Och ändå. För Brita Molin och för meningen med hennes konst innebär färgens starka släktskap med musiken allt.Toner instrument och färgnyanser är bara vetenskapliga och språkliga begrepp. Det är tonens anslag - utlöst av en mänsklig viljerörelse - dess unika position i sfären av andra toner, det ytterst komplicerade och oförklaligt självklara samspelet som ger lyssnerskan hennes djupa upplevelse av musiken. En himmelsk ljudmatta, ett tema, tonarter som går in i varandra. Och plötsligt en melodislinga som letar sig ut och svävar en bit ifrån, självständig och beroende på en gång.
På samma sätt vill jag tala om Brita Molins konst. Hennes utsökta kunskaper om färg översätter inte musiken enligt någon dunkel vetenskap, utan återskapar den andligt. Musiken övergår i färg. Precis som den musik som berör oss tycks på samma gång oförutsägbar och uppenbar, låter Brita färgen rinna i sin egen bana. Över ojämnheter, över en underliggande färg, blanda sig med den eller ibland lägga sig bredvid och skapa en vibrerande synvilla. Landskapen finns där, osannolika men dock påtagliga. Brita Molins färgskala är inte helt lätt att definiera, men den finns.
Och den är besläktad med naturens sätt att arbeta med färger. Närliggande färger är släkt med varandra, aldrig att rena kontrastfärger sätts mot varandra. När jag säger natur så avser jag inte nordisk, hellre orientalisk, tjock, mättad överdådig. Het, inte alltid harmoniskt vacker. Föreställ er en skog en tidig vår. Till synes död. Lila mot brunt, dovt orgelmuller.Ibland är färgen nästan provocerande lättsam; majgrönt och rosa kvällshimmel. Då hör jag Schuberts muntra melodier. Ödmjuka intill provokations gräns.Provocerande därför att de alltid innesluter en hemlig kärna av gränslös melankoli och nakenhet.
Ett annat färgtema, som ligger nära det orientaliskt prunkande är havsdjupets, med dess uppfiningsrika och tysta färgformer. Ja, Brita Molin snorklar, så dessa verk är förmodligen de mest föreställande hon gör.
All musik har inte färg, men Brita Molins färg har alltid musik. Det är därifrån den föds - ur en ständig dialog mellan konstnären och världen runt omkring henne. Som betraktare njuter jag av de frusna ögonblicken av mötet mellan blålila och Milhaud, brinnande gult och Stravinskij och brunt och Gershwin. Hör färgen!
PAULINA SOKOLOW