Teckenspråket har inte alltid haft det så lätt, de har mött mycket motgång. Ca. 750 år f.Kr. fanns det en man som hette Romulus. Han skrev en mängd olika lagar, en av dom var Codex juris civilis. Den byggdes på en judisk lag som hette Talmud.
Lagen innehöll att döva som inte kunda tala (då kallade dövstumma, det orden finns inte idag), hade då ingen rättigheter heller. De fick inte gifta sig, upprätta testamente eller äga egendom. Men om de då kunde prata hade de rättigheter.
Lagarna fördes sedan vidare till andra länders lagar. Aristoteles, Plinius och Galenos var tre män från antiken som har haft stor inflytelse på synen på döva och dövhet. Deras ord väger tungt i bibeln. De trodde att dövheten hade samband med talet. Alltså de trodde att om man var döv kunde man inte prata. Vilket är helt fel. Men man trodde det på den tiden.
Några viktiga personer: Johannes av Beverly levde ca. 700 år e.Kr. i England. Han tyckte att Aristoteles, Plinius och Galenos var helt fel ute när de sa att döva var obildbara. Det var så att där var en fattig, tiggade lite pojke som kom till han varje vecka och tiggde. Johannes var ärkebiskop. Den lille pojken blev mycket glad när Johannes hjälpte honom, och Johannes lärde den lille pojken alfabetet på en dag och små korta ord. Girolamo Cardano lärde blinda att läsa genom upphöjda bokstäver. Skrivna bokstäver och ideér kunde sammanföras utan medverkande av ljud. Därav visade han att man kunde undervisa döva. Just då var det kungafamiljen och adeln som styrde i landet och de sa att om man kunde tala fick man lov att ärva. Vilket vill säga om deras föräldrar dog och d var deras tur att ärva t.ex. gården så var de tvungna att kunna tala för att få ärva den. Pedro Poncehan började undervisa adelns döttrar och söner för att de skulle få rätt till att ärva. På Pedros gravsten kunde man läsa "Pedro Ponce har undervisat dövstumma, ehuru Aristoteles förklarat dtta omöjligt". Juan Pablo Bonet undervisade också döva. Han tog över efter Pedro. Han undervisningsmetod kallas den "spanska metoden". Vilket innebar att han använde skrift och handalfabetet, för han tyckte att döva inte skulle använda tecken, utan bara skrift och tecken. När han frågade den döve något så skulle den döve svara muntligt.
Däremot Abbé de lÉpée använde den "franska metoden" som innebar att man använde skrift, tecken och handalfabetet i undervisningen. Han kom på att det hörande språket inte fungerade på döva. Han ville att döva skulle ha denna undervisningen i framtiden, och gick till stadsinstitutet och fick sin anstlat upphöjd, men det fick han tyvärr inte uppleva själv. Först två år efter hans död, blev det klart. Många tog efter hans metod och startades dövskolor runt om i Europa.
Döva i Sverige
Den första svenska dövskolan i Sverige heter Manillaskolan, Stockholm. Det var Per Aron Borg som startade den. Han undervisade både döva och blinda. Men efterhand så försvann de blinda från skola och i dag fungerar den som enbart dövskola. De startade fler dövskolor i Sverige och idag har vi sammanlagt 5 dövskolor.
Teckenspråket förbjuds i Sverige också. I undervisningen fick inte eleverna teckna till läraren och de fick avläsa lärarens mun.
Teckenspråket har alltid funnits och använts i dövskolan. Språket utvecklas hela tiden liksom vilket annat språk som helst. Nya tecken kommer till och gamla försvinner. Det finns olika tecken för samma ord beroende på åldersgrupper. Sen har inte hela Sverige samma tecken, utan två tecken kan betyda likadant, det beror på var man kommer ifrån.
Teckenspråket har inte någon eget skriftspråk. Därför finns det inte så mycket information om det. Men det har överförst från generation till generation.
Teckenspråket i Sverige var det första officellt erkända språket i världen. Teckenspråket blev erkänt 1981 i Sverige. Vilket vill säga bara 19 år sen.
Under 1900-talet gavs endast 7 teckenordböcker ut. I böckerna fanns det tecken och dess form med fotografi. Det kunde ocskå vara ritat. Tecknena står i bokstavsordning enligt de svenska motsvarigheterna.
Oskar österberg som var döv gav 1916 ut en teckenordbok. I den fanns ca 375 tecken.
Anledningen till denna bok var att i "dövstumkongressen" i Dankmark 1907 bestämde att de fyra nordiska länderna Danmark, Norge, Finland och Sverige skulle ha ett gemensamt nordiskt teckenspråk. De danska och finska blev först klara med sina arbete och mellan de vänta så gav Finland ut en bok om det Finska teckenspråket och då gav Oskar österberg ut en bok om det Svenska Teckenspråket.
De ansåg att det Svenska teckenspråket var det vackraste och bästa av dom andra. De gemensamma nordiska teckenodboken blev aldrig av.
1997 gavs ett teckenspråkslexikon ut samtidigt med att SDR firade 75-års jubileum.
