Hela kroppen har tagit stryk


Lasse Anrell: Ryktet gick, men ingen ville tro på det



Det var i Edmonton under friidrotts-VM som jag först hörde ryktet om att Foppa faktiskt tänker lägga av - kanske redan den här hösten.
Det var ett rykte som gick runt lite försiktigt i Kanada i NHL-kretsar.
Lite tassande, lite skrämt och lite oroat; ingen ville ju tro det men ingen kunde bortse från det möjliga i att Foppas ständiga skador börjat gå ut över lusten till ishockey.

Och när man såg hans halvhjärtade försök att åka skridskor och träna igång sig själv på isen i Stockholm nu i veckan så såg man ju att det nog finns en större inre kamp bakom bilderna än man riktigt vågat tänka.
Kanske var det just då Foppa fattade beslutet; det här går inte längre.
Jag orkar inte. Jag skiter i det här. Nu.
Jag skrev redan förra vintern en krönika om vad jag trodde om Foppas framtid:
"Ännu ett överfall på Foppa.
Ännu en hjärnskakning.
Jag är allvarligt rädd för att Foppa lägger av med hockeyn när hans kontrakt går ut om två år.
Eller ännu bättre: åk hem direkt, Foppa - innan du får skador för livet..."
Det blev alltså så - fortare än man fruktat. Eller hoppats.
Jag slutade artikeln den gången:
"Foppa är redan rik som ett troll. 250 miljoner friska kronor kan han packa ihop när kontraktet går ut om två år.
Om han orkar så länge. Om han ids.
Risken är ju oändligt stor att han en dag inser att hälsa är viktigare än pengar. En ständigt mosad hjärna, ett par feta wiplashskador, är ingen bra grund att bygga en ålderdom på.
Kanske ska Foppa trots allt avsluta sin karriär i Modo som han alltid sagt men ingen riktigt trott på.
Kanske tidigare än han anat..."
Jag vet inte hur det blir med Modo. Det blir inget i vinter. Kanske aldrig.
Foppa antyder att han kanske försöker träna för att kunna spela i OS. Det vore fantastiskt men det är nog inget vi kan räkna med. Bara hoppas.

OS-drömmen en hägring
Jag tror att just drömmen om OS varit det som drivit Foppa de senaste dagarna att faktiskt försöka ett år till. Fiaskot i Nagano kontrat mot minnet av succén i Lillehammer och som en hägring långt, långt, oändligt långt borta, OS i Salt Lake City. Jag tror det var ett tydligt mål för spelaren som vunnit allt utom SM-guld.

En total bild av nederlaget
Jag tror Peter Forsberg vet hur stort det skulle vara och jag tror han ville vinna det mer än nånting annat.
Annars är bilden av Foppa i Nagano en av de starkaste jag sett i idrottssammanhang. Hur han och Sudden och de andra körde fast i matchen mot Finland, hur de föll och tvingades till den ohyggligt tunga utmarschen i underjorden från arenan. Foppa med huvan djupt ner över ansikten. Det var den totala bilden av nederlaget.
Foppa tog det hårdast.
Det var en stor smärta. En stor personlig smärta för Foppa.
Men jag var å andra sidan med i Zürich när han och Johan Tornberg och Mats Sundin och de andra vann VM-guld och det var kanske ett skitguld men för alla svenskar som tittade och för alla som var där var det så otroligt stort. Så lycklig har jag aldrig sett Foppa. Jag minns varje ord han sa efter guldet. Till mig och till andra.
- Vad säger dina polare i NHL om det här, sa Lars-Gunnar Björklund på Sergels torg. Antydde lite att VM inte är så...gloriöst.
- Det skiter jag fullständigt i, svarade Foppa.
Och jag minns hur jag som tv-tittare såg SM-finalerna mellan Modo och Malmö och hur Albert Svanberg kastade sig in i utvisningsbåset och Foppa fullständigt sågade domaren på ett något... handgripligt sett.
Det var en smula... ovanligt. Men framför allt minns jag hur han gjorde ett avgörande mål, kastade sig upp mot plexiglaset i sarghörnan och när lagkamraterna kom fram för att gratulera sköt han milt undan dem. Som för att ensam kunna ta emot publikens hyllningar.

Ensamt idolskap
Ungefär som igår när han försökte bagatellisera sitt avsked på presskonferensen.
Då förstod jag att idolskapet är ensamt.
Både som en självvald nödvändighet och som en förutsättning.
Foppa slutar.
Det är ingen bagatell.
Han kanske kommer igen.
Kanske inte.
Kanske till OS. Kanske till Colorado. Kanske till Modo.
Kanske. Till och med förmodligen.
Men jag tror det tar väldigt, väldigt lång tid.






Redan i debutmatchen i NHL
med Quebec Nordiques togs
Peter Forsberg hårt.


Hakningar och tuffa tackling har
varit vardag för Peter Forsberg i
NHL.


I fjol tacklades Peter Forsberg
hårt i sargen och ådrog sig en
av flera hjärnskakningar






Publicerad: 2001-09-16







Tillbaka till Colorado Sidan
Tillbaka till Framsidan