NUMMER 2 1998

STOCKHOLM 12
Anders Hagbo, chef, behöver pengar: vad gör han?
Kerstin Lundgren, chef, behöver pengar: vad gör hon?
Daniel Sjögren, brevbärare, behöver pengar: vad gör han?
Lennart Markebo, brevbärare, behöver pengar: vad gör han?

Vår chef Anders Hagbo behövde uppenbarligen pengar. På Stockholm 12 har man lagt ner kassakontoret och kassörskorna är uppsagda eller omplacerade. Men det finns en paketutlämningskassa, som sköts av brevbärarna, och i denna kassa säljer man bl a frimärken. Jag kallar den hädanefter för frimärkskassan. Från flera oberoende, vanligtvis välunderättade källor har vi på Brevbomben fått höra att Posten centralt gjorde en oannonserad koll av denna kassa runt senaste nyåret. Man fann då att Anders Hagbo tagit 7.000:- ur frimärkskassan, enligt egen uppgift för att lägga ut för personalens julfest.

Kerstin Lundgren, vår "andrechef" behövde uppenbarligen också pengar. Vid Postens koll framkom att hon tagit 3.000:- ur frimärkskassan, enligt egen uppgift för att betala en utlandsresa åt en släkting.
Själv tycker jag detta låter rätt allvarligt. Beloppen är enligt uppgift tillbakabetalda (vad annars?), men bägge två är kvar i tjänst. Jag har skrivit till såväl Anders Hagbo, Kerstin Lundgren som deras chef på regionen Gun Mattsson och erbjudit dem att kommentera uppgifterna men ingen av dem har svarat. Däremot har Björn Backlund, en annan chef på regionen svarat att den ene av Anders och Kerstin fått en anmärkning för bristande redovisning, men att "postpolisen" inte misstänker något brott, varför några verkliga disciplinåtgärder inte är aktuella.

Den som känner Daniel Sjögren, vet att han ofta behöver pengar (om du har läst hans artikel i detta nummer av Brevbomben vet du att han just fått ett hyfsat honorar för en artikel i förra numret av Brevbomben mot att han sa upp sig från Posten, så just nu behöver han inga pengar, men före dess). Hur gör han? Jag vet. Han brukar fråga mig om han får låna pengar av mig. Till och med på sitt flyttkort frågade han mig om det. Nu händer det ju att jag inte har några pengar. Vad gör han då? Jo, han letar efter någon annan att låna pengar av eller också leber han som en råtta tills nästa lön.
Nu vet vi att han inte hade behövt göra det. Han hade kunnat gå ner och låna pengar ur frimärkskassan. Eller?

Lennart Markebo är brevbärare på Stockholm 12, fast tjänstledig just nu. han behöver också pengar ibland. 1995 löste han det på ett oerhört korkat och omständligt sätt. Han gick nämligen till utsidan av en postkassa och bad att få låna pengar. Han fick fylla i en rad blanketter och tala om vad han använder sina pengar till, hyra, skulder osv. Till sist fick han låna pengar, mot att han betalade 12% ränta i flera år, och dessutom lovade spara 1.000:-/månad hos Posten. Tänk om han hade blivit upplyst om att han istället hade kunde gått på insidan av kassan, och tagit pengar och bara lagt en ordentlig lapp om det, så att han inte skulle riskera att anklagas för bristande redovisning.
Björn Backlund skriver så här: "Man har genomfört en förundersökning (av) de båda fallen på Kungsholmen och inte funnit att något brott begåtts. I det ena fallet har jag trots detta delat ut en anmärkning för bristande redovisning eftersom vi har större krav på personer i förtroendeställning inom Posten".
När Markebo kommit tillbaka från tjänstledigheten borde han alltså ha grönt ljus att låna pengar ur frimärkskassan när han vill, för han har ju ingen förtroendeställning i Posten. Eller hur? Precis som alla andra postanställda.
Postpolisen och Posten är förståss fullständigt neutrala och objektiva och skyddar ingen mer och ingen mindre, hög elle låg döms lika, möjligen faller hög längre enligt den understrukna raden ovan. Björn Backlund skriver tidigare i sitt brev till Brevbomben: "Vi följer samma rutiner vid alla befarade oegentligheter, nämligen att anmäla det inträffade till säkerhetsenheten, tidigare oftast kallad "Postpolisen". Detta för att undvika att personliga relationer eller hänsyn ska kunna påverka bedömningen och för att kunderna inte ens ska behöva misstänka att vi försöker dölja förhållanden som skulle kunna drabba deras pengar eller försändelser".
Det borde alltså inte råda minsta tvekan om att det är grönt att låna pengar ur frimärkskassan. Ändå sitter jag här med tvekan. För det första kan man ju ha moraliska aspekter på vad frimmärkskassan egentligen ska användas till. Man måste ju inte göra som cheferna bara för att man får. För det andra har jag en tvekan som kanske kan kallas "instinktiv klasskänsla" som gör att jag inte riktigt vågar lita på vad cheferna säger. För det tredje har jag läst igenom en dom i Arbetsdomstolen som förstärker min misstänksamhet mot Postens vilja att betrakta alla "befriade oegentligheter" lika. Vi förflyttar oss alltså till

BORÅS.

Hon hade 32 års prickfri tjänst. Hon dömdes i tingsrätten mot sitt nekande för "undandräkt" efter att "Postpolisen" gillrat en fälla. Hovrätten och Högsta Domstolen tog inte upp hennes överklagande. Vad hade hon gjort? Jo, om hon är skyldig till anklagelserna så har hon tagit 60 kronor ur en faxkassa på Posten.

Här var det inget snack om anmärkning för bristande redovisning, nej Posten avskedade henne. Hon protesterade, och SEKO stämde Posten till Arbetsdomstolen. Och där vann Posten, tyvärr, fast 3 av de 7 domarna var emot ett avsked.
Bevisningen att hon undanhållit 60 kronor är inte alls övertygande, ord står emot ord, men Posten har täckt upp med ett extra vittne. Eftersom jag varit i AD förr, så vet jag hur benägna arbetsgivare är att ljuga för att lappa ihop sina storys, och att Posten härvidlag inte skiljer sig från andra. Eftersom jag inte är närmare insatt i detta fall kan jag dock inte uttala mig i skuldfrågan. Vad jag tycker är anmärkningsvärt är ändå Postens agerande.
För det första att de gillrar en fälla, för det andra att de väljer en så kraftig åtgärd som avsked. Här är det det nakna våldet som talar, och inget annat, mot en trotjänare som hamnat med ryggen mot väggen. Posten hade många vägar att välja: anmärkning, rapport, varning, löneavdrag, omplacering. Men nej, avsked skulle det vara. "VI FÖLJER SAMMA RUTINER VID ALLA BEFARADE OEGENTLIGHETER...". En fattig sate som jobbat hela sitt liv i Posten offras utan vidare. En av två chefer som lånat mångdubbla belopp får en anmärkning för bristande redovisning. Björn Backlunds brev klingar ihåligt.

Lennart Markebo

Det hela slutade med att Hagbo stegade upp på kontoret, samlade till personalmöte på fiket för att svara på frågor. Han höll ett känslosamt tal där han försäkrade oss om att han var en mer stillsam person än föut. En god människa. Så blev han då chef till slut och alla de som hade trott på hans fina ord ångrade sig snart bittert. Tumskruvarna skruvades åt än hårdare på de anställda. Postens fina mål "personal som trivs" betydde för honom ungefär lika mycket som den gjorde för Dinghis Kahn. Exempel på det är till exempel när personalhissen gick sönder. En hissmontör kom dit och medelade att det var belagt med livsfara att färdas i hissen, vajern kunde gå sönder när som helst. Skyddsombudet satte naturligtvis upp en lapp på hissen där hon belade den med åkförbud. Hagbo slet genast ner lappen under förevändning att det skulle se illa ut om brevbärarna skulle gå genom kassan. Vad skulle kunderna säga? Nej, hellre en död brevbärare än en missnöjd kund! Ett annat exempel är när "tjejgruppen" frågade om inte han kunde närvara på ett av deras möten så att de kunde få ställa lite frågor till honom fick de svaret; "Okej, då. Men inga surfittor!"

En arbetskamrat till mig vantrivdes så pass med nyordningen på 12:an att han förde dagbok över sina arbetsdagar på internet. Han hycklade inte i dagboken, utan skrev som han kände och en gång använde han ordet "skitgruppisar". Hagbo blev rasande. Han kallade in min arbetskamrat på sitt kontor där han hotade med juridiska åtgärder och dessutom erbjöd min arbetskamrat en årslön om han frivilligt sade upp sig. Min arbetskamrat börjar närma sig de 50 och har jobbat på posten i över 25 år. Han vågar självfallet inte ramla ut i arbetslöshet för en ynka årslön.

När jag och en annan arbetskamrat, Kjell, fick höra detta fick vi något illmarigt i blicken. Vi är nämligen relativt unga och skulle utan att tveka ta en årslön för att komma därifrån, speciellt eftersom vi båda två ändå hade planer på att sluta. Så vi skrev en artikel i Brevbomben om hur Anders Hagbo och Posten kväser varje tendens till kritik mot sitt fina företag. Både jag och Kjelle blev inkallad till en rad "korta möten" med Hagbo och hans förlängda arm Rob Sadgrove. Vi fick bland annat höra att det kanske vore en tanke för oss att sluta på Posten eftersom vi inte borde förstöra våra unga liv med att göra något vi hatade att göra. Däri låg det en poäng, men vi hade som sagt fått nos om avgångsvederlag och vílle inte ge oss utan ett sånt. Vi fick dock inget erbjudande, däremot en fick jag en förfrågan om varför jag inte tar livet av mig.

En gång när jag blev inkallad till Sadgrove fick jag en stillsam förfrågan om jag inte kunde tänka mig att byta kontor. Han lade upp det väldigt pedagogiskt. Det skulle vara bra för mig ,sade han, att inte göra något så förhastat som att sluta. Istället skulle jag byta kontor och tänka över saken, sedan skulle jag jobba med nattsorteringen på Klara ett tag (vilket jag själv några månader tidigare hade uttryck önskemål om), för att sedan ta ställning till om jag ville komma tillbaka eller inte. Han kallade det för "trappstegsmetoden". Detta var inget tvång, utan något som jag själv måste besluta. Jag fick göra som jag ville. Jag sade nej, jag ville inte byta kontor, och han bad mig att i alla fall tänka på saken en vecka.

Efter en vecka var det dags för nästa möte. Där frågade han om jag hade tänkt på saken och jag svarade att ja, det hade jag gjort och att jag inte under några omständigheter ville byta kontor. Då förklarade han för mig att det inte spelade någon roll vad jag ville eller inte eftersom han måste bli av med den "oroliga hörnan" i vilken jag ingick. Så var det med den valfriheten.

Låt oss nu stanna upp i historien ett slag så ska jag förklara vad den "oroliga hörnan" är för någonting. Det är inte ett lekprogram på teve och det är inte ett ALGA-spel lämpligt för barn mellan åldrarna 7-11 år. Nej, det är jag! Jag, Kjelle och arbetskamraten med dagboken. Vi tre hade platserna bredvid varandra och det var alltså vi som var "den oroliga hörnan". Jag som alltid hade trott att Det var Anders Hagbos rum som var den "oroliga hörnan". Så fel man kan ha. Anledningen till att vi var den oroliga hörnan var att vi hade en så negativ inställning till jobbet att vi skulle kunna påverka våra mer positivt inställda arbetskamrater. (Den kategorien av anställda är ju dock försvinnande liten). När jag ifrågasatte detta resonemang sade Rob Sadgrove att även de två andra i den oroliga hörnan skulle spridas ut på andra kontor.

Vi (postsyndikatet) krävde förhandling om detta med tvångsförflyttningen. Rob Sadgrove och Anders Hagbo menade då att det inte alls var frågan om något hot. Nej, det var bara ren information! Då undrar ju jag i all enkelhet var gränsen går mellan hot och information? När den psykotiske bankrånaren tar personalen som gisslan och säger att han ska blåsa ut deras hjärnor med sin älgstudsare om inte kassen fylls med pengar har han alltså gjort sig skyldig till att ha informerat personalen. Eller? Kan man ställas inför rätta för olaga information? Begreppen suddas ut och jag överlåter den diskussionen till er läsare att ta itu med under fikarasterna.

Hot, förlåt information, om tvångsförflyttning var alltså den ena av de bestraffningar som jag och Kjelle råkade ut för eftersom vi hade gjort det fruktansvärda brottet att säga vår mening, vilket då var att man inte fick säga sin mening, i en tidning. Den andra bestraffningen drabbade enbart mig. Den var inte dum den heller. Jag hade blivit föreslagen av Posten att få ett påslag på lönen med cirka 600:-, inklusive de 150:- som var den obligatoriska löneförhöjningen. Men plötsligt (det här inträffade två dagar efter det att artikeln hade publicerats) så tyckte Hagbo att jag inte skulle få en krona utöver de 150:-. Först efter förhandlingar gick han med på att skjuta till lite, så att jag kom upp idet där förbannade golvet på 15 000:-, men ändå 250 spänn mindre än Postens ursprungliga bud. Denna helomvändning berodde inte på att jag hade skirvit negativt om honom i Brevbomben, hävdade Hagbo, utan enbart på det faktum att jag var lat och loj och därför inte förtjänade några pengar. På frågan om var han hade fått för sig att jag skulle vara lat och loj hävdade han att det var Rob Sadgrove, min närmaste chef, som hade sagt det. Rob Sadgrove förnekade dock detta när jag frågade honom om varför han tyckte det. Han hade aldrig påstått något sådant, och jag har personligen svårt att finna anledning till varför han skulle ljuga om något sådant.

Kjell lyckades också bli uppkallad till Hagbo några gånger. Bland annat fick han höra att han hade tur som inte jobbade på Scania. Hagbos polare som är någon slags chef på Scania, hade nämligen förklarat för Hagbo att hade någon skrivit en sådan artikel på hans jobb hade vederbörande åkt ut på arselet. Jag antar att Hagbo ville visa för Kjelle vilken hyvens kille han är som inte sparkar uppstudsig personal utan nöjer sig med att tvångsförflytta dem.

Posten har en märklig affärsfilosofi. De går ut till allmänheten och lovar att förbättra servicen och att folk ska få sin post ännu tidigare. För att omsätta denna beundrandsvärda tanke i praktiken stänger de igen postkontor, lägger ner terminaler och säger upp personal. 1+1=3. När det går åt helvete så beror det på att personalen är slö och arbetsskygg. Att de saknar jävlar-anamma. Att det är deras egen personalpolitik som kraschar det här företaget har aldrig slagit dessa navelskådare. På ett personalmöte för länge sedan drog Anders Hagbo upp liknelsen att Posten fungerade som ett ishockeylag. Vi måste tänka på att vi går ut på distriktet/isen för att spela mot Kanada, och då måste vi fan ge järnet! Någon viftade med handen och undrade hur det är möjligt att besegra Kanada när man tvingas att genomföra matchen utan målvakt. Han fick aldrig något svar på det. När Anders Hagbo valde ut sina underchefer så berättade Kerstin Lundgren för mig, (ja just det, det var hon som grät inför beskedet att Hagbo skulle bli chef, men efter att ha fått lönepåslag och erbjudande att själv få bli hans underchef så torkade hon snart tårarna och förkunnade sin lojalitet mot denne man. Ni må tro vad min beundran förbyttes i förakt) att hon och de övriga underhuggarnas roller var att fungera som lagledare. Hagbos var att vara coach. Hela kontoret var med andra ord ett ishockeylag där Hagbo coachade och Kerstin och Company peppade och tillrättavisade. Om man nu ska anamma deras linje att jämföra brevbäring med ishockey, kanske man bör poängtera att en coach i ishockey i regel får sparken om laget spelar dåligt. Kanske något för Posten att tänka på också.

Till slut fick då jag och Kjelle vårat avgångsvederlag. Det blev kontentan av artikeln i Brevbomben. Lite vagt kamouflerat hade vi i texten lagt in en blänkare att vi mycket väl skulle kunna tänka oss att sluta mot avgångsvederlag. Drygt 90 000 kronor var fick vi, dvs 6 månadslöner om vi tog vår mats ur skolan. Det gjorde vi så gjärna. 90 000 kronor - ett sånt honorar kommer jag aldrig mer få för en artikel.

Danne Sjögren