|
Sagan om de glömda länderna - del 2 Kort resumè: Johan är prins i Lothirien. Eftersom hans far är död borde han ha blivit kung. Men onda ränksmidare har tagit makten över landet Lothirien och tvingat honom i landsflykt. Hans syster, den unge prinsessan Amanda ska giftas bort med grannlandet Altes kejsar Taramin. En snart sextioårig gubbe. Intrigerna är många. Johan har fått både vänner och fiender. Han känner att det enda som verkligen betyder något är att rädda prinsessan Amanda, och på något sätt återta det som är hans. 28. J Johan och Galahan nådde följande kväll en större by. De red fram till värdhuset, och såg en man med ett förkläde rulla in en tunna med öl, och svetten på hans panna blänkte i solen. När han öppnade porten strömmade musik och högljudda röster ut. Johan och Galahan steg av hästarna, och gick in i värdshuset. En unken lukt av öl, enris och mat slog emot dem. En kvinna med ett ansikte rund som en måne vaggade mellan borden och serverade värdshusgästerna. I baren stod ölstop och skummade över. Gästerna var en blandat klientel av krämare, några väpnare och bönder, som hade nästan ockuperat varje bord. De tog ingen notis att Johan och Galahan hade kommit in. Johan och Galahan gick till det enda lediga bordet och satte sig ner. Johan tittade sig omkring för att se om han kände igen någon, men det fanns bara obekanta ansikten. En av väpnarna vid baren tittade dock ingående på honom innan han blev avbruten av sin kamrat, som gapskrattande dunkade honom i ryggen. Johan hade berättat för Galahan om sitt beslut att färdas till Alte för att rädda sin syster Amanda. Galahan sade att han skulle följa med efter sitt oförättade ärende i Lansgar. "Kung Ansgar får vänta", tänkte han. Han tyckte att allt blev så komplicerat med bl a intriger med Magdala. Det här målet var i alla fall solklart: att rädda någons syster. - Vi måste hitta någonstans att övernatta, och varför inte här?, sade han och pekade teatraliskt med handflatan mot övervåningen. Johan nickade och log, och Galahan reste sig upp och gick fram till skänkdisken. Värdshusvärden skakade på huvudet på hans fråga, så att de axellånga feta hårtestarna vispade fram och tillbaka. - Det är en stor gycklardag imorgon, och allehanda krämare och bettlare från både norr och söder har marknad! Det är klirr i pungen!!, sade han med ett brett inställsamt leende på läpparna. Även de två gluggarna i hans övre tandrad tycktes vilja bli fyllda med guld. - Finns det inget annat ställe? - Jo, bonden Elver och hans hustru har plats nu sedan deras barn blev vuxna och flyttade hemifrån! De bor i utkanten av byn. Den går inte att missa! På tacknocken hänger Taramins vindflöjel! Han har varit krigare i hans här, och ärvde gården av sin far. Den gubben var en riktig… - Jaja! Vi beger oss väl dit då. Galahan berättade för Johan om vart de kunde övernatta, och nämnde om bondens sympatier till Kejsar Taramin. Johan nickade sakta, och förstod att han måste vara försiktig med sina uttalande om kejsaren. De lämnade värdshuset och red mot bonden Elvers gård. På torget var fortfarande marknaden öppen, och det hade spänts upp skynken för att skydda frukter och kött. Flådda kycklingar hade grillats på spett, för att säljas som tilltugg till de hungrande marknadsbesökarna. Det osade av nybakat bröd, och marknadsgycklare gjorde volter, spelade musik och gjorde balanskonster. Johan köpte 3 grillade kycklingar och bröd. - Vi kanske måste muta för att få övernattning, sade han. De kom fram till bondgården, och Taramins vimpel fladdrade på taknocken. I ladugården råmade kor, och några höns pickade på marken. En tupp spatserade stolt i sitt harem, och gol ett välkomnande till Johan och Galahan. De såg en gumma sänka ner vattenhinken i en brunn och veven gnisslade, och red fram till henne. - God kväll Mor!, sade Galahan. - Go…god kväll, svarade gumman och plirade med ögonen mot dem. Vad förskaffar mig den äran av ert besök? - Vi söker huslye över natten, svarade Johan. De hade fullsatt på värdshuset och värdshusvärden rekommenderade att rida till er. Gumman drog upp vattenhinken, ställde ner den på marken, och tog ett djupt andetag så att det väste i hennes lungor. - Jojo, det ska väl gå bra. Var kommer ni ifrån? - Jag heter Galahan och kommer från Fiordinheim, och min kamrat Johan är från Alte. - Jag heter Tormina och gubben min heter Elver, sade hon. Följ med in, vetja! Hästarna kan ni ställa in i ladugården. Efter det att Galahan och Johan gjort som hon hade sagt, bar Galahan vattenhinken åt henne och de gick mot stugan. När hon öppnade ytterdörren möttes de av en unken värme. Veden i spisen sprakade och på spisen stod en gryta och puttrade, och vid ett bord satt Elver och sörplade i sig gröt med en träsked. I ett hörn lekte tre barn, och den yngsta av dem stirrade storögt på Johan och Galahan när de steg över tröskeln. Hon hade tummen i munnen och en docka tryckt mot sin famn, och stod så att de smutsiga tårna pekade mot varandra. - Det är barnbarnen, förklarade gumman och gick fram till spisen. Hon berättade för Elver om främlingarnas behov av huslye. Galahan ställde ner vattenhinken intill spisen, och presenterade sig och Johan för Elver. Han tittade inte på dem, utan stirrade på väggen. Det var om han sökte efter ord i den, men han hittade inga så han grymtade, och gestikulerade att de skulle slå sig ner. Han fortsatte att sörpla, och tittade upprepade gånger på dem. Han hittade tydligen vad han skulle säga i deras ögon: - Vart är ni på väg? - Vi är på väg till Alte för att…ansluta oss till kung Taramins här. Elver slutade upp att sörpla, och gav dem ett brett leende: - Då ska ni ha huslye! Johan gav bröden och de grillade kycklingarna till Tormina, och hon tackade honom hjärtligt. Hon ställde en stor gryta på spisen och kastade i en klick ister. Hon hackade lök, vitlök och lade ner dem tillsammans med lite rotsaker och timjan, och brynte dem i grytan. Sedan hällde hon i vattnet och lade i kycklingarna. Efter den stadiga kvällsmålet gjorde Tormina ordning sängplatser för Johan och Galahan, och Elver berättade om sin tid i kung Taramins här ända in på sena natten. När Johan och Galahan morgonen efter skulle betala för övernattningen skakade Elver på huvudet: - Kommer inte på frågan att ni ska betala! Elver såg dem bege sig av, och vände sig till sin hustru och utbrast: - Det där är rejäla karlar det, gumman min! [Göran Selin - 2001-09-18] 29.
[2001-10-09 Mikado]
30. U tanför fönstret tågade Altes tunga infanteri förbi. Det var kejsar Taramins militärparad inför sitt bröllop. Johan kände ett sting i magtrakten, och det dova ljudet av hundratals stövlar av järn dundrade rytmiskt mot stenläggningen. Han inbillade sig att marken vibrerade. Utanför fönstret anade han rad efter rad med män i blanksvarta rustningar välla fram. De påminde honom om bepansrade ödlor. Spjuten var sex, sju steg långa. Han försökte tänkte ut ett sätt för hans hemlands rytteri att slåss mot dessa soldater, men han kunde inte tänka sig att riddarna skulle kunna tränga igenom denna mur av spjut. Längre bak kom sedan män med armborst, och så de talrika bågskyttarna. De var utrustade med de nya långbågarna, och armborsten var av en typ som var större än han tidigare sett. Johan suckade djupt. Inombords såg han redan sitt hemlands riddare fällas av svärmar med pilar. De få som klarade sig spetsades av spjuten. Hans fars gamle magiker hade haft rätt. Lothirien hade förfallit, medan det gamla Alte växt sig starkare. I timtal hade soldaterna marscherat förbi som en demonstration av Kejsarens nyvunna militära styrka. Varifrån fick han sina resurser? Var det de nya erövringarna i norr, eller oheliga pengar från fursten på andra sidan bergen? Tyst och spänt stirrade Johan ned i tallriken med soppa, medan Galahan skämtade och glammade med en resande från Anasia. En grov mansröst från bordet bakom dem mässade. - Lothiriernas svartkonstnärer kommer att utrotas. Detta är ett korståg mot hedendomen i södern. - Är du säker på att det blir krig igen? Frågade en svag, sluddrande röst. - Absolut. Brudens följe blev överfallet av omänniskor. Lothirierna föder upp dessa yngel. Alte måste gå in och rensa bort de som utövar magi och hedendom. Det är dags att bränna alla häxor och trollkarlar innan det är försent. Anfall i självförsvar kallar jag det. För resten gör Lothirierna knappast motstånd. Talmannen Cenon styr nu, och de säger att han är Taramins vän. Lothirien kommer att öppna portarna och än en gång bli vår provins. - Så att ni kan göra det fattigt som Alte, sade en röst. Johan insåg att det var han själv som talat när ljudet av en stol som vältes hördes i baren. - Vad sade du? Frågade den grova rösten darrande av ursinne. Johan såg sig över axeln. Mannen som talat, hade rest sig upp, och han höll handen på svärdshjaltet. Ögonen blixtrade av vrede. Mannen var tvungen att böja sig för att inte slå huvudet i taket. Hans knytnävar var stora som ett normalt manshuvud. Omkring dem tystnade besökarna och deras misstänksamma blickar vändes mot Johan. Galahan reste sig med ett spänt leende på läpparna. - Jag ber om ursäkt för min unge vän. Han har ett märkligt skämtlynne. Vi ska genast gå om ni störs av vårt sällskap. - Skämt? Kallar du sådant skämt? Vi vet nog att Alte är fattigt, men det beror på att Lothirien stal våra gruvor i söder under Astonkrigen. Lothirierna vältrar sig i lyx och överflöd, men allt detta har de stulit från Alte. De är rövare och banditer. Den svarta fursten håller sin hand över dem. Men snart kommer hämnden. Kejsar Taramin har gift sig till kronan över Lothirien. Nu ska krypen bara erkänna hans överhöghet. Lothirierna får finna sig i att deras stulna rikedomar förs hit. Johan kände hur det bultade i huvudet. En röd dimma sänkte sig för hans blick. - Ännu har Taramin inte gift sig, och eftersom Amanda inte är drottning har Taramin ingen rätt till kronan. Inte när den rättmätige kungen fortfarande lever. Ni från Alte är obildade barbarer som bara dyrkar svärdets makt. Men vi rider ner er lika lätt som lien slår vetet. Er fete gamla monark ser ut som en gris, och den här staden liknar en soptipp. - De orden ska stå på din gravsten, svarade mannen. [2001-10-09 Robert Andersson] 31. D Den första knytnäven kändes som en hästspark i ansiktet. Smärtan var så överväldigande att Johan knappt kände den. Det enda han hann reflektera över var att det kändes som att hans näsa hade knäckts, innan den andra knytnäven kom och slog honom till golvet. Allt var dimmigt av smärta, och avlägset tyckte han sig höra ljudet av stål som drogs ur en skida, och Galahans röst som uppmanade "nu räcker det". Han kravlade sig upp i sittande position och lyckades fokusera synen. Han önskade att han inte gjort det. Värdshuset var fyllda av långa, välväxta, blonda alteser, och alla tittade de på honom och Galahan som befann sig i en hastigt växande cirkel. Jätten hade tagit ett steg tillbaka från spetsen av Galahans svärd, men svärdet var en klen tröst med tanke på de allmänna omständigheterna. Flera av männen i rummet hade redan dragit egna vapen, Galahan skulle aldrig klara en strid mot dem allihopa. Han undrade vad i helvete som hade försatt dem i den här situationen. "Han är inte så kaxig nu, sydlänningen" mullrade jätten. Då mindes Johan. Han kom på fötter, vacklade till, och sedan drog han till sig svärdet ur Galahans hand och svepte det genom luften i huvudhöjd på jätten. I en sekund stod jätten kvar på sin plats, och sedan föll han ned på knä och dunsade ned med huvudet i trägolvet. Huvudet föll av halsen med en duns och rullade iväg några fot. Johan stirrade på huvudet mellan sina fötter, på svärdet i hans hand, på huvudet igen. Han hade knappt vetat vad han gjort, allt hade gått så snabbt och det hade känts som att handen rörde sig av egen kraft. Männen i cirkeln bleknade. "Just det!" ropade Galahan! "Min vän Johan är den största svärdsmannen på denna sida vanvettets ocean, och sticker ni inte härifrån illa kvickt, så kommer samma sak att hända med er, som med eran bufflige vän här!" På några ögonblick tömdes lokalen. "Du fäktas som anstår en adelsman", sade Galahan. "Nu är det bäst att vi avlägsnar oss innan vi drar på oss onödig uppmärksamhet". "Så mycket för att ta värvning i armén" mumlade Johan. "Hur ska vi nu befria min syster". Galahan drog ut honom från skänkstugan. "Äh, det ordnar sig. Vi rider ut ur staden och gömmer oss i skogen. Ligger lågt ett tag. Sedan får vi improvisera". De gjorde som Galahan sa. Det var kväll när de red ut ur staden, och när de funnit en lägerplats och byggt ett vindskydd hade månen redan gått upp. Johan stupade direkt i säng men Galahan satt länge uppe och tittade upp mot den stjärnklara kvällshimlen. Mitt i natten smög sig Galahan ut ur tältet och sprang in mot staden. Han log inombords, ett varm leende som fyllde hela magtrakten på honom. Han kände sig stark och upprymd, rentav lycklig. Uppe på Altes högsta kulle vilade kejsarens palats med sina tinnar och torn. Nu kastade den långa skuggor över staden, och i skydd av dessa skuggor sprang Galahan kvickt uppför gatorna. I en gränd mellan två nedgångna hus möttes han av någon annan. Den andre hälsade på honom med en uråldrig gest, av det slag som används av Fiordinheims jägarfolk, och Galahan hälsade tillbaka. Sedan lutade han sig framåt och viskade, med en röst som illa dolde hans upprymdhet: "Det är han. Det är definitivt han". Och den andre svarade, med en röst som röjde eoner av väntan, strävanden, misslyckanden och förlorade förhoppningar, "Utmärkt. Vaka över honom, du. Jag vidtar steg från nu". Och i brudgemaket i kejsar Taramins palats vaknade prinsessan Amanda av att hennes halssmycke började glöda. [2001-11-03 Kalle Bergman] 32. Efter att hela dagen ha finkammat diverse värdshus och frågat ut otaliga av stadens månglare, kände Sigmar hur tålamodet började tryta. Med sammanbiten min gick han längs Lansgars huvudgata, folk tog långa omvägar för att slippa komma i vägen för honom. Sigmar funderade på om han skulle gå till myndigheterna, det kunde ju hända att Johan sökt sig dit. Han förkastade dock snabbt idéen. Lansgar var känt för sin korrumperade ledning, och det borde Johan veta om, lite vett hade trots allt magister Karg lyckats inpränta i prinsens huvud. En fräknig pojke stod i ett gathörn och ropade ut nyheter för full hals. "Hör upp! Hör upp! Kejsaren av Alte gifter sig! Prinsessan Amanda gifter sig med Kejsare Taramin!" Sigmar hukade sig ner och krävde att få vet allt som pojken visste om historien, vilket inte visade sig vara särskilt mycket. "Bra historia va!?", sade pojken uppsluppet. "Efter att ha sovit jättelänge så har prinsessan av Lothirien äntligen vaknat, och nu så ska hon gifta sig. Det är precis som i en saga!" Frånvarande gav Sigmar ett silvermynt åt pojken. Allting föll med ens på plats för honom. Att Amanda skulle gifta sig frivilligt stod bortom allt rimligt tvivel, det fanns bara en förklaring. Onda krafter hade övertagit makten i Lothirien, och giftemålet var ett lömskt drag för att Alte skulle kunna annektera Lothirien på ett smärtfritt sätt. Och var hade han, Lenaro, funnits när hans land behövt honom som mest? Ute och flamsat runt halva västerlandet i en katt-och-råtta lek. Han betvivlade inte att även det hade ingått i deras spel. Han kunde bara hoppas att Johan också hört nyheten, och impulsiv som han var, gett sig av med ens för att försvara sitt hemland. Tillsammans och med hjälp av hjärnvakten skulle de ha en chans, men det var ont om tid. Med de två varghundarna efter sig red trion ut ur Lansgar. Lene på sin småvuxna sydlandshäst, som hon vägrat göra sig av med, trots att Sigmar försökt övertyga henne om nordlandshästarnas vägvinnande egenskaper. Sigmar red med Cyl bakom sig på en högrest nordlandshäst som han just inhandlat. Han hade fått betala ett hutlöst pris för den, men det hade inte funnits något val. Många blickar riktades mot det brokiga sällskapet när de red ut genom stadsportarna. [2001-12-10 Anton Flank] 33. Det hade mulnat på himlen, och det började regna. De kröp ihop på sadlarna, och stirrade envetet framför sig. De närmade sig skogsstigen, och bjöds motvilligt in av de våta grenarna. Lene tänkte på dem i slottet, och suckade. Efter ett tag slutade det att regna och solen försökte muntra upp resenärerna. Efter några timmar närmade de sig en vagn som drogs av två hästar. Hästarnas revben såg ut som om de skavde genom skinnet, och Cyl antog att det var fattiga människor de mötte. Kusken hängde med huvudet. Det droppade från kåpan, som han hade dragit över huvudet. Han tycktes vakna till av hovklappret bakom sig, och drog i tömmarna. Han vände sig om, och de såg att hans ansikte var mycket avlångt. Ansiktsdragen såg ut som de drogs ner mot marken. Det blev tyst dem emellan en liten stund tills de hörde en arg basröst inne i vagnen. Rösten kom ut, och personens vida omfång tycktes nästan spärra stigen. Hans ansikte var lik en padda, och de två grisögonen stirrade på de tre resenärerna. - Jaha! Vilka är ni, då! Lene tycktes se en road glimt i grisögonen, och svarade: - Vi tre kommer från Lothirien, och är på väg till Alte, min gode herre. Grisögonen gav upp ett rungande skratt, så fåglarna flaxade iväg. - Då är ni på väg in i elden! Det tur att det har regnat! Han log med hela ansiktet. - Då slår vi följe!, bestämde han snabbt. Det är bara att följa hjulspåren. Han steg in i vagnen igen med ett nytt skratt, och de tittade på varandra. Sigmar ryckte på axlarna, och de följde efter. Efter någon timme stannade vagnen, och mannen kom ut igen. Den krängde när han steg på trappsteget, och han var iklädd i ett vitt förkläde. - Nu rastar vi! Alla tre steg något förvånade av sina hästar. Cyl ruskade på sig, och Lene stod och huttrade medan hon strök hästens nos. Sigmar gick för att inspektera omgivningen. Efter det att grisögonen hade gått ur vagnen, tittade en annan figur ut. Den hade spetsiga ögon, stora ögon och var mycket mager. Lene såg att figuren hade två bröst, som putade ut innanför skinnskjortan. "Det verkar vara en kvinna", tänkte hon. Figuren eller "hon" tittade lite skrämd på de tre, men grisögonen tog henne lugnt på axeln. Hon lugnade sig, och gick bort till skogsbrynet och satte sig på marken med korslagda ben. Hon sträckte ut armarna mot skogen, och sedan sänkte dem sakta mot marken. Kusken öppnade luckan bak i vagnen, och lyfte ur ved. Han lade veden på marken, så att de bildade en rosett. - Jag heter Moriman, och kommer från Anasia! Där matkulturen står på sin topp, sade deras matvärd och skrattade. Cyl pekade på figuren och gestikulerade. - Det är en Sjungare, sade Moriman. - Jaha.jag har aldrig sett en Sjungare, sade Lene. - Dom är mycket skygga, och kan inte prata som oss. Ingen vet var dom bor, troligen i skogen. -Ingen vet hur många dom är, fortsatte han. Jag kallar henne för Momma, för att hon hummar hela tiden då hon sitter ute i skogen. - Hur kan det komma sig att hon hamnade hos er?, frågade Sigmar. Han berättade hur dom hade rastat vid gränsen av Anasia, och sett henne kika fram bakom träden i skogen. Han hade hållit på i timmar för att locka fram henne, men hade till slut lyckats. Han antog det var därför att hon kände sig ensam, som gjorde att hon vågade sig fram till slut. - Jag tror att hon är den sista, suckade han. Varje gång vi gör ett uppehåll någonstans, så går hon och sätter sig i skogen och bara stirrar rakt ut i intet! - Jag vet ingenting om Sjungare, men.hon verkar tala med de sina med sina tankar, sade Lene. - Jag vet inte, min vän. Kanske., svarade deras värd, och återgick till matlagningen. Lenes mage och ögon såg med längtan på förberedelserna. Sigmar tittade en stund på Momma, såg in mot den tysta skogen och sedan på sin järnhand. Kusken hämtade grillspett medan grisögonen tog fram en stor kittel, rotfrukter och annat. Han fortsatte med sina förberedelser genom att ta fram fem plockade kycklingar, som han ömt bar i famnen. Sedan gjorde hackade grönsaker och rotfrukter djupdykningar i den kokande kitteln. Alla fick var sitt grillspett med kyckling när elden hade slocknat och glöden lyste röd. De hade knappt fått grillspetten i sina händer förrän Moriman tog till orda: - Varsågoda herrskapet och sitt ner! Han ruskade med de gräsliknande växterna han höll i handen. - Nu är det dags för dragonen!! Han gick fram till kitteln och drog av fröna mellan fingrarna. De föll singlande ner i kitteln. Lene tittade på Momma, och frågade: - Äter hon ingenting? - Ibland går hon ensam ut i skogen. Jag antar att hon äter rötter och annat grönt, svarade Moriman. - Sjungarna måste vara de mest fredliga på jorden!, sade Lene. De andra nickade instämmande. Efter maten gick Sigmar fram till Momma, och lade sig på marken en liten bit ifrån henne. Hon spratt till, men Sigmar gav henne ett betryggande leende. Hon fortsatte att humma, och han kände en sorts frid. Han stannade kvar hos henne resten av kvällen medan de andra satt och småpratade. Moriman frågade de andra två: - Känner ni till Anasia? De skakade på huvudet. - Jo, fortsatte han. Anasia har varit kulturens vagga så långt någon kan minnas. Han fortsatte att berätta om Anasias gamla skrifter och deras matkonst tills det började skymma. Cyl reste sig upp och gick fram till Sigmar, som nu stod med ryggen mot honom bredvid Momma. Cyl tog upp en kvist och kastade den på skoj mot honom. Innan den hann träffa så vände han sig blixtsnabbt om och splittrade den med järnhanden. - Hur kunde...hur kunde du veta att Cyl kastade grenen??, frågade Lene. - Jag vet inte. Jag bara kände det, svarade Sigmar lika överraskad. Utan att fundera vidare på det, så gjorde de sig i ordning för att sova. När morgonen kom skildes de tre från den gladlynte gastronomen, och fortsatte sin färd mot Alte. [2002-03-19 Göran Selin] 34. Cyl sprattlade och vred sig oroligt där hon satt bakom Sigmars breda rygg. Hennes oro spred sig till både häst och ryttare, och Sigmar tröttnade till sist och dängde ner sin mänskliga hand över flickans knä. - Sitt still, flicka! röt han otåligt. Resan var nog mödosam utan att han skulle behöva färdas med en levande loppsäck på ryggen. Men inget hjälpte. Sigmar höll in hästen och lät Lene rida upp vid sin sida. - Lene! Din krake får ta och orka med en börda till, sa han. Jag vet inte vad det är med henne. Kanske magont efter allt den där anasiern kokade ihop igår. Lene höll ut sin hand mot Cyl, som snabbt gled av Sigmars häst. Men hon tog inte Lenes hand utan sprang in i snåren. Sigmar skrockade. - Vad var det jag sa! Han fick vänta ett bra tag. Båda kvinnorna var försvunna bakom buskarna, och han kunde inte gärna ge sig till att hämta dem. Ett par gånger hade han ropat för att skynda på dem, men inte fått något svar. Till slut dök de upp, Cyl rödögd och med flammiga kinder och Lene med en bister min. Lene hjälpte Cyl upp på sin egen sydländare och gick fram till Sigmar. - Cyl är sorgsen och orolig över det öde som sjungaren kan komma att möta i Alte, sa hon tyst. Den där Moriman har inte helt goda avsikter, fast han verkade så vänlig. Det kom sig bara av sjungarens nynnande, hans otrevliga planer kan tråkigt nog inte ändras av vackra toner. - Vad ska karlen göra då? - Han tänker förevisa henne på festligheterna i samband med Amandas bröllop, som hon vore ett djur. Han lockade till sig henne, bara för att tjäna pengar på henne. - Lene. Det finns inte mycket vi kan göra åt det. Moriman färdas på stora landsvägen nu, och därför kan vi inte slå följe med honom. Sigmar tittade på Lene med ett underligt leende. En desertör från Järnvakten och en farlig häxa tillsammans med … hon där. Ju mindre folk vi möter, desto bättre. De red vidare under tystnad. Sigmar kände kvinnornas blickar i ryggen lika genomborrande som om han hade varit måltavla för en knivkastare. Efter några timmar åt de sin enkla färdkost vid kanten av ett litet vattendrag. Lene och Cyl fann en stock för två nere vid ån, där de satt och njöt av det forsande vattnets friskhet utan att ta minsta notis om Sigmar. Han förbannade tyst Cyls telepatiska förmåga, som nog kunde vara bra att ha men som också hade oönskade effekter. Den dåliga stämningen höll i sig under hela eftermiddagens ritt. Terrängen blev svårare och hästarna snubblade ofta på de lösa stenarna. När de kom till ett höglänt parti kunde Sigmar skymta bergspasset långt borta. På andra sidan låg Alte. Måtte vi hinna fram i tid, tänkte han men avbröts hastigt i sina funderingar när hästen snavade till och höll på att falla. Sigmar fäste blicken på de närmare omgivningarna. Otillgängliga klapperstensfält skimrade grönaktigt i ljuset från den lågt stående solen, och mellan dem ogenomtränglig barrskog. Han svor halvhögt. Kvinnorna skulle få sin landsvägsritt, det fanns inga planer på att hästarna skulle kunna klara att bära dem över de allt brantare stenrösena. Han vände försiktigt hästen neråt mot mjukare mark.
På kvällen sov Cyl lugnt, invirad i en filt nära den minimala lägerelden. Bredvid henne låg varghundarna och sov på hundars vis. Lene och Sigmar satt nära varandra intill eldens varma glöd. Nattköldens långa fingrar smög sig allt närmare deras ryggar, men ännu var den uthärdlig. Lene hade bett Sigmar att förlåta hennes dåliga humör. Känslorna hade tagit över förnuftet, när Cyl berättat för henne om sjungaren. Det var den sista sjungaren som levde i frihet, hade Cyl berättat. De av sjungarnas släkte, som inte hade dödats av den svarte furstens utsända, levde i fångenskap någonstans i de glömda länderna. Och detta – detta var nästan för hemskt för att Lene skulle få det över sina läppar: Sjungarna ingick i den samling av levande varelser som den svarte fursten använde för att skapa sina odöda vidunder …
Sigmars ansikte lystes endast svagt upp av den falnande elden, så hon kunde inte se hans min när han svarade.
[2002-03-19 Mikado] 35. Amanda satt rakryggad med korslagda ben, och med händerna på knäna. Hon anade kvinnornas avundsjuka blickar, liksom männens uppskattande granskningar. Aldrig i sitt liv hade hon burit så praktfulla kläder. Den blodröda sidenklänning med guldbeläggningarna och de färgrika mönstren hade säkert kostat en förmögenhet att köpa. Kronan av guld och det obekväma halsbandet av röda kristaller tycktes glöda. Ett hundratal par dansade med utstuderat förfinade rörelser. Det var ädlingar i färgstarka dräkter och långa mantlar, samt vackra damar i klänningar som klätts med juveler. Orgelmusiken fick henne att tänka mer på en begravning än på en bal. Alla bar masker. Även hon själv. Hela hennes väsen kändes bortdomnat, som om hon aldrig riktigt vaknat upp. Kanske var det, det där örttet som tjänarna alltid ville att hon skulle dricka. Kejsar Taramin anlände. Men hon var kvar i sin slummer, och fångad inom sig själv. Taramin var en grovhuggen och kraftfull gestalt, med svart, spretigt skägg, och ett par bergskristaller till ögon. Hans svarta mantel fladdrade när han steg över dansgolvet i riktning mot henne. En svartrandig mask från en skuggtiger, dolde hans anletsdrag så när som på det långa svarta håret och skägget. Då han kom nära, bugade han sig så att manteln föll ned över huvudet. Han sträckte fram sin hand. Sömngångaraktigt reste hon sig, och steg ned till honom. Hans väldiga näve uppslukade hennes vita hand, och drog henne ut i dansens myller av färg och rörelse. - Alla tittar på dig, sade Kejsaren med djup röst. – Du är min och Altes nya pärla. Jag äger dig, liksom jag snart äger Lothirien. Men det är bara början. Jag ska bli den störste av alla i världen. Tillockmed den svarte fursten kommer att falla på knä inför mig. Ingen kan kunna stoppa mig. De kretsade runt varandra medan oljelampronas sken spelade över Taramins rovdjursmask. Fastän hon var yr av de snabba rörelserna, tvingade hon sig att dansa rent och perfekt. Hon var så koncentrerad på dansstegen och de många främlingarna i masker omkring henne, att hon aldrig märkte att hon kom bort från Taramin. Någon trängde sig emellan dem, och drog med henne som när en virvel av frisk luft strömmade in i en gravkammare. Mannen var mycket ung, och han var klädd helt i skinande vitt. Musikens takt stegrades plötsligt, och virvlar av orgeltoner avlöste det monotona malandet. Det var som om en musikalisk port öppnats så att ljuset strålade ut från den, och skingrade de tunga skuggorna över ett ödsligt klipplandskap. De dansade allt snabbare och häftigare. Långt borta såg hon Taramin med ursinniga rörelser försöka hänga med, och följa efter dem. Likväl förflyttade de sig så bländande snabbt att Kejsaren inte hängde med i svängarna. - Vem vågar? röt Kejsar Taramin till sist, likt ett sårat skugglejon. – Vilken ung valp har fräckheten att stjäla Kejsaren av Altes brud? Musiken dränkte resten av hans eder, men hon hörde ändå det metalliskt väsande ljudet när han drog sitt bredsvärd ur skidan. Dansen hade fört dem till salens ytterkant. - Vem är du? Frågade hon matt. Ynglingen stannade mitt i steget, och slet av sig sin mask. Han talade med så hög röst att även Kejsaren skulle höra honom genom orgelmusiken. - Jag är din bror. Jag är Kung Johan av Lothirien. Taramins ögon spärrades upp, som om han sett ett spöke. - Vakter, vrålade han. – Hitåt! Ta dem! Johan drog henne mot en av utgångarna. Bakom dem hörde hon dånet när de tungt bepansrade soldater som stått vid salens väggar kom rusande. I nästa stund sprang de nedför en smal spiraltrappa som aldrig verkade ta slut. - Var inte rädd! Skrek Johan. – Min vän Galahan smugglade in mig här. Vi flyr genom lönngångarna under slottet. [2002-04-30 Robert Andersson] |