tidigare

dagboksarkivet

Det är viktigt att prata om det. Man ska absolut inte hålla det inom sig. Det mår man bara dåligt av. Så prata med någon du litar på, skriv om det, men gå inte och håll det inom dig själv.

Övergrepp får inte tigas ihjäl.

Det är svårt att ta det stora steget och berätta för någon. För det är ett stort steg, antagligen är det något av det svåraste man gör. Det kan ta tid innan man vågar prata om det, jag vet, jag har ju varit där.
Jag gick omkring med min stora hemlighet i flera år. Ingen visste, ingen anade. Jag tänkte att om någon skulle få reda på det, så skulle de inte tycka om mig längre. Massor av skuldkänslor.
Då, för flera år sen , trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och skriva om det, att massor av människor skulle få läsa mina ord. Jag trodde aldrig att mina föräldrar skulle få reda på det.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma i kontakt med andra, som hade varit med om liknande saker.
Men här är jag. Jag vågar prata om det. Jag vill prata om det. Jag måste göra det. Både för min egen skull, och för andras. Och jag hoppas att det är till hjälp för någon.

För vågar jag, så vågar kanske Du...


Jag uppdaterar inte dagboken här så ofta som förut, men det beror på att jag skriver det mesta i den vanliga dagboken, som ligger här.

Men lämna gärna förslag på sånt som du skulle vilja att jag skrev om i dagboken. Och på vad jag skulle kunna göra för att förbättra den här hemsidan.

Jag har dessutom planer på att göra en avdelning där andra, både de som har varit utsatta och andra, ska få komma till tals. Hojta till om du är intresserad, så berättar jag mer.

Hör av dig!