vanliga dödliga skulle det säkert låta konstigt. Men du och jag vet.
Du hade ett träds skepnad, men jag kunde se konturerna av din mänskliga kropp precis på barken.
Jag stirrade förundrat på dig och tänkte att det var konstigt att du fortfarande kom ihåg mig och brydde dig tillräckligt mycket om mig för att bara komma sådär, och rädda mig från att stöta knät i stenen.
Men jag blev ju glad och tacksam. Du tyckte inte att jag var skyldig till din död fast det var jag som lockade ut dig på vägen.
Jag var fortfarande värd något i dina ögon. Som om du kunde läsa mina tankar började du långsamt svaja fram och tillbaka, trots att det var helt vindstilla.
Jag tyckte att dina grenar vinkade åt mig, och försiktigt vinkade jag tillbaka. Då försvann konturerna av din kropp från barken och trädet blev ett vanligt träd.
Lika stilla som de andra. Du hade sett till så att jag inte skadade mitt knä, och du hade vinkat åt mig. Då visste jag det.
Då visste jag det plötsligt. Du hade kommit tillbaka bara för att ta farväl.
Det farväl vi aldrig hann ta vid korsningen.