"Jag ångrar mig inte en sekund"


Foppa i stor intervju om skadorna, ryktena, saknaden, comebacken & framtiden i Modo



ÖRNSKÖLDSVIK. Det är höst i Foppaland.
En färgsprakande årstid i Örnsköldsvik, som Foppa missat i sju år i rad.
Och nästa år kan han missa den ytterligare en gång.
Colorado vill att Foppas kontrakt förlängs automatiskt i ytterligare ett år, då han själv avstått att fullfölja vinterns sista kontraktsår.
- Ja, jag vet att det kan bli så. Det var ju vad som hände Yashin i fjol, säger han.

Alla som hade hoppats att Foppa skulle spela med Modo redan nästa säsong, kan ha hoppats förgäves.
Lex Yashin kom till i fjol, då ryssen spelvägrade sista året på sitt kontrakt i protest mot att han inte fick mer betalt.
NHL löste den konflikten med att Yashin fick spela ut kontraktet ett år senare.
Nu är Foppa i samma sits, men av helt andra skäl.
- Vi får se vad som händer, säger Foppa.
- Jag har alltid haft en bra relation med klubben och skulle inte kunna tänka mig att spela för något annat NHL-lag. Och det kan bli ytterligare något år i NHL, även om jag aldrig skulle skriva sådana långtidskontrakt som Yashin och Jagr gjort. Men först ska jag bli fullt frisk.
Och dit är det långt, lika långt som från det frostbitna gräset på hans nya golfbana utanför Ö-vik, till hans andra hem långt borta i Denver i USA. - Jag måste åka över snart och plocka ihop lite saker, säger Foppa. Allt är kvar som jag lämnade det.
Men Foppa ser ut att må bra av att vara hemma.
Hans sargade kropp håller så sakta på att läka ihop.
Värkande fotknölar, ljumskar, magen som läkarna tvingades skära upp då hans mjälte sprack under Stanley Cup-slutspelet i våras.

Vandrande sjukjournal
Han var en vandrande sjukjournal i somras och såren var inte riktigt läkta, då Colorado drog igång träningslägret i Globen andra veckan i september.
- Nej, jag hoppades nog för mycket. Men jag tyckte det skulle bli så jäkla kul att laget kom till Sverige och att jag skulle spela mot Djurgården och Brynäs inför hemmapublik i Globen. Men jag kände att det inte gick.
- Och då fanns bara två alternativ för mig. Att köra ner mig helt i skiten och kanske aldrig kunna spela ishockey igen, eller ge kroppen en chans att bli frisk. Jag har fått en del kritik för att jag valde det senare, speciellt i Nordamerika. Men det kan jag ta. Jag ångrar mig inte en sekund och är ännu säkrare nu på att jag gjorde rätt.

Vad har du gjort under all ledig tid?
- Bara tagit det lugnt. Jag var nere i Spanien en vecka och spelade golf. Annars har jag varit hemma.

Nu måste du svara på frågan alla ställer - spelar du OS i Salt Lake City?
- OS är väldigt speciellt. Men jag tänker inte skynda på någonting bara för att spela OS. Det viktigaste är att överhuvudtaget kunna spela hockey igen. Och ska jag vara med i OS måste jag spela i Colorado först. Jag kan ju inte bara kliva in helt matchotränad till en OS-turnering. Det fattar nog alla.

Men hur långt borta är hockeyn just nu?
- Jag vet faktiskt inte. Jag har inte börjat åka skridskor än och det dröjer innan jag kan göra det. Just nu kan jag bara koncentrera mig på att ta det lugnt och lyssna till vad kroppen säger.

Det blir många om och men och kanske, när man frågar dig om sådana här saker?
- Jag vet. Men det är för att jag inte kan säga något bestämt, eftersom jag inte vet något själv. Så har det varit hela tiden. Det har spekulerats en massa, men det är inget som kommit från mig.

Men varför stack du inte över till Colorado och satte dig på skadelistan. Då hade du fått full lön?
- Ja, men man ska förtjäna den också. Och det här har aldrig handlat om pengar. Jag är inte den som skulle åka över och spela av en säsong och inte kunna göra mitt bästa bara för pengarnas skull.

Du har en hög moral, jämfört med en del andra?
- Nja, jag tycker att har man så bra betalt som jag och de andra NHL-spelarna har, då är det ens plikt att göra sitt bästa. Varje match. Publiken har ju betalat för att se dig spela. Det är ens skyldighet att ge allt.

Du verkar ha lidit av att inte kunnat göra just det - ge allt
- Ja, de två senaste säsongerna har jag inte spelat bra. Jag ska inte säga att jag varit värdelös, det är fel ord. Men jag har haft hjälp av att spela i ett bra lag och i en bra omgivning. Har jag gjort tre assist i en match har det pratas om succé. Men det har mest berott på att de andra varit bra. Inte jag. Hade jag spelat i en sämre klubb hade det märkts mycket mer hur tungt det gick.

Grymt bra 1998
När gjorde du din bästa säsong?
- 1998/99. Speciellt under slutspelet då vi åkte ut mot Dallas i sju matcher. Då gick det grymt bra.

Är du ovanligt skadebenägen?
- Jag har haft lite otur, det måste jag säga. Någon sätter ut ett ben och jag får en lårkaka som måste opereras. Jag ramlar baklänges och får hjärnskakning. Jag får en smäll så mjälten spricker. Det är ju inget jag kunnat påverka direkt och det har inte så mycket med min spelstil att göra. Det är mer oflyt.

Men du har alltid spelat med ett stort hjärta, nästan för stort ibland?
- Det är för att jag vill vinna och att jag tycker hockey är så kul. Och vinner du är det kul att spela hockey. Jag hatar att förlora. Det gjorde jag under åren i elitserien också. Förlorade vi en match mot Brynäs under serielunken, var jag ute ur Kempehallen innan publiken. I Colorado finns massor av spelare som är likadana. Patrick Roy, Joe Sakic. De tänker likadant. Därför är det så kul att spela där och därför har det gått så bra för laget.

Saknar kompisarna
Hur mycket saknar du hockeyn just nu?
- Går jag och ser Modo spela, så självklart blir jag sugen att vara med där nere. Och jag gillade livet i NHL och i Denver. Kompisarna. Jag saknar verkligen det. Så jag vill komma tillbaka.

Men du behöver inte sakna Ö-vik just nu. Varför är du så hemkär?
- Det är inte bara jag. Markus Näslund har byggt hus här, Niklas Sundström, bröderna Sedin. Men det är kanske mest jag som pratar om stan och om att jag någon gång vill spela i Modo igen. Men det tror jag alla kommer att göra.
Så stänger Foppa dörren till kontoret på golfbanan. Klockan är fem och det är dags att åka hem.
Inte ens han själv vet om och när han är tillbaka i sitt gamla jobb som hockeyspelare, en artist alla hockeyälskare saknar.
Vi kan bara hoppas att det blir så snart som möjligt.


Har vunnit 2 Stanley Cup-titlar

Namn:Peter Forsberg. Ålder: 28. Född: 20 juli 1973 i Örnsköldsvik. Längd: 183 cm. Vikt: 87 kilo. Bor: Denver, Colorado och Örnsköldsvik. Meriter: Stanley Cup-mästare med Colorado 1996 och 2001. 77 A-landskamper, 24 mål. OS-guld 1994. VM-guld 1992 och 1998. Årslön: 110 miljoner kronor, gäller för de två senaste åren. Aktuell:Har tagit time out från hockeyn för att vila hemma i Ö-vik.

Så här ser en vanlig dag i Foppas nya liv ut

09-10 Uppstigning, frukost
Ett lättare fyspass, med cykling eller styrketräning.
"Jag tillhör inte de mest morgonpigga, så det blir sena mornar."
13-14 Lunch
"Jag åker ner på stan och äter med mina kompisar."
14-17 Arbete på golfbanan
"Jag åker nästan alltid ner till golfbanan för att vara med och kolla vad som händer."
18-19 Middag
19-23 Hemmakväll
"Brukar mest ta det lugnt och titta på tv. Det blir inga direkta utsvävningar. Är det hockey åker jag ner och ser Modo spela."






HEMMAPLAN Peter
Forsbergs plötsliga time out
från Colorado och NHL
chockade hela hockeyvärlden.
Nu talar han ut om sina
innersta känslor kring beslutet -
och tankarna kring återkomsten
till isen, rinken och kompisarna i
USA.


Peter Forsbergs liv har tagit en
snabb vändning. Från
proffslivet i Colorado till ofrivillig
golfare och åskådare i
Kempehallen - men han vill
tillbaka"









Publicerad: 2001-10-25







Tillbaka till Colorado Sidan
Tillbaka till Framsidan