Sagan om de glömda länderna

Sagan om de glömda länderna

De knotiga träden slogs. Stormen sjöng en olycksbådande hymn i natten. Hästen plöjde genom manshögt gräs som lyste svagt i gröna färgtoner. Johan bet ihop käkarna, knöt händerna om tyglarna, och tryckte sporrarna mot hästens sida. I fjärran ropade Amanda hans namn. Stjärnan på himlen lyste starkare än alla de andra stjärnorna tillsammans. Johan följde dess sken. Stjärnan skulle visa honom vägen till Amanda. En svart skugga släckte stjärnan. Något mörkt och väldigt reste sig bland träden. Hästen stegrade sig, och stormen slet honom av sadeln. Han föll handlöst mot det självlysande gräset. Men marken öppnade sig, och han föll ner i ett djupt hål. Han bara föll, och föll...
Drömmen tonade bort. Genom en glipa mellan röda gardiner sken ljuset från midnattsstjärnan in i rummet. Klarvaken flög han upp ur sängen och drog svärdet ur skidan. Eggen blänkte i det gulaktiga ljuset från midnattsstjärnan.
På tå skyndade han ut i korridoren, där oljelampor brann och där målningen av kvinnan med de gröna ögonen hängde. Snyftningarna kom från prinsessan Amandas rum. Med bultande hjärta grep han om dörrvredet och öppnade dörren. Stel av fasa blev han stående på tröskeln, ur stånd att kunna röra sig.
En högrest gestalt, klädd i svart rustning och insnärjd i en svart mantel med röda linjer, vakade vid prinsessans säng. Prinsen ville överfalla denna främmande skugga och jaga bort honom. Ändå rörde han sig inte ur fläcken. Även om han var sjutton år, och visste hur man hanterade ett svärd, fanns det en sak han var rädd för. Det övernaturliga. Främlingen tog ett par väldiga kliv mot det öppna fönstret, klev upp på fönsterkarmen och kastade sig ut i mörkret. En sekund skymtade Johan en blick full av ödslighet bakom främlingens svarta slöjor. Iskyla spreds längs hans ryggrad. Detta var en dödsriddare. Dödsriddarna var tjänare till fursten som regerade bortom bergen. Där, bortom bergsryggen låg de glömda länderna. Den svarte furstens rike.
Johan knäböjde vid systerns säng, rörde lätt vid hennes kind och viskade hennes namn. Hon slog upp sina mörka, blå ögon.
- Vad gör du här?
- Jag kom för att du grät. Det var…
När prinsen letade efter ord att beskriva den främmande skuggan, klarnade prinsessans blick.
- Jag drömde så hemskt. Jag drömde om ett öde land, där det bara fanns mörker och kyla. Människor arbetade tills deras muskler sprängdes, och deras hjärtan slutade att slå. En skugga som liknade en rocka sökte efter mig.
Prinsen gav fönstret en snabb blick. Fönsterluckorna stod vidöppna och släppte
in nattens kyla. Han gick och stängde dem.
- Tror du att pappa kommer att vakna igen? frågade han.
Amanda satt på sängkanten. Hon verkade skör. Nästan genomskinlig.
- Klart han gör.
Rösten lät säker, men ögonen talade ett annat budskap. Under en resa till riket Anasia, hade kungen blivit biten av en havsorm. Sedan dess hade han legat i dvala i nästan ett år. Ämbetsmännen styrde riket i hans frånvaro. Prinsen visste inget om politiken. Men om fadern inte blev frisk, skulle prins Johan krönas till konung.
Prins Johan ville inte bli kung. Han ville att hans starke, oövervinnelige far, skulle bli frisk igen. Amanda somnade snart, och prinsen smög tillbaka till sitt rum. Hela natten låg han och tänkte på saker han inte kunde göra något åt.

Morgonen var grå och mulen. Johan satt och åt frukost tillsammans med magikern Alamaine. Det var den ende han vågade anförtro det han upplevt. Alamaine var grå och förtorkad, och hans höga ålder gick inte att ta miste på längre. Magikern var bara skuggan av sitt forna jag. Det Johan hade att berätta fick honom att vakna upp ur sin slummer.
- En dödsriddare? Är du säker på din sak? Var det inte bara en mardröm?
- En mycket verklig mardröm i så fall, svarade Johan.
Magikern såg ned i sin matskål.
- Det är onda tider, mässade han.
Kungen är medvetslös, drottningen är för svag för att sköta riket, ämbetsmännen och rådgivarna suger ut landet, och prinsen är bara ett naivt barn som inte vill bli kung. Altes kung, Taramins ögon vilar på oss. Nordens kung ser vår försvagning.
Prinsen bara gapade. Aldrig tidigare hade han hört Magikern tala så rättframt.
- Du har ingen rätt att säga att min mor är svag. Kungen över norden har
aldrig vunnit över Lothirien förr. Vi kan inte förlora.
- Förr hade vi mäktig magi. Vi hade en fungerande krigsmakt. Se på oss nu. Tio år har landet förfallit, och nu när kungen sover, plundras riket på sina tillgångar. Vakna upp min prins. Du lever i en bur av guld, med jakt, lyx och överflöd. Flyg utanför buren, och du skall se något annat.
Prinsen lade handen på svärdshjaltet.
- Du talar förrädiskt, gamling. Kanske är du i maskopi med den svarte och hans dödsriddare. Om det du säger vore sant, varför har ingen annan berättat det för mig? Kungens rådgivare till exempel. Och rådsmännen?
Magikerns sneda leende utstrålade cynism.
- Jag är för gammal för att vara rädd. De andra vet att kungafamiljen förlorat sin makt. Akta dig noga min prins. Om inte kungen blir botad, står du på tur. De kommer aldrig att låta dig krönas.
Prins Johan inbillade sig att marken gungade under hans fötter.
- Vilka då?
- De som vill behålla sin makt.
Prinsen insåg att det låg något i gamlingens vansinniga prat.
De hade varit fyra kungabarn. Tre prinsar och en prinsessa. Nu var det bara Amanda och han kvar. Olyckan när hans storebror bröt nacken under jakten på gargfågel var kanske ingen olycka. Den mystiska sjukdomen som dödat hans lillebror kunde vara en förgiftning. Ormen som bet konungen? Dödsriddaren vid Amandas säng? En blind kunde se hotet, och en dåre förstå sambanden.
- Vem är fienden? Är det den svarte?
Magikern såg ned i skålen med vit kålsoppa. Rynkorna var som djupa fåror i en grå ödemark.
- Fursten av de glömda länderna är inte den ende. Fienden är alla och ingen. Se bortom deras hycklande leenden, och upptäck deras verkliga natur. Gamar, ormar och hyenor styr vårt hov.
Prinsen var säker på att han lyckats få ur magikern hans hemlighet, om inte hans tjänarinna, Olga kommit in och avbrutit dem. Hon såg efter den gamle, som om de vore gifta.

Efter frukosten började lektionerna. Informatorn klagade över prins Johans bristande koncentration.
- Varför ska jag lära mig om döda kungar? Röt Johan tvärtemot vad regler och etikett påbjöd.
Lär mig något som jag har nytta av. Om de glömda länderna exempelvis.
Läraren gjorde tecknet för livskorset, som skulle skydda honom från ondska.
- Vid skaparen. Är du sjuk, min prins? De glömda länderna är nedsmittade av den värsta sortens ondska. Ingen vill veta vad som pågår där.
- Var är Amanda? Frågade Johan plötsligt.
- Hon är sjuk.
- Varför har ingen sagt något?
Läraren slog ut med armarna. Han gav upp försöken att lära Prins Johan något mer om Lothiriens stolta kungar. Prinsen hade redan sprungit ut i korridorerna.

Slottet hade aldrig varit mer välbevakat. Nu var det för sent. Prinsessan var svårt sjuk, och magikern sade att hon troligen skulle dö om hon inte fick livselixir. Det var det enda som hjälpte mot skuggsjuka, som han kallade åkomman. Ämbetsmännen hade kallat dit tolv läkare. De skrattade bara åt gamlingens ord, och sade att det inte var någon fara för prinsessans liv. Bara trötthet och en släng av förkylning.
- Dödsriddaren då? frågade prins Johan.
Hur förklarar ni den?
Kungens rådgivare, som också var med, såg klädsamt brydd ut.
- Naturligtvis tror vi på ditt ord, men den svartes rike ligger över fyrahundra mil härifrån. Det är en annan sak i gränsländerna, där ghazguler och dödsriddare kan ses på blotta dagen. I Lothirien har inte en dödsriddare siktats i mannaminne.
Prins Johan knöt sina händer och knep ihop munnen. Magikern hade lagt sig, när han trängde sig in i hans kammare. För första gången förstod Johan att den gamle, som berättat så många sagor och legender för honom under hans uppväxt var illa däran. Ljuset i hans ögon hade slocknat.
- Ingen här kan längre göra livselixir, sade Alamain.
Hon är dödsdömd, om inte… I den förbjudna skogen, i Ramoldon lever den röda häxan. Hon äger fortfarande livselixir. Men hon är rädd för kungens män.
- Varför?
Gamlingen skrattade. Det lät som sandpapper gneds mot varandra.
- Den röda häxan lever som ett vilddjur. Med magi har hon dödat trettio män. Häxan är fredlös och har ett högt pris på sitt huvud. Du får absolut inte bege dig dit på egen hand. Vi får arbeta fram en plan…
Plötsligt började gamlingen yra om sin döde fru, om blommor och ljuset på våren. Så osammanhängande var hans tal, att Johan förstod att den senaste tidens händelser gett honom en svår chock. Han var döende.
- Berätta vem som är min fiende… Du måste ge mig ett namn…
- Förrädarna ja. De är ute efter tronen.
- Ett namn. Ge mig namnen på dem.
Magikerns ögon blev stela, huvudet föll bakåt, och munnen öppnades. Han var död. Prinsen backade ut ur rummet. Aldrig tidigare hade han varit så rädd. Aldrig tidigare hade han känt sig så ensam.

[Robert Andersson - 1999-07-26]

Johan gick till sin systers rum men när han kom dit upptäckte han att vakter hade posterats vid dörren. De var av den sort som dykt upp i slottet efter hans faders insjuknande och Johan kände inte namnet på någon av dem, tysta och hårdögda. De vägrade släppa in honom. När Johan gick in i rummet grep en av vakterna tag i hans arm. Den stress som Johan känt den senaste tiden exploderade. Han tog vakten med överraskning då han snurrade runt och slängde sig över denne. Vakten föll till marken och Johan stampade då till honom i bröstet med hälen på sin stövel. Längre hann han inte innan den andra vakten grep tag i honom bakifrån.
- Vet din plats! Vrålade Johan till vakten som höll honom fast. Bär du hand på din prins, niding?
Johan kände att greppet runt hans armar lättade och han tänkte att han äntligen fått vakterna att lyssna. Men när han vände sig om såg han rakt upp i Sigmar Digres väderbitna ansikte.
Sigmar var Lenaro, ledaren för Archok'nar, Järnvakten, som var direkt ansvariga för kungafamiljens väl och ve. Större krigare hade inte Johan träffat. Järnvakten försakade vanligtvis andra vapen än den järnhand som ersatte deras högerhand. Dock händer det att de ibland i strid svingar väldiga yxor som är magiskt bundna till deras järnhänder. Legenden sade att den första vaktmannen förlorat sin hand och närapå sitt liv då han räddade sin kung i en nära bortglömd forntid. Som belöning skapade de bästa smederna och magikerna i riket en hand av järn som med magi fästes vid stumpen. En bieffekt till detta var att vissa av hans barn och barnbarn föddes med en järnhand. Denne förste vaktman svor sedan en väldig ed som band han och hans avkomma att skydda kungafamiljen med sina liv. Andra vaktmän har skapats så under århundradena och det blev alltid stor uppståndelse när ett barn med järnhand föddes. Järnvaktens lojalitet mot kungafamiljen och riket är obestridd. Dock är alltid de vaktmän i den förstes ätt de största. Mannen hette Daorun Digre, ätten Digre och den störste nuvarande vaktmannen Sigmar Digre. Han bar inga symboler som gör honom olika de andra på något sått, samma mörkgröna livré med en knuten näve broderad i silvertråd på bröstet. Men ingen har någonsin misstagit sig på befälsordningen. Bakom Sigmar stod Golt och Manle, ytterligare två vaktmän. I Sigmars vänsternäve, av kött och blod men ändå nära dubbelt så stor som Johans, hängde den vakt som hållit Johan fången.
- Ni är väl min Prins? Sigmar hade en förmåga att ställa frågor utan att formulera de som frågor. Hans ögon sökte över Johan sökande efter någon skada.
- Förvisso, svarade Johan, men jag måste tala med dig.
- Självfallet. Sigmar lämnade över vakten till Golt. Ta dessa båda till arresten.
Golt och Manle höll vakterna bokstavligt talat i ett järngrepp runt halsen och häften släpade hälften tvingade bort längs korridoren. Sigmar vände sig åter mot Johan och han såg orolig ut. Han var som en äldre bror eller far för Johan på många sätt, Alamain och han hade stått och stod fram till den gamles död i stor utsträckning för den delen av Johans utbildning som inte hade med politiska spel, rikets historia eller etikett att göra.
- Johan, hur är det? I privat tilltalade alltid vaktmän till kungafamiljen med förnamn, att Sigmar använde "min Prins" som tilltal tidigare hade varit en markering till vakterna. Du har det inte lätt nu för tiden va? Först din far, sen Alamain och nu Amandas plötsliga insjuknande, olyckorna följer på varandra och varje lägger ytterligare en sten på dina unga axlar.

[Andreas Larsson - 1999-08-15]

Johan bet ihop tänderna och stirrade rakt framför sig längs den mörka korridoren. Han förstod nog att Sigmar inte menade att vara nedlåtande eller så, det var bara hans lite plumpa, burdusa sätt. För bråkdelen av en sekund möttes deras blickar och Johan tyckte sig skönja en road glimt i den skäggige mannens ögon.
"Jag är inget barn längre Sigmar," sa Johan tystlåtet. "Alamain har berättat för mig om den dödsdömda röda häxan som bor i Ramoldon. Hon äger fortfarande livselixir. Jag måste ta mig till den förbjudna skogen. För min systers skull… och jag ber om din hjälp."
De hade vandrat längs den dunkelt upplysta korridoren på väg tillbaka till Johans egna rum. I hans tankar snurrade allsköns trådar av möjliga planer. Inga av dem var särskilt bra, men han visste att han var tvungen att välja någon av dem. Vilken plan han än valde skulle han behöva hjälp och Sigmar var den ende han vågade lita på helt och fullt. Kruxet var bara hur han skulle lyckas övertyga sin envise vän om hur nödvändigt livselixiret var för prinsessan. Johan sneglade på Sigmar. Järnvaktens uppgift att bevara konungaätten kunde mycket väl göra honom förblindad. Antagligen skulle han försöka tvinga Johan att stanna kvar innanför slottets trygga murar. Johan suckade och stirrade på väggarna. Det kunde lika gärna kalla slottet för fängelse. Stenblocken var så jämnt sammanpressade att knappt en svärdsegg förmådde tränga emellan dem, än mindre tillåta någon att passera genom det osedd.
Utan förvarning stannade Sigmar till. Såg sig omkring och sträckte ut ena handen mot en av fackelhållarna som hängde ut från väggen med femton stegs mellanrum. Johan såg förbluffat på hur hans gamle vän och svärds mästare tog facklan med ena handen och drog ut den svarta smidesringen med sin stora högra hand av järn. Ingen vanlig människa skulle ha förmått dra ut den järnringen, men Sigmars hand av järn skadades inte. Ett skrapande ljud hördes och väggen öppnade sig i ett svart hål. Det tog inte ens ett ögonblick för Sigmar att tända facklan innanför hålet och innan Johan hunnit hämta nästa andetag, hade Sigmar slitit med honom in genom hålet, hängt tillbaka facklan utanför och stängt igen väggen bakom dem, allt i ett enda svepande utbrott av kraft.
"Vad ända in i…"
"Schhh!" väste Sigmar och pressade sin levande hand framför Johans mun.
Tysta som vålnader, smög de genom den trånga passagen mellan korridorens vägg och den riktiga ytterväggen. Här och var kom de till trappor. Somliga ledde upp, andra ner. Johan såg förbluffat hur Sigmar gjorde saker som var totalt obegripliga. Han vred en stång ett helt varv, men till vilken nytta? Stången löpte vara rakt genom väggen och det gick inte att se vart stången ledde eller varför Sigmar vred den. En annan gång föste han ut en liten sten en halv tum in i väggen. Varför? Johan fylldes av frågor, men en enda blick i Sigmars sammanbitna ansikte fick honom att hålla tand för tunga. I stället fortsatte han bara förvånat registrera de märkliga ritualerna. En ring drogs in. En annan stöttes ut. En gång kom de till ett abrupt slut då passagen delades i två. Där stod två män, tysta och väldiga. De nickade kort mot Sigmar då deras blickar möttes, men inte ett ord yttrades. I stället slöt de bara upp bakom Johan, och så gick de, alla fyra, i en lång gåsrad läns den smala passagen. Vid det här laget måste de vara under markytan, tänkte Johan. Kanske till och med under vallgraven? Fukten sipprade igenom springorna och skänkte liv åt den frodiga mossan. Här och var såg han glödande ögon stirra mot sig, reflekterandes från Sigmars fackelsken. Råttor antagligen. Men Johan sa ingenting. Han litade obetingat på sin store vän. Dessutom hade hans hjärta för länge sedan börjat bulta av upphetsning. Han var bara tvungen att löpa linan ut.
Utan förvarning gjorde Sigmar halt. Han fumlade ett par hjärtslag ovanför sitt huvud och så föll en bit av taket ner. Johan hostade och fläktade bort det fuktiga dammet som virvlat upp runt dem, men innan dammet hunnit lägga sig, hade starka armar lyft honom rätt upp i luften, rakt upp genom hålet och upp i en uppvärmd timmerstuga. Eldstaden lyste av en grann brasa och kring det bastanta träbordet satt redan fem tysta män. En ung flicka med röda flätor bar fram höga stop med skummande svartöl. Väldiga händer tvingade ner Johan på en bänk och fram till dess hade inte ett ord yttrats.
"Bröder," sa Sigmar med en röst som fick Johan att hoppa högt i stolen. "Jag har kallat er samman."
"Det var då sannerligen på tiden," mumlade någon bakom Johan.
"Vi har bidat vår tid länge nog. Idag börjar kampen!" fortsatte Sigmar.
"I Daorun Digres namn!" ropade någon och höjde sitt stop.
"För Konungen och Riket!" ropade en annan.
Luckan i golvet hade just stängts och Johan hade precis räknat alla män i rummet. De var sjutton och allesamman reste de sig som en man och höjde sina stop.
"För Konungen och Riket!" sa de i kör.

[Sharell 1999-08-23]

Efteråt hade Johan svårt att komma ihåg vad som hänt nere i det mörka utrymmet. Den dunkade i huvudet. Magin och rädslan för vad som komma skulle fick honom att endast begripa det elementäraste av det som sades. Det enda han kunde precisera just för tillfället var att han stod fullt armerad i utkanten till Ramoldon, den förbjudna skogen, så långt från hemmet som han någonsin hade varit.
Han minns att det genomgåtts en slags ritual där nere, och han minns att Sigmar lyckats forsla ut honom från slottets territorier utan att någon lagt märke till honom. Han kom också ihåg att han allt eftersom resan gick sin gång skulle få instruktioner vad han skulle göra. På vilket sätt visste han dock inte.
Han slog ner alla sina tankar. Det viktiga nu var att ta sig fram till den röda häxan. Just för tillfället kändes hans systers liv viktigare än något annat, och han kände sig riktigt stolt då han tog det första rasslande steget in i den mörka skogen.

Ugglor och nattvarelser gjorde sig hörda. Kråkor kraxade och lätet ekade runt från alla de väderstreck och fick Johan att känna sig mer vilse än han egentligen var. Egentligen hade han varit vilse ända sedan han kom in i skogen.
Det hade nyligen regnat och mossan på marken var så tjock att den på flera ställen fick honom att trampa ner i marken upp till knäna. Han fick kämpa sig upp och benen blev tyngre och tyngre för varje steg. Han hade slutat att bry sig om de faror som kunde dyka upp. Till en början hade han stannat till vid minsta kvist som han råkat trampa på. Man kunde inte lura bort framtiden och fanns det någon som ville honom illa (han antog att det fanns en hel del) så skulle den snart visa sig.
Den förlorade skogen såg lika mörk och enslig ut vart han än begav sig och det slog honom att han inte hade en aning om var och hur den röda häxan bodde. Men han antog att det var en utav de instruktioner han skulle få längs vägen.
Efter flera kilometers snubblande i den ojämna terrängen började han dock tvivla på om Sigmar talat sanning.

[Major Tom 1999-11-05]

En samling grå figurer dök upp mellan träden. Johan fann sig plötsligt vara omringad av åtta belzaner. De groteska,
fågelhövdade halvmän, från träsken som magikern berättat om. Belzaner var uteslutande
stråtrövare och sysslade bara med smutsiga värv.
Varelserna bar grå kläder med huvor, och i sina lindade händer höll de enorma skäror
stora som liar. En kort stund blev han paralyserad av skräck. Han snurrade runt, och
undgick med knapp nöd att snärjas i ett nät som kastades mot hans rygg.
Snabbt som vinden kastade han sig undan och drog sitt svärd i tid för att parera ett
svepande hugg, från en av halvmännen framför honom, och i nästa rörelse begrava svärdet
djupt i odjurets bröst. Med ett gurglande läte, grep varelsen ursinnigt tag i hans svärdshand.
Blodet strömmade ur den krökta näbben. Ögonen glödde i rött.
Förtvivlat kämpade Johan för att slita loss svärdet ur varelsens bröst. Men starka armar
grep om honom från alla håll. Svärdet bändes ur hans hand, och en säck drogs över hans huvud.
I blindo kämpade han panikslaget för att göra sig fri. I nästa stund träffades han av ett
våldsamt slag bakifrån. Allt blev svart.

Lene vaknade av att viskaren sade hennes namn, utanför fönstret. Som en skugga steg hon upp ur sin säng, och gick ut på balkongen. Nedanför berget, sträckte sig trädtopparna bort mot bergen i fjärran. Månskenet lyste över de svarta träden. Viskaren stod nedanför balkongen. Han var innanför slottets murar. Men slottet Caprion var förfallet, och det var inte svårt att ta sig in. Slottets otillgängliga läge, med lodräta klippor, och det faktum att man bara kunde komma dit genom att följa en avsats bara någon meter bred, var dess enda försvar. Respekten för henne, den röda häxan, höll odjuren på avstånd. Luften var sval. Hon frös, trots att linnet var tjockt och väl tilltaget. Svetten rann nedför hennes kinder, och hon hade svårt att tänka klart.
- Var hälsad Lene, sade viskaren.
Du är lika strålande vacker som alltid.
Lene undertryckte ett behov att använda sin magi mot viskaren. Hon hade försökt förgöra den många gånger, men den var bara en okroppslig skugga och det som inte levde kunde heller inte dö.
- Lämna mig i fred, sade hon.
Annars bränner jag dig med eld.
Viskaren skrockade.
- Förlåt att jag väckte dig min sköna. Men det har kommit en ny jägare. En ung man, vid namn Johan.
Ta dig i akt. Han vill ha ditt huvud som trofè, och medföra ditt hjärta till kungen och drottningen av Lothirien. Låt honom inte snärja dig med lögner. Han brukar utge sig för att vara prins, och för att han bara vill ha en tjänst. Men trots sin ungdom har han redan jagat upp tre häxor.
- Jag ska ta hand om honom. Han kommer att dö snabbare än han förtjänar.
- Glöm inte priset för mitt råd.
- Ja, du ska få hans hjärta. Försvinn nu, innan jag använder min magi.
Utmattad sjönk Lene ner på sängen. När skulle de sluta jaga henne?

[Robert Andersson 1999- 11-14]

Johan vaknade av solen som strålade ner mellan trädkronorna, han hade ont i hela kroppen och huvudet sprängde. Han bet ihop och reste på huvudet för att försöka orientera sig. När världen slutat snurra och de färgglada prickarna slutat dansa framför ögonen på honom såg han att han låg i skogsbrynet invid en glänta. Inte en själ syntes till, inte ens skogens djur.

Johan tog sig upp på knä, varje rörelse han gjorde orsakade ytterligare smärta och ett nytt yrselanfall. Vänsterarmen måste varit bruten och han hade ett elakt skärsår på höger lår samt en mängd blåmärken och en stor bula på huvudet. Han förbannade sig själv för att han blivit överraskad av belzanerna.

- Dum, dum, dum, dum. Åh min förbannade idiot! Hur ska jag kunna hjälpa min syster och far när jag inte ens kan hjälpa mig själv?

Belzanerna hade varit effektiva och tagit allt Johan hade inklusive kläderna han burit på kroppen. Så nu stod han där naken som ett spädbarn och ungefär lika stadigt.

Johan fick syn på en tygbit som låg en bit bort, när han tagit sig dit visade det sig att det var säcken som balzanerna använt. Då han stod där med säcken i händerna lade han märke till ljudet av vatten inte långt därifrån. Johan tog sig åt det håll varifrån han tyckte att ljudet kom. Och där fanns mycket riktigt en bäck. Johan stapplade lyckligt fram till bäcken och lade sig på mage invid den och började dricka.

När han druckit sig otörstig lade han sig i bäcken och lät det kalla vattnet skölja över sin arma kropp. Sedan lade han sig att vila i solen och när han vaknat kände han sig mycket bättre till mods. Han började då riva i säcken för att spjäla upp sin brutna arm med, det som återstod tillverkade han ett höftskynke av. Sedan letade han reda på ett ungträd som var ungefär lika tjockt som hans handled och bröt av det, det var segt så han var tvungen att använda en sten till att få av de starka fibrerna.

Johan återupptog sin vandring, fast besluten om att inte vända åter utan livselixiret. Hans färd tog längre tid den här gången då han försökte ta sig fram så tyst som möjligt. Till långt efter solens nedgång fortsatte han och hans krafter var för längesedan slut, han tog sig fram på sin envishet. Men envishet har en gräns också den för hur långt den kan tvinga en sargad kropp. Johan föll ihop och inte ens smärtan i hans arm när spjälningen bröts under honom då han föll lyckades hålla honom vid medvetande någon längre tid.

Sigmar satt på sin kammare i järnvaktens kvarter. Han hade satt ut vaktmän vid Amandas och kungens sjuksäng, rådet vakter var uppenbarligen inte att lita på. Sigmars ansikte var bistert och hans ögon glödde som kol. Han kände en välbekant och lugnande närvaro i sitt sinne. Det var Kungens Arm, Sigmars yxa, som vaknat ur fredens slummer då den kände att den kanske skulle behövas. Sigmar tog ner yxan från väggen och gick ut i korridoren för att söka reda på varför yxan vaknat.

[Andreas Larsson 1999-12-13]

Trots fullmånens sken var det mörkt. Så mörkt som det bara kan bli runt
midnatt mitt inne i de djupaste av alla skogar. Johan låg och huttrade under
de hoprafsade löven. Han försökte koppla av. Om han inte fick sova kunde han
inte återhämta styrkan och utan kroppens styrka kunde han glömma jakten på
livselixiret. Om han ändå bara fick vila i fred en handfull timmar så skulle
han vara nöjd. Johan slöt ögonen och försökte tänka på annat än den sura
stanken av sumpgasen som sipprade upp genom markens ärrade håligheter. För
säkerhets skull makade han ryggen ännu lite närmare det stora trädets stam.
Ingen sumpgas kunde tränga sig upp så nära en tjock stam, det var han nästan
säker på. Han ville helst av allt inte återuppleva det obehagliga. Minnet av
hur marken för bara en kort stund sedan plötsligt expanderat under hans
vilande kropp, byggts upp till en hastigt väsande kulle för att sedan
spricka upp i en utjäsning av vidrig stank. Men det hade trots allt inte
varit det värsta. Jordens sammandragning efter utpustningen hade närapå
svalt honom helt och hållet, en upplevelse som givit honom kraftiga
mardrömmar om att bli levande begraven.

Ännu en gång masade han ryggen närmare det trygga trädets väldiga stam.
Högen av torra fjolårslöv hjälpte föga att hålla nattens kyla borta. Om han
bara hittat den förbaskade häxan någon gång. Om han bara inte förlorat
kläderna. Om han bara inte brutit armen. Om ... om ...

Tystnaden bröts av små tassande fötter. Johan hade ofta lekt runt slottet
och där fanns stora rackare till råttor både i stallet och nere i de gamla
uttjänta fängelsehålorna. Men detta lät annorlunda. Kanske fanns det andra
djur som höll till på natten? Johan önskade intensivt att han lyssnat mer
uppmärksamt då Magister Karg försökt undervisa honom i rikets fauna och
flora. Då kanske han varit bättre förberedd för just denna uppgift. Som det
var nu, kände han sig helt utelämnad på nåd och onåd. Sannerligen ingen
trevlig känsla. Med ens kröp en känsla av obehag upp utefter hans ryggrad då
han mindes Magister Kargs berättelser om de underjordiska krabborna, om de
stora bruna trädspindlarna och de vita vävarna. Och med ens klarade han inte
av att ligga ner längre. Speciellt var det nog tanken på de vita vävarna som
störde honom. Maskar stora som en fullvuxen mans lillfinger, som borrade sig
in i varmblodiga djur för att lägga sina ägg.

Där!

Ljudet av tassande fötter hade återvänt. Johan koncentrerade sig. Nej, det
var definitivt inga klor. Inga håriga spindelben eller krälande larver. Ändå
vågade han inte pusta ut. Det var definitivt någonting som höll på att
omringa honom. Han hade varit mer än lovligt dum en gång så det räckte på
den här resan. Att göra ett misstag var väl mänskligt - men att göra om
samma misstag två gånger, var oförlåtligt. Snabbt högg han tag i sin
stödkäpp. Han skulle nog försvara sig! Enarmad som han var just nu skulle
han ändå kunna bjuda rätt rejält motstånd nu, när han var förberedd.

Johan blundade och skärpte hörseln till bristningsgränsen. De var minst åtta
varelser. De sprang med små, små korta steg på lätta fötter. Antagligen var
de inte särskilt stora. Och med ens kände han hur blodet rann från hans
ansikte. Han visste att han blivit blek som ett lakan när han förstod vad
det var.
"Jag är inte rädd för er!" Ljög han så morskt han bara förmådde. Men hela
tiden fick han kämpa för att inte skrika rätt ut. Det var Microminer. Sådana
som vuxna gärna brukade skrämma slag på små barn med för att få dem att lyda
bättre. Små, otäcka människoliknande troll som var ökända för att laga soppa
på läckra människobarn. Och Den Röda Häxan var ilag med dem. Det visste
alla!

[Sharell 2000-01-15]

Det växte alltid täta busksnår kring de områden där man kunde hitta trumpetbusken, och det var väl förmodligen den främsta anledningen till att den var så sällsynt och svårfunnen. Oljan från de svampformiga frukterna var mycket användbar som katalysator för de många trollformler som Lene brukade kasta. Men denna natt bannade hon sig själv för att hon ens funderat på att bege sig ut och leta örter. Hennes långa, rutiga kjol fastnade hela tiden i buskarna som hon vandrade runt bland, och den hade redan börjat fransas upp nere i kanterna. Hon suckade. Hennes ögon var skarpare än vanliga människors, men det var ändå olidligt svårt att se var man satte fötterna i den tjocka grönskan.
Då fick plötsligt ett välkänt läte henne att ducka ner bland grönskan. Tjattrandet från ett tiotal microminer hördes mellan träden, och deras små skallar syntes som siluetter ovanför ris och buskar som skymde stigen längre ner. Lene knäppte med fingrarna åt sina båda varghundar, Archo och Mosti, och de smög lydigt upp bredvid henne och gömde sig i buskaget. Några microminer var inte någon större utmaning för henne om hon använde sina trollkonster, men hon hade ganska lite pulver just nu, och ämnade inte slösa bort de sista kornen i onödan.
Då fick hon syn på någonting som fick henne att haja till. De små otäcka varelserna släpade en pojke efter sig, en pojke iklädd endast några enkla klädstycken av säckväv. Han blödde ur ett djupt jack ovanför ögonbrynen, och blodet rann ner i en rännil mot näsan, där det var utsmetat i stora kakor över ansiktet. Armarna hängde slappt efter honom, den ena böjd i en konstig vinkel nedanför armbågen. Microminerna hade varit på jakt.
Nåja, tänkte Lene, den här natten får de nog finna sig i att äta sig mätta på blåbär. Pojken skulle definitivt räddas. Men hon kunde inte undvika tanken vem sjutton som kunde ha begivit sig ut i den här skogen om natten med knappt en tråd på kroppen.
Hon började försiktigt smyga sig fram mot varelserna, hela tiden med de båda hundarna på en knapp armslängds avstånd. Hon gömde sig alldeles intill stigen en bit längre fram, och lossade sedan försiktigt på bältespåsen med den magiska sanden. Hennes ord ekade olycksbådande bland träden:

Kvistar runtom, grip och skaka
ryck av hår och krossa haka
tänder ut ur munnen slå
banka sedan gul och blå

När hon uttalat sin trollformel började sanden virvla i hennes handflata, och lyste med ett intensivt, grönt sken. Microminerna stannade upp och drog omedelbart sina små spjut som de bar på ryggen, men knappt hade de gjort det förrän kvistar och grenar runt omkring började sträcka sig efter dem. Deras vapen rycktes av innan de ens fick chans att försvara sig, och sedan lyftes de upp i armar och ben och började kastas mellan träden. Lene såg till att microminerna fördes utom synhåll, och snärtar hördes från de kraftiga grenarna när de slungade iväg de skrikande varelserna tiotals meter in i skogen. Archo och Mosti satte efter dem där de landade, och jagade iväg dem under höga rop som så småningom mynnade ut i ett avlägset kacklande. Lene hade dock inte tid att fundera allt för mycket över segern, utan började genast förbinda såren på den blödande ynglingen hon just räddat ur microminernas klor.
Först gav hon honom starka brygder för att förmå honom att återvända till medvetande, men han svalde det knappt ens en gång, och det mesta rann ut ur munnen som hon hällde i honom. Hon satt förjäves och försökte få liv i honom i flera minuter, men han var alltför illa däran. Sakta insåg hon att den här pojken inte skulle klara sig ifall inte hon tog hand om honom.
-Attan, svor hon där hon satt på huk. Hon hade inte tid med det här. Johan, häxjägaren, var ju efter henne och kunde dyka upp när som helst. Men samtidigt hade hon svurit att hjälpa människor och djur i nöd, det var hennes löfte till naturandarna när de gav henne kunskap och krafter nog att bli häxa.
-Förbannade pojkspoling att ställa till det för sig, muttrade hon. En provisorisk bår av två stöttor och flätning av granris mellan fick duga. Hon lade honom så bekvämt som det nu var möjligt, och lät fötterna vara i högläge. Sedan visslade hon på Archo och Mosti, varghundarna, som hon band att dra ekipaget. Själv gick hon bakom och såg till att han inte ramlade av när båren drogs längs den ojämna och ytterst smala stigen upp mot slottet.
Slottet Caprion var en gammal förfallen borg som de senaste århundradena fått härbärgera allehanda skumt folk och märkliga varelser. När Lene först kom hit för snart tio år sedan var det övertaget av rövare, som plundrade och härjade på landsvägarna i söder. Hon körde iväg dem alla med sin magi, och det hade inte varit någon svår sak. Men mitt i ödsligheten som hon levde i de första dagarna insåg hon snart att hon inte var ensam här uppe. Viskarna, några oformliga skuggor som svävade omkring om nätterna, delade hennes boplats.
En av dem cirkulerade uppe i det gamla klocktornet, det visste hon. En annan brukade pysa upp ur de stinkande avloppsbrunnarna, och förde alltid med sig en lukt som påminde om förruttnelse. Men värst av alla var han som vandrade omkring varhelst han behagade, han som knappt ens skrämdes av solljuset. Några gånger hade han lyckats skrämma henne rejält, trots att hon började kunna hans trick ganska bra.
Det var alltid lika otrevligt när han dök upp, pysandet när hans skuggliknande kropp vandrade rakt genom väggen till hennes rum. Hon hade just lagt den skadade pojken att vila i hennes egen säng, då han dök upp.
-Det är han! väste viskaren. Det är han, häxssjägaren. Johan.
Lene tittade misstroget på den konturlösa skepnaden som svävade en fot ovanför marken framför henne.
-Han? Skulle han utge sig för att vara prins? Hon tittade på ynglingen igen för att försäkra sig om att hon inte hade misstagit sig, men skrattade bara när hon tänkte vilka trasor hon hade hittat honom i.
-Ssstrunt ssamma, gamla nucka. Det är han, jag ssvär. Han är här för att dräpa dig.
-Ge dig iväg, sade Lene. Och stör mig inte igen, för då kan jag bli riktigt uppretad.
-Du är sskyldig mig hanss hjärta, min ssköna. Hanss hjärta.
Viskaren höjde en av sina kloförsedda händer mot hennes ansikte, och hon kände en iskyla strömma genom rummet.
-Sslit ut hanss hjärta, och ssläng det i brunnen, ssåssom du brukar, min ssköna.
-Ut ur mitt hus. Jag varnar er, sade Lene hotfullt. Samtidigt sträckte hon sig efter sin allra kraftigaste magiska sand.
-Då kansske jag måsste ordna allt ssjälv, sade viskaren och öppnade munnen i något som kunde liknas vid ett leende. Han började sväva med klorna utspärrade mot sängen där Johan låg, då Lenes olycksbådande trollformel ekade i rummet:

Gamla sand fort börja glöda
låt din inre eld få flöda
hjälp mig nu att viskarn döda
skjut iväg i flammor röda

Sanden glödde i eldrött där den susade iväg genom luften, och satte sig som sirap över den skriande viskaren. Eldsflammor slickade väggen som han rusade genom, och en skugga av sot blev kvar efter att han passerat. Från slottsgården hördes ett pysande från brunnen, och Lene började rentav le när hon tänkte på vilka plågor viskaren skulle utstå. Elden skulle slockna nere i brunnen, men så fort han lämnade den skulle den börja brinna igen.. Det skulle nog dröja innan hon fick se honom igen. Han var en mycket mycket feg varelse, när allt kom omkring.
Det var i brunnen där ute som han brukade hålla till på dagarna, till skydd för solen när inga moln skymde den. Vattnet inuti var alldeles svart och smakade förfärligt, och det luktade unket så fort man kom nära den. Så var det överallt där viskarna höll till. Blommor sloknade i deras fotspår, och djur blev oroliga och avlägsnade sig. Lenes båda varghundar kunde ibland stå och bara skälla hela nätter av nervositet. Det var sannerligen mycket obehagliga varelser.
Plötsligt hon kände sig alldeles vimmelkantig. Det måste vara den plötsliga ansträningen tänkte hon. Samtidigt undrade hon om det ändå fanns någon liten chans att viskaren hade rätt? Han ljög och bedrog så mycket han kunde, men han verkade på något konstigt sätt alltid själv veta sanningen. Tyvärr avslöade han den bara när han hade någon dunkel avsikt bakom.
Hon satte sig ner på en kista som stod intill väggen, och funderade på hur hon egentligen skulle ta hand om den skadade. Ynglingen som låg där borta hade kunnat vara hennes eget barn. Det var ingenting hon brukade tänka på normalt, men nu dök tanken ohjälpligt upp för henne. Hur hon avbrutit graviditeten med örter, och blivit stämplad som häxa och annat onämnbart. Fadern till barnet hade inte velat veta av det, och de hade behandlat henne som en lägsta klassens prostituerad. Men det var innan de ville bränna henne på bål, vill säga. Det var länge sedan nu, men såret låg fortfarande dolt inuti henne. Kanske var denna yngling ute i dolda syften? Bäst att inte chansa, tänkte hon, och satte sina båda varghundar att vakta honom ifall han skulle vakna. Själv gick hon upp och lade sig i våningen ovanför. Rummet hade tillhört en astronom en gång i tiden, och hon brukade ligga här ibland och titta upp mot stjärnorna som syntes i takets öppningar. De var det enda pålitliga sällskap hon hade här ute, och som så många nätter tidigare lade hon sig och stirrade mot dem tills hon somnade.

[Fredrik - 2000-02-07]

Vinden piskade hans ansikte och slet i hans kläder. Snön ven i hans ögon och öron. Han kämpade sig fram genom vinden. Långt där nere skymtade han trädgränsen. När han kom dit skulle han vara skyddad för vädrets makter. Han var tvungen att ta sig till värdshuset röda oxen innan kvällen. Han ökade sitt frusna grepp om väskan han hade i handen. Där låg brevet, budet till kung Ansgar av Fiordinheim.
Han hade färdats länge nu. Dagarna hade smetats ihop till en massa av tid som tycktes utgöra månader. Förnuftet sade honom dock att han högst kunde ha varit på färd i en vecka. Han förbannade Ghazgulerna uppe i bergspasset som hade tagit hans häst och tvingat honom att gå. Dock var han tacksam att han överhuvudtaget fått behålla livhanken.

När han kom ned till trädgränsen sände tyst han en bön av tacksägelse till Soomi, budbärarnas och stigfinnarnas gud. Nu var det bara några mil kvar till värdshuset. Han kände redan hur blåsten dämpades av de skyddande träden. Han ökade nu sina steg. Tiden var knapp.
När han nått första röset, som visade att det bara var en mil kvar, tyckte han sig uppleva en känsla av förföljelse. Han skakade bort känslan men det var kvar i det innersta hörnet av hans medvetande. Han vände sig om, men det var inget där. Omedvetet ökade han sina steg ytterligare, tills han småsprang. Nu tycktes känslan av förföljelse vara starkare. Han kastade en blick över axeln. Var det inte något där borta mellan träden? En skugga. En rörelse. Träden tycktes sjukligt förvridna. Nu sprang budbäraren. Trädens grenar böjde sig över honom. Mörker och fasa kröp in överallt ifrån. Han tyckte sig höra ett hånskratt långt borta. I sin förtvivlan märkte han inte roten. Hans fot fastnade i den. Redlös tumlade han ut för slänten. Hans huvud slog i ett stort klippblock och så föll han slutligen ned på strandbanken och tumlade ned i den skummande, rasande forsen.

Budbäraren kom aldrig. Galahan väntade på röda oxen två dygn. Sedan red han därifrån.

I Lansgar var det marknadsdag. Folk från hela världen var samlade i den lilla stadsstaten som låg vid kusten av vanvettets ocean. Det var dock ett marknadsstånd som ingen besökte. Ståndet var tomt och bakom det stod ett lila tält. Inne i tältet var det mörkt. Det enda ljuset kom från ett ensamt stearinljus mitt på bordet. Det luktade unket. Vid bordet satt en mycket gammal kvinna och smekte en kristallkula med händerna. Där satt också en ung man, upprätt i stolen med stolt hållning.
"Så. budbäraren kom aldrig?" frågade den gamla gumman.
"Nej, jag mötte Galahan i Hekum tidigare idag. Han väntade 2 dagar efter den överenskomna tidpunkten. Han skickade till och med bud till värdshuset för att se om budbäraren kommit senare."
Gumman nickade och visade sedan med en viftande handrörelse att mannen skulle gå ut. Han avlägsnade sig sedan så snabbt han kunde.
Gumman smekte med handen över kristallkulan. Det var en frånvarande rörelse, men kristallkulan gnistrade till och man kunde nu se ett rum i den. Det var ett förfallet slottsrum. På en säng låg Johan, bevakad av två stora hundar. Där satt också Lene.
"Min lillasyster Lene" sade gumman. Ytterligare en handrörelse släckte kulan. "Jag ser att du funnit vår Johan."
Hon reste sig mödosamt och gick till bortre änden av tältet, där en bur satt.
"Jag blir tvungen att sända mina korpar" sade hon.

Samma natt såg en nattvakt i Lansgar en underlig syn, som han genast rapporterade för sin vaktchef. Denne borförklarade det med att han varit full, och han fick 2 dagars arrest. Men han kunde inte skaka bort synen av två gigantiska fåglar som lyfte mot skyn.

[Kalle Bergman - 2000-03-05]

10.

Himlen hade antagit en gulaktig nyans, men bortom moln, sönderslitna av häftiga vindar, tornade ett oväderskomplex upp sig. Lene satt tillbakalutad på en stol i östtornet och såg ut. Riktiga oväder var sällsynta i Ramoldon, men när de kom, var de värre än någon annanstans.
Det goda humöret var som bortblåst. Med ansiktet fyllt av tårar betraktade hon sig själv, i en guldfärgad spegel. Fortfarande hade hon kvar spår av sin ungdoms skönhet. En gång hade hon varit en vacker kvinna. Nu, när ungdomen flytt, och utan att hon fått uppleva det som alla andra drömde om, kändes det som ett bittert hån. Allt var försent? Hon hade bränt sina skepp, och tiden gick inte att vrida tillbaka.
- Jag borde inte ha tagit in pojken i slottet, sade hon för sig själv.
Vad vet jag om honom? Kanske väntar hans kumpaner där ute någonstans. Jag räddade hans liv, men om viskaren hade rätt, kommer den där unge mannen att löna det med att hugga huvudet av mig. Har de lurat mig?
Fruktan, och vrede fick hjärtat att bulta. Huvudet värkte. Naturligtvis! Så var det! Slottet Caprion var nästintill omöjligt att ta sig in i vid normala fall, men hon hade gjort det lätt genom att själv ta med sig honom hit. Om han besatt formeln Marlnis port, kunde han skapa en öppning genom tid och rum, där horder av jägare...
Lene slöt ögonen och masserade ögonlocken med fingrarna.
- Det här är löjligt. Är jag rädd för den där stackars pojken? Inte kan väl han vara trollkunnig?
Hon skrattade åt sig själv, men skrattet fastnade i halsen. En bister man beväpnad med en yxa blev synlig bakom ett bergsutsprång. En jätte. Lene flämtade till, och lade händerna mot munnen. Hela kroppen började darrade, och ena handen famlade efter påsen med pulver.

Sigmar Digre svor. Armarna värkte efter ansträngningen. Avsatsen, som var smal även för en vanlig man, var extra svår för en fullvuxen krigare.
Han bannade sig själv för att han släppt iväg prinsen på ett så farligt uppdrag. Tiden var knapp. Vilken tur att han anat oråd och bestämt sig för att ordna upp saker och ting. En viss hjälp hade han visserligen haft av den märkliga skuggvarelse som visat sig för honom. Den luktade bränd ved, och var fasansfull att skåda.
- Häxan har fångat din prins. Ett öde värre än döden kommer att drabba din prins, om du inte genast räddar honom. Den röda häxan hatar människor. Hon är grymmare än vad du någonsin kan fatta, store krigare. Gör något! Och kom ihåg att hugga av henne huvudet. Det är enda sättet att döda henne.
- Givetvis! Men hur ska jag finna honom?
- Jag ska visa dig slottet Caprion. Följ mig!
Sigmar hade följt skuggan genom skogen, och till sist tvingats ägna sig åt vad som liknade bergsbestigning.

Äntligen var han över den förfärliga avsatsen. Slottsporten var stängd, men den var av trä. Med ett vrål, höjde han yxan och högg in på dörren. Flisor och kvistar flög åt olika håll, medan den tunga eggen bet sig in i massivt ekträ. Efter åtta väldiga hugg, kollapsade dörren och rasade med ett brak ihop. Sigmar tog ett kliv in, och höjde upp sin basröst.
- Prins Johan.
Var är du?
- Här! Skynda dig! Hörde han en röst ropa.
Sigmar kastade sig in i en sal med gyllene rustningar och målningar på väggarna. Han sprang uppför en trappa, vidare genom en korridor, och hamnade i en pelarsal.
- Här!
östen verkade komma från tio olika håll samtidigt. Håret reste sig i ryggraden. Han följde rösten, men hamnade bara i andra salar, vackert smyckade med målningar och pråliga vaser och sköldar av mässing. Ingen prins. Bara tomhet. Till sist stannade han vid en silverstaty som föreställde en slags jättelik stekel.
Den röda häxan steg fram, där hon stått bakom en pelare. Klädd i en plisserad röd klänning, med siilverdiadem runt det bruna håret, och ett guldhaldsband med en gul kristall i mitten, liknade hon faktiskt en adelsdam. Ögonen brann inte heller av den småaktiga elakhet, eller fanatiska ondska, som han väntat sig. I stället uttryckte de en inre trötthet.

Ena handen höjde hon i luften, och en virvel av ljus och färger föddes i handflatan. Det var en förvandlingsformel, vars skrämmande cirkelrörelser förebådade förvridna lemmar och horn.
Sigre kände hur det pirrade i kroppen, men hans anianska amulett var gjord för att stå emot förvandlingsformler och den sög åt sig energin.
Häxan tappade inte fattningen av sitt misslyckande. Hans vana ögon såg i stället hur hon byggde upp ren energi genom smäckra fingerrörelser. Med ett vrål kastade han sig emot henne, med yxan höjd. Energiblixten hölls tillbaka och omvandlades till ett vitt skyddsfält. Yxan träffade fältet, och hon kastades baklänges av stöten. Häxan föll tungt, in i en rustning, och rullade runt. Fältet försvann. Sigmar höjde yxan, men Häxan lyckades på något sätt resa sig, och med händerna fick hon hela rummet att snurra som en karusell. En synvilla. Bara en synvilla naturligtvis, men Sigmars hugg missade, och häxan fick tid att springa in bakom en pelare. Yxan träffade marmor, och åstadkom ett stort jack.
En energiblixt slog fram, och träffade den tjocka eggen. Yxan blev glödgande varm, och en intensiv smärta i axeln fick honom att vråla rätt ut som ett sårat djur. Han tumlade baklänges, och såg samtidigt hur häxan satte igång förvandlingsvirveln igen. Den här gången riktades kraften mot henne själv, och inför hans ögon växte hon och blev ett slags kattdjur. En synvilla? Innan han hunnit höja yxan till skydd var vilddjuret över honom, och han kände hur vassa klor begravdes i hans bröst. Ett mäktigt slag med armbågen över dess nos, räddade honom med minsta marginal från att få strupen uppsliten. Hugg och slag, tvingade tillbaka djuret, vars ögon verkade förvånade och tagna över hans styrka. Åter blev det en kvinna, men den här gången kom det omedelbart nya ljusblixtar.

- Sluta, ropade en röst.
Häxan stelnade, och vände huvudet mot valvet till höger om dem. Sigmar hade svårt att stå upprätt. Det snurrade runt i huvudet, och han såg dubbelt. Ena axeln var stel, som om den brann, yxans egg var delvis nedsmält.
I ett pelarvalv stod prinsen. Han var halvnaken och blek, och andefattig. På var sida om honom, fanns de båda varghundarna.
- Vad gör du uppe egentligen? frågade häxan.
Du ska ligga ned. Armen är bruten.
Sigmar Digre svalde. Det gick inte att ta miste på kvinnans omtanke. Var detta verkligen den röda häxan? Inget av de rykten han hört verkade stämma in på henne.
- Titta på dig själv. Titta på honom, sade Johan.
- Det är ingen fara, sluddrade häxan.
Jag känner till många läkande formler. Gå och lägg dig nu. Jag hittade dig i skogen. De skulle ha dödat dig om jag inte tagit dig hit.
Prinsen vände tillbaka och försvann ur Sigmars åsyn.
- Du är inte ond, sade Sigmar
Häxan såg på honom igen, men blicken var frånvarande, och han lade märke till att hon blödde i sidan. För första gången log hon. Ett tvetydigt leende, som kunde betyda precis vad som helst.
- Det är klart att jag är ond.
Sigmar satte sig tungt på en stol med sammetsöverdrag och stödde huvudet i händerna. Han hade en känsla av att det skulle bli en lång natt.

[Robert Andersson - 2000-03-16]

11.

Det snurrade i Lenes huvud, den store mannen var inte som de andra krigarna som försökt ta hennes liv genom åren. Om inte Johan hade avbrutit dem så hade hon inte kunnat hålla honom borta länge till. Hon såg på Sigmar, den store mannen som nu stod framåtlutad och tog några rosslande andetag och spottade ut an blodklump på golvet. Hon kände en önskan att få gå fram och hela honom. Men när hon frågade honom tittade han på henne med trötta ögon och log.
- En Vaktman behöver inte häxkonster för att finna sin hälsa. Sa han och tittade granskande på den delvis nedsmälta eggen på sin yxa och sedan såg han anklagande på Lene.
- Den kan jag inte göra någonting åt, mina kunskaper i metallmagi är begränsade. Vapenmagikerna i grottstaden Khandor skulle utan vidare kunna laga den, men resan dit är så krävande och kostnaden är så hög att du kan köpa hundratals yxor för samma pris.
- Nej, du förstår inte. Sa Vaktmannen, Lene hade märkt den betoning som mannen lade på ordet, och böjde sig ner och plockade upp yxan. Det stora vapnet gled följsamt den sista biten upp i mans hand och sedan var det som skaftet smälte ihop med mannens konstiga rustningshandske. Lene kände dess inneboende magi och slogs som av en blixt med innebörden av vad hon såg.
- Archok'nar, ordet var ute ur hennes mun innan det hunnit formas i hennes hjärna. Järnvakten, ordet sände minnen genom hennes medvetande. Stora krigare, den värsta fiende man kunde tänka sig och det som gjort att Lothiriens kungahus stått emot Nordens anfall i mansåldrar. Om nu denna man var Vaktman så måste Johan verkligen vara prins, prins av Lothirien.
Vakmannen såg på henne och log, hand mänskliga han smekte yxhuvudet och han mumlade vad som verkade vara en ramsa, men Lene kände ordens kraft i hela sitt väsen. För ett ögonblick tappade hon andan och hon tog ett steg närmare för att försöka höra vad han sa.
- Stålets mor är malmen, hennes far urberget.
Yxan smiddes utav stålet, stålet som av sången danats.
Jahrin formade yxeggen, Khalzam sjöng så in dess runor.
Minnet gavs åt yxan, minnas den sin herres näve.
Minnas den sin ursprungsform, skydda den sin konungs ätt.
Kungens arm fick yxan heta, att den skydda ska sin ätt.
Nu är yxan skadad, den som gjord är att bestå.
Ej har den fått banesåret, greppet hos dess herre läker.
Lene var förstummad, magin hos yxan ursprungssång var fruktansvärd och återskapande. Hon såg mot Johan som lutade sig mot en vägg. Han ögon var lugna och han log varmt mot henne.
- Du är den Röda häxan och det är för dina krafter vi har kommit. Nu lämnade han sin plats vid väggen och tycktes hitta sin kungliga stolthet och kraften i hans ätt här i denna avlägsna ruin. När Han stod framför henne var han i sanning underbar att skåda. Han ögon sken och hans röst fyllde hela den gamla borgen.
- Men vet att detta är Sigmar Digre, ättling till Dauron Digre och Lenaro för Archok'nar. Hans är den kraft mot vilken Lothiriens fiender stångat sina pannor blodiga i århundraden. Hans yxa är Kungens Arm, Lenarons ständiga följeslagare. Den är smidd i Khandor och så länge den är i Lenarons ägo kan han återskapa dess ursprungsform.
- Men jag hade ingen aning om att Archock'nar brukar magi. Sa Lene förundrad.
- Det gör vi inte heller, vanligtvis. svarade Sigmar som slutat sjunga. Men vi har måst anamma många saker, och inte alla så trevliga, i vår kamp för Lothiriens kungahus. Vårt kall kan inte sättas åtsidan för en så liten sak som förutfattade meningar.

[Andreas Larsson 2000-04-09]

12.

Gryningen spred sitt gyllene ljus som rann ut likt honung över slätterna i Lothirien. Även Ramoldons mörka skogar översköljdes av ljuset som nu glittrade i varenda regndroppe från nattens oväder. I ett rum på slottet Caprion satt Lene och lyssnade till Sigmar Digres historia, som då och då avbröts av infall från Johan. "Inte förstod jag att det var så illa ställt i världen" sade hon.
"Nej, men det är inte därför vi har sökt upp dig" sade Sigmar. "prins Johans syster är sjuk i skuggsjuka, och endast du äger livselixiret som kan bota henne. Lenes ansikte mulnade.
"Jag äger tyvärr inte längre livselixir och har förlorat kunskapen om att brygga det. Jag gav bort allt till min storasyster för att återgälda en livvskuld." Johan stönade och lade ansiktet i händerna. Sigmars ansikte såg bistert ut.
"Vet du hur vi kan få tag på henne då?" frågade Johan desperat.
"Jag har ingen som helst uppfattning om var hon håller hus." Sa Lene. Hon såg i medlidande på Johan som tycktes skrumpna ihop då hoppet rann ut honom. "Jag kanske kan hjälpa er att finna henne" "Hur skulle det gå till" frågade Johan ivrigt.
"Hon är i förbund med korparna" sade Lene. "Om jag pratar med dem kan de förmedla mitt budskap. "Tala med fåglar" frågade Johan misstänksamt. Lene log. "Är jag inte en häxa trots allt?"
Plötsligt föll en skugga över rummet. "Mulnar det igen" frågade Lene och gick fram till fönstret för att stänga det. Så tittade hon upp och för ett ögonblick förvreds hennes ansikte i skräck. Sedan vände hon sig trött mot de två männen och sade "På tal om korpar…".

[2000-05-23 - Kalle Bergman]

13.

Solens gulröda morgonstrålar strömmade in i rummet och gav liv åt rosorna i valvfönstret, och de detaljerade oljemålningarna av människor som var döda sedan länge.
Tormund satt med armbågarna stödda mot knäna i sängen med överkast av silvertyg. Han såg på drottningen Katarina av Lothirien, som stod vid fönstret i vit klänning, och med gyllene hy. Hon var välbevarad för sin ålder, och han älskade mer än hennes kurviga kropp. Tormund hade sedan länge insett att han misslyckats i sin föresats att inte hysa känslor för henne. Med en kropp som en grekisk gud och en hög ställning, som armèchef hade kvinnor aldrig fattats honom. Han visste med sig att han i det närmaste var oemotståndlig för det andra könet. En gåva av gudarna, som han förvaltat väl. Ändå var priset högt.
Talmannen Cenon hade sagt att tiden var inne. Igår drog kungen av Lothirien sitt sista andetag. Den långa dödsliknade dvalan hade till sist gått in i ett kritiskt skede. Kungen hade kunnat räddas, om inte Carlon sett till att ha sina egna läkare på plats. Innerst inne misstänkte Tormund att Cenon låtit lönnmörda kungen.
Läget för en militärkupp kunde inte vara mer gynnsamt. Kungen var död, prinsessan var medvetslös, och prins Johan, tronarvingen som Cenon oroat sig så mycket för var långt borta på egna äventyr. En annan lycklig slump var att gardets ledare Sigmar Digre inte heller var på plats. Utan hans solida ledarskap skulle vaktstyrkan enligt Cenon bara bli en barnlek för soldaterna i femte legionen. Speciellt som de skulle ha överraskningsmomentet på sin sida. Cenons fårade ansikte hade lysts upp av makthunger. Under kungens sjukdom hade den makthungrige talmannen lyckats förändra riket till oigenkännlighet. Korruption, dåliga finanser och återinförandet av slaveriet var hans främsta verk. Adeln hade under hans ledning roffat åt sig väldiga jordegendomar.
- Prinsen och Sigmars förtrogna vet vad vi planerar. Vi måste slå till nu. Annars får vi ingen mer chans. Välj krigsherre. Antingen blir du ny regent av Lothiriren, eller också kommer du att avrättas för förräderi.
- Jag vill inte döda drottningen, hade Tormund sagt.
- Skämtar du? Tror du att du kan låta henne leva? Förstår du inte att så länge hon och kungabarnen lever kommer vår ställning alltid att vila på lös grund.
Tormund skakade av sig gårdagens minnen. Drottningen klagade åter över att Johan gett sig iväg, utan att lämna något meddelande till henne. Hur kunde han bära sig åt på det sättet? Sedan grät hon över sin mans bortgång, och över Amanda som bara verkade bli sämre. Han gick fram till henne, och höll om hennes axel. Smekte bort tårarna från hennes kinder. Hon kramade honom, och omärkligt lösgjorde han sin dolk ur bältet.
- Jag älskar dig så mycket, viskade hon i hans öra. Alla olyckor kommer slag i slag. Om jag inte hade dig, skulle jag inte stå ut.
Tormund stelnade, och kände heta kyssar mot sina läppar och ansikte. Trycket och värmen från hennes kropp förde hans tankar på villovägar. Trots att han bara var 26 år, kände han att han fortfarande ville ha denna kvinna. I flera år hade han varit hennes älskare i smyg. Handen grep hårdare om dolken som han höll gömd bakom ryggen. Om det gällt Johan, den bortskämda odågan till prins, hade han inte tvekat ett andetag att ränna dolken i hans unga hjärta. Men drottningen? Han bet ihop tänderna, och tänkte på all makt som skulle bli hans när han blev regent. I praktiken skulle han bli den nye kungen över Lothirien. Inget fick stå i hans väg. Ändå värkte osäkerheten bröstet. Var han stark nog att utföra detta hemska dåd?

[Robert Andersson - 2000-06-12]

14.

Kniven darrade i hans svettiga grepp. I hans inre flimrade de båda alternativen förbi. Han insåg långsamt, att om han inte begravde kniven i sin älskades bröst, så skulle någon annan göra det, både på henne och på honom själv. Men vore det överhuvudtaget någon mening i att härska över Lothirien, om inte hon fanns. Hans blick fångade en majestätisk fågel, som svävade vid horisonten. Fri som vindarna! Långsamt förde han tillbaka kniven till slidan.
"Man vill er död, min drottning" viskade han lågt. Han visste inte vad han ville åstadkomma, han bara förbannade ödet som försatt honom i denna situation. Drottningens ansikte tycktes dock inte visa några tecken på förändring.
"Du tycks ta mig för ett barn" svarade hon med en antydan till ett leende. "Jag har insett det för länge sedan. Är inte du själv en av dem?"
"Jag var, i alla fall. Min drottning, vi måste fly!"
Nu log drottningen på riktigt. "Jag vill inte fly" Hon smekte honom över kinden. "det är för sent för all kamp. Må du bli en bra härskare över Lothirien."
Blixtsnabbt, så snabbt att Tormund inte han reagera, drog drottningen hans kniv ur slidan och stötte den i sitt eget bröst. Hennes ögon blev glasartade och hon föll mot golvet, med leendet alltjämnt på sina vackra läppar. Tormund stirrade förskräckt på kvinnan framför sig och insåg, att han innerst inne aldrig velat att detta skulle ske. Vilket spratt ödet hade spelat honom, när hon själv ville det. Han kastade sig mot marken och tryckte snyftande hennes barm till sitt ansikte.

[Kalle Bergman - 2000-08-11]

15.

Med vacklande steg tog sig Tormund tillbaka till sitt rum. Han sköt igen dörren efter sig och gick fram till sitt vitrinskåp - en av de få möblerna i rummet. Det faktum att rummet nästan alltid stod tomt under dagen hade gjort att Tormund inte kände något behov att skaffa fler möbler. Skåpet, en säng och ett skrivbord av ek med stol var allt han behövde. Dessutom var rummet ändå stort nog att passa någon av hans befattning, vilket fick det att verka ännu kalare. Tormund plockade fram en flaska konjak ur skåpet och gick och satte sig på sängkanten. Han skulle just sätta flaskan till läpparna när dörren öppnades på glänt och Cenon smet in. Denne var en kort och slank man i slutet av medelåldern, med mer kal hud än grånat hår på skalpen, och gott om rynkor. Iklädd talmannens traditionella ämbetsdräkt verkade han helt harmlös, men Tormund visste bättre än att bli lurad av utseendet, då han mer än väl visste vad denne man kunde åstadkomma. Cenon började gå mot Tormund, med ett förnöjt leende på läpparna.
"Det verkar som om drottningen inte klarade sorgen", sade han, och skrockade. Ett kort, rått skratt. "Lysande! Få henne att begå självmord! Jag kanske har underskattat dig, Tormund." Tormund såg honom inte i ögonen, utan höll blicken riktad mot golvet.
"Jag klarar det inte", sade han. "Jag borde inte fått henne att göra det."
Flinet rann av Cenons ansikte och ersattes med en stenhård, mordisk blick, som i allt liknade hans röst när han svarade: "Din jävel. Du blev kär i henne ändå, va?" Tormunds tystnad var svar nog för honom, och Cenons röst hårdnade ytterligare. "Jag förväntar mig att se dig på mitt rum innan solnedgången, när du kommit till sans." Han började gå, men vände sig i dörröppningen och pekade på Tormund.
"Kom ihåg att du inte heller är oersättlig", väste han. "Gör mig inte besviken.
Sedan satt Tormund ensam kvar i rummet, och gjorde något han aldrig gjort tidigare.
Han snyftade.

På slottet Caprion drog sig Lene bort från fönstret, och vände sig mot Johan.
"Det verkar som om min syster har skickat sina..." började Lene med dröjande tonfall, som om hon tänkte efter, och tillade sedan:
"Jag tror ni människor skulle kalla dem bjäror. I varje fall, kanske kan jag hjälpa er ändå. Hennes bjäror är nämligen är bara inte större än vanliga korpar, de besitter ett visst intellekt också. Kanske kan jag övertala dem att ta er till henne."
"Kan du göra det?" frågade Johan.
"Förhoppningsvis", svarade häxan, och började gå mot utgången. "Kom. De gillar inte att vänta." I morgonsolens ljus tycktes korparnas fjädrar vara svartare än natten, där de stod på den förfallna borggården. De var mycket riktigt många gånger större än vanliga korpar. Johan uppskattade att de kunde vara närmare femton fot mellan vingspetsarna. Han kunde förstå varför korpar ofta ansågs vara ett dåligt omen.
Korparna började röra sig mot Johan, Lene och Digre, som precis kommit ut. Eftersom de stora fågelbenen och klorna knappast var avpassade för sådan gång såg det ut som en blandning mellan gång och något slags skuttande. När de började komma närma tog Lene till orda med hög, klar röst.
"Var hälsade, o korpar..." Plötsligt skuttade korparna upp i luften, och den ena tog fart rakt mot Johan. Denne var alltför överraskad för att göra någonting annat, än att skrika av smärta, när korpen nådde fram och slog ett par av sina krökta klor över Johans axlar, så våldsamt så att de trängde in i ryggen på honom. Korpen fortsatte utan uppehåll, satte iväg upp i luften, men som från ingenstans hade Digre plötsligt sin yxa i handen. Vrålande drev han in den i vingen på korpen, så att fjädrar och rödsvart blod yrde. Ändå lyckades korpen kraxande ta sig vidare och var snart högt upp i luften. Därefter dunsade den andra korpen rakt in i Digre med klorna uppspärrade, så våldsamt att det fällde honom, varefter den följde efter sin vän. Snart var de bara svarta fläckar i fjärran.
Digre tog sig stönande upp på fötter. Han hade flera stora sår över magen och bröstkorgen, där klorna hade träffat honom. Hans blick flackade, men fastnade till slut på Lene.
"Vart är de på väg?", begärde han att få veta.
"Senast jag hörde från min syster var hon i trakterna kring Lansgar", svarade Lene. "Men dina sår! Du borde inte..."
Mer hörde inte Digre. Han hade redan korsat borggården.
Lene suckade och gick in igen.
"Förbanne dig, syster", mumlade hon tyst för sig själv. "Förbanne dig."

[Emil Nordlander - 2000-09-05]

16.

Lene vände och vred sig i sin säng, tankar kring dagens händelser tumlade runt i hennes huvud. Så fantastiskt märkligt tänkte hon, två av landets viktigaste personer, här på Caprion!
En del av henne ville ge sig iväg för att bistå vaktmannen, men hon hade bestämt sig för att det inte var hennes problem. Han kunde ju faktiskt ha frågat mig om hjälp, tänkte hon, för det skulle han sannerligen behöva om han skulle tampas med hennes syster.
Nej, hon skulle helt enkelt fortsätta leva som vanligt, efter ett tag skulle allt det här vara glömt. Det var länge sedan hon försakat människors sällskap för ett liv i ensamhet. Efter att till och med hennes ofödda barns far svikit henne, fanns det inget och ingen som höll henne kvar bland andra männsikor. Under åren av ensamhet hade hon blivit bra på att inte bry sig om människor, varför börja nu? Ingen brydde sig ju om henne - häxan. Hon hade det ju bra som det var, kanske lite ensamt, men det gick i alla fall ingen nöd på henne..
Ju mer Lene försökte övertyga sig själv, desto sämre gick det. Hon blev med ens säker på vad hon måste göra. Det fanns ingen tid att förlora. Om hon gav sig iväg på hästrygg borde hon kunna komma ifatt järnvakten innan nästa kväll.
Hon steg upp ur sängen, gick fram till fönstret och blickade ut över borggården. Caprion skulle aldrig mer bli sig likt, de ödsliga korridorerna och tornen kändes tommare och kallare än nånsin. Hon klädde snabbt på sig och packade ner lite förnödenheter och sina viktigaste magiska atiraljer i en ryggsäck. Archo och Mosti låg som vanligt på vakt vid Lenes säng, de spetsade öronen och tittade intresserat på sin matte. Hon gav de båda varghundarna tecken att följa och gick sedan med raska steg mot borggården. På vägen stannade hon för att låta de båda djuren nosa på den stol där järnvakten suttit tidigare. Det var inte mycket att gå på, men hundarna hade ett otroligt luktsinne. När hon sedan gav dem tecken att spåra satte de genast iväg, med nosarna tätt intill marken.
Lene sadlade sin häst, en gråvit sydlandshäst. En småvuxen ras, men kraftigt bygda, utmärkta för att snabbt ta sig fram genom den svårforcerade skogen. Lene lät hästen följa hundarna när de löpte iväg mot skogsbrynet. Innan hon trädde in i skogen utförde hon ett par snabba handrörelser och en lysande glob framträdde i luften, en armslängd ovanför hennes huvud. Hon vände sig om för att se den välbekanta blicken av Caprion en sista gång, svagt upplyst i natten av globens matta sken. Hon skulle inte sakna det insåg hon.

***

Lene hade ridit nästan oavbrutet i ett dygn. Då och då hade hon hört ljud, en kvist som bröts eller en fågel som plötsligt flög upp ur ett träd. Och vid ett tillfälle, som en glimt i ögonvrån, tyckte hon att hon sett en skugga röra sig inne bland träden. Men det var nu länge sedan hon hört något alltmedan ramoldonskogens täta granskog gradvis blivit allt glesare. Troligast var det bara microminer, en plåga det fanns gott om i de här trakterna. De kunde röra sig nästan ljudlöst om de ville. Som tur var utgjorde de knappast något hot, ens för hennes hundar.
Plötsligt stannade varghundarna tvärt och deras stela kroppshållning indikerade att målet för deras sökande var nära, närmare bestämt en grotta en bit fram. Lene steg av hästen, som var i det närmsta slutkörd efter den hårda ritten, och närmade sig grottöppningen. Men hon hann inte mer än ta ett steg in i den mörka mynningen förrän hon rycktes från marken. Hon satt fast i ett hårt grepp, och en välbekant yxa befann sig knappt en svärdsegg från hennes ansikte. Greppet lossades dock snabbt när Sigmar kände igen inkräktaren. "Du borde vara försiktigare när du smyger dig på en Archok'nar, damen. Vi sover lätt."
"Jag försökte inte smyga mig på." för då hade du varit en pyrande hög aska vid det här laget, tillade hon för sig själv. "Och mitt namn är Lene."
"Mitt namn är Sigmar, trevligt att ses igen. Jag undrade just när du skulle dyka upp" sade Sigmar. Han var så lång att han fick stå kraftigt böjd, medans Lene obehindrat kunde stå upprät i grottmynningen. Järnvakten såg bistrare ut än någonsin, han verkade inte ha sovit mycket de senaste dygnet. Ändå utstrålade han en fantastisk styrka, insåg Lene. Det var en stor bedrift att ha sprungit så långt på så kort tid.
"Hur kunde du bara ge dig iväg på det där sättet?" sade Lene. "Du kunde väl åtminstone lagat ytterdörren innan du gav dig iväg".
"Jag är ledsen för det" sade järnvakten och han fick ett skyldigt ansiktsuttryck. Lene kunde inte hjälpa att brista ut i skratt. "Det är ingen fara, jag är van" sa hon. "Män brukar av nån anledning bli som galna när de ser mig. Nu är det min tur att be om ursäkt, jag orkar nämligen knappt hålla ögonlocken öppna längre". Lene kunde inte påminna sig att hon någonsin varit så trött förut. Med en belåten suck lade hon sig ner med sin röda kappa som underlag. Inom loppet av några minuter sov hon djupt.

Sigmar såg förundrat på kvinnan som låg sovande bredvid honom i grottan. Så liten hon var, smal och finlemmad, hon såg nästan skör ut. Men Sigmar visste att skenet bedrog. Han blickade ut genom grottmynning där hans blick möttes av Mostis. Lenes varghundar verkade en aning misstänksamma mot honom fortfarande, han kunde inte klandra dem. Han undrade vem som skulle kommit segrande ur striden om han fortsatt kampen med Lene en dag tidigare.
Trots att han var utmattad ville inte sömnen infinna sig, skuld och självförebråelse tärde på hans samvete. Prinsen hade blivit bortförd och han hade inte förhindrat det, aldrig tidigare hade han svikit sin plikt så fullständigt. En hemsk tanke plågade honom ständigt - tänk om Johan är död. En vidrig bild framträdde för hans inre syn - gigantiska blanksvarta fåglar, nästan osynliga i den mörka natten. De festade på ett lik, hans kamrats döda kropp.
Men nej, det fick inte vara så. Han skakade av sig den hemska känslan och fylldes istället av beslutsamhet. Han skulle finna prinsen. Om det så skulle ta ett sekel och han skulle behöva finkamma hela kontinenten, skulle han finna honom. Han föll till slut in i en orolig slummer, jagad av mardrömmar.

[2000-09-22 - Anton Flank]

17.

Prins Johan kvicknade till, och kände att något inte stod rätt till. Det var en kall vind, som hade väckt honom, eller rättare sagt ett kallt drag. Som om han befann sig högt upp i luften. Han öppnade sina ögon och såg till sin förskräckelse att så också var fallet. Han flög. Högt över träden. Paniken spred sig medan minnet kom till baka. Caprion. Lene. Digre. Och korparna. De stora korparna.
Johan riktade blicken upp för att se om det verkligen var sant. Den stora fågeln flög med Johan, som om han var dess byte. Paniken övergick till rädsla. Korpen vände då sin blick ner mot Johan, när den såg att han var vaken tittade den rakt mot hans ögon. Johan ville vända bort blicken men det gick ej. Det gnistrade till i korpens ögon och den gav i från sig ett fruktansvärt tjut. Öronen värkte. Trots att han tog händerna för öronen trängde ljudet in. Han stod inte ut mera. Det kändes som om trumhinnorna skulle sprängas. När ljudet var som värst så svimmade Johan igen. Totalt medvetslös. Korpen flög sedan vidare bort mot horisonten.

Nästa gång Johan vaknade låg han på en träbrits. Trots att han hade öppnat ögonen så såg han ingenting. Allt var svart. Svagt hörde han några röster. Mest mummel, inget som Johan kunde förstå. Han såg nu inte bara svart längre, han kunde urskilja två skepnader, den ena var större än den andra. Men allt var suddigt. Det gick också att se att han befann sig i ett litet mörkt rum. Han tyckte sig se en trappa längre bort, detta var inte långt från där han låg, högst tio steg. Johan drog i alla fall slutsatsen att han var i en källare av något slag.
Rösterna hördes tydligare nu, men han kunde fortfarande inte tyda vad det var de sa. Johan koncentrerade sig för att se och höra vad skepnaderna sa och hur de såg ut. Det såg ut som om det var två kvinnor, som talade. Eller en kvinna och ett barn? Den ena såg i alla fall äldre ut. Vad det ett gräl? Mycket tydde på det. Livliga arm rörelser från den äldre. Hon skällde ut den andre. För vad? Johan koncentrerade sig så hårt att han inte lade märke till att han närmade sig slutet på britsen. Med en duns föll han till golvet. Kvinnorna vände sig mot honom. Den yngre vände sig snabbt om igen och sprang uppför trappan. Den äldre gick snabbt mot honom. Johan såg nu att det var en gammal gumma, hon hade en käpp i handen. Med en arg röst sa hon något, som Johan inte uppfattade, och slog till honom i huvudet med käppen.

Någon strök sin hand genom Johans hår, han kom och tänka på när han var indre och hans mor skulle säga god natt, hon strök då alltid sin hand genom Johans hår och pussade honom i pannan. Undrar hur mor har det? Hon måste vara orolig? När han sedan kände något kallt mot sin panna vaknade han med ett ryck. Han kunde nu se klart och det han såg var något underbart. En flicka kanske något år yngre än han själv satt på huk framför honom och lade om hans huvud i ett bandage. Det måste vara en ängel. Hon hade blont lång hår, men trots att hennes kläder var smutsiga och trasiga och hennes ansikte minst lika smutsigt, så var hon underbar.
Hon log åt Johan. När han försökte resa på sig så lade hon handen på hans bröst och skakade på huvudet. Johan lade sig då till rätta igen.
"Var är jag?" frågade han och tog sig på bandaget han hade på huvudet. Hon bara log och slutade pyssla om honom. Hon tittade på hans ögon och Johan tittade tillbaka. Trots hennes leende så hade hon något sorgset i blicken. "Var är jag?" frågade han en gång till. Hon lade då ett finger mot hans mun för att han skulle vara tyst och tittade mot trappan. Johan vände också blicken dit. Flickan reste sig upp, tittade lugnande på Johan och sprang sedan uppför trappan och ut genom en dörr, som sedan stängdes.
Johan försökte sätta sig upp, men då blev blick suddig och han var tvungen att lägga sig ner igen för att få tillbaka synen. Vad var det med honom? Var han förgiftad? Efter cirka 15 minuter kom den unga flickan till baka. Hon hade med sig en skål, med en väl doftande soppa, och två skivor bröd. Med ett leende satte hon ner skålen på golvet bredvid Johan. Eftersom det ända möblemanget i den mörka källaren var träbritsen, som Johan vaknat upp i, så var han tvungen att sitta på golvet och äta. Flickan hjälpte honom upp så att han kunde luta sig mot vägen.
Han var mycket hungrig, brödet åt han upp med en gång. Flickan satt och tittade på med ett sött leende på sina läppar. Då small dörren upp och störtar gumman.
"Dumma tös, man kan inte ha dig till någon nytta", röt hon och slog till flickan så att hon föll ner på golvet. Gumman sparkade sedan ut soppan som Johan inte ens hunnit smaka på. Sedan tittade hon utforskande på Johan och sa: "Ja du, Prins Johan av Lothirien, du måste undra vad du gör här." Gumman skrattade, "Om du bara visste." Hon skrattade än en gång och vände sig mot flickan, "Cyl lämna oss." Gumman vände blicken igen mot Johan och log sitt hemska leende, "Findor kommer inte att tro att du var så lätt fångad." Cyl hade inte lämnat rummet än utan hade fått tag i ett vedträd, som legat på golvet. Hon smög upp bakom gumman.
"Sa jag inte att du skulle..." hon han inte avsluta meningen för att Cyl slagit vedträt i huvudet på gumman och ramlat medvetslös ner på golvet. Cyl sprang fram till Johan och drog upp honom på benen. Det snurrade till rejält i hans huvud och benen kändes hur sega som helst. När de tog sig uppför trapporna vad det mycket, som Johan ville ha svar på. Var var han? Vem var gumman? Vem var Findor? Varför fungerade inte kroppen som den skulle? Och vem var egentligen den döve Cyl?

[2000-10-22 - Anders Karlsson]

18.

De sprang uppför en vindlande spiraltrappa. Utifrån strömmade ett dis genom runda fönster. Fötterna klampade mot trä, de flämtade och såg sig om efter var tionde steg. I fantasin inbillade sig Johan att gumman skulle komma med fågelvingar under manteln, och flyga efter och sätta klorna i dem som en mänsklig uggla. Inget av det hände. De kom bara högre och högre. Till sist slutade trappan i en valvgång. Med springande steg passerade de igenom den, och kom till en muromgärdad gård där höga torn sträckte sig mot skyn. Utanför anade han en vidunderlig utsikt med snöklädda bergstoppar. Gyllene växter trängdes mot muren. En man med korslagda armar, och en kåpa som hängde ner över ansiktet kom dem till mötes. Hårda sulor skrapade mot den sexkantiga stenbeläggningen.
- Vän eller fiende? ropade Johan, som han hört en gränsjägare göra för länge sedan.
- Vän, sade en belevad gammelmansröst. - Detta är Badragduls fästning strax utanför Lansgar. Cyl pressade sig hårt mot hans ena arm, och Johan kände hennes hjärta slå. Oavbrutet såg hon på mannen framför dem, som om han skulle upplösas i tomma intet.
- Jag kanske ska presentera mig, sade han med samma vänliga röst. - Mitt namn är Findor. Du ser verkligen medtagen ut min vän. Så trött, tärd och sårad. Mannen sög på orden, och plötsligt kände sig Johan så utmattad att han knappt kunde stå upprätt. I flickans ögon glittrade skräcken.
- Vem är häxan där nere?
- Åh! Du menar min fru Magdala friherrinnan av Sorainien.
Johan sade att det förmodligen var den kvinnan han menade.
- Jag ber om ursäkt å hennes vägnar min unge besökare, men blodet svallade på henne när hon fick reda på att du besökt hennes syster Lene, som lever bland demoner och odjur i en ruggig och fuktig skog hellre än att dela vårt ljuvliga lyxliv här uppe. Lene är farligt oberäknelig och hade förr i tiden märkliga ideèr som inte tilltalade någon. Du ska vara mycket glad över att du slapp ifrån henne med livet i behåll.
- Hon gjorde mig inget, protesterade Johan.
- Det är en falsk orm du haft att göra med min son.
Johan kom att tänka på sin egen syster, och öppnade munnen, men Findor gjorde en avvärjade gest.
- Bry dig inte om det. Vi har redan skickat en av våra fåglar dit, med elixiret till härskaren av Lothirien. Johan ryckte till. Härskaren? Menade han kungen eller drottningen? Varför kallade han en kung eller drottning för en härskare? Han vågade inte fråga. Huvudsaken var att hans sjuka syster blev bra. Genast blev han vänligt ställd till Findor. Denne förde dem till ett bord som dignade med läckerheter. Soraniskt rödvin, Garfågelstek, rökta kräftor, spriodfiskar, och saftiga frukter.
- Du måste känna dig utsvulten, sade Findor. - Se det här som en liten välkomstfrukost. Efter Findors ord kom Johans mage i uppror. Hungern gnagde i honom, och han låtsades inte om Cyls tafatta försök att hålla honom tillbaka. Nu var han bara irriterad på den vackra unga kvinnan.
- Vad är det? frågade han surt.
- Hon är dövstum, sade Findor med ett osynligt hånleende bakom kåpan. - Jag tror det är höjden som skrämmer henne. I min stad brukar vi säga att en kvinna har ett hjärta som en hare och ett huvud som en höna. Men du är en stor krigare som upplevt halsbrytande äventyr. Inte räds du att sitta tillsammans med mig och äta frukost? Johan satte sig ned, och smakade av den ljuvliga maten. Det var den godast mat han någonsin ätit. Men Findor bara såg på honom. Kåpan höljde hans ansikte i dunkel. Friherinnan dök upp med rött ansikte och svällande kinder. Också hon slog sig ned.
- Det var fina tider det, sade hon längtansfullt. - Vi hade ett underbart län, med ett av världens vackraste palats. Jag hade hundra klänningar. Men den avundsjuka satmaran Lene uppviglade folket och förstörde allt. Hon tålde inte att se oss lyckliga. Nu sitter vi här i exil. Lansgar är en värre skithåla än den förbjudna skogen i Ramoldon.
- Snart är det över, sade Findor. - Folket i Sorainien ska lära sig en hård och smärtsam läxa när vi återkommer. Hämndens timma är snart slagen. Johan hörde knappt deras ord. Han var helt upptagen med den starka maten som fyllde honom med värme och behag och fick det att snurra i huvudet. Cyl åt inget. Hon bara såg på honom med sina sorgna ögon. När han åter vaknade upp satt han i en bur av järn. Den var upphängd över ett tillsynes bottenlöst hål. Högt ovanför honom såg han Findor och Magdala vinka åt honom. Findors kåpa blåste åt sidan av kastvindarna i grottan, och ett par omänskliga ormögon etsade sig fast på Johans näthinna.
- Tack för att du kom, ropade Findor. - Som tack för ditt bordssällskap ska jag berätta senaste nytt. - Jag ljög inte när jag berättade att din syster Amanda redan fått vårt elixir. I detta nu är hon nog frisk. Men vad jag glömde att säga var att din mor och far är döda, och att den nye härskaren heter Tormund. Han är bara en nickedocka, för vår gode vän Cenon styr i praktiken Lothirien. Också han är häxmästare liksom jag. Vi växte upp tillsammans på andra sidan bergen, i de glömda ländernas imperium, och vi stöttar den svarte fursten helhjärtat i hans strävan att ta över västerlandet. En dag...
- Cenon! Den förrädaren, flämtade Johan. - Och Amanda då? Vad ska hända med henne?
- Prinsessan Amanda gifts bort med kejsar Taramin av Alte.
- Kejsar Taramin, skrek Johan ursinnigt. - Men han är ju över femtio år, och en dödsfiende till allt som är sunt och gott.
- Det gör inget. Han tröttnade på sin förra fru och lät vakterna strypa henne. Amanda är könsmogen och blir en vacker docka som han kan visa upp. På så sätt slipper vi henne. Som tack för att du kom ska vi offra dig till dödsguden Badragdul. Själva får vi en välförtjänt belöning för vår insats. Cenon och Kejsar Taramin har lovat oss att återfå vårt gamla grevskap. Vi ses... I dödsriket... Ett ohyggligt skratt bubblade fram ur Findors mun. Det lät som en avgrundsdemon som försökte härma en mänsklig tunga.
- Galning! ropade Johan. - Kejsar Taramin kommer inte att nöja sig med Amanda som brud. När han gift sig med henne, kommer han att göra anspråk på hela Lothirien. Ingen svarade honom. De var borta.
- Ni kommer att få ångra det här, flämtade Johan när buren långsamt började sänkas ner i hålet mot den okända svarta fasa som ruvade där nere.

[2000-11-19 - Robert Andersson]

19.

Johan kände prövande på de grova järngallren, de var gamla men till hans
besvikelse visade de sig vara mycket stadiga. Den kraftiga vinden som kom
nedifrån fick buren att svänga och vibrera. Vid ett tillfälle krängde buren
så kraftigt att den slog i de steniga väggarna så att gnistorna yrde. Johan
föll handlöst mot den lilla grinden och hann nätt och jämnt få upp armarna
till skydd.
När Johan tog sig upp på fötter igen upptäckte han blod på sina händer. Han
synade dem och upptäckte att den rostiga plattan med låsanordningen rivit
upp ett långt djupt sår på högra underarmen. Det var bara ett köttsår men
det blödde så ymnigt att det droppade blod ner på golvet och Johan insåg att
han var tvungen att förbinda såret om han inte ville förblöda. Med sin
friska arm rev han av en skjortärm och band tygstycket runt såret. Han höll
armen högt och kunde lättad konstatera att blödningen redan börjat avta.
Färden ner i underjorden gick långsamt och verkade aldrig ta slut. Det gick
inte längre att se ljuset från öppning långt ovanför honom och det började
bli kallt. Jag måste befinna mig långt inne i berget, eller kanske till och
med under jorden, tänkte Johan och sjönk missmodig ner på det smutsiga
trägolvet. Han kurade ihop sig och försökte bibehålla värmen. Han kämpade
för att hålla undan tankarna på vad som kunde finnas nedanför.
Johan skrek överraskat till när buren till slut brakade i golvet, och
knarrandet från det kraftiga repet tystnade. Han hade nästan givit upp
hoppet om att nå botten. Det var fullständigt mörkt, han kunde inte ens se
handen framför sig. Johan trevade efter grinden och suckade lättad när hans
fingrar kände det skrovliga nyckelhålet. En aning nedanför honom kunde Johan
höra ljudet av små klor som skrapade mot sten. Snart hörde han små
grymtningar alldeles intill och klor som skrapade mot trägolvet.
"Försvinn", skrek han och stampade vildsint i riktning mot ljudet. Ljudet
av klor dog bort och det blev tyst igen. Johan fingrade på låset och
försökte ta reda på hur det var konstruerat. Ingen märkvärdig konstruktion,
hade han bara haft sin dolk kunde han nog ha lirkat upp det men som det nu
var hade han knappt kläder på kroppen. Johan tog sats och sparkade mot
grinden. Den gav med sig en aning så Johan gav den en hårdare spark. Sedan
en spark till, och ytterligare en. Han flämtade av ansträngning och strök
svetten ur ögonen.
Efter att ha sparkat på grinden under flera minuter var Johan tvungen att
vila sig. Det var då han insåg att det faktiskt gick att se konturerna av
buren. Någonstans fanns det ett svagt ljus, och han ögon hade vant sig vid
det nästan kompakta mörkret. När han synade grinden upptäckte han att en
liten öppning hade uppstått mellan grinden och karmen. Hans sparkar hade
gett resultat och sporrad av detta faktum tog Johan sats och gav grinden en
sista jättespark. Med en smäll åkte den upp och slog mot järngallret. Han
var fri.
Fortfarande trött av ansträngningen klättrade Johan ut och ställde sig
bredvid sitt fängelse. Golvet var täckt av tusentals små fyrkantiga
stenbitar i regnbågens alla färger som bildade en utsökt vacker mosaik.
Johan gick försiktigt längre in i grottan, försiktigt för att inte trampa
snett. Med jämna mellanrum satt hållare för facklor. Hållare som sedan länge
stått tomma. Det blev ljusare och när Johan kikade runt ett skarpt hörn
kunde han se varför. Från ett hål taket förde ett system av speglar ner
dagsljus till ett altare som glänste av renaste guld. Det hela var utformat
som en jättelik urgröpt dödskalle som såg på honom med sina gapande
ögonhålor.
Vad var det Findor sagt; "Som tack för att du kom ska vi offra dig till
dödsguden Badragdul." Han rös till och det var inte bara för att hans
svettiga kläder var iskalla. Kunde det vara möjligt? Dödsguden var något som
alla mödrar hotade sina barn med, men kunde det verkligen vara så att det
hade förekommit regelrätta offerceremonier, och att Badragul uppenbarat sig.
Johan skakade tveksamt på huvudet och gick närmare.
"Sssstör inte den ssssovande."
Johan snodde runt. Någon hade viskat orden i hans öra, men salen var tom.
"Lämna osssss."
Viskningen kom från överallt och ingenstans.
"Visa dig", ropade Johan ut i halvdunklet. "Jag är Johan, rättmätig konung
av Lothirien. Träd fram ur skuggorna." Johan försökte hålla rösten stadig,
trots att han var så rädd att benen skakade.
"Viiiiisssa mig", retades rösten.
Johan gick baklänges med ryggen mot offeraltaret. Han trevade efter ett
tillhygge och rev upp bandaget mot något skarpt. Han ropade till av smärta
och vände sig om. Runt basen satt spjut, spikklubbor, benknotor och andra
avskyvärda utsmyckningar. Johan ryckte tag i ett spjut, och sedan en klubba
men de satt bergfast. Det var då han fick syn på svärdet. Ovanpå det som
måste ha varit själva offerbänken låg ett stort, utsökt vackert
silverglänsande svärd.
När Johan sträckte sig efter det fick han ett våldsamt slag över axeln.
Samtidigt som han föll omkull såg han en kort mager varelse som blixtrande
snabbt gömde sig i mörkret.
"Blod lockar. Inte röra."
Johan reste sig upp och sträckte sig efter svärdet igen.
"Neeeej, inte röra!", skrek rösten. "Blod väcker!" En nästan mänsklig
varelse dök upp bredvid Johan. Den liknade en gammal man, med stripigt vitt
hår och röda runda ögon i det fårade ansiktet. Den sträckte fram sin hand
och ryckte i Johans skjortärm. "Bort", sa den och pekade mot gången. "Bort",
upprepade den och såg bedjande på honom.
"Jag behöver ett vapen", förklarade Johan och pekade på svärdet. "Sen går
vi dit bort", han pekade åt samma håll som varelsen.
Varelsen skakade på huvudet och drog hårdare. Johan stretade emot men
varelsen var överraskande stark. Plötsligt brast en söm i skjortan och Johan
tumlade bakåt, mot altaret. Han reagerade instinktivt och höjde sin skadade
arm för att dämpa fallet. Det gjorde ont men han lyckades undvika de vassa
spjuten. Johan tog svärdet och såg på den lilla varelsen. Den verkade helt
skräckslagen och stirrade förbi Johan.
"Vad är det?"
"Blod väcker", viskade den och tog sig olyckligt om sitt huvud. Sedan
hoppade den upp på altaret.
Johan såg att blod från hans skada hade droppat ner på altaret. Från
blodsdropparna brann klara röda lågor och det tycktes som om altaret lyste
klarare. Johan ryggade tillbaka när en våg av hetta träffade honom. Det var
som om hela världen vibrerade, pulserade. Den lilla varelsen hade försökt
gnugga bort blodet men själv drabbats av elden. Dess vita päls var svedd och
håret pyrde av de röda lågorna.
"Olycka! Olycka", babblade varelsen svagt och föll i Johans famn. Den såg
på honom med plågad blick och försökte säga något. "Död", viskade den
långsamt. "är inte vad den synes." Med detta blev kroppen slapp och huvudet
föll åt sidan. Johan lade ner djuret på golvet och tog ett steg tillbaka.
När han såg upp igen hade en figur nästan helt hunnit ta form ovanpå
altaret. Ondskefulla svarta ögon stirrade på honom och ur odjurets strupe
kom ett morrande som fick berget att darra och kvida. Johan höjde svärdet
och kramade handtaget hårt. Det fanns inte tid att fly, men vad det än var
för varelse skulle den får lära sig att Johan av Lothirien inte var att leka
med.

[2001-01-18 - Bjorn Mattsson]

20.

Det väste i stengolvets sprickor när varelsen reste på sig. Johan drog sig bakåt mot väggen, men med sina ögon följde varelsen hans rörelser. Så fort Johan släppte blicken ifrån varelsen så var den genast närmare, annars så stod den alldeles stilla. Johan vågade inte ens blinka. Varelsens två spetsiga öron var riktade mot taket, och med två näshålor intryckta i ansiktet som ibland frustade mot Johan. Mekaniskt tyst följde den hans rörelser. Johan närmade sig med blicken fastnaglad på varelsen, och kände hur handsvetten vätte svärdshjaltet. Jag ska trampa på dig, Oh Du Fule! Alamaine, Du okrönte magiker. En ramsa som han hade hört när han var barn började att komma ur hans mun:

"Giv mig en hjälpande hand
i denna stund
väv samman trolska band
och rämna må bergagrund."

"Sluka Avgrundens ogud
och försegla dess grav.
Skicka Dödsrikets sändebud
för att återta det livet gav!"

- Döden kan inte döda, bara ta med sig de döda!, skrek Johan mot varelsen.
Varelsens ögon flackade hit och dit, och han väste upprepade gånger som om den kände sig osäker. Ögonen började att rotera, och som solen upplöste en morgondis försvann varelsen. Det var alldeles tyst i offersalen, och Johan tittade länge på den fläck där varelsen hade stått. Han hörde skrapandet av steg ovanför, hur korpar kraxade och hur vinden svepte in genom gluggarna. Han ruskade på sig, och tittade sig omkring. Raserad sten från väggarna låg som en bergsluttning mot väggen, och Johan gick dit för att se om det fanns en väg ut härifrån. Han kände ett vinddrag, och minns hur Lenaro hade dragit ut den svarta smidesringen på slottet. Det kanske fanns en lönngång även här? Fortfarande lite skakis trevade han med handen efter väggen, men det var bara sten. Inte den endaste metallbit. Han tittade mot golvet, och kände med handen efter offeraltarets sida. Dammet lämnade spår på hans händer. Han såg att det fanns en glipa mellan skivan som låg ovanpå offeraltaret, och med av alla sina krafter försökte han dra skivan åt sidan. Den gav med sig! En unken lukt for in i hans näsborrar, en lukt av en eventuell frihet. Han lyckades dra den åt sidan så pass att han kunde krypa dit ner. Han tittade ner, och såg en trästege som var förankrad mot stenväggen. Den verkade inte vara använd på länge, och han satte foten försiktigt på stegpinnen. Kylan från avgrunden kröp in i hans kläder när han begav sig nerför trappstegen. Svärdsskidan skramlade dovt mot stegen, och en kylig svag vind drog utefter hans fötter. Finns det vind så finns det en utgång, tänkte han. En likstank kändes starkare och starkare ju längre nerför stegen han kom. När han hade kommit nerför trappstegen, kände han hur någonting sprang över hans fötter. Han ryckte till, men insåg att det säkert var en råtta. Han befann sig tydligen i en grotta, och såg en liten ljusstrimma långt där borta leta sig in i grottans mörker. Han satte sig med ryggen mot grottväggen för att vila sig, och tycktes höra ett svagt ljud av att någon sjöng. Det var säkert vinden som åstadkom det ljudet. Han tänkte på Sjungarna, som sjöng om fred och sämjan mellan människor. Ingen visste om det var en myt eller om de existerade, men sagor om deras sånger som förenade riken i den gamla världen lärdes fortfarande ut. Medan han vilade kom han ihåg en av dessa sånger:

Svärd av stål på Dig tar kål. Dess stål i smedjans härd till Dödsriket Din färd.

Vässa Dina vapen stick dem i brodersgapen. Bliv sedan dragen i likvagn på Botelsedagen.

Han reste sig upp, och måste treva sig fram i mörkret för att inte snava över offerriten. Nynnandet av sången fortsatte hela tiden, och Johan nynnade med medan han gick mot öppningen. Fackelhållare på grottväggen talade om att människor en gång har funnits här. Lukten av torkat blod och förruttnelse lämnade han bakom sig, och ledd av sången gick han mot ljuset. När han kom fram till öppningen sökte sig solstrålarna till hans fötter och värmde dem. Han kisade ut, och med ryggen mot ett klippblock satt den som han hade hört nynna. Den såg ut som en människa, men hade spetsiga öron och ovanligt stora ögon. Håret var såsom en vildvuxen grästuva, och den hade fyra smala fingrar på varje hand. Den hade trikåliknande byxor på sig, och var barfota. Tårna verkade vicka till takt med nynnandet, och båda fötterna liksom dirigerade nynnandet. Den såg ut att lyssna mot skogen, och det var om nynnandet ville locka till sig en frände. Johan råkade stöta till en sten, och den reste sig hastigt upp. Den stödde sig mot stenen i försvarsställning, men Johan såg att den inte hade några vapen. De tittade länge på varandra, och Johan insåg att om den vore en människa så skulle det vara en flicka på ungefär tretton solvarv. Johan höjde handen till en sorts fredshälsning, och varelsen höjde sin hand tillbaka. Johan slog av sig dammet från kläderna, och varelsen gjorde likadant. Sedan uppgav den ett sorts skratt, och dess klingande röst fick korparna att flaxa iväg inne i skogen. Johan skrattade tillbaka, men gick i alla fall försiktigt fram till varelsen. Den verkade osäker när Johan närmade sig, så han satte sig på en sten och försökte inte bry sig om den. Den verkade lugnad, och fortsatte sitt nynnande. Johan kände hur rofylld han blev, kände hur han ville ta allt och alla i sin närhet i sin famn och bara krama om dem. Han ville be Findor och Magdala om ursäkt för att han var så ohövlig mot dem. Han satt så här i flera minuter och drömde sig bort. Det var som om korparnas kraxande övergick till ett kvittrande, och stanken från grottöppningen luktade ängsblommor. Nynnandet tog slut och Johan vaknade ur sitt rus, och han såg att varelsen reste sig upp och gick mot skogen. Den vände sig om, och han tycktes se en tår rinna från dess ögon. Sedan sprang den mot skogen, och Johan satt en stund till och funderade på vad det var för varelse. Johan var nu övertygad om att det var en Sjungare. Kanske hon var den siste av Sjungarna.

[2001-01-29 - Göran Selin]

21.

Den vita lilla burfågelns sång fyllde Amandas kammare med de mest utsökta skalor och drillar. Mitt i den breda solstrimman från fönstret hängde buren, och den lilla fågeln dyrkade de livgivande strålarna med hela sitt anspråkslösa väsen. Amanda gick fram till buren och drog ner det svarta sidenskynket. Sången tystnade tvärt. I ett enda ödeskast hade hela hennes värld vänts upp och ner. Hon önskade nästan att de aldrig hade givit henne livselixiret som botat henne från skuggsjukan. En stor klump av sorg och ångest växte inne i henne tills den hotade att spränga hennes späda kropp. Om ändå Johan funnits här nu, tänkte hon. Ingen i slottet verkade dela hennes sorg över de döda regenterna och oron över Lothiriens framtid, utan där rådde full verksamhet. Varje dag hölls möten i stora rådssalen, och när hon sökt upp Cenon och frågat om inte hon borde delta som representant för kungafamiljen, log han bara nedlåtande och sa att hon inte skulle bry sitt söta huvud med politik. Dessutom, påpekade han, var hon alltför svag efter sin svåra sjukdom. Tormund var inte bättre än Cenon. Vid begravningsceremonin hade han pliktskyldigast erbjudit henne sin arm som stöd. Resten av mannen var kall som is, och hans plötsliga förvandling skrämde henne djupt. Alltsedan hon varit ett litet barn, hade hon beundrat den då unge ädlingen, och prinsen i hennes ungflicksdrömmar bar omisskännligen Tormunds drag. Från borggården hördes plötsligt rop och slammer. Den stora porten öppnades tungt, hovar klapprade och ljuden från vagnar och seldon blandades med vakternas kommandorop. Amanda suckade djupt. Inget angick henne längre. Mitt på den röda silkesmattan låg sybågen med pärlbroderiet, där hon hade slängt det. Där satt hon och plockade håglöst bland pärlorna, när dörren flög upp med ett brak. Pavanna knackade aldrig, trots sin ställning som tjänarinna. Kvinnans väl tilltagna famn var full av himmelsblått siden, hennes kinder var röda som vinteräpplen och några gråsprängda hårtestar hade lösgjort sig ur den stränga knuten i nacken. Trots att hon pustade av ansträngning lyckades hon behålla sin vanliga bistra min.
- Kejsar Taramin av Alte har just anlänt, meddelade hon. Prinsessan önskas närvara vid banketten som ges om två timmar. Två andra tjänare kom in med det tunga badkaret av ek. Det skulle faktiskt bli skönt, tänkte Amanda, att underkasta sig den gamla ammans omsorger, fast hon var rätt hårdhänt.

Cenons tillkännagivande kom som en blixt från klar himmel. Kejsar Taramin satt bekvämt tillbakalutad vid den motsatta bordsänden. I ena handen höll han en bit rökt hjortstek och i den andra en bägare med sjuörtsvin. Kejsarinna av Alte! Så det hade de planerat för henne! Amandas hjärta dunkade i vild panik. Cenon, Tormund, hovet, Järnvakterna vid dörren … ingenstans mötte hennes desperata blick något medlidande. Det sista hon såg innan salen gungade bort i ett dimmigt töcken var Taramin, som förnöjt rapande torkade av sin flottiga hand på ett sidenklätt armstöd. Han skärskådade sina lackerade naglar och började suga i sig flottet som fastnat under dem, vällustigt smackande.

Då Amanda kom till sans, låg hon i sin säng. Stearinljuset på nattduksbordet lyste mjukt över Pavannas ansikte, där hon satt bredvid sängen och lagade en silkestrumpa.
- Pavanna, viskade Amanda svagt. Hjälp mig, snälla Pavanna. Du som troget har tjänat både mig och min mor, rädda mig från männens galenskaper. Lothirien är mitt hem, och jag gifter mig hellre med en lothirisk tiggare än med den äcklige gamle kejsaren … Hennes röst bröts i en snyftning. Pavanna lade ner sin sömnad och satte sig på Amandas sängkant. Hon strök en hårslinga från prinsessans tårvåta kind.
- Flicka lilla, sa hon med ovanlig ömhet i rösten. De värsta farorna finns inte alltid där man tror. Det finns ännu kungatrogna i slottet, men vi är få nu och har svårt att skydda dig från de galna männen, som helst vill se dig död. Följ kejsaren till Alte. Han har lovat respektera din sorg i tre månader, och erbjuder dig ett gods där du kan bo och lära känna landets seder medan du återhämtar dig. Under den tiden kan mycket hända.
- Just ena snygga seder, snörvlade Amanda.

Kejsarens följe vände åter mot norr. Amanda färdades i en egen vagn, med Pavanna skumpande på sätet mitt emot, bittert klagande över att vagnens framfart hindrade henne från att stoppa silkesstrumpor med gott resultat. Två Järnvakter satt på kuskbocken, men runt vagnen red vakter ur kejsarens följe. Vägen sträckte sig genom ett kargt landskap. Vassa stenar stack upp här och där på vägen och fick vagnen att kränga. På sidorna dök allt fler höga klippor upp. De få växter som fanns, var anspråkslösa och verkade kunna leva på luft. Amanda lutade sig ut genom vagnsfönstret och lät sig uppfriskas av den kyliga luften. En molnvägg steg upp på himlen i norr och hon såg landskapet mörkna i takt med att den skarpa solen försvann. Hon varseblev också något annat, mer skrämmande. De var inte ensamma. Klipporna myllrade av varelser. Amanda slog huvudet i fönsterkanten när vagnen satte fart med ett ryck. Pavanna drog ner henne på vagnens golv, och där satt de båda tätt ihopkurade då en kraftig duns hördes, hästarna gnäggade skräckslaget och vagnen tvärstannade.

[2001-02-03 - Mikado]

22.

A manda reste sig till knästående och kikade ut genom fönstret. Hon hann se en Archok'nar svinga sig ner från kusk-bocken och mindes att det var en av vakterna som närvarat vid banketten då hennes förlovning med, hon kunde inte ens förmå sig själv att tänka han namn, kungjordes. Faktum var, när hon sökte sig genom slöjan kring hennes tidigaste minnen efter sitt tillfrisknande, att denne vakt följt henne hela tiden sen den dagen hon slog upp sina ögon till denna nya och skrämmande värld. Så greps hon av ett par stadiga nävar och drogs tillbaka ner i sittande ställning där hon mötte Pavvanas ogillande blick.
- Är hon inte riktigt klok barnet? Sticka ut huvudet under ett överfall! Men förstår hon inte att hon är alldeles för viktig för att kasta bort sitt liv för lite barnslig nyfikenhet? Hon är ju det sista vi har! Tårarna i Pavannas ögon och desperationen i hennes ögon när hon sökte över Amandas kropp efter skador stod i skarp kontrast till hennes skarpa röst.
En spjutspets borrade sig in genom vagnssidan och Pavanna avbröt sig och slängde sig över henne. Amandas tankar fortsatte snurra där hon låg under sin amma som skyddade henne med sin ansenliga kroppshydda och viskade lugnande ord till henne. Ord som hon knappt hörde inne i sin hjärna som nu så plötsligt virvlade av minnesbilder. Till en början hade hon blivit lugnad av järnvakternas närvaro, men deras lugn fick henne att känna att de sörjde regenternas bortgång lika lite som rådet tycktes göra. Hennes ända tröst var Pevannas ord om att det fanns människor i slottet som fort-farande var trogna hennes faders minne. Men vad hade blivit av Johan? Hon hoppades innerligt att hennes bror var kvar i livet och att Sigmar som likaså saknades henne var hos honom och skyddade honom. Amanda log åt denna tanke, Johan skulle blivit röd av harm om hon sagt detta högt i hans närva-ro. Men trots hans något överdrivna uppfattning av sin förmå-ga så hade han deras faders ögon. Fjärrskådande och vemodiga liksom de kände till världens lidande men samtidigt beslut-samma som de tänkte göra sitt yttersta för att lindra detta li-dande. Elaka rykten som hon hade hört viskas i slottet när man inte trodda att hon hörde gav att Johan jagades som en förrädare mot kronan efter att ha uppdagats som upphovsmannen till hennes föräldrars död, att han dött i en jakt som hennes äldre broder gjort eller för Amanda mycket troligare att han givit sig iväg för att söka livselixiret till henne och sedan inte hörts av. Om Sigmar sades det att han mördat Johan, kungen, drottning-en och om man skulle tro alla rykten fanns det inte en död människa i Lothirien som dött av naturliga orsaker de senaste fem åren. Hennes funderingar avbröts när Pavanna plötsligt gav ifrån sig ett skrik och delvis lyftes av hennes kropp.

Det hade inte varit lätt för Golt att väljas ut som en av de fyra av järnvakten som ansågs "lojala" nog för att vakta prinsessan. Det vill säga lojala nog mot rådet och sin egen makthunger och illojala nog mot tronen. Cenon hade inte haft en lätt upp-gift i att välja ut dessa då Archok'nar, blott två hundraden starka, var legendariskt lojala mot kungahuset. Dock hade en vaktman sällat sig till Cenon innan Golt tvingat sig själv att visa lojalitet till honom. Dago hette denna vaktman, i tjugo år hade han tjänat Lothirien. För tio år sedan försvann han under ett uppdrag att leta reda på en karavan som försvunnit innan den nått ett av Lothiriens norra fort med sin last bestående av mat och vapen. Dago hade antagits död efter ett utdraget sökande där kungen själv tagit stort intresse och avdelat stora delar av armén och större delen av Järnvakten. Archok'nars lojalitet och omtanke om kungahuset var inte ensidig, kungen hade kämpat lika mycket för att finna Dago som han skulle ha gjort om hans egen bror försvunnit. Så en dag hade Dago kommit tillbaka, han hade hittats ute i skogen tre år efter sitt försvinnande oförmögen att tala om vad han sett eller upplevt under dessa tre år. Efter ett par år hade han återgått till sina sysslor och han hade haft vakten utanför drottningens dörr då hon begått sitt självmord. Sigmar hade anförtrott hela Vakten sina aningar om att allt inte stod rätt till men det var bara med Golt han hade anförtrott sina planer om det värsta skulle inträffa. Han hade gjort något som inte hade varit tänkbart i Lothirien. Han hade givit Golt rätten att avsäga sig Eden.
- Golt, du är som en son för mig där alla Vaktmän är mina bröder. Om dessa mörka farhågor vi har skulle besannas är det din plikt att säkra tronföljden. Kosta vad det kosta vill. Du har tillåtelse, nej det är din plikt att avsvära dig allt annat som gör dig till Archok'nar för det målet! Golt kände på sig att Dago inte fått samma tal från Sigmar, han hade istället frivilligt sällat sig till Cenon. Den tredje Arochok'nar som nu tilläts in i slottet var Julian, en av den senaste kullen Archok'nar som fått träda i tjänst. Alla som föddes med järnnäve platsade inte som Archok'nar, de flesta gjorde det och hittills hade ingen nekats på grund av sina fysiska attribut utan för att de inte hade de moraliska värderingar som tjänsten krävde. Ibland rådde det oenighet om en Lärling förtjänade titeln vaktman och i dessa fall hade kungafamiljen veto att avgöra tvisten. Julian var ett exempel på vad Sigmar hade kommit att tänka på som ett bevis på att Lothiriens nåd ibland var större än dess vishet. När de första ropen i karavanen ljöd hade Golt redan studerat varelserna i bergen en stund. De verkade vara människolik-nande, rätt storlek och form men deras heltäckande klädes-dräkt gjorde det svårt att avgöra säkert. De arbetade enligt ett mönster som förmodligen sprang ur generationer av gerilla-krigföring. Golt avslutade sin analys så fort karavanen stannat och nomaderna anföll under ett samlat stridsvrål. Han mindes sina lärares bannor över hans impulsivitet, men Golt ville inte riskera att någon av kejsarens trogna skulle skydda den sista av Lothiriens kungafamilj och förmodligen utgöra ett större hot mot henne än vad nomadkrigarna var. Han hoppade ner från kuskbocken och fick ett fruktansvärd slag i bakhuvudet och han snubblade och blev stående en stund på ett knä när han nått den steniga marken. När hans huvud klarnat stormade en av anfallarna fram till honom och högg mot honom med sin stora sabel i båda händerna. Golt parerade sabeln med sin yxa i ett fast grepp i järnnäven och slog sin stora näve rakt i ansiktet på sin angripare vilken lättade från market av krafter när han springande krockade mot den stabile Golt och hans utskjutande näve. När han landat på marken låg han stilla och Golt var redan på språng.
-Altesvin! Vrålade en av nomaderna när han springande kom fram till Golt. Chocken över att inte bli igenkänd som en Ar-chok'nar och hans målmedvetenhet att nå de få stegen till vagnsdörren för att se om prinsessan Amanda var oskadd gjor-de att han reagerade på ren reflex och kände ett sting av ånger när hans yxa med knak och brak och inte så lite blodflöde nä-rapå delade överkroppen på nomaden från ena sidan av halsen till där naveln hade setat om det nu var en människa vilket Golt hoppades att det inte var. Dittills i sin tjänst hos kunga-familjen hade han inte blivit tvungen att ta till med våld än att använda nävarna mot någon som inte förstod var gränsen gick. Han nådde äntligen vagnsdörren på vad som verkade vara timmar men som i själva verket var bara sekunder...

[2001-03-03 - Andreas Larsson]

23.

V id kvällningen, när solnedgångens rosenröda sken falnade ut och lämnade åkermarkerna i mörker, och stjärnorna började tändas på himlavalvet, kom Galahan till Lansgar. Han red längst de smala landsvägarna som genomkorsade åkermarkerna runt staden likt bevattningskanaler. Hans häst var utschasad och kunde inte förmås mer än att lunka fram. Galahan kände en viss irritation växa inom honom. Man kunde inte lita på någon nuförtiden. Magdala, den tokiga före detta friherrinnan, hade verkat som den perfekta alliansen, men tydligen hade hon spelat ett dubbelspel hela tiden. Och budbäraren hade aldrig kommit till röda oxen. Saker och ting gick inte alls som han och hans herre, kung Ansgar av Fiordinheim, hade hoppats. Saker föll dem ur händerna, och ibland var han rädd att inte ens kejsar Taramin hade läget under kontroll.

Sent omsider tog Johan sig upp på benen igen och började gå bort från tornet. Han vacklade länge på måfå genom den täta skogen, tills han såg hur träden glesnade längre fram. Han stannade vid ett djupt dike som avgränsade skogen från de vidsträckta åkermarkerna, inrutade av stengärdsgårdar, som nu låg framför honom. Här och där steg rök upp från någon liten bondgård, och vid horisonten glittrade havet. Johan undrade var han var. Han kände inte igen några av landmärkena. Inga taggiga berg vid horisonten, som hemma i Lothirien, utan bara en vidsträckt hed som fortsatte att vara vidsträckt ju längre bort man lät ögat vandra, tills den till sist uppslukades av jordens rundning. Det var varmt, långt varmare än det borde vara, med tanke på årstiden. Johan insåg att funderingar inte skulle besvara hans frågor, och började gå mot närmsta bondgård. Han skuttade vigt över diket och började plöja sig fram genom de vajande sädesaxen.

Han nådde fram till det första huset, byggt av vitmålat tegel och med halmtak. Han lät näven falla mot trädörren en fyra, fem gånger, och sedan väntade han tills han hörde steg inifrån huset. Dörren sköts upp, och en gammal man, endast iförd ett par urblekta linbyxor och med ett kraftigt brunbränt ansikte, tittade ut. Mannen plirade på Johan, som knappt kom för sig att börja tala. Till slut fick han dock fram: "Ursäkta mig, men kan du säga mig vilket land jag är i". Gubben började babbla på en rotvälska som Johan inte förstod ett dyft av, och tillslut insåg han att han aldrig skulle få något vettigt ur den mannen. Han fortsatte, nu längst landsvägen som sammanband de små bondgårdarna, och hoppades att han skulle finna någon som talade lothiriska.

Utan att han tänkte på det drogs Johan närmare havet, kanske för att han visste att man ofta hittade större bosättningar där. Han hade gått en duktigt bit, och det hade hunnit bli mörkt, då han plötsligt hörde klappret av hovar bakom sig. En röst sade, på fullt begriplig lothiriska, om än av den dialekt som talades i Alte och länderna norr därom, "ur vägen". Johan vände sig om och klev åt sidan. Den som hade talat var en välbyggd ädling, sadlad på en vit krigshäst, med ett svärd gungande längst sidan och en vapensköld broderad på sin skrud. Hans hår var blont, nästan vitt, och i utseende liknade han snarare en altes än någon av de brunbrända, mörkhåriga människor han sett här omkring. När mannen såg Johans ansikte gjorde han stora ögon och höll in hästen.
"God eftermiddag, min herre. Ni ser inte ut att vara från de här trakterna". Sade han.
"Nej verkligen inte. Vad är det här för ställe, egentligen". Mannen tycktes förvånad. "Vet ni inte det?" Johan beslöt att hålla tyst med vad som hänt honom.
"Min karavan blev anfallen av rövare, och jag har irrat omkring i skogen sedan dess".
"Ni talar lothiriska. Ni tycks mig vara av hög börd".
"Ja, jag är son till en lothirisk adelsman". Främlingen log. "Det skulle jag ha hållit tyst med, om jag vore Er. Det är allt för många i de här trakterna som vet att utnyttja en hjälplös adelsman för sina egna syften. Det var tur att ni stötte på mig. Ni är i Lansgar, min käre lothirier, och själv heter jag Galahan". Mannen som hette Galahan sträckte ut en hand, som för att hjälpa Johan att klättra upp på hästen. Han tog tacksamt emot den.
"Johan", svarade Johan när han satte sig tillrätta bak på hästen.

[Kalle Bergman - 2001-08-11]

24.

   ”Så, där har vi den”, väste Lene. Vid vägens slut tornade sig fästningens murar, mörka och olycksbådande i skymningsljuset. Sigmar nickade. ”Är du säker att hon inte är där?” frågade han.
”Jag vet inte mer än du”, svarade Lene med en suck. ”Det var inte jag som var inne i staden.” Sigmar hade gjort ett kort besök i Lansgar, där han fått reda på att friherrinnan Magdala och dennes sällskap i all hast rest iväg. Sigmar visste dock, av egen erfarenhet, att rykten mer än ofta saknade grund. Han ville inte storma in rakt i ett bakhåll.
”Har du några uppslag för hur vi ska ta reda på det, då?” fortsatte Sigmar.
”Det är väl bäst att jag försöker”, svarade Lene, och började rota i en av sadelväskorna. Hon fiskade upp en -enligt Sigmar- knytnävsstor kristallkula, och satte sig vid vägkanten med den i knät. Hennes händer började sakta röra sig över glaset, och hon stirrade stint in i dess mitt.    Några minuter senare reste hon sig igen, rättade till kläderna och packade undan kristallkulan. ”Jag tror det är någon i borgen”, berättade hon. ”Men jag är inte helt säker.”
”Jag tycker vi tar reda på det”, tillkännagav Sigmar. ”Här kan vi åtminstone inte stanna.”
Lene ryckte på axlarna, och tog tag i sina tyglar. De började gå ner mot borgen.
   Till Lenes och Sigmars stora förvåning stod fästningens stora järnportar uppbrutna på vid gavel, gläntande till en förfallen borggård. Längs murarna låg slokande klängväxter. Testar av gulaktigt gräs stack upp mellan sprickorna i gårdens stenplattor, som dessutom var täckta av ruttnande växtlighet. Träd låg välta bland uppbruten stenläggning, och andra träd var brända som av blixten. Huvudbyggnadens vägg, som sträckte sig högt upp mot himlen, höll gluggar i stenen, gluggar vars ursprungliga fyllnad av sten låg krossad mot marken.
   Försiktigt tassade de två in på borggården, spanande åt alla håll. ”Ingen tillstymmelse till liv här!” utbrast Sigmar med dämpad röst.
Lene skakade sakta på huvudet, och pekade flyktigt på ett dörrhål vid väggen. Den tillhörande porten låg i spillror på marken.
”Vi tar en titt där inne” föreslog Lene.
De utbytte ett ögonkast, varefter de började korsa borggården. Under deras stövlar klafsade det, när död växtlighet maldes sönder till en brun sörja.    Innanför porten vindlade en trappa i spiral dels uppåt, dels nedåt. Lene skapade en lysande glob för att skingra ljuset och påbörjade sedan nergången, med Sigmar och -- dock med en viss svårighet - sina varghundar hack i häl. Trappans steg tog dem en bra bit nedåt, ner till en intetsägande korsning, med korridorer åt tre håll. Medan Sigmar och Lene såg sig om sökte sig en tunn vit dimma mot dem från den högra gången. Lene andades försiktigt in av dimman.
”Den verkar ofarlig”, berättade hon. ”Vi tar reda på vad den kommer ifrån.”
    Djupare in i gången blev dimman snabbt allt tätare, och mycket snart var sikten obefintlig.
”Väänh…!” började Lene, då hon plötsligt upptäckte att det inte fanns något golv där hon satte sin fot - hennes ord övergick i ett skrik då hon handlöst föll. I samma ögonblick hade Sigmar slängt sig, och med nöd och näppe fick han tag på hennes arm. Varsamt drog han upp henne och tog henne i sin famn. Mot sin kropp kunde han känna hennes hjärtas snabba slag.

”Det kunde ha gått illa”, flämtade hon efter några ögonblick. ”Jag får ta och göra något åt den här dimman.”
Hon gick bort några steg, och började mässa:

Låt luften bli ren,
god att andas, frisk och klar
Varje orenhet försvinner,
var inandning blir underbar

Genast började dimman tunnas ut, lösas upp. Snart syntes väggarna igen; de hade nått ett rum, kvadratiskt och runt åtta alnar långt tvärsöver. I rummets mitt, bara två fot från väggarna, bredde ett runt hål ut sig. Vid väggen satt en vinsch med kedja, som via ett block i taket gick ner i hålet, som redan nu började fyllas med dimma igen. Ändå var det inte hålet de båda såg på: Vid den bortre väggen låg en till synes livlös människa; en ung kvinna, klädd i bloddränkta trasor.
Raskt och rådigt tog sig Sigmar dit, och försiktig tog han upp kroppen i sina armar.
”Jag tror hon lever.”

[Emil Nordlander - 2001-05-22]

25.

Efter en mödosam färd genom den smala tunneln tog Lene och Sigmar sig äntligen ut ur den förfallna fästningen på den västra sidan. Sigmar bar två livlösa kroppar över sina axlar. Medan han begravde den ena – en död vitpälsad varelse – försökte Lene väcka den andra – en svårt skadad flicka – till liv.

Flickan var ur stånd att röra sig. Ibland öppnade hon ögonen för en kort stund och tittade skrämt omkring sig, men mestadels låg hon helt stilla. Hennes tillstånd var dock resultatet av chock, inte någon fysisk skada, bedömde Lene.

Hon fiskade upp en trasa ur den ångande örtdekokt hon hastigt tillrett och började rengöra flickans ansikte. Hon hade fullt av skrubbsår och blåmärken, och kläderna var i trasor, men Lene insåg att det var en vacker ung kvinna som dolde sig bakom all smuts. Efter hon torkat bort det värsta försökte hon få flickan att dricka en smula av den varma vätskan. Hon gjorde då en kuslig upptäckt – större delen av hennes tunga hade blivit avlägsnad. Hennes syster kunde väl inte ha... Men nej, Magdala var oskyldig till den groteska stympningen, den måste ha skett för många år sedan med tanke på att något sår knappt syntes. Lene lyckades med svårighet att få henne att dricka en del av dekokten. Det verkade få henne att piggna till en smula, det skulle dock dröja ett par dar innan hon kunde stå upp och klara sig själv, insåg Lene. Flickan slog återigen upp sina ljust blåa ögon, som tycktes lysa upp hela hennes ansikte på grund av det kritvita håret och den bleka hyn. Lene försökte tala till henne, men fick inget svar.

Det fanns åtskilligt som människokroppen själv kunde hela – speciellt om man hjälpte den på traven med helande örter. Men vid akut eller livshotande skada, och i brådskande lägen, var en helande formel oumbärlig. Lene kunde många kraftfulla helande formler, och hon önskade att hon kunnat använda sig av dem för att hjälpa flickan. Hennes tunga var det för sent att rädda, det gällde att få henne på benen så att de kunde fortsätta sin färd så fort som möjligt. Men något – eller någon – gjorde henne oförmögen att använda sin magi; hennes kanal till andevärlden hade skurits av!

Hon hade känt det i samma ögonblick som de trätt in i Badragduls fästning, och ju längre in de gått desto mer framträdande hade det blivit. Det hade bara varit naturligt att hennes kontakt med de gröna försvunnit, eftersom hon befann sig så långt från Ramoldon och den skog till vilken de var knutna. Men att även hennes kontakt med de röda var borta var mycket oroande.

Lene berättade för Sigmar om häxornas koppling till andevärlden – en berättelse som normalt endast personer med kallet fick höra. För att en kvinna skulle kunna bli upptagen bland häxorna krävdes att hon hade kallet – förmågan och viljan att kommunicera med andarna. Det krävdes också en god portion fysisk och psykisk styrka för att hålla en öppen kanal till andevärlden. Det fanns få manliga häxor, dels för att män sällan hade kallet, men de få som hade det tenderade dessutom att gå under av galenskap innan de ens hunnit genomgå invigelseriten.

När kanalen till andevärlden skulle öppnas svor häxlärlingen en ed, som betonade det ansvar det innebar att vara häxa och där hon lovade att använda sina krafter för att bevara jämvikten. När väl eden var svuren, och om lärlingen blev accepterad av andarna, fanns ingen återvändo; en gång häxa, alltid häxa. Om kanalen vid något senare tillfälle skars av på något sätt, riskerade häxan att förlora förståndet, eller i värsta fall dö.

Inom andevärlden fanns många inriktningar. En häxa hade liten möjlighet att kontrollera vilken inriktning hon tog sin kraft ifrån, det var snarare andarna som valde. De var okroppsliga väsen, någonstans mellan gudar och dödliga – häxorna fick agera som de fysiska kroppar de själva saknade. Det var också mer regel än undantag att en häxa hade minst två inriktningar.

Lene hade i sin ed betonat sin vilja att hela och hjälpa de levande, och hon hade också fått kontakt med de beskyddande andarna. De representerades vanligen med en mörkröd färg och gav häxan kraft att hela och beskydda – mestadels genom helande formler, men också genom passiva formler såsom skyddsrunor, och skapandet av magiska rustningar och barriärer av olika slag.

Under sin tid i isolering på Caprion hade Lene även fått kontakt med skogsandarna, de gröna andarna. De var beskyddare av skogen och dess väsen, och deras magi var kraftfull, men starkt bunden till skogen. I deras tjänst kunde en häxa bland annat byta skepnad till ett djur, och till och med väcka själva träden ur deras slummer – för att sträcka ut sina rötter och omsluta en fiende i ett mördande grepp.

Sigmar hade suttit tyst medan Lene berättade. Ibland nickade han förstående, ibland rynkade han pannan och strök frånvarande sitt skägg för att sedan skjuta in en fråga.

”Du nämnde ’de röda’, är det därför du kallas den röda häxan?” Han såg menande på Lenes veckade mörkröda klänning. Även hennes kappa gick i rött, med en grön bord nertill.
”Ja de kan man säga. De flesta häxor föredrar att bära kläder som representerar deras inriktning. I mitt fall kommer det också från ett smeknamn jag fick som barn... Men det är en lång historia.”

”Och vad slags onda andar är din syster i allians med då?” Frågade Sigmar.

”Naturandarna är varken onda eller goda. De vet förmodligen inte ens vad begreppet ’godhet’ innebär.” Sade Lene. ”Visserligen finns det svarta andar vars syfte är att främja döden, men även de är nödvändiga för jämvikten. När jag helar ett sår tar jag kraft från de svarta, och ger till de röda, häxmagi handlar om att behålla jämvikten mellan de olika inriktningarna. Förstår du? ” Sigmar nickade jakande och Lene fortsatte. ”Magdalas kraft kommer inte från andarna. Det finns vissa människor som, trots att de har kallet, inte accepteras av andarna... Magdala är en av dem. Vart hon får sin kraft ifrån vet jag inte, men jag börjar ana det värsta...”

”Vad vi vet,” sade Sigmar. ”Är att den fördömda satmaran förmodligen har lämnat den här stackars tösen efter sig för att sinka oss.” Han skakade på huvudet. ”Vi är så nära, det var inte många dagar sedan Magdala var här, jag känner det på mig. Och När jag hittar henne...” Han knöt sina nävar så de vitnade i knogarna på den vänstra – medan den högra gav ifrån sig ett öronskärande gnissel. Han lät tanken förbli outsagd.

”Var inte för hård mot henne Sigmar. Hon är trots allt mitt eget kött och blod. Jag har en känsla av att hon är lika mycket en bricka i det här spelet som du och jag.” Lene såg oroad ut, men Sigmars spända ansikte slappnade av och han talade med mjukare röst.

”Även jag anar mer bakom det här än vad som möter ögat. Din syster kommer att få vad hon förtjänar, lita på det, varken mer eller mindre. Om jag bara visste hur det är ställt med Johan – och stackars Amanda kan inte ha långt kvar.”

Vid nämnandet av Johans namn ryckte flickan plötsligt till. Hon hade legat och iakttagit de båda, nu såg hon stint på Lene. Hon drog ett djupt andetag och öppnade munnen som för att säga något, men hennes läppar rörde sig krampaktigt och det enda som hördes var ett lågt väsande läte.

Sigmar och Lene stirrade på flickan i stum förvåning. Plötsligt hörde Lene en röst – det lät som om någon stod just bredvid henne och talade..
»Hör du mig? Åh, snälla hör mig!» Sade en klar flickröst. Det gick upp för Lene att flickans läppar inte hade rört sig.
”Är... Är det din röst jag hör?” Sade Lene. Flickan fick genast energi, hennes ansikte lystes upp av ett leende och hon nickade frenetiskt.

»Jag var fången, hur länge vet jag inte riktigt, det var fruktansvärt, Johan var också där och jag tror jag vet vart de tagit honom.» Hon ”talade” så fort att Lene knappt hängde med. »Det fanns ingen att tala med. Åh, de var så elaka... Du anar inte hur skönt det är att äntligen ha någon att tala med!» Flickan slängde sig om halsen på Lene och utstötte något som lät som kvävda snyftningar.

”Lugn, ta en sak i taget.” Sade Lene medan hon tröstade flickan. Hon var fundersam, flickans röst lät som en sjuårings, men hennes verkliga ålder var minst tio år högre.

Cyl, som flickan hette, mindes inte – eller ville inte berätta – om tiden innan hon tillfångatagits. Trots att hon var dövstum hade hon lyckats snappa upp en hel del från sina tillfångatagare – genom att läsa deras läppar förutsatte Lene. Sigmar kunde inte kommunicera direkt med Cyl, så han fick gå genom Lene. Lene å sin sida märkte att det oftast räckte med att hon tänkte vad hon ville säga för att Cyl skulle förstå. Det var en aning kusligt.

Sigmar kunde knappt tro sina öron när han fick höra att Amanda fått sitt livselixir. Deras sökande efter en kur till Amandas sjukdom var alltså över, vilket betydde ett problem mindre, för tillfället åtminstone. Det gav dem också mer tid att söka reda på prinsen.

Lene som med tiden blivit försiktig med vilka personer hon litade på, visste inte riktigt vad hon skulle tro om Cyl, och hon visste att Sigmar tänkte i samma banor. Men det spelade för tillfället ingen roll, att söka rätt på Johan var ett alternativ så gott som något.

De kom fram till att prinsen förmodligen tagit sig in till Lansgar, men beslöt att inte ge sig iväg förrän nästa dag. De sov under bar himmel, Lene hoppades att Cyl skulle bli återställd snabbt så att de kunde bege sig iväg och lämna den dystra fästningen bakom sig.

[Anton Flank 2001–06–15]

26.

Det började skymma, och Galahan bestämde att de skulle slå läger. Johan hade inget emot det förslaget; han var både trött och hungrig. De steg båda av hästen och letade efter en bra lägerplats.

"Här blir bra." sade Galahan och gick bort mot ett stort träd, som gav bra skydd mot både väder och vind. Johan gjorde upp eld medan Galahan försökte skaffa mat.

Bara efter några minuter kom han tillbaka med två vackra fåglar i sina händer. Sådana fåglar hade Johan aldrig tidigare sett. De var mycket färggranna, färgerna skiftade i blått, gult, grönt och rött, och stjärtfjädrarnas färg gick inte att bestämma. Ibland såg de ut att vara röda sedan var de gröna. När Galahan kom närmare lägerelden såg Johan att fåglarna faktiskt var gråa.

"Vad är det för slags fåglar?" frågade han Galahan.

"De kallas för Jadabin här."

"Jadabin?" undrade Johan

"Det betyder Lurfågel här i Lansgar." svarade Galahan. "Eftersom de ser ut att vara färggranna på långt avstånd men, men de är egentligen gråa. Väldigt goda är de i alla fall." Det hade han rätt i, det var det godaste Johan hade ätit sedan han lämnat Lothirien. Under måltiden sades inte ett ord. De båda var så hungriga att de bara koncentrerade sig på maten. När de ätit upp började de prata, men ingen nämnde något om vem de egentligen var eller vad de gjorde i Lansgar. De pratade mer om äventyr de varit med om, fast det var mest Galahan som pratade för Johan hade inte hunnit med så mycket äventyr tidigare, innan hans jakt på livselixiret förstås. Efter några timmar av äventyrsberättelser så var de så trötta att de tyckte det var dags att sova. Johan fick låna en filt av Galahan, eftersom han inte hade någon egen.

Under natten hade Johan en underlig mardröm. Han drömde om en mörk och kall fängelsehåla. En man stod och tittade ut ur ett litet fönster uppe vid takkanten. Taket var inte speciellt högt. Bara 2 meter. Fönstret hade galler, som fången stod och höll i. När mannen vände sig om såg Johan att det var han själv, fast 10 år äldre. Han såg ledsen ut. Utanför fönstret var det en stor mörk borggård och massor av folk hade samlats där utanför. De gapade och skrek på ett språk Johan aldrig tidigare hört. Flera av människorna hade facklor med sig, och det såg ut som om de var upprörda över något.

Det rullade in en vagn på borggården och ur den steg tre personer. En lång man med en stor svart rock. Han hade grått långt hår. Det var Findor! Trots att han åldrats mycket såg Johan vem det var. Ilskan började spridas i kroppen. Speciellt när Findor tittade på honom med ett rått leende. Den andra personen var också en man. Yngre än Findor. Han hade blont hår och hans klädsel liknade en stolt riddares, inte rustning utan en finklädsel, fast denne riddares gångstil var inte så stolt. Han gick som om han var ledsen över något. När riddaren slutligen vände sig om såg Johan vem det var. Det var Galahan. Hans ansikte uttryckte sorg. Bredvid Galahan gick en vacker kvinna. Johan kände inte igen henne till en början, men det var något med hennes ögon. Sedan såg han vem det var. Det var ju hans syster Amanda, fast hon såg mycket annorlunda ut. Hennes hår var kolsvart och hennes hy kritvit. Hon hade också ett elakt flin på läpparna. Vad hade hänt henne?

När de tre anlände hade folket skingrat sig så att en passage bildats mellan dem. Amanda sade några ord och folket vände blickarna ner mellan passagen. Två män kom dragandes på en kvinna som verkade livlös. Hon hade en röd sönderriven klänning. Det var Lene. Folk spottade på henne och ropade svordomar åt henne. Johan kunde inte tänka sig att orden de ropade kunde vara något annat. Männen kastade Lene till marken framför Amanda, Galahan och Findor. Johan kunde inte hör vad de sa, men helt plötsligt for Lene upp och störtade mot Amanda i en desperat attack. Amanda gav henne en arg blick och Lene föll till marken igen. Findor och Amanda skrattade hånfullt, medan Galahan beordrade männen att ta Lene där ifrån.

Johan vände sorgset blicken från fönstret och satte sig ner på golvet. Han var ensam nu i cellen. Hans äldre jag var borta.

"Vad har hänt med Amanda?" tänkte Johan för sig själv och brast ut i gråt.

"Gråt inte Johan.", hördes en flickröst.

"Vem där?" sa Johan högt fast ingen var där.

"Det är jag, Cyl.", svarade flickrösten. "Detta har inte hänt än, det finns fortfarande tid att ändra framtiden." Cyls röst blev svagare de sista orden tills att den försvann helt.

"Vakna Johan!", hörde han sedan. Det var en mans röst. "Vakna!" Han kände igen den, det var Galahans röst. Johan öppnade sina ögon och märkte att Galahan ruskade honom.

"Jag är vaken.", sa han trött och gäspade.

De båda åt snabbt frukost och satte sig upp på hästen och red iväg. När Johan satt bakom Galahan kom han och tänka på drömmen han haft. Var det framtiden han sett eller var det bar en vanlig mardröm?

[Anders Karlsson 2001–08–01]

27.

Pavanna gav automatiskt till ett skri när vagnsdörren rycktes upp och Golt stormade in. Han knuffade undan henne, säker på att något hade hänt prinsessan.
“Är hon oskadd?” utbrast han. Pavanna gav honom en blick som antydde att det var en dum fråga eftersom hon, Pavanna, var där och kunde skydda flickan.
“Jag mår bra”, mumlade Amanda. Det var inte sant, hon mådde inte alls bra - det kändes snarare som om hon ville kräkas. Det var inte rädsla, snarare en känsla av olust som växt sig allt starkare sedan de påbörjat resan norrut och som fick henne att må illa. Det kunde förstås bero på att hon skulle tvingas gifta sig med en äcklig gammal gubbe, men det var inte bara det. Att Johan var försvunnen någonstans hade också med det hela att göra, att Cenon hade makten i Lothirien, och nu det här överfallet.
“Kan inte allt bara vara som vanligt igen”, viskade hon. Tårarna bröt fram, och Pavanna lade tröstande armen om henne.
“Så, så, liten”, sade hon.
Golt stod kvar i vagnens dörröppning. Han hade huggit ner ytterligare ett par av de anfallande varelserna, men striden började ebba ut till karavanens fördel. Flera av de överlevande anfallarna hade tagit till flykten, och snart var de enda av varelserna som var kvar på platsen döda. Deras kåpor låg sönderrivna av svärdshugg och blottade deras lemlästade kroppar. De såg ganska mänskliga ut, men på samma sätt som något hade verkat fel i deras sätt att röra sig när de levde, så var det något som inte riktigt stämde med deras anletsdrag heller. De var lite för bleka, en blekhet som inte helt kunde tillskrivas dödens inträde. Deras ögon tycktes sitta lite för tätt och lite för högt upp på ansiktet. Deras huvuden var lite för små i förhållande till kroppen, deras hals lite för kort. Öronen var för stora, tänderna för spetsiga. Golt hade aldrig sett eller hört talas om några liknande varelser.
De andra Archok’nar ropade åt Golt att komma och hjälpa dem och kejsarens vakter att släpa de döda varelserna ur vägen. Golt lämnade motvilligt Amanda och Pavanna. Han hejdade sig i dörröppningen och tog kniven han bar i sitt bälte. Den var liten men vass. Han räckte Pavanna kniven.
“Jag vet att du kommer att försvara prinsessan med ditt liv om det behövs”, sade han.
“Här har du ett hjälpmedel.”
Pavanna tog emot kniven med sammanbiten min.

Dimman drev fram över kullarna och bäddade in dem i ett hopplöst, fuktigt töcken. Någonstans bräkte getter. Några små grå gårdar kurade i sluttningarna. Allt tycktes överskuggas av det svarta slottet.
Det var stort nog att rymma en mindre stads befolkning, men det tycktes lika dystert och ödsligt som det omkringliggande landskapet. Övergivet var det emellertid inte, för trots att det var mycket gammalt var det väl hållet.
Den svarte fursten vårdade sina ägodelar väl - så länge han hade nytta av dem. I själva verket sjöd slottet av verksamhet innanför de höga murarna.
Fursten själv stod för tillfället framför en rund bassäng som låg i ett stort, kalt rum någonstans på slottets bottenvåning. Han tittade ner i bassängens grunda, svarta vatten. Där rörde sig figurer - en scen utspelades därnere i vattenspegeln, en scen som i själva verket just inträffade långt därifrån. En karavan hade precis slagit tillbaka ett anfall av människoliknande varelser.
Den svarte fursten skakade på huvudet med en suck. Hans varelser hade inte klarat sig. Nå, det var väntat - anfallet hade inte varit viktigt, bara ett test. Varelserna hade bara utgjort en prototyp. De han hade på gång nu var bättre på många sätt - starkare, smidigare, mer människoliknande. Klyftigare, men inte intelligenta nog att göra upp egna planer - hans soldater fick inte bli ett hot mot honom själv. Det räckte med att han måste hålla ögonen på sina bundsförvanter. Nåja, bundsförvanter och bundsförvanter - det var förstås vad de själva trodde. Hans avsikt var förstås att se till att de gick i hans ledband och förverkligade hans syften.
Fursten gjorde en rörelse med en behandskad hand, och vattenspegeln virvlade till. Bilden som nu tonade fram visade en kåpklädd man och en gammal kvinna. De tycktes gräla om något.
“Findor och Magdala”, fnös fursten för sig själv. “Ni drömmer om er forna glans. Dårar!”
Han gjorde ännu en nonchalant handrörelse och en ny bild tonade fram. Denna nya bild tycktes fånga hans intresse. Två män färdades längs en väg - en red på en ståtlig stridshäst, den andre, som knappt var mer än en pojke, red på en liten, kraftig arbetshäst.
“Galahan”, mumlade den svarte fursten med ett snett leende, “vad är det för fisk du har fångat?”

[Andrea Grave-Müller 2001–08–21]

Här slutar del 1 av Lothirien - den eviga berättelsen.
Vill du läsa fortsättningen? Klicka på länken nedan! Del 2