| dagboksarkivet Förhöret med honom |
6 januari 2000,
torsdag Kl 00.31 Vilken dag! Jag är faktiskt helt slut. Jag har pratat med mina bröder, mamma & pappa. Nu vet de. Och det är lugnt. Jag som varit så orolig. puh! Så här är det. Bror som bor i Gbg åkte direkt till Skövde till bror nr 2. Nästan direkt efter att han hade pratat med mig. Tillsammans begav de sig till föräldrarna och berättade det hela. Och sen har det ringts till mig. Så här i efterhand så kan man ångra att jag inte har berättat det tidigare för dem. Men det är inget man kan göra åt nu. Farsan kommer ihåg den här mannen. Han ställer upp till hundra procent och det gillar jag. Men han vill ringa polisen och fråga varför det tar sån tid och sånt. Det hjälper ju inte så mycket, de bryr sig knappast om det. Mammans reaktion då? Väntad. Lite besviken blev jag på henne, för hon drog upp saker som inte har ett dugg att göra med det hela. Men jag vet att det är svårt för henne att förstå, så ok. Bröderna då? Bäst i hela världen måste jag få säga. Trots allt vi har varit med om ( som familj alltså) så har vi alltid hållt ihop. Tack R för att du orkade att åka hem och berätta för föräldrarna. Och Ls ord betydde jättemycket. Kram på er. Nu är frågan om jag ska fortsätta att vara anonym. Det behövs ju inte. Om man tänker på att jag var det bara för att familjen inte skulle få reda på det. Men det kanske finns andra anledningar? Jag kanske behöver skydda mig själv. Jag vet inte... Nu ska jag iväg och fixa en ny gästbok. bye. 5 januari 2000, onsdag Nu har brorsan ringt mig. Och det gick hur bra som helst. Han ringde direkt när han hade fått brevet. Men jag vågade inte svara först. Jag var så nervös. Men den tredje gången svarade jag. Det känns bra. Jättebra faktiskt. Äntligen vet de. Han sa att han funderade på att åka hem till föräldrarna och berätta det för dem. För han tror inte att det blir något tjafs. Inte om en sån allvarlig sak. Snäll bror. Det är ok för mig, han får göra det. Det är lättare för honom att berätta om det, än för mig. Jag hoppas bara att det inte blir i onödan. För tänk om det inte blir något av det hela. Men ok, det är väl bra om de vet i allafall. Jag frågade honom om han hade sett något, eller läst i mina dagböcker från den tiden. Men det hade han inte. Men han kom ihåg var jag brukade ha dagböckerna. Han tyckte att det var synd att jag inte hade berättat det för honom tidigare. Han undrade också varför jag följde med honom gång på gång. Vad svarar man på en sån sak? Makt kan man säga...men har man inte varit i den situationen så kan man inte förstå hur det är. Gästboken funkar fortfarande inte. Funderar på att skaffa en ny om det fortsätter så här. |
Igår |
