Så blev han en världsstjärna


Sportbladets Mats Wennerholm berättar sagan om hur den envise talangen från Domsjö blev störst i världens bästa liga


Alla skador fick honom att ge upp.
En av våra absolut största idrottsstjärnor slutar, bara 28 år ung.
Sportbladets Mats Wennerholm har följt Peter Forsberg hela karriären - från att han slog igenom som underbarn i Modo, via alla makalösa framgångar, förbi alla svåra skador och fram tills lördagens chockartade besked för den svenska hockeypubliken.
Här berättar han historien om hur Foppa blev en världsstjärna i en världsport.

Under sina sju NHL-säsonger har Peter Forsberg bara varit fullt frisk och skadefri en enda vinter.
Mot den bakgrunden har han ett fantastiskt facit som hockeyspelare.
Två Stanley Cup-titlar, ett OS-guld, två VM-guld.
Det räcker för att göra honom historisk.
Det räcker för att vi ska kunna kalla honom den störste talang svensk hockey fått fram.
Det räcker till allt - utom ett lyckligt slut på sagan Peter Forsberg. Nyss fyllda 28 har han bestämt sig för att sluta.
Kroppen säger ifrån, värken har blivit kronisk och glädjen är borta.
Alla smällar har sugit musten ur en av svensk hockeys största kämpar.

Leendet har försvunnit och glöden är borta från hans ögon.
Jag märkte det redan då jag följde Colorados första fyra träningsdagar i Globen.
Det fanns ingen gnista, han haltade efter träningarna och glädjen fanns inte där på samma sätt som den alltid funnits efter en ny säsong.
- Fy fan, vad ont det gör i kroppen, sa han efter onsdagsträningen, då Bob Hartley beordrat spelarna att köra "idioten", smeknamnet på den övning som går ut på att köra mellan båda blå linjerna i maxfart och där man ska hålla på tills mjölksyran når öronen.
Det var en scen långt från den tidigaste bild jag sett av Peter Forsberg, från den tid då sagan började.
Den pappa Kent Forsberg visade mig ur familjealbumet en molntung vårdag på verandan till huset i Örnsköldsvik 1994.
På bilden står Foppa på ostadiga skridskor i en vinteroverall alla barnföräldrar känner igen. Han är sex år gammal och har gjort uterinken i Domsjö till sitt andra hem.
Där föddes den dröm som kanske tog slut igår.

Jag minns mamma Gudruns berättelser om morgontidningen som låg uppslagen på köksbordet, då hon yrvaken kom ut i köket för att koka kaffe tidigt på morgonen.
Då hade en fem-, sexårig Foppa klivit ur sängen, hämtat tidningen och nyfiket kollat hockeytabellen - och sedan gått och lagt sig igen.
- Han kunde inte ens läsa på den tiden, men hade lärt sig att känna igen namn som Modo, Djurgården och Södertälje, berättade mamma Gudrun. Hockeyn dominerade hans liv redan innan ens han kunde stå stadigt på ett par skridskor.
Det vara bara en kilometer till Kempehallen, symbolen för framgång och där idolerna höll till.
De han då bara kunde se på bilder i tidningen. Och det var viljan och envisheten, mer än kunnandet, som drev honom redan från början.
Han tillhörde alltid de minsta i klassen och han hade ingen spikrak väg i ett Ö-vik som då var Sveriges mest tätbefolkade i hockeytalang.
Men Foppas storhet grundlades i de åren.
Och den bygger på samma grund som biluthyrningsfirman Avis berömda marknadsföring, där det gällde att hitta något positivt i att vara nummer två (Hertz har alltid varit större).
Svaret "We try harder" är en av reklamvärldens mest berömda och prisbelönta slogans.

Foppa var alltid nummer två när han växte upp i Örnsköldsvik, då Markus Näslund var ungdomshockeyns största och mest lysande stjärna. Men Peter Forsbergs utmaning låg i att en gång bli nummer ett, att precis som Avis "kämpa hårdare".
Det gav honom ett psyke och en tjurighet som inte enbart är medfödd, även om det ligger i släkten.
Det gav honom den där unika inställningen, som alltid varit han största tillgång.
En talangfull kropp klarar sig aldrig utan ett stort hjärta.
Jämför med Foppa var Markus Näslund en virtuos som ungdomsspelare, en elegant skridskoåkare som öste in mål då hans Järved mötte Foppas Modo.
Hade Foppa en stor kväll och gjorde tre mål, gjorde Markus alltid fyra, eller fem och stal showen.
I tv-pucken 1988 var det likadant. Det var Markus Näslund som jämfördes med tidigare underbarn som Tre Kronors nuvarande general manager Anders Hedberg, som blev berömd då han spelade tv-puckfinal och i Modos A-lag samma dag.
Inte Foppa.
Och när Markus Näslund gjord elitseriedebut säsongen 1990/91, stod Foppa på läktaren och sålde matchprogram.
Men Foppas genombrott var nära.

Elitseriedebuten kom mot HV 71 den 4 november 1990, då Foppa som sjuttonåring för första gången fick sitta ombytt på bänken. Han fick börja med att göra enstaka inhopp, men ganska snart var han ordinarie i laget.
Men det var inte inför en publik som stod upp i en stående ovation.
Nej, de flesta undrade snarare vad det var för dåre Modo skickat ut på isen.
Foppa inledde elitseriekarriären med en vårdslös och kaxig spelstil. Han klev inte undan för någon, men armarna åkte upp i varje närkamp och det såg illa ut från läktarhåll.
När Peter Forsberg gjorde sin första riktiga elitseriesäsong (1991-92) gjorde han nio mål och 19 assist, helt godkänt för en 18-åring, men han drog också samtidigt på sig 72 utvisningsminuter.
Det var det snacket mest handlade om.
Jag minns tydligt vad min kollega Peter Wennman skrev efter en elitseriematch, där både Foppa och Markus Näslund gått fram som två unga vildar:
"Någon måste stoppa dem innan den är för sent. Två sjövilda 18-åringar, skyddade av ansiktsmask, som slösar bort sin talang genom att spela dumt, vårdslöst och direkt farligt".
Det fanns faktiskt fog för de orden.
Foppa var verkligen sjövild och backade inte för någon.

Ändå la den tuffa spelstilen grunden till att dåvarande förbundskaptenen Conny Evensson levererade en bomb då han presenterade VM-truppen 1992.
Med hade han den 18-årige VM-debutanten Peter Forsberg.
Det blev Foppas genombrott för en bred publik.
Han var inte bara VM-debutant, han fick också vara med och ta VM-guld i sin första stora internationella turnering.
Conny fick en del kritik för att han tog med den unge Foppa, men allt tystnade efteråt.
Då hade Foppa bland annat gjort 1–0 i finalen mot Finland, efter att ha rundade kassen och lagt in pucken köksvägen.
Ett år tidigare hade talangscouten och förre NHL-spelaren Inge Hammarström upptäckt potentialen hos Foppa.
Hammarström jobbade då för Philadelphia Flyers och ringde massor av samtal över Atlanten för att övertyga klubbledningen om att Peter Forsberg borde bli klubbens förstaval i den sommarens draft.

Året var 1991 och klubben föll för Inge Hammarströms övertalning.
Foppa gick som nummer sex i det årets draft, samma år som jämnårige Eric Lindros draftades av bottenlaget Quebec Nordiques som överlägsen etta. Lindros var spelaren alla ville ha.
Det är därför det attraktiva rookiekortet på Foppa visar honom i Philadelphia Flyers matchtröja, den klubb han aldrig skulle spela i.
Det var också första gången som Foppas och Eric Lindros vägar korsades, men då visste ingen att just den bortskämde Lindros skulle bestämma Foppas öde i NHL.
Tre år senare hade den spelstrejkande Lindros, som vägrade flytta till fransktalande Quebec, tvingat fram århundradets bytesaffär i NHL.
Philadelphia valde att byta till sig Lindros och lämnade Peter Forsberg och fyra andra högklassiga spelare, plus 15 miljoner dollar i kontanter, i utbyte. Med facit i hand NHL:s genom tiderna sämsta bytesaffär.
Sedan gjorde slumpen sitt till.
När Foppa debuterade i Quebec och NHL 1994 hette motståndarna just Philadelphia.
Och Eric Lindros skulle direkt visa att Philadelphia gjort rätt som bytte bort Foppa.
Det small redan i första bytet.
Foppa fick hundra kilo Lindros över sig och gjorde sällskap med sargreklamen.
Men han reste sig, borstade av sig och försökte ge igen.
In i gröten bara, även om det gjorde ont.
Foppa blev årets rookie i NHL första säsongen, något ingen svensk blivit före honom.
Under sommaren knäade fattiga Quebec och NHL-laget såldes till USA.
Foppa och övriga spelare i Quebec fick flytta till Denver och kalla sig Colorado Avalanche i fortsättningen.

Det blev början till en storhetstid för tidigare bottenlaget Quebec, där fansen grät över att se det talangfulla laget, just på väg att blomma, försvinna över gränsen.
Redan säsongen efteråt vann Foppa och Colorado Stanley Cup.
Det var också nu miljonerna började rulla in på Foppas bankkonto.
Trots att den enda tunga individuella NHL-titel han tagit är den som Årets Rookie, var han ansedd som NHL:s största talang.
Och det treårskontrakt han skrev 1999 var det största någon NHL-spelare någonsin skrivit.
30 miljoner dollar på tre år, drygt 300 miljoner enligt dagens dollarkurs.
Foppa hade blivit stormrik redan under sina tidigare fem NHL-säsonger, men nu fick han mer pengar än han kunde göra av med under en livstid.
Och han använde dem.
Jag har åkt med Foppa i hans vräkiga svarta Mercedes nedför kullarna mot Denver, med V12:an surrande som en katt under motorhuven.
Jag har sett den slottsliknande villa han köpte, med alla tänkbara bekvämligheter och en vidunderlig utsikt över Denver och de omkringliggande bergen.
Den låg bara en knapp kilometer från den historiska plats där Buffalo Bill ligger begravd, en bit upp i klippiga bergen.
Hans fantastiska lön gjorde det möjligt att leva storslaget och amerikanskt lyxigt, men under ytan var NHL-livet långt ifrån så glättigt som det kunde verka på bilderna.
Livet var inrutat av dagliga träningar, och ett stenhårt matchschema.
Och vad ingen såg var alla de biffar till motståndare, som hade till enda uppgift att få Foppa ur balans under matcherna. Han fick mycket stryk under sina år i NHL och det var inte enbart motståndarnas fel.
De andra NHL-svenskarna var väl medvetna om Foppas kynne. Fick han en smäll, så gav han sig sjutton på att ge igen.
I alla lägen.

Han proppade killar som vägde tjugo kilo mer än honom själv, han gav sig in i de mest trängda situationer där en normal människa inte ens skulle köra in med ångvält.
Och han fick massor av stryk, han fick alla tjuvnyp som finns att ge och snart började kroppen reagera på smällarna.
Hjärnskakningar, axlar ur led.
Höfter, knän, fötter.
Allt värkte, men en ung kropp läker snabbt.
Foppa reste sig och kom igen.
Men när fjolårssäsongen slutade i en sjuksäng och en bortopererad mjälte, tappade han den sista motivation som fanns kvar.
Foppa har utåt försökt tona ner dramatiken kring den akuta operationen då mjälten togs bort, men jag vet att han var närmare döden än vad som framkommit.
Foppas bukhåla var fylld med tre liter blod, då han togs in på sjukhuset och det handlade om minuter för att rädda hans liv.
Och jag vet att framför allt hans ljumskar värkt mer än han velat erkänna.
– Vad har jag för glädje av alla miljoner om jag sitter i rullstol då karriären är över, vet jag att han anförtrott en nära vän.

Så tankarna på att lägga av har funnits där länge.
Nu är de verklighet och slutpunkten på en fantastisk NHL-karriär.
Men samtidigt är jag säker på att Foppa gör comeback som hockeyspelare.
Han har alltid lovat att spela i Modo igen.
Och jag är säker på att ett SM-guld med Modo är viktigare för honom än en tredje Stanley Cup-titel eller ett andra OS-guld.
Det är dessutom den enda titel han saknar.
Det är nog för att få Peter Forsberg att dra på sig skridskorna igen – när alla sår är läkta.




NÄR STJÄRNAN TALAR
LYSSNAR ALLA ... Peter
Forsberg är stor här hemma i
Sverige - och en riktig superstar
i USA. Så här, med mikrofoner
under hakan, har han tillbringat
många, många timmar av sitt liv.


DRÖMMÅL 1 Peter Forsberg
gör ett av de mest klassiska
svenska ishockeymålen genom
tiderna. OS-final i Lillehammer
1994. Straffläggning om guldet.
Och Foppa, blott 20 år, gör en
fräckis som fick hela
hockeyvärlden att först hålla
andan - sedan ropa "wow".


DRÖMMÅL 2 World Cup på
hemmaplan 1996, fullsatt i
Globen och Finland går fram till
2-0-ledning. Men Tre Kronor
vänder till seger (5-2) och Peter
Forsbergs 3-2 var magiskt.
Tunnel på en back på blå linjen,
skottfint i friläge och in med
pucken i nät ur snäv vinkel.





Publicerad: 2001-09-16





Tillbaka till Colorado Sidan
Tillbaka till Framsidan