Stig Larsson intervjuad av Kinesis

Bilden: Stagnelius

"Man kan redan på ett fotografi eller handstilen se om en författare är bra eller dålig." (Stig Larsson)

Vi kommer till Lilla Essingen i skymningen med buss nr 1 från Fridhemsplan. Här bor författaren och filmregissören Stig Larsson, som vi ska intervjua till en artikel i Kinesis. I hans brevlåda sitter en lapp med påskriften: ”Jag är på Brigges Bar & kök i intilligande port.”

När vi kommer sitter han mycket riktigt där lutad över tidskriften Divan med en stor stark framför sig. Vi känner genast igen honom på den vildvuxna kalufsen. En servitris morsar hurtigt på oss och Stig tar emot oss med en fast handskakning. Om djärv beslutsamhet, vådan av att planera en dikt och kvalitet i tänkande och handlande skulle vårt samtal handla.

Stig Larsson har en notorisk förmåga att dramatisera sig själv, helst med provokativa förtecken. Sin provokativa utstrålning har han behållit genom åren. Han skiner upp när vi frågar om konstgruppen Va som han var aktiv i som 17-åring i Umeå:

- Det var jag, Åke Sandgren, Tomas Olsson och Jackie Södergren. Tomas Olsson gjorde hyperrealistiska målningar, han var enormt tekniskt skicklig, på helt meningslösa objekt: tvättställ, väggkontakter. Vi hade också rutten mat och ett oxhjärta som hängde utanför så det blev en oxstank ute på hela gatan. Allting var äkta. Jag hade byggt upp allting själv, olika interiörer. Ingen gjorde nånting i Umeå, du kan tänka dej Umeå då. Dom trodde det var miljöförstörelse, att det var bara skräp.

Stig lutar sig bakåt och skrattar för full hals.

- Såna fullständiga idioter. Vi var ju så provokativa, vi var långhåriga, så hade vi samtidigt platåskor och det var ju bara såna där glamourtyper som hade det och ja, så vi. Vi hade fått tag på en stor lokal som var gratis, i Tullkammaren, och så lagt till bakgrundsmusik, sån där femtitalsjazz, vi hade tänkt det skulle va’ som på ett amerikanskt galleri i Paris, ett enormt galleri. Och så hade vi lagt ut såna där franska, amerikanska tidskrifter plus – Penthouse Playboy.

Stig skrattar illmarigt och plirar i manligt samförstånd.

- DÅ kommer tjejer som går på såna där konstskolor… och dom blir ju RASANDE. Vi e’ ju bara sextonsjutton år va. Å VA’ E’ DET HÄR FÖR NÅNTING och då kör vi den här dumstilen – vaddå hon har ju snygga bröst, har du sett: det där är ju vackert, är inte det konst? Dom sa: ni vet ingenting bla bla bla bla bla, och då sa vi bara Du förstår inte att kvinnornas frigörelse måste vara genom arbetarklassen. Vi var ju samtidigt maoister, vi hade dragit fram en massa material om Indokinas industri. Dom var helt förvirrade! Det var hemskt roligt.

Många läsare upplever dina pjäser, böcker och filmer som amoraliska. Skulle du vilja kommentera det?

- Det är helt absurt, eftersom jag är ENORMT moralisk och väldigt intresserad av moral. Jag är verkligen emot moralupplösning.

Men V.D:n i pjäsen med samma namn som är en av dina mer kända, är en demonisk figur, som hamnat mellan två stolar, han är både Djävul och Gud i ett. Finns det överhuvudtaget något moraliskt centrum där?

- Mm, men jag säger ju inte att det som sker i mina pjäser är eftersträvansvärt på nåt vis. Det är snarare så att jag visar, det är ju som att anklaga Shakespeare för Hamlets agerande, det kan man ju inte göra, eller anklaga Strindberg för fröken Julie, det kan man ju inte, det är absurt.

Stig Larsson har alltid dragit en skarp gräns mellan fiktion och verklighet:

- Det börjar med Natta de mina. Då skriver jag om saker som har hänt. När jag skriver att nånting har hänt, och säger det, då har det också hänt. Jag håller väldigt skarpt på den där skillnaden.

För honom kan någonting skändligt, som en våldtäkt eller obscent våld, äga ett estetiskt värde. Han har däremot varit noggrann med att inte utlämna människor i sin närhet, inte ens ett igenkännligt klädesplagg fick förekomma i den tidigare produktionen.

- Jag tycker det är väldigt enkelt. Man måste separera det här, människor kan göra väldigt onda saker utan att fördenskull förlora sin personlighet, dom kan ju fortsätta vara väldigt underhållande till exempel, och låt säga att den här Jackie Arklöv, han kanske är en väldigt bra historieberättare. Han blir ju inte sämre historieberättare för att han gjorde det han gjorde.

Men även estetiken är någonting självklart, dock skiljd från etiken. Man kan redan på ett fotografi eller handstilen se om en författare är bra eller dålig. Återigen är synsinnets intryck avgörande. Stig Larsson berättar:

- Jag kommer ihåg när jag var femton, sexton år och så tittade jag på Ivans barndom, det var första gången som en film av Tarkovskij visades utanför Sovjet, 1970, kanske –71. Pappa jobbade som gruvarbetare, men sen så började han sälja leksaker och han som var hans chef då, Charlie Danneman hette han, var inte alls intresserad av kultur, men han var intelligent. Han gick bara och tog en grogg ibland. Han hade alla spelhallar i Norrland och travhästar, inte gangster men mer åt det hållet. Han passerade med en drink genom tv-rummet hos oss och bara kasta en blick på den där filmen, Ivans barndom, och så titta han på den, så säjer han såhär: ’såna där filmer dom kommer betyda mycket för filmkonsten dom närmaste tio åren.’ Det tycker jag är ett sånt typiskt exempel på att alla har egentligen omdöme, du behöver inte vara precis insatt i ett ämne, för är du någorlunda intelligent så ser du om det är bra eller dåligt.

Kvalitet är något så påtagligt enligt Stig att han tror det blir möjligt att mäta och väga den i framtiden; en text har vikt som funnes där en ansamling av gravitoner. En biologisk sådan apparat tillskriver han Horace Engdahl:

- Autisterna, 1979, var det första jag gav ut. Jag skrev halva boken, fylldE två collegie-block, och så visade jag det för Horace och han sa: ’det här är ju bra, skriv dubbelt så mycket så blir det en roman’; ’Men det är ju ingen handling sa jag’; ’Nämen det behöver det inte vara där’; ’jaha, sa jag, så skrev jag dubbelt så mycket och visade: ’ett kapitel till’, så skrev jag. Kritikerna fattade ingenting, men sen så kom den ut på jag vet inte HUR många språk, även vietnamesiska.

Både kritiker och vanliga läsare blinkar förvånat åt dina boktitlar: Wokas lax?, det låter som ett utländskt språk, lite som latin; och Likar, jag tänkte på jäm-likar, Natta de mina låter med en viss intonation italienskt.

- Jag eftersträvade titlar på den tiden som skulle låta allt annat än svenska.

Stig berättar att komparativ lingvistik är en hobby för honom. Han räknar kunnigt upp alla språkfamiljer och säger:

- Nå, det finns alltså fem eller sex familjer men alla är ju också besläktade, det utgår man ifrån. Det första ordet man upptäckte var dick, eller pick, för ’ett’ eller pekfinger, som återfinns i alla språk. Att mär på indo-europeiska språk skulle vara en auktoritet är fel, det är garanterat märt med ett ’t’ efter det där r:et: mord på svenska, mortem på latin, murder på engelska, matar på spanska. Jag är den förste i världen som upptäckt det.

Är ordlekarna i dina dikter inspirerade av den här hobbyn?

- Ja, just det, ofta omedvetet, men ofta är jag mycket inspirerad av den.

Finns det någon tanke bakom titlarna Autisterna, Minuterna före blicken osv? Även dom låter ovanliga.

- Jag fick bara en ingivelse. Minuterna före blicken kom jag på när jag jobbade i en koloniträgård söder om söder, jag bara stod och glodde och så kom jag på den. Det var en bra titel. Autisterna kom jag på när jag sprang nerför en vulkan på Island. AUTISTERNA! Det är en bra titel! Så var det, jag skrev bara ner vad som föll mej in, alla dikterna i Deras ordning är skrivna på ett ögonblick, på bussen, på posten. Om det var nåt som kom PANG som jag tyckte var bra.

Jag läste dateringarna i en verkförteckning. Ibland så tar det ju månader för en dikt att fullbordas. Vad bearbetar du under den tiden?

- Det kan vara såna småsaker som komman, ibland flyttar jag ett skiljetecken tre millimeter.

Han berättar att man ska kunna ta med sig hans böcker till en öde ö och ständigt upptäcka nya kvaliteter. Han avslöjar att bokstäverna ”K” och ”R” i Wokas lax? I början av boken snuddar vid varandra, men separeras i slutet av boken i namnet Kristus. Även i sina filmmanus skriver han ut pausernas längd och satsernas längd. Han vet att frasering och interpunktion, trots att de inte syns, på samma sätt som etiken och estetiken är något som syns eller märks genom sin närvaro på samma sätt som varje enskilt löv i ett lövverk bidrar till helheten utan att synas. Det är grundvalarna för den konstnärliga helheten. Men han betonar ändå vikten av det spontana skapandet:

- Man ska inte ha en massa idéer, man ska skriva det man själv tycker är roligt. Dom flesta skriver för att dom vill att det ska bli litteratur och då blir det ju inte litteratur. Dom är förberedda. Tänk inte att du ska behöva förstå, för förstår du är det ju kanske int’ så bra. Det är liksom som om du skulle förbereda dej för att förföra en tjej, hur ska du göra då?

Nu på senare tid, från och med Natta de mina, skriver du bara om saker som har hänt. Varför har du övergett fiktionen?

- Du är ungefär som en tratt och så kommer det in en annan kraft och du skapar utan att vara medveten om det. Det är som ett krig i din egen själ, du vill inte tänka det du tänker och därför förtränger du det du tänker och då uppstår ett slags energi, ungefär som att du gnider två saker mot varandra, så det blir varmt. På samma sätt blir det med elektriciteten i litteratur. Det är inbördeskrig i din egen själ. Men å andra sidan, om du låter det där inbördeskriget pågå tillräckligt länge, så då gör du slut på din själ. Du har liksom en begränsad mängd. Det är ungefär som att man har en begränsad mängd sperma i sitt liv.

I texten Hur det som är sant är sant på ett annat sätt i konst i boken Helhjärtad tanke skriver du: ”Alla kvaliteter ska man utgå ifrån som påtagliga, lite grand som värme: de ligger i öppen dager. Och det är på det, den värmen, inte på någon viss lärdom det kommer an” Det var alltså den här värmen som Charlie Danneman upptäckte i filmen Ivans banrdom. Är det så den uppstår?

- JA, det partiet i Helhjärtad tanke är fruktansvärt starkt. Det starkaste i hela min produktion. Jag arbetade ju med det utan att veta vad som ska bli av det, kanske tre månader på heltid. Men det är farligt, som att bränna hjärnceller, själen förtärs av det. Jag måste erkänna att jag använder mig av ett slags kraft fortfarande. Men jag gör det i en mycket mer begränsad utsträckning än tidigare.

Vilka författare anser du vara bra?

- Dom bästa som lever idag är Nikanor Teratologen, Magnus Dahlström och Jörgen Gassilewski. Alla tre håller på med våld i någon form. Jag kan inte förstå Teratologens förtjusning i att plåga unga pojkar. Men jag ser, kan konstatera att han skriver väldigt bra.

Ja, här framgår ju tydligt din distinktion mellan etik och estetik. - Wittgenstein är en av dom äldre filosofer från nittonhundratalet som har haft betydelse för mej, han och Foucault.

På 1970 och –80-talen presenterade Stig Larsson tillsammans med bland andra Horace Engdahl moderna franska tänkare i tidskriften Kris, som Jaques Derrida, Michel Foucault och Roland Barthes, de s k dekonstruktivisterna. Det avgörande för Larsson var deras tes att vi talas av språket och inte tvärtom. Det har påverkat hans inställning till skillnaden mellan fiktion och verklighet, att man inte får överbetona det förfataren säger på bekostnad av det han skriver. Han är bara ett redskap, eller ”tratt” för språket och den kraft som inryms där. Wittgenstein har nog betytt mer som person än som tänkare. Wittgenstein säger t.ex. att estetik och etik är samma sak, vilket Stig Larsson definitivt inte skriver under på.

- Jag kan verkligen rekommendera Den okände dagboken av Wittgenstein, med dagboksanteckningar från Norge, från trettitalet. Den är nyutkommen på norska och tyska. Han beskriver där svårigheterna i England, rent socialt. Han kan inte tolka deras stil. Han vet inte om dom tycker om honom eller om dom inte tycker om honom. För dom är ju så artiga engelsmännen, man vet aldrig var man har dom. Till slut så konfronterade han kollegan Frank Ramsay och sa: ’Jag måste fråga er, tycker ni väldigt illa om mig?’ Han erkände inte på en gång, han ville ha betänketid innan han svarade. Jag har alltid varit hundraprocentigt uppriktig, så mej vet man var man har.

Stig Larsson menar att en regissör måste vara på samma sätt direkt i sin relation till skådespelarna. Han måste ha ett absolut omdöme. Om en regissör säger till skådespelaren: jag tror du ska komma in från vänster, så gör skådespelaren som han vill. Man måste säga: Du ska komma in från vänster om man vill bli åtlydd.

- Men att Wittgenstein skulle ha varit homosexuell, det tror jag inte ett dugg. Däremot så tror jag att alla som är betydelsefulla och som har gjort någonting bra, dom får epitetet homosexuella.

Vilka fler finns det som har fått det epitetet?

- Proust. Man kallar Proust homosexuell. Och man säger att Stagnelius var så ful att han skulle aldrig kunna ha haft några kvinnor. Men om man läser hans dikter, skulle han ha kunnat skriva så där om han inte varit med kvinnor? Nej knappast. Och tänk på att hans kompisar snodde hans dikter efteråt och gav ut dom i sitt eget namn, det var dom som spred ut det här ryktet. Samma sak hände med Strindberg, och Almquist blev anklagad för mord! Ja, vad kommer hända med mig? Det gäller dom som är schyssta, då får dom det som straff när dom är döda. Man var avundsjuk på dom. Om man läser dom texter som Wittgenstein skriver i Den okände dagboken, ser man tvärtom att han var heterosexuell. Men han ville inte lämna ut kvinnorna som han träffade. Och dom som skriver biografier har väldigt ofta ett horn i sidan till den som dom skriver om.

Stig Larssons starka sanningslidelse, både vad gäller etik och estetik, ligger till grund för hans avsky för avundsjuka. Om någon är bättre än man själv, så ska man lära sig av den personen. Han anför exemplet Horace Engdahl, som både är matematiker och humanist, en inkarnation av renässansidealet. Han var hatad i akademiska kretsar för sin stora överlägsenhet. Stig, som inte hade läst särskilt mycket, bad honom göra en lista på litteratur och bekantade sig därigenom med hela den västerländska litteraturhistorien. Det var det bästa universitetet! Även om det till synes saknas moral i Larssons författarskap, så finns det en sensmoral i hans liv: var öppen och sann, så kommer kunskap och inspiration liksom av sig själva. Stig Larsson dricker upp sin öl i ett svep och säger:

- Nej, nu ska jag träffa Horace om fem minuter. Betalar hela notan, inklusive vårt kaffe, och går.

Stefan Lindberg och Sebastian Ljunggren Wiberg

© Kinesis

Ladda ner eller öppna en snyggare, utskriftsvänlig version av intervjun!
Tillbaka till första sidan av Loke nr 1, 2003

Email: sebbewebbe@yahoo.se