”Främlingen” Utanför grottan breder Månen ut sig – stor, ljus och kylig, men här inne sprider elden behaglig värme. Runt om väggarna ligger en mängd små läderknyten, svagt upplysta av det flackande eldskenet och av det kalla ljuset som sipprar in borta vid grottans öppning. Det doftar svagt av de knippen av torkade växter som hänger uppe i taket och runt om i dunklet, och det känns ibland som att de, trots allt, hjälper mig att för några ögonblick glömma det som snart skall ske. Blommorna och knytena med månföremål av alla tänkbara slag, de saker som på sitt sätt är upphov till allt detta, tack vare dem har jag fått uppleva känslor, först av glädje och nu av sorg, och tack vare dem fick livet för en tid en mening. Jag minns den dagen då
jag såg henne för första gången. Då visste
vi ingenting om varann och hon gick ensam nere vid vattnet och letade örter
i det bleka ljuset. Jag minns hennes hår som flög för vinden
– det blåser på Månen, hennes bleka ansikte som skymtade
bakom slingorna och så hennes bara armar.
Den gången visade jag
henne skogen och ängarna och den porlande bäcken, för att
sedan följa henne till tältet hon slagit upp i närheten
av sjön. Sedan den dagen letade vi örter tillsammans och vi kunde
snart kommunicera riktigt bra med varann. Hon kom från Jorden med
ett uppdrag – att göra ett urval av Månens rikedomar och föra
dessa med sig hem. Tiden var relativt knapp, och hon uppskattade min hjälp.
Jag visade henne grottan, och det var där vi hängde växterna
att torka och samlade ädelstenarna i små knyten.
Elden fladdrar till när
hon kommer in i grottan, och sakta vänder jag upp blicken. Hon ser
på mig, skyggt och lite urskuldande, och jag blir nästan tårögd
inombords. Ögonen glimmar ljudlöst bland skuggorna och jag kan
bara svagt ana hennes läppars konturer. Jag tvingar min blick ifrån
henne, och den dras ohjälpligt till det glänsande plåtskrinet
bredvid elden. I det ska hon lägga ned det otal örter, stenar,
jordar och träslag som vi samlat ihop under hennes vistelse här
på Månen, för att ta det med sig hem, till Jorden.
Jag vet inte riktigt när, men sömnen tar någon gång överhanden och jag försvinner bort i ett töcken av lågor, metallblänk och henne. Drömmar om att skrinet förstörs i elden och att hon alltid kommer att vara hos mig. Under natten ger hon sig
av.
- betyg 4, 1992
|