Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!
Ben Lytz
Hus 27 bost 8
10640 Dragsvik
FINLAND
http://www.angelfire.com/me/lytz/

b.lytz@pp.inet.fi
http://www.angelfire.comme/lytz/
b.lytz@pp.inet.fi

 

 

DEN

KATOLSKA

TRON

Fφr protestanter och andra intresserade

 

 

BEN LYTZ

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

INNEHÅLL

 

 

 

I INLEDNING OCH GUD

II JESUS

III DEN HELIGE ANDE

IV TREENIGHETEN

V JUNGFRU MARIA OCH HELGONEN

VI KYRKAN OCH SAKRAMENTEN

VII PRÄSTEN OCH PÅVEN

VIII TRO OCH GÄRNINGAR

IX SYND, BOT OCH AVLAT

X SOLA FIDES, SOLA SCRIPTURAS

XI LUTHER

XII EFTERSKRIFT

XIII KÄLLOR

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nemo credere potest nisi volens

(Ingen kan tro om han inte vill det)

Thomas av Aquina

 

 

 

 

 

 

I. INLEDNING OCH GUD

Den här lilla boken skall jag försöka skriva utan några som helst direkta citat från några källor. Man kan fråga sig varför? För att jag inte kan citaten? För att göra något helt extremt? Nej, för att jag tänker låta bli att slå upp i låt oss säga Bibeln alla citat för att få dem rätt skrivna. I stället skall jag använda mig av mitt minne och genom det framställa indirekta citat. Jag tror inte att boken blir mindre läsvärd för det. Min förhoppning är att alla läser denna lilla bok med öppet hjärta och utan fördomar, även om jag kan vara envis i mina egna meningar och någon gång t.o.m. provokativ. Jag önskar ingen människa illa. När man efter många års sökande hittar den sanna vägen hem blir man ofta allt för entusiastisk. Om jag inte själv i tjugo års tid letat mig fram skulle jag ännu träva i mörkret och om inte jag själv fördomsfritt skulle ha tagit del av olika trossamfunds åsikter skulle jag fortfarande stå utanför något kristet trossamfund. När man riktigt begrundar sakernas rätta förhållanden hittar man – eller tror man i alla fall mycket starkt att man hittat den sanna Kyrkan. Läs alltså utan fördomar. Mina ödmjukaste ursäkter går till alla dem jag i förbifarten trampar på tårna. Ingen kan dock komma till sann insikt utan att använda förnuftet och det får aldrig stå i strid med tron.

Angående mina citat: Om jag säger att Johannesevangeliet börjar med att i begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud, så tror jag inte jag citerar Johannes fel, men jag vet heller inte om Ordet verkligen var skrivet med stor bokstav eller inte. Och detta beror dessutom på vilken bibelöversättning man använder. Jag vill minnas att 1917 års svenska text skiljer sig väsentligt från Bibel 2000 och i Vulgata står det "In principio erat Verbum. Et Verbum erat apud Deum. Et Deus erat Verbum". Detta vet jag med säkerhet, eftersom jag lärt mig det utantill. Jag kan inte säga hur texten lyder på låt oss säga Swahili men t.ex.en spansk eller estnisk Bibel har jag på min hylla och skulle sålunda kunna slå upp saken.

Vart vill jag nu komma? Främst vill jag få tanken att mången "slår varandra i huvudet med bibelcitat" i läsarens huvud. Det är inte meningen att man skall försöka överbevisa varandra med enstaka, ur sitt sammanhang utplockade, bibelcitat. Sådana passar mycket bättre till att förgylla t.ex. ett telegram eller ett krya på dig kort. Låt mig bevisa att det inte lönar sig att plocka ut enskilda bibelcitat: Låna Biblar på ditt modersmål i olika översättningar och låna därutöver Biblar – också de gärna i olika översättningar – på de främmande språk du kan och läs Jesaja 28:10. Härmed har jag bevisat att man inte kan använda Bibeln som en exakt vetenskapligt skriven kod och därmed försöka överbevisa andra om sin egen rättfärdighet.

Då den katolska Kyrkan skapade sin bekännelseskrift rådde det många uppfattningar om den, och vi kan inte få fram en absolut sann skrift – trots att den är helig. Den är helig i sin helhet men kan delas till ett helvete. Om man skall kunna säga sig ha kunskap om Bibeln bör man kunna läsa klassiska språk och ha tillgång till ett hundratal av världens främsta bibliotek. Märk också att Kyrkan grundades först och sedan kom Bibeln och inte visa versa.

Med exemplet ovan (Jes 28:10) har jag också visat att det vid sidan av den Heliga Skriften måste finnas ett Kyrkans läroämbete, magisterium och en Helig Tradition. Vem kan annat än påstå att det bara råkar vara så att en del av de apostoliska fäderens skrifter, t.ex. Clemensbrevet, inte tillhör kanon. Det är ju frågan om apostoliska fäder, människor som kände apostlarna. Den Helige Ande har valt att förvisa dessa texter ur Nya Testamentet då kanon fastställts, med eller utan anledning. Utan Kyrkans läroämbete blir vi villrådiga när vi läser Bibeln, ty den motsäger sig själv ibland. Ett exempel är, att Gud skapade Adam och Eva som fick två söner, Kain och Abel. Kain dödade Abel och blev förvisad från paradiset och gifte sig. Med vem?

Min farfar dog före jag föddes, men min far har visat mig min farfars grav. Jag tror inte att det är farfars grav bara därför att farfars namn står på gravstenen. Jag tror att det är hans grav också för att min far har berättat det och det skall jag också få mina barn att – märk väl: tro. Det är klart att man kan säga att Gud i form av den Helige Ande sett till att vi fått den exakt rätta Bibeln, men hur kan Gud tillåta två helt skilda versioner och t.o.m. hundratals versioner av kanon? Kyrkan och Luther har ju var sin egen kanon (Luther satt därutöver in egna ord i sin översättning). För att kunna besvara det måste vi veta vem Gud är. Och hur skall vi få reda på det?

I Bibeln säger Gud bara att han är Jahve, vilket betyder "Jag är den jag är". Kort och gott. Då är också jag Gud, ty jag är också den jag är. Thomas av Aquina har funderat mycket på vem Gud egentligen är. Det gör han i både Summa contra gentiles och Summa theologiae. Alldeles simpelt sagt säger den heliga Thomas av Aquina att Gud är något fullständigt perfekt men enkelt som finns i allting och överallt och som är allsmäktigt och allvetande. Detta står inte att finna i Bibeln, men likväl i den katolska Kyrkans Tradition. Detta vet vi på samma sätt som mina barnbarn kommer att veta var deras farfarsfarfar är begravd – om det är viktigt för dem. Jag vet inte var min farfarsfarfar är begravd, men jag kunde fråga min farmor eller läsa i böcker om det.

Thomas av Aquina kommer fram till vad eller vem Gud är genom en bakväg. Han frågar sig vem Gud inte är och genom svaret på frågan "är Gud inte den som Gud inte är" kommer han briljant fram till den ovanstående definitionen. Vi modernare människor kan tänka oss Gud som ett andeväsen – det högsta och renaste, och unika i sitt slag. Ett sådant ting eller snarare ett sådant väsen, natur eller substans verkar ungefär som en kraft som finns där dess tanke finns. Eller såsom gravitationskraften, som ju också finns och verkar precis överallt i universum. Om du vill "leka Gud" kan du alltså sitta i din länstol och tänka på hela världen, ja, hela universum men du måste samtidigt vara fullständigt perfekt och god och allvetande allsmäktig. Ett trevligt tankeexperiment, eller hur? När man gör detta tankeexperiment har man genast mycket lättare att förstå ondskan i världen. Detta åtminstone om man är förälder. Det antagna onda för ett enklare väsen kan vara det ett högre väsen vet är gott för det enklare. Kanske det var bra att någon dog i ungdomens friskhet, med tanke på helheten? Detta så långt för en kristen människa. Det finns ju också ondska som härstammar från frästaren, djävulen, men det är en sida av ondskan som inte skall tas upp i denna bok.

Det finns också människor som är ateister. Om du är en av dem kan du tänka på Blaise Pascal, som säger ungefär att en sak kan vara obegriplig men ändå finnas till. Ett oändligt tal eller ett oändligt rum som liknar ett ändligt. Ateisternas lära måste vara fullkomligt klar. Men det är alls inte fullkomligt klart att själen är materiell. Det finns ingen religiös människa som har en så stark tro som ateisten har. Den tron är nästan skrämmande stark, eftersom ateisten tror på någonting som aldrig uppenbarats. Jag har dock en viss förståelse för agnostiker. Sist och slut är dock tron en personlig sak, men jag hoppas alla läser vidare i texten.

Thomas Merton har i kapitlet Misstrons problem i boken Uppstigande till sanning klassificerat de misstroende i tre klasser: Ateister, sådana som intellektuellt kan acceptera Guds existens men inte tror och de som enbart formellt hör till Kyrkan utan att veta varför. Jag tror att den Lutheranska kyrkan till stor del bland sina medlemmar har personer som hör till Mertons tredje klass. För dem torde denna bok vara mycket intressant.

Den som är intresserad av detta kapitel kan läsa Theology for Beginners och An Introduction to Catholic Theology. Se källor sist i boken

 

 

II. JESUS

Från sjätte till medlet av andra århundradet f.kr. var det judiska folket en liten nation som bodde på kullarna vid Judeen. Folket styrdes av en överstepräst och hans råd. Under hela denna tid rådde det fred i Judeen.

Det seleukidiska riket var hellenistiskt och härstammade från Seleukos I:s återkomst år 312 f.kr.. År 175 f.kr. när Antiochos IV besteg tronen började det judiska folket växa och några av de aristokratiska prästerna ville övergå till en mera hellenistisk livsstil. Gymnasiet var dock för mycket för det judiska folket eftersom det skulle leda till avskaffandet av omskärelsen, tecknet för förbundet med Gud. Antiochos IV försökte med tvång införa en hellenistisk livsstil i hela riket, vilket ledde till en revolt ledd av Hasmonéerna, en prästfamilj oftast kallad Mackabeerna. Mackabeerupproret ledde till bildandet av en Hasmoneisk dynasti och slutligen ett Judiskt kungarike. Detta kungarike varade i ca 100 år och blev nästan lika stort som kung Davids rike.

Slutligen blev det en inbördes strid mellan två Mackabeiska bröder och båda vädjade till den romerska generalen Pompey. Detta å sin sida ledde till att Rom intog Jerusalem år 63 f.kr. Efter det var det judiska folket inte mera helt självständigt och en längtan efter Immanuel (Gud med oss), omtalad i profeten Jesaja, uppstod. Immanuel skulle vara en frälsare, en messias, som åter skulle bli Kung över det judiska folket.

Jag har börjat min historia om Jesus på detta sätt, eftersom många tror att Jesus föddes till ett hopplöst ockuperat judiskt folk. Realiteten var dock att det, ca år 6-4 f.kr. då Jesus föddes, fortfarande levde många människor som kunde minnas Mackabeertiden, då det judiska folket hade varit självständigt. Det väsentliga att minnas är messiasväntan under denna tid, då Herodes Antipas härskade i Galileen och Augustus var Roms kejsare.

Det är inte min avsikt att skriva ett nytt evangelium eller en biografi över Jesu liv här. En liten kronologisk tabell är dock på plats för att friska upp minnet:

4 f.kr-6 e.kr Arkeleus etnark, härskare över Judeen

4 f.kr-39 e.kr Herodes Antipas tetrark, härskare över Galileen och Pereen

ca 6-4 f.kr. Jesu födelse

    1. Judeen styrs av en romersk prefekt

Ca18-36 Pontius Pilatus prefekt över Judeen

  1. Augustus efterföljs av Tiberius som kejsare

Ca 18-36 Josef Kaifas judisk överstepräst

Ca 30 Jesu död

Ca 40 Jesus känd av icke kristna

Ca 50- Jesus världsberömd

Det enda historiska jag ville understryka var messiaslängtan runt tiden för Jesu födelse (det fanns flere som påstod sig vara denna messias) och det faktum att han föddes ca 6-4 "före Kristus" samt att han korsfästes när han var omkring 34 år gammal.

Det finns ingen som helst tvekan att Jesus från Nasaret var en historisk person. Det finns ca 12 bevarade evangelier om honom och otaliga kristna brev. Utöver dessa kristna källor finns det både romerska och judiska källor. Av de senare nämnda är Josefus Flavus den berömdaste. Det har dock med säkerhet funnits en hel massa fler judiska källor men de har förstörts p.g.a. kontroverser och p.g.a. att möjliga arkiv förstördes under upproret 66 e.kr.

Tyvärr var Jesus under sin egen livstid en ganska obetydlig man i Romarriket. Därför börjar han dyka upp i romerska källor först omkring 10 år efter sin död, men redan 20 år efter sin död är han världsberömd tack vare förföljelserna av de kristna under Neros tid. Ingen kan ifrågasätta en person som är världsberömd 20 år efter sin död. Det skulle vara löjligare än att påstå att Hitler aldrig levat.

Om man kort vill gå igenom Jesu läror kan man lämpligen välja ett evangelium och se vad helheten säger. Jag har valt att före jag skriver detta läsa igenom Johannesevangeliet. Detta främst för att de synoptiska evangelierna mera lämpar sig som en källa till den historiska Jesus. Det första Johannesevangeliet påpekar, och som vi ofta glömmer, är att Jesus alltid har funnits. Allt för ofta tänker vi på honom som någon som plötsligt kom till genom jungfrufödelsen. Jesus har dock alltid funnits såsom Logos tillsammans med Fadern och Anden.

I Jesus uppenbarar Gud sitt namn. Åt Moses sade han bara att han är den han är och att Moses skulle hälsa från Jag är till folket. Jesus är Ordet, Logos, som fått kött. Han är en person med två naturer. Han är samtidigt sann Gud och sann människa.

En sak är klar i Jesu lära och det är att man skall älska sin nästa såsom sig själv och tro på Jesus samtidigt som man i handlingar visar detta. Johannesevangeliet visar på flere ställen detta väsentliga i den kristna tron. Man måste också handla efter sanningen för att komma till ljuset. Man måste tro åtminstone för gärningarnas skull. Den som vill tro skall utföra likadana gärningar som Jesus.

Johannesevangeliet tar upp Traditionen på många platser. Tydligast står det i de sista meningarna av evangeliet. Där står det att Jesus gjorde också mycket annat, men om man skulle skriva ner allt skulle inte hela världen rymma alla böcker. Direkt mot den protestantiska Sola Scripturas (Skriften allenast) läran talar Johannes också då Jesus i det evangeliet säger att folk forskar i skrifterna därför att de tror att det kan ge dem evigt liv.

Johannesevangeliet tar upp frågan om Kyrkans läroämbete, eller magisterium. Jesus utlovar Hjälparen, den Helige Ande som skall lära oss allt och påminna om allt som Jesus har lärt. Jesus t.o.m. säger att han har mycket mera att säga lärjungarna men att dessa inte förmår ta emot det just då. Därför skulle sanningens Ande komma för att vägleda Jesu Kyrka.

Vi ser ovan att den katolska Kyrkans läror direkt är förmedlade i detta evangelium såsom också i de andra delarna av Bibeln. Och hur skulle det kunna vara på annat sätt, Bibeln är ju den katolska Kyrkans bekännelseskrift. Den är skriven av Kyrkan för Kyrkan.

Intresserade personer kan läsa New Testament History och The Historical Figure of Jesus. Se källor sist i boken.

 

 

III. DEN HELIGE ANDE

På något sätt har den Helige Ande varit mest ogriplig för mig, nästan obegriplig. Det är som om jag skulle vara en Jude i Gamla Testamentets tid och ännu inte begripa Kristus. Och det är också så. Det Gamla Testamentet låter bara antyda Kristus, på samma sätt som det Nya Testamentet enbart i dunkla ordalag talar om Anden. I Första Korinterbrevet sägs att ingen kan säga att Jesus är Herre om han inte är fylld av den Helige Ande. Och på det viset är det: det är Anden som först kommer till oss och föder genom sin nåd tron i oss. Utan den Helige Ande är vårt trosliv lite som en maskin utan bränsle – men å andra sidan finns det inget trosliv i oss om vi inte är delaktiga av den Helige Ande. Man kan väl också säga att den Helige Ande är som knappen som öppnar radion och sedan är det vi som får lyssna, om vi vill. Luther menade att vi inte har förmågan att lyssna till denna radio, eller kanske snarare att ingen människa hade förmågan att knäppa på radion. Vi katoliker tror att Kyrkan blivit delaktig av den Helige Ande på den första pingstdagen då Kristi påsk fullbordades. Det var denna dag som treenigheten fullbordades i Kyrkan och alla kunde bli delaktiga av Kristi tro genom Andens verksamhet. Så har Anden stannat kvar i Kyrkan i sekler och alltid lett Henne in på rätta vägar, även om enskilda individer felat. Varje människa syndar. Men som helhet har Kyrkan alltid beskyddats av den Helige Ande.

I dopet blir den Helige Ande given till oss genom Kyrkans sakrament. Dopet förrättas i allmänhet av en präst eller diakon, men vilken kristen som helst kan i nödfall döpa. För att dopet skall vara giltigt skall det ske med vattenösning i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. I dopet blir vi delaktiga av Kyrkans gemenskap och Kristi Kropp.

I konfirmationens eller bekräftelsens sakrament tilldelar oss Kyrkan sin förstärkning av Andens sju frukter, vilka är:

Den Helige Ande ger oss också sju gåvor, vilka är:

Det viktigaste att komma ihåg angående den Helige Ande är att det är den som först kommer till oss och kallar fram tron i oss och att den alltid bevarat den rätta tron i Kyrkan och väglett Hennes läroämbete.

 

 

IV. TREENIGHETEN

Så kommer vi till ett svårt kapitel, men vi skall inte ge upp för det. Det som allra först kan konstateras är det väsentliga i läran om treenigheten. Det är en del av den kristna religionen som enbart härrör från den Heliga Traditionen. Det finns inte en endaste hänvisning om treenigheten i Bibeln. När vi säger att Gud är treenig, så menar vi ju givetvis att vi tror på en enda Gud. Kristendomen är en monoteistisk religion. Denna ena Gud, som är allsmäktig, finns överallt, såsom en kraft liknande gravitationen. Men denna ena substans kan verka på många olika sätt (genom olika krafter, så att säga) och den har valt att verka genom de tre delar vi talat om; Gud Fadern, Gud Sonen och Gud, den Helige Ande. Det svenska språket är här lite missvisande och oklart. När man döps i "Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" verkar det som om det kunde vara tre olika substanser med egna namn. På andra språk, t.ex. engelska är det mycket tydligare: "In the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit". Det är ordet "namns" fel, namn som är namn både i singularis och i pluralis i svenska språket. Märk att man på engelska inte säger "In the names….". Den kristna tron vördar en enda Gud i hans trefaldighet och tillber trefaldigheten i dess enhet. Alla dessa tre personer av det enda Gudsväsende, eller natur har alltid funnits. Här är mycket som är svårt att förstå. Hur kan ett vara tre och hur kan någonting alltid funnits, då antagligen Big Bang teorin är den rätta.

Tänk dig en solig dag. Du känner värmen på din hy. Solen är stjärnan som värmer upp jorden, solstrålarna "hämtar" värmen hit och din hy blir varm – en sak som måste förklaras trefaldigt. Förresten, om du har läst kemi så vet du att ett plus ett plus ett inte alltid är tre. Alla vet att vattnets kemiska betäckning är H2O. Här är det egentligen två plus ett som blivit ett. På kemiskt språk säger man att två mol väte tillsammans med ett mol syre bildar ett mol vatten. Men hur är det med att finnas alltid?

Så har det alltid varit! Låter den termen bekant från jobbet eller skolan eller fritiden? Den utsagan är ju alltid falsk, förutom i ett fall: Gud har alltid varit och Han är det enda som alltid varit. Hur går det då med Big Bang teorin och att universum har uppkommit ur intet i en jättelik explosion. Här är det bäst att tänka baklänges på samma sätt som Thomas av Aquina gjorde med Gud. Vi antar ju att universum nu krymper. Det bildas svarta hål som har en så stor gravitation att allting dras in i dem, t.o.m. ljuset. Mindre svarta hål dras in i större och så småningom kommer det att finnas kvar bara ett jättelikt svart hål, som är – just det, ingenting. Men man glömmer en sak. I detta svarta hål är gravitationen oändligt stor och ju större gravitationen är, desto långsammare går tiden. När gravitationen blivit oändligt stor har tiden också stannat och det finns bara alltid kvar. Från detta ena stora svarta hål med oändlig gravitation och oändlig energi (jmf. Gudsbegreppet) kan sedan ett nytt universum uppkomma i en ny Big Bang. Vi märker, att Big Bang teorin är teologiskt en alldeles ypperlig teori. Påven har år 2000 utgett encyklikan Fides et Ratio, vilken säger att tron och förnuftet aldrig kan motsäga varandra. Nu märker du hur den katolska Kyrkan följer med sin tid.

Och samtidigt märker du med ens att det inte finns några problem med begreppen "alltid" och "treenighet". I alla fall inte för en katolik, detta tack vare den katolska HeligaTraditionen och tack vare att Kyrkan hela tiden följer med sin tid – nuförtiden i alla fall. En fundamentalistisk protestant har oändligt mycket svårare att förstå det här. Han eller hon har dock en fördel: hon måste ha allt starkare tro, men katolicismens fördel är att man långsamt kan komma till insikt om den Gudomliga uppenbarelsen. Här bör man väl påpeka helt medicinskt att många s.k. frälsningar egentligen är plötsliga prepsykotiska tillstånd. Och om någon nu blev sårad ber jag om ursäkt, men jag har frågat många troende läkare om detta.

 

 

V JUNGFRU MARIA OCH HELGONEN

Alla människor är otroligt viktiga och när en nära släkting går bort kanske vi sätter hans eller hennes fotografi på vår bokhylla. Vi blir inte sämre kristna för det, vi vill bara minnas vår nära och kära och komma ihåg honom eller henne. Vi gör det kanske t.o.m. före vår kära dör!

Precis på samma sätt är det med Jungfru Maria och helgonen. Vi vördar dem precis som vi vördar våra käraste vänner och släktingar. Den enda skillnaden är, att det ofta gått en lång tid sedan ett helgon dött.

Vi tillber Gud, det kallas latria, men vi vördar helgonen, vilket kallas dulia. Den speciella Bibliska och Traditionella vördnad Guds Moder får kallas hyperdulia. Märk väl, det är dock inte frågan om latria. Maria säger i Lukasevangeliet att "från denna stund skall alla släkten prisa mig salig". De som inte gör det följer inte Bibelns läror. Självaste Jesus sade från korset: " Kvinna, där är din son" och sedan åt lärjungen, som symboliserar oss: "Där är din mor".

Maria kan vara så extra speciell, eftersom vi alla är överens om att Jesus var totalt fri från synd. Han hade inte ens arvsynden med sig i en påse när han föddes, vilken han sedan fort slängde bort. Precis som Gud kunde ge uppgifter åt Noak om hur arken skulle byggas kunde han själv välja ut den kvinna som skulle föda honom och även den kvinna (St. Anna) som skulle föda henne. Maria skulle föda honom utan arvssynd och hon visste själv att stora ting skulle den Mäktige låta ske med henne (Lukas). Låt oss igen göra ett tanke-experiment: låt oss säga att du är Gud. Kan du då tänka dig din mor som en häxa? Eller ens en vanlig människa? Nej, din mor skulle då vara speciell och skulle du bli uppspikad på ett kors i hennes närvaro skulle du också anförtro henne till din mest älskade vän. Jesus bästa vän var en apostel, och Maria blev alldeles speciell för apostlarna – våra dagars biskopar. Gud såg självfallet till att han föddes av den renaste vänaste stjärnan på vår jord. Gud är allsmäktig och kunde som sin moder välja Maria, som nu också är vår moder.

För att Jesus skulle kunna födas utan arvsynd, måste det vara omöjligt för hans mänskliga natur att få den av Maria. Därför talar vi om den obefläckade avlelsen, d.v.s. en Traditionell lära som säger att Maria från och med sin första tillkomst var fri från synd. Många protestanter säger att detta är något som Kyrkan hittade på 1854, men det är givetvis fel. Enligt Traditionen har Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet firats den 8 december sedan långt tillbaka i tiden.

Maria är också redan i himmelen. Du kan inte hitta hennes grav någonstans, eller en historia om världshistoriens märkligaste mans moders död och begravning. Däremot talar den av den Helige Ande inspirerade Traditionen om hennes himlafärd. Och Gud ser säkert med kärlek ännu på sin utvalda Moder. Därför kallar vi den vördnad vi visar Maria för hyperdulia, då de vanliga helgonen får nöja sig med enbart dulia. Men enbart Gud tillber vi (latria)

Då vi genom dulia eller hyperdulia vänder oss till ett helgon ber vi ungefär som så "Hjälp oss, gå till Gud, du som känner honom och förklara vår situation".

Intressanta böcker i detta ämne är Making Saints, The Cult of the Saints och Birgittas Matri Optimae.

 

 

VI KYRKAN OCH SAKRAMENTEN

Alla kristna anser att kyrkan är instiftad av vår Herre Jesus Kristus själv. Det är vad vi har gemensamt. Men för att vara sann kristen, och jag menar Sann med stor bokstav, måste man veta vilken kyrka Kristus instiftade. Blaise Pascal har sagt att den sanna läran alltid funnits i Kyrkan, medan ingen falsk lära har existerat där för all tid. I Matteus ger Kristus Himmelrikets nycklar åt Petrus och en gång till, såsom två gånger tidigare i Gamla Testamentet får en person ett nytt namn av Självaste Gud. Petrus hette tidigare Simon, men nu får han av vår Herre Jesus Kristus namnet Petrus, som betyder klippa och Jesus säger att på denna klippa skall han bygga sin Kyrka. Alltså på den klippa som Petrus är skall Gud bygga sin kyrka. Senare varnas det för andra kristna kyrkor, som är byggda på sanden och inte på klippan – Petrus. Jag tycker att saken är ganska klar. Den autentiska Kyrkan, fortsättningen på urkyrkan är den katolska Kyrkan, som fortfarande står granitfast kvar på den klippa Petrus är. Alla andra denominationer har kommit och gått. Endel protestantiska sekter med rysliga följder: massmord i djunglar, eller uträknandet av jordens sista dag – det skulle vara den 22 oktober 1844. Den genuina fasta Kyrkan är den både synliga och osynliga Katolska Kyrkan, som inte bara omfattar mig och dig utan hela världen och alla de hedgångna kära, som en jättelik virvelvind som sträcker sig upp ända till himmelen – till Gud.

Av jordens befolkning är 33% kristna och sålunda den största av religionsgrupperna följd av muslimer och hinduer. Av de kristna är 1070 miljoner katoliker, 346 miljoner protestanter, 216 miljoner ortodoxer och 80 miljoner anglikaner. Utöver detta finns det 533 miljoner i olika karismatiska grupper såsom adventister mm. 394 miljoner tillhör någon liten kristen sekt av vilka det finns ca 40.000 olika med varandra stridande grupper och antalet denominationer ökar explosionsartat.

Protestanter anser att det inte finns någon synlig kyrka, men vi katoliker och vår andra lunga – den ortodoxa kyrkan, anser att Kyrkan också är synlig genom dess liturgi och hierarki, för att inte tala om all konst och arkitektur. Detta är en del av vår tradition.

Det finns två olika sorters traditioner i den Katolska Kyrkan. Å ena sidan den Heliga Traditionen, som är lika viktig som den Heliga Skrift och å andra sidan den vanliga traditionen. Det är bäst att ta ett exempel. Enligt den Heliga Traditionen är monogami förbjudet inom kristendomen, en man skall ha bara en hustru och äktenskapsbrott är den enda synden som Jesus själv aldrig förlät utan han sa bara "Gå bort och synda inte mera". Medan t.ex. Kyrkans Helgon och festdagar hör till traditionen med litet t. Luther tillät för övrigt att en man kunde ha flere hustrun, eftersom det ingenstans i Bibeln sägs vara förbjudet. Det är enbart den katolska Heliga Traditionen som förbjuder polygami. Jag medger, att jag anser att Petrus var katolik, men han hade flere hustrun, men vi vet inte om han tagit dem som kristen eller som jude. Antagligen är det senare nämnda fallet det riktiga.

Det jag skrivit ovan är min syn på Kyrkan. Genom att den katolska Kyrkan låter oss tänka oss fram så småningom till sanningen och t.o.m. sporrar oss till det och genom att man inte genomgår en plötslig frälsning, står man när man är mogen på en stark grund och det känns tryggt. Den Katolska kyrkan både i Finland och Sverige växer ständigt och är åtminstone i Finland det enda trossamfundet vars medlemstal ökar. Globalt ökar den Katolska kyrkans medlemsantal explosionsartat. Någon kanske blir orolig för det, men det finns gott om plats på jorden. Det är nästan bara lilla Europa och delar av Asien som är överbefolkade. Hela kontingenter står toma. Var femte människa på jorden är Katolik och vi rymms alla på Gottland – och vi kan ta alla andra med oss dit. Gud uppmanade oss att föröka oss och fylla världen.

Varje dag skriver och talar man om den katolska Kyrkans attityd gentemot befolkningsökningen, men om grunderna för denna attityd talar eller skriver inte någon. I det följande skulle jag vilja framföra synpunkter, vilka enligt mitt tycke stöder den katolska kyrkans lära.

Thomas Malthus (1766-1834) och hans efterföljare, representanterna för nymalthusianismen, har outtröttligt upprepat, att om man inte i tid påbörjar åtgärder för att begränsa befolkningsökningen, kommer man i den nära framtiden att märka ett allvarligt missförhållande mellan folkmängden och utkomstmöjligheten. Denna rörelse försöker med alla medel begränsa världens, och i synnerhet utvecklingsländernas befolkningsökning.

Malthus teori har visat sig vara felaktig. Om man globalt å ena sidan betraktar folkmängdens tillväxt och å andra sidan den ekonomiska utvecklingen och utkomstmöjligheten, verkar det inte som om den nuvarande situationen kunde leda till stora svårigheter, i alla fall inte i den närmaste framtiden. Tvärtom märker man att industriländernas fertilitetsnivå har varit mycket låg de senaste 20 åren. Detta sakläge har även spritt sig till utvecklingsländerna. Fertilitetsnivån har sjunkit under den föregående generationens substitutionsnivå i 51 länder, i vilka 44 % av världens befolkning bor. I tretton av Europas länder dör det flera människor än det föds. Dessa är bland annat Estland, Lettland, Tyskland, Vitryssland, Bulgarien, Ungern, Ryssland, Spanien och Italien. Ben Wittenberg, författaren av "The Birth Death", säger att "FN:s prognoser visavi världens befolkning klart har varit felaktiga, t.o.m. så pass mycket som 1 miljard". Å andra sidan ter sig den vetenskapliga utvecklingens möjligheter att säkerställa livsmedlens tillräcklighet obegränsade. T. o. m . Romklubbens ledare bekände åratal sedan, att deras oroväckande prognos angående jordens resurser hade visat sig vara felaktiga.

Många länder saknar förmåga till biologisk förnyelse och detta fenomen förhindrar en äkta utveckling. T. o. m. representanterna för Europas befolkningsförbund är oroade av det. På södra halvklotet existerar onekligen problem förknippade med befolkningsökningen, men vetenskapliga undersökningar bevisar, att en snabb befolkningsökning inte alltid förhindrar ett folks utveckling. Säkert är, att det också kan ske en systematisk utvecklang då befolkningen ökar.

Kampanjer för födelsekontroll respekterar i allmänhet inte människovärdet och människorättigheterna. En dylik verksamhet är främmande för många länders kulturella och religiösa identitet och framför allt för en äkta utveckling. Kampanjerna förverkligas ofta genom att utöva påtryckning på befolkningen och finansieras med utländskt kapital. Födelsekontrollen ställs som ett villkor för biståndshjälp. I varje fall är det fråga om en fullständig brist på respekt för människans, mannens och kvinnans, valfrihet. Människorna utsätts för en ofta kraftig och även ekonomisk påtryckning, med vilken man försöker utsätta dem till denna nya sorts förtryck. De fattigaste folken hamnar oftast att lida för denna ovärdiga behandling. Bakom allt detta ligger också rasisitiska strävanden eller behov att ty sig till eugenik, som också är ett slags rasism. Chefen för Institutet för befolkningsundersökning Steven Mosher sade om uppgiften, att Microsofts ledare Bill Gates, liksom CNN:s ledare Ted Turner samt David Packard, givit miljarder dollar avsedda för prevention åt FN och andra organisationer för att begränsa befolkningen, att "Det finns friska vita människor, som använder hundratals miljoner dollar för prevention, sterilisering och aborter bland fattiga mulatter, svarta och gula kvinnor i utvecklingsländerna - i många rörelser för befolkningsreglering finns rasistiska undervattensgrynnor."

Främst tror den katolska kyrkan att man måste förneka ett tankesätt, som håller de fattiga -både på det individuella och det nationella planet - som inkränkande bördor. De fattiga gör anspråk på rätten att arbeta och använda materiella rikedomar tillsammans med andra. På detta sätt skulle de göra världen mer blomstrande och rättvisare för alla. Genom att höja de fattigas välfärd kunde hela mänskligheten berikas både moraliskt och ekonomiskt. Orsakerna till den ekonomiska efterblivenheten och hungern beror inte på befolkningsökningen utan på den nationella och internationella orättvisan. Fattigdomens problem är i främsta rummet ett solidaritetsproblem.

Den katolska Kyrkans sakrament är sju: dopets, konfirmationens, eukaristins, botens, de sjukas smörjelses, prästvigningens och äktenskapets sakrament.

I dopet blir vi delar av Kristi kropp - Kyrkan - och får förlåtelse för vår arvssynd. Dopet är som att dö med Kristus och åter uppstå till livet med honom. Dopet är ett trosdop som märker oss med Kristi sigill och det kan därför inte göras om.

Konfirmationens sakrament ges i allmänhet av en biskop genom handpåläggning och smörjelse. Innebörden med konfirmationen är att Gud med Andens insegel bekräftar och förstärker dopets nåd. Sedan äldsta tid har konfirmationen gjorts i enlighet med Apg. 8:15-17. Konfirmationen förstärker bl.a. samhörigheten med kyrkan och fördjupar trosinsikten.

Eukaristin är altarets sakrament. I motsats till protestanter tror katoliker att Kristus verkligen är närvarande i kött och blod i eukaristin. Jesus sade ju "detta är min kropp" och "detta är mitt blod" och inte att brödet och vinet enbart skulle symbolisera hans kropp och blod. Och han visste säkert hur viktiga hans ord var just då, vid den första nattvarden. Under mässan konsekreras brödet och vinet och prästen agerar såsom Jesu redskap. Brödets och vinets accidenser förändras inte, men deras substans förändras till ett mässoffer. Här brukar sluga människor fråga vad som skulle ske, om prästen efter konsekrationen skulle få veta att vinet var förgiftat. Svaret är enkelt. Det skulle inte utdelas eftersom dess accidens är detsamma fortfarande.

Botens sakrament har jag redogjort för i ett eget kapitel liksom också prästvigningens.

De sjukas smörjelse känner de flesta till som "sista smörjelsen". Det är dock inte frågan om något sakrament som ges som den sista saken innan man dör. De sjukas smörjelse är ett sakrament man kan få många gånger och som man kan be om när man får vetskap om en svår sjukdom eller innan en svår operation. I Jakobs brev står det att om någon är sjuk bland bröderna och systrarna skall de kalla till sig de äldste i församlingen och de skall smörja honom i Herrens namn och be böner över honom. Det är detta som Kyrkan fortsätter med. Meningen med sakramentet är att man skall stärkas och kanske botas. Katoliker tror på under men kan samtidigt ha en sund skepsis mot det uppseendeväckande.

Äktenskapet är såtillvida ett speciellt sakrament, att det inte är en präst eller en biskop som utför det, utan de blivande makarna gör det själva med sitt "ja". De två blir ett och vad Gud har fogat samman kan ingen människa – inte ens påven – skilja åt. Då skiljsmässornas frekvens bland protestanter i Finland är över 50% är detta inte fallet för katoliker. Kyrkan förbjuder dock inte att gifta par flyttar isär, men skiljas kan de inte. En katolik som efter skiljsmässa gift om sig kan inte mera gå till kommunion (nattvard). Ett äktenskap kan annulleras om det från början varit ogiltigt. Detta kan ske om den ena parten har ljugit om sin identitet, om mannen är impotent, om äktenskapet ingicks när någondera parten var psykiskt omogen eller av andra formella fel. Det finns en speciell "domstol" i varje församling för dessa frågor.

Den som vill veta mera om detta kan läsa Katolska Kyrkans Katekes eller Katolicismen. Se källorna i slutet av boken.

VII PRÄSTEN OCH PÅVEN

I den katolska Kyrkan är prästvigningen ett sakrament. Efter vigningen åtar sig prästen att alltid tjäna Kyrkan. Alla katolska präster är ogifta män. Det finns ett undantag till denna regel: om någon protestantisk manlig präst - som är gift har återvänt till moderkyrkan - vill, kan han få tjäna Kyrkan även om han är gift. Det att prästerna är ogifta är en tradition med litet t, alltså den regeln hör inte till den Heliga Traditionen. Men enligt de flesta katoliker är det rätt och riktigt att prästen är ogift. För det första innebär prästerskapet så mycket arbete, att han inte kan vara gift och för det andra är äktenskapet ett annat sakrament, som nödvändigtvis skall skötas väl och detta tar mycket av en mans tid i anspråk. Om äktenskapet inte sköts helhjärtat kan det sluta i särboende och om församlingen missköts kan det exempelvis leda till att församlingsbor inte får de sjukas smörjelse mitt på natten.

Att alla präster är män tillhör den Heliga Traditionen. Om jag nu skulle ta upp citatet "Kvinnan skall tiga i församlingen" skulle jag motsäga mig själv. Jag har ju skrivit att man inte skall "slå varandra i huvudet" med bibelcitat. Men tar man bibeln som en helhet, märker man att det alltid är apostlarna som predikar och som innehar läroämbetet. De kvinnliga lärjungarna är alltid med dem, men talar aldrig till folkmassorna.

Bland apostlarna är det en som står i särställning: Petrus. Det var han som fick himmelrikets nycklar av Jesus och dessutom ett nytt namn av Gud, såsom Gud gjort tidigare när han inrättat ett förbund med sitt folk. Sålunda blev Petrus det nya förbundets Kefas, klippan, på vilken Gud byggde sin kyrka och varnade för andra människor, som skulle bygga sina kyrkor i sanden. Det var också genom Petrus som Gud uppenbarade att icke-judar skulle få bli kristna.

Petrus är den apostel som Bibeln de flesta gånger hänvisar till, hela 195 gånger. Den apostel som Bibeln hänvisar näst flesta gånger till är Johannes och han får 29 omnämningar. I listor på flera apostlar är Petrus alltid först och det är tydligt han som tar Kyrkans ledning efter den första pingsten. Precis såsom Mattias blev vald till apostel efter Judas död, har man senare valt en ny apostel i Petrus ställe, den första hette Linus, sedan kom Cletius, Clemens och så vidare tills den 264:de är Johannes Paulus II.

Att det ovanstående är historiskt fakta kan inte förnekas. Det finns flere belägg på att Petrus var biskop av Rom och att man valde vissa personer till hans efterföljare. Påvarnas egna brev berättar om detta och kyrkofäderna kommer med sina bevis. Redan på 100-talet började man skriva ner biskopslängder för Roms stift. Samtidigt finns det tidiga belägg på den speciella auktoritet Roms biskop innehade.

De apostoliska fäderna, och övriga ortodoxa skribenter från 100 och 200-talen är överens om att Roms biskop har primatet och att det är han som bestämmer i Kyrkan. Också händelser från denna tid visar att så varit fallet.

Påvens ämbete är både att vara biskop av Rom och att vara regent över Vatikanen. Påveämbetet behövs helt praktiskt, utan en påve skulle Kyrkan snart falla sönder i olika fraktioner och Jesu egen Kyrka skulle inte mera vara en, vilket Jesus speciellt omtalade att hans Kyrka skulle vara. Detta var sant både under urkyrkans tid, då många heterodoxa föreställningar uppkom, och speciellt nu när den katolska Kyrkan är världens största organisation.

Protestanter har oftast svårt med begreppet infallibel, som lär, att påven då han talar om frågor angående tro eller moral ex cathedra är ofelbar. Det är få protestanter som vet att detta har hänt enbart en gång i världshistorien år 1950 då påven Pius XII förklarade att jungfru Maria hade blivit upptagen i himlen med kropp och själ. Detta var ju dock en sak som man trott på redan sedan urkyrkans tid, och Pius XII hade noga rådfrågat hela världens biskopar som varit eniga om saken.

De flesta protestanter har svårt att skilja mellan infallibel och inpeccatibel. Påven är inte inpeccatibel, han är en vanlig människa som gör synd såsom du och jag och han biktar sig en gång per vecka. Trots att protestanter har svårt att acceptera påvens infallibilitet har de inte svårigheter att acceptera att Moses och Paulus är infallibla. Dessa båda var mördare. Och kung David var både mördare och äktenskapsbrytare. Likväl anser protestanter att dessa tre människor är infallibla.

De som är intresserade av detta ämne rekommenderas böckerna Upon This Rock, One Holy Catholic and Apostolic och Pope Fiction. Se källorna i slutet av boken.

 

 

VIII TRO OCH GÄRNINGAR

I Lukasevangeliet berättas det om tullindrivaren Sackaios, som klättrade upp i en sykomor för att kunna få se Jesus och när Jesus gick förbi trädet bad han Sackaios skynda sig ner, så att Jesus kunde komma och hälsa på honom i hans hem. Denna Sackaios var katolik (som alla kristna på den tiden). Skulle han ha varit fundamentalt protestantisk skulle han ha lagt sig vid trädet för att sova och förvänta sig att Jesus skulle ha sökt upp honom i folkvimlet.

Vi utgår ifrån att Bibeln i sin helhet är en helig skrift och dess uppkomst har varit ledd av Gud i form av gudomlig inspiration. Den Helige Ande har inverkat på Skriftens och kanons uppkomst. Då kan vi också utgå från Bibeln som helhet när vi undersöker huruvida man blir frälst av tro allenast eller av tro och goda gärningar.

Även om ordet tro är mycket vanligt i Nya Testamentet, det förekommer mer än 600 gånger, så finns det aldrig kombinerat enbart med orden "frälsning och allenast". Ingenstans står det att man blir frälst av tron allenast och det var också det Jesus lärde (Det var detta lilla ord "allenast" som Luther falskt insatte i sin omskrivning av Nya Testamentet). Åt den rika mannen som ville komma till himmelriket sade Jesus att han skulle gå bort och sälja allt han hade och ge det åt de fattiga. Den rike mannen skulle alltså göra någonting för att komma in i himmelriket

Ordet tro finns däremot en gång kombinerat med "inte, frälsning, allenast" i Jakobs brev. Det står att man inte skall tro att man blir frälst av tro allenast, utan att det också krävs goda gärningar. Inte alla som säger "Herre, Herre, skall bli frälsta" har Kristus själv påminnt oss om. Bibeln som helhet ger alltså vid handen att vi själva genom våra gärningar kan påverka vår frälsning. Det är ungefär som om Gud skulle sitta och kontrollera vem han vill frälsa.

Protestanternas förnekande av att människan själv kan påverka sin frälsning genom att göra goda gärningar utgår från Luthers lära att ingen har en fri vilja och därför kan ingen själv bidraga till sin frälsning. Luther skrev mycket om detta, han förbannade den dag han blev född, han sade att ingen var värd frälsningen och att han själv skulle föredra att ligga i sängen hela dagen eftersom han skulle synda mindre då.

En liten saga, som jag skrivit, är på plats här:

För en tid sedan, långt härifrån, hade en man och en kvinna gått vilse och måste gå över en vidsträckt öken för att åter komma till sina hem. Med sig hade de bara några slantar, en bit bröd och lite vatten - men det fanns ingen annan utväg för dem - de måste korsa den karga och stekheta öknen.

På färden mötte de en man som grät över sitt liv. Han hade hustru och fyra barn och kunde inte odla sin jord och skaffa sig nödvändigheter till sina barn och mat till familjen. "Sörj inte över morgondagen" kvittrade kvinnan och gav mannen en Bibel. Hon trodde på Gud och förlitade på Honom och hon skulle nu över öknen till sitt hem. Men mannen förbarmade sig över den sörjande mannen och gav honom sina sista slantar och sade "Gud förlåte mig, men jag har inte mera att ge dig". Dock, för den olyckliga mannen var penningsumman alls inte så liten. Han var en mycket fattig bonde.

Solen gassade på mannen och kvinnan när de vandrade vidare och mot kvällen mötte de en kvinna som hungrade. Hon kom från andra sidan öknen och var på väg till sitt hem. Hon hade varit klok och tagit tillräckligt med drycker med sig, men inte tänkt på färdkosten. "Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud" sade kvinnan till henne och gav henne en Bibel och fortsatte sedan sin färd. Men mannen ville inte se en stackars kvinna svälta, så han gav henne sitt sista bröd med orden "Gud välsigne dig, hoppas du orkar hem". Det gjorde den hungriga kvinnan också.

Följande dag vid middagstid mötte de ett litet barn som nästan låg döende av törst. Kvinnan sade till honom "Jesus har sagt: Jag är livets bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig törsta." och gav även honom en Bibel. Därefter åt hon lite av sitt bröd och gick en bit vidare för att dricka. Hon ville ju inte dricka av sitt dyrbara vatten så att det stackars barnet skulle se det.

Mannen insåg att barnet var i livsfara och erbjöd av sitt vatten. Barnet drack och fick styrka och det hände sig så, att barnet hittade en källa på sin fortsatta väg hem. När barnet kom hem berättade det om mannen som räddat dess liv och givit det några vänliga ord på färden.

Följande dag på eftermiddagen då hettan i öknen samlade alla sina krafter för att göra kvällen fruktansvärd för våra hemlängtande vänner var mannen redan både hungrig och törstig och undrade om han likväl inte gjort fel då han skänkt bort sina sista och viktigaste ägodelar. Då mötte de en man i trettioårsåldern. Han såg frisk ut, men kvinnan ville likväl glad i hågen skänka honom en Bibel, hon var ju troende och ville omvända hela världen enligt sitt eget lilla mönster. Därefter skyndade hon sig vidare, men mannen som redan då var utmattad stannade upp och ramlade omkull framför den till synes friska trettioåriga mannen och fick till sin förfäran se att han hade sår på sina händer - de var som genomborrade av något vasst instrument. Mannen föll på knä inför trettioåringen och sade förtvivlat "Stackars man, här gick jag redan och tyckte synd om mig själv, då jag är hungrig och törstig, vem har gett dig dessa fruktansvärda sår?" Han fick likväl ett lugnande svar "Var inte orolig, det här är Kärlekens sår och i kväll skall du få vara hemma hos mig vid mitt middagsbord för att dricka och äta dig mätt". "Herre, vem är du?" frågade mannen.

Kvinnan hade redan gått vidare och lämnat sin vän. Hon hade ännu lite bröd och vatten kvar och förtröstade på Gud, att hon skulle komma till närmaste bod, för att med sina slantar kunna köpa mera bröd och få lite vatten. Men öknen var stor och kvinnans färdkost tröt och sakta blev hon allt svagare tills hon en morgon föll samman i den heta öknen. Där blev hon liggande död i den allra värsta hetta man kan tänka sig. Det fanns inget mer för henne, allting var svart.

"Herre, vem är du" hade mannen frågat med sina sista krafter, sedan orkade han inget mer utan föll ihop på marken. Men mannen med kärlekens sår tog upp honom och förde honom i virvlande fart till sitt middagsbord, och hans frid blev oändlig som oceanernas vatten - han var hos Gud.

Omtänksamt frågade han Kärleken var hans vän, kvinnan, fanns - men det visste ingen där. Du fattig, syndig människa som hört min berättelse, tro inte att din svaga tro som du själv ändrar enligt dina behov kan göra dig salig. Vad hjälpte väl kvinnans Biblar och verser den fattiga bonden, den hungriga kvinnan eller det törstiga barnet?

Men allt vad mannen hade gjort av egen fri vilja med samma svaga tro som kvinnan hade inte bara hjälp bonden, kvinnan och barnet utan också honom själv, ty skulle han aldrig ha varit så trött och törstig hade han aldrig stannat upp vid den friska trettioåringen och sett Kärlekens sår. Och allt han hade gjort hade han också gjort Honom.

Allmänt om detta från en katolsk synvinkel, skrivet av tidigare protestanter kan man läsa i Rome Sweet Home, Born Fundamentalist Born Catholic Again, Catholicism and Fundamentalism och The Usual Suspect. Se källorna sist i boken.

 

 

IX SYND, BOT OCH AVLAT

Synd är då vi genom tankar, ord eller gärningar gör någonting som Gud inte gillar. Inom katolicismen finns en uppfattning om en sk. naturlig lag. Denna naturliga lag är den som berättar vad som är rätt och vad som är fel. Man kan tänka sig att det ungefär är det samma som vårt samvete. Likväl är det kanske lite mera. När Columbus upptäckte Sydamerika frågade sig Kejsaren Karl V av det Heliga Romerska Riket av Tysk Nation om indianerna var människor och skulle behandlas som sådana. Teologerna kom fram till att så var fallet eftersom de följde den naturliga lagen och Karl V bestämde att alla Sydamerikas indianer skulle behandlas som människor, stamhövdingarna fick t.o.m. adelstitlar – så gick det till på den tiden. Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Otto von Habsburg har berättat mig vid en middag en rolig episod om hur det gick till när han besökte Sydamerika. En sk. inföding kom fram till honom och kramade om honom och sade att de var kusiner.

Den naturliga lagen är alltså en i människan inbyggd mekanism som berättar vad som är rätt och vad som är fel. Ett av gudsbevisen går ut på att använda just detta begrepp. Eftersom den naturliga lagen finns så finns också Gud. En människa som aldrig hört om Gud och Kristus kan genom sina goda gärningar undvika att gå förlorad, lär den katolska kyrkan, medan protestanter kastar dessa i helvete för att de inte är döpta och inte har en egen fri vilja. Andra artikeln i Augsburgska trosbekännlsen säger ju att alla människor, som efter Adams fall, fötts på naturligt sätt, föds med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse. Denna sjukdom eller arvsynd är verklig synd, som medför fördömelse och bringar evig död åt alla som inte föds på nytt genom dopet.

När protestanterna sedan intog Nordamerika behandlade de inte urbefolkningen, indianerna, som människor och det är därför, tillsammans med ovannämnda fakta, som vi nu har en genuin befolkning i Syd- och Mellanamerika, medan Nordamerikas urbefolkning nästan är utrotad. Samma sak hände i Australien, och i Sydafrika uppkom en speciell kristen segregation. Det är lite som under andra världskriget då påven Pius den XII med sin skickliga diplomati lyckades rädda ca 800.000 judar från förintelsen, medan hans egna präster dödades av ateister eller av kristna från andra denominationer. Alla de tyska nazisterna var inte ateister. Det finns fotografier av tyska fältandakter under andra världskriget

Synden är alltså någonting som i grund och botten strider mot den naturliga lagen och därför mot Gud, som är den naturliga lagens skapare och upprätthållare. Synden är ett ord, en gärning eller en önskan att göra någonting som strider mot den naturliga lagen. Luther menade att ingen kan vara skyldig för sina synder innan hon blivit frälst, eftersom ingen människa hade en egen fri vilja. Därför skrev Luther t.ex. att om ens hustru inte ville ge, skulle man knulla sin piga. Luthers språk är rysligt att läsa och i kapitlet om Luther har jag svårigheter att citera honom. Enligt XX artikeln i Augsburgska bekännelsen är de mänskliga krafterna fulla av ogudaktiga böjelser och de är för svaga för att kunna åstadkomma goda gärningar. Därför är människorna i djävulens våld och han tvingar dem till olika synder.

Det finns ännu en skillnad mellan katolikers och protestanters syn på synd. Protestanter anser att alla synder är likvärdiga inför Gud, medan katoliker "graderar" synder. En dödssynd är en synd som man med vett och vilja gör fast man vet att den strider mot den naturliga lagen och människans slutliga mål; frälsning genom tro och goda gärningar. Dödsdynder kan trots sitt namn förlåtas i bikten. Mindre synder är som små moraliska fel som lämnar kvar en osjälvisk kärlek. Det är som att slicka glasstallriken fast man vet att mamma sagt att man inte får göra så.

När Kristus grundade kyrkan och gav apostlarna, vilka motsvarar våra dagars biskopar, rätten att lösa och binda på jorden, gav han på detta sätt biskoparna rätten att lösa synder och ge förlåtelse för dem.

Angående mitt påstående att apostlarna motsvarar våra dagas biskopar kan det finnas någon som säger att apostlarna bara var tolv och dagens biskopar är tusentals. Så är det, men tänk efter hur det gick till redan på apostlarnas tid. När Judas hade dött valdes Mattias till hans efterträdare. Senare kallades Paulus till apostel. Så apostlarnas antal har varit allt mellan två och tretton i Biblisk tid och i senare Traditionell anda har biskoparnas antal ökats allt eftersom Kyrkan växt till den största organisationen på jorden med mer än en miljard anhängare. Dessa biskopar kan sedan ge sin rätt att lösa och binda till andra präster allt enligt stiftets behov.

Men jag skrev ovan att Kristus gav apostlarna rätten att lösa och binda. Kan det hända att någon måste bli bunden vid sin synd? Ja, det kan det. Kristus lärde själv att alla synder kan förlåtas utom en: synden mot den Helige Ande. Och vad är nu sedan synd mot den Heliga Ande? Jag skulle säga ungefär såhär: Gud vill alltid förlåta våra synder men hädar vi den Helige Ande, dvs. Guds barmhärtighet genom att inte ångra våra synder förlorar vi vår möjlighet till syndernas förlåtelse.

Nu tror många att det här var ju trevligt och allt är klappat och klart, jag kan synda lite idag och så går jag till bikt imorgon och får förlåtelse för mina synder. Så trodde min egen farbror. Men så är det inte. Om jag bjuder dig på kaffe och du i misstag råkar slå sönder en av mina dyrbaraste kaffekoppar eller min konsertflygel (märker du, att det finns olika sorters synder, alla är inte likvärdiga) får du i kaffekoppens fall min förlåtelse. Men den naturliga lagen säger ditt samvete att allt inte är riktigt bra innan du köpt mig en ny kaffekopp eller ersatt min konsertflygel.

På motsvarande sätt är det med synden. När vi katoliker går till bikt bekänner vi alla våra synder och för dem får vi i allmänhet förlåtelse. Men den krossade kaffekoppen finns kvar i form av ett timligt straff som vi måste avtjäna efter vår död om vi inte får avlat för detta (dvs. vi köper kaffekoppen tillbaka åt Gud). Avlaten är alltså en eftergift av de timliga straff som följt på redan förlåtna synder. Och här spökar det förskräckligt i protestanternas garderober. Man tror att man kan köpa avlat, endel tror att man kan köpa den t.o.m. i förväg. Det är helt fel – förutom på ett sätt. Om man är mycket rik kan man kanske sponsorera en prästseminarists studier och på detta sätt "köpa" avlaten. Men det är nog ett undantag av stora mått och jag vet inte om det förekommer, det måste man fråga respektive stifts biskopar. Oftast skaffar man sin avlat genom bot. Boten kan vara viss karitativ verksamhet, böner eller t.ex. en vallfärd.

Mycket lättare är det för en protestant att få syndernas förlåtelse. Det krävs enligt XII artikeln i Augsburgska bekännelsen enbart en omvändelse och därefter är kyrkan tvungen att meddela avlösning åt dem.

Nu finns det gamla s.k. heliga kort med en bön på och en text där det står t.ex. 100 dagars avlat. Detta är en fornlämning från den tid, då syndaren måste gå klädd i viss klädsel i en viss tid, t.ex. 6 månader. Då kunde han förkorta sin botetid genom dessa böner. Detta förfaringssätt är nuförtiden helt avskaffat och man talar enbart om partiell eller total avlat. Hela avlatssystemet är mycket invecklat och jag kan inte i djupet gå in på det i denna korta bok. Vissa kriterier skall uppfyllas för att man skall kunna få avlat. Man måste bikta sig, få eukaristin och be för påven samt vara i ett tillstånd av Guds nåd. Så ingen människa kan mera sitta här med sin kalkylator och räkna ut om han kommer till himlen eller Skärselden. I vissa situationer kan han dock vara säker på att komma till helvetet (se ovan vad jag skrev om synd mot den Helige Ande)

Kyrkan tror att den som helhet har haft mera goda än onda människor och därför har den i sitt "avlatskonto" ett överskott, som den kan dela ut i viss grad åt både nu levande människor och människor i Skärselden. Själva ordet Skärseld finns inte i Bibeln, men skärselden antyds på tiotals platser i både gamla och nya testamentet. Bäst antyds skärselden i Andra Mackabeerbokens 12 kapitel, men Kristus själv gick enligt Petrus ner till andarna i deras fängelse. Här kommer igen Kyrkans Heliga Tradition in. Man bör påminna sig om hur Johannesevangeliet slutar: allt som Jesus gjorde och berättade kan man inte skriva ner, utan man måste hålla sig till Traditionen i detta fall. Skärselden eller Purgatorio är också en så god tanke i sig själv att den måste komma från Gud. Det kan inte vara såsom Luther ville, att man skulle ligga i sin säng och vänta på frälsningen och steg man upp gjorde man synd och hamnade i helvetet. Det måste finnas ett alternativ där emellan, annars kunde man nästan påstå att Gud är grym då han inte uppenbarar sig för precis hela jordens alla människor under deras livstid. Han skulle t.o.m. kunna kallas mördare i det fallet och Gud vill ingen människa illa. Den som ännu tvivlar på Purgatoriums existens bör läsa Salomos Vishet 3:1-9 eller Lukas 12:42-48. Men det väsentliga är, att både Bibeln och Traditionen i sin helhet låter antyda en säker existens av skärselden.

Den som är intresserad av detta kapitel kan läsa How Can I Get to Heaven, Augsburgska bekännelsen och . Se källorna sist i boken.

 

 

X. SOLA SCRIPTURAS

Luther hade två huvudprinciper, som kallas sola scripturas och sola fides. Sola fides betyder "enbart genom tro" – vilket jag redan motbevisat och sola scripturas betyder att det enbart är Bibeln som ger riktlinjerna för hur du skall bete dig i ditt religiösa och moraliska liv. Betyder detta, att en kristen inte får äta fett, eller att han skall mördas om han blir osams med sitt barn?? Detta, tillsammans med mycket annat står ju nämligen i Bibeln.

För det första finns det ingen plats i Bibeln, där det talas om att enbart Bibeln skall hållas som rättesnöre i religiösa och moraliska saker. Tvärtom ger Bibeln som helhet vid handen att man inte klarar sig utan ett kyrkligt rättesnöre eller Tradition. Om bröderna i Krisus skall stå fasta, skall de hålla sig till de läror som apostlarna fört vidare till dem, muntligen eller i brev, menar Bibeln. St. Augustinus (han med Bekännelserna) säger att han inte skulle tro på själva evangeliet om inte den katolska Kyrkan skulle säga att han så skall göra. Och slutet på Johannesevangeliet visar ju tydligt och klart att det utan någon tvekan finns mycket kunskap om det Jesus lärde, som inte blivit nedskrivet. Direkt mot den protestantiska sola scripturas läran talar Johannes också då Jesus i det evangeliet säger att folk forskar i skrifterna därför att de tror att det kan ge dem evigt liv.

Bibeln som helhet indikerar också, att det är Kyrkan och inte Skriften, som är sanningens pelare och grundval och Jesus själv har lovat att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den kyrka som är byggd på klippan i motsatts till de andra lärarna, som skall bygga sin kyrka i sanden. Samtidigt som Jesus skickade ut apostlarna (vår tids biskopar) för att lära alla människor (muntligen) att hålla alla de bud som inte kan skrivas ner ens i alla världens böcker, lovar han att han är med sin Kyrka intill tidens slut. Han gav också Kyrkan högsta auktoritet. Om någon broder gör något orätt skulle man först försöka sinsemellan klara upp saken, men i extrema fall skulle man gå till församlingen och Kyrkan kunde då betrakta den felande brodern som en hedning. I dagens språkbruk skulle det kallas exkommunikation. Den etiopiska hoveunucken i apostlagärningarna säger ju också att han inte kan förstå vad han läser i Jesaja om han inte har någon som vägleder honom.

Nu är det förstås så, att katoliker och ortodoxer visavi protestanter tänker på ordet Kyrka på olika sätt. Katoliker tänker såsom de skrivit i sin egen bekännelseskrift; Kyrkan som är byggd på klippan, medan protestanter mera tänker diffust på ordet kyrka och inte ens bekänner en levande synlig Kyrka. Orsaken kanske är att begreppet är prekärt för dem, det är någonting som motsäger deras egna läror. Därför finns det ca 40 000 olika protestantiska sekter som alla motsäger varandra och en ekumenik är omöjlig om inte dessa sekters medlemmar börjar komma hem tillbaka till sin moderkyrka.

Jag skall väl också medge att Jesus och apostlarna hänvisade till Skriften, men man måste komma ihåg att detta alltid är Gamla testamentet, som på Jesu tid var det som den katolska Kyrkan använder idag och inte det Luther beslöt att använda. I nya testamentet står det uttryckligen att Skriften enbart är till nytta vid sidan av läroämbetet. Skulle Bibeln allenast råda som rättesnöre skulle Kristus inte ha grundat en Kyrka, utan han skulle enbart antingen själv skrivit eller låtit sina lärjungar skriva en Bibel. Igen, när man tänker på Bibeln logiskt som en helhet är saken solklar.

Vi måste också komma ihåg att urkyrkan inte hade något Nya Testamente. Hur klarade de sig? Jo, genom den muntliga Traditionen. Alla nya testamentets böcker var inte skrivna före ca år 100. Det ger oss ett gap på ca 65 år mellan Kristi Himmelsfärd och den tid då det över huvudtaget skulle ha varit möjligt att använda dagens Nya Testamente. Detta är ett gott bevis på att sola scripturas principen är fel och Traditionens princip rätt. Nya testamentets kanon fastställdes först vid konciliet i Karthago år 397.

En intressant sak att tänka på är att det finns tusentals manuskript till bibeln med otaliga variationer. Jag har själv en sida ur Job från 1200-talets mitt, som inte överensstämmer med min moderna latinska Vulgata. Därutöver finns det hundratals olika Bibelversioner. Redan enbart på svenska finns det tiotals versioner.

Till slut passar säkert en bokkritik jag skrivit i Fides 10/2000 (Helsingfors stifts informationsblad):

Med vilken auktoritet

Rubriken härstammar från titeln på en engelsk bok "By What Authority?" med undertiteln "En evangelisk upptäcker katolsk tradition", skriven av Mark P. Shea. Författaren har växt upp med principen "skriften allenast" som bas för sin tro, men har konverterat och på ett lättförståeligt rationellt sätt och mycket övertygande skrivit hur han genom fördomsfritt tankearbete och studier av både Bibeln och de tidigaste kyrkofäderna accepterat den katolska kyrkans tradition som en del av den gudomliga uppenbarelsen och därmed en viktig del av en kristen människas tro.

Boken är speciellt intressant för konvertiter men har en hel del att ge alla kristna, både sådana som växt upp i en katolsk familj och kristna av andra samfund som lika fördomsfritt som författaren vill fundera över sina kristna rötter.

Författaren går tillväga sålunda, att han först förgäves försöker finna bevis för principen "skriften allenast" i Bibeln. Han lyckas alltså inte med detta, utan hittar tvärtom flera ställen där personer ur både Gamla och Nya testamentet utryckligen talar sig om en muntlig tradition. Boken är full av citat, jag nämner här enbart Andra Thessalonikerbrevet 2:15: "Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi fört vidare till er, muntligen eller i brev". Det grekiska ordet som använts på flera ställen i Nya testamentets ursprungliga texter är "paradosis", vilket betyder "tradition". Författaren påvisar, att texterna på flera ställen i hela Bibeln baserar sig på vad han kallar "extra-biblical tradition".

Utöver detta finner författaren inte heller något bevis på Bibelns kanon varken hos Kristus eller apostlarna och kommer med en kortfattad men lättbegriplig utredning över hur Bibelns kanon fastställts och kyrkans centrala apostoliska roll i detta sammanhang. Här kan man läsa om de deuterokanoniska böckernas rätt att vara upptagna i Bibelns kanon.

Shea påvisar hur evangeliskt kristna trots sitt avståndstagande från allt vad tradition heter, har och lever upp till en viss kristen tradition. Som exempel kan jag nämna monogamin, som inte är exklusivt biblisk. Luther godkände ju väl känt polygami. Hans egna ord lyder: "Jag bekänner att jag inte kan förbjuda en man att äkta flera hustrur, ty det står inte i strid med skriften." Likväl har monogami varit en evangelisk tradition. En annan icke biblisk tradition, också för evangeliskt kristna, är Guds treenighet.

Shea upplyser oss vidare om vad det betyder att kyrkan är apostolisk. Här hittade jag det enda stället där jag skulle ha önskat ett tillägg i texten. I sitt resonemang om apostolisk succession glömmer författaren en väsentlig händelse: Mattias val till Judas efterträdare.

Boken är alltså engelsk, men språket är inte allt för svårt. Den är skriven redan i mitten av sextiotalet men är enligt min mening fortfarande mycket aktuell, den senaste upplagan är från 1996. Den har 192 sidor, mjuka pärmar och saknar illustrationer. Priset är 64 mark då man köper den på Internet, t.ex. på den inhemska sidan www. bocus.com. I detta fall levereras boken hem inom sju dagar tillsammans med en faktura och bankgiroblankett.

Den som vill veta mera om detta kapitel kan läsa Not By Faith Alone, How Can I Get to Heaven och By What Authority. Se Källor sist i boken.

 

 

XI. LUTHER

Kontroverserna är jättelika kring Luther och skulle han själv leva i dag, tror jag att han skulle tycka att de flesta har missuppfattat honom. Speciellt gäller detta katoliker, men också protestanter skulle komma i Luthers blickfång. Luther lärde Kyrkans män och alla lemmar att tro och detta bör vi komma ihåg när vi tänker på denna man. Slutligen ville Luther nog aldrig göra en revolution, det bara blev så.

Luther var en svår man. Redan hans fader hade blivit anklagad för dråp och därför måste familjen flytta just vid tidpunkten för Martin Luthers födelse. Samtidigt ändrade fadern sitt namn från Luder till Luther. Professor Dietrich Emmes väldokumenterade studier har påvisat att också Martin Luther gjorde sig skyldig till dråp och detta var orsaken till att han måste söka asyl i ett kloster. Detta var vanligt på denna tid. Övriga forskare och också Luther själv har haft ytterst svårt att förklara varför han gick i kloster. Luther säger i sina bordssamtal att det skedde efter en fruktansvärd synd.

Martin Luther läste sedan barnaben den 1484 tryckta plattyska översättningen av Bibeln. Många tror att det är Martin Luther som översatte Bibeln till tyska, men detta är alls inte fallet. Det han gjorde var, att han omskrev Bibeln till högtyska, vilket enbart adeln och de kungliga kunde läsa. I själva verket "översattes" Luthers Bibel så fort delar av den publicerades tillbaka till plattyska, så att de få som kunde läsa skulle kunna läsa också Luthers omskrivning av Bibeln, där han tillade ord på platser som passade honom och lämnade bort hela böcker som inte passade hans lära. Latin var det språk som främst lästes. Den mest berömda tyska boktryckaren, Anton Koberger i Nürnberg gav allt som allt ut 236 böcker. Av dessa var alla andra än tre stycken tryckta på latin. Koberger var den mest ansedda boktryckaren på Luthers tid och Luther ville själv trycka sina alster hos honom, men Anton Koberger, som hade hög moral, vägrade trycka Luthers alster.

Man bör också komma ihåg, att de människor som kunde läsa i allmänhet inte läste tyska utan latin, såsom ovan omtalades. Bibeln lärde sig folket i mässan där läsningarna var på lågtyska. När sedan bönderna ville bli lutheraner blev Martin Luther förgrymmad och sade att dessa enbart var svin, deras mun, näsa, ögon och allt annat är på fel plats. Inte ens Satan var enligt Luther intresserad av bönderna, för han skulle få dem likväl. Vanligt folk var som åsnor, de ville inte röra sig om man inte piskade, hängde, brände, kapade huvudet av dem eller torterade dem. Det var slutligen Luther som fick Fredrik den vise att döda 200.000 bönder i bondeupproret. Själv skulle kurfursten av Pfaltz inte ha velat göra detta. Summan av slaktade människor är stor, då man tar i beaktande att det Tyska riket hade ungefär 2 miljoner invånare på 1520-talet. En sak var dock säker: Luthers läror var ämnade för adeln och de kungliga, inte för svinhundarna, de vanliga människorna.

Luthers uppfattning om sola scripturas och sola fides har vi redan gått noga igenom, men hans uppfattning om den bundna viljan har jag inte ännu kommenterat. Enligt Luther har ingen människa egen vilja, utan det är alltid Gud eller djävulen som styr människan. Såsom han påpekar redan i argument ett av Den fria viljan, förtjänar alla människor Guds straff och ingen människa har förmågan att vända sig till Gud. Lagens uppgift är inte att visa vad människor kan göra för att närma sig Gud, utan finns till för att visa vad synden leder till: död, helvete och Guds vrede. Ingen förtjänar att bli frälst.

Martin Luther var flere gånger psykotisk under sitt liv. Speciellt sjuk var han under den tid han gjorde sin omskrivelse av Bibeln. Då träffade han i sina hallucinationer Satan och höll som ett bevis på att han hade rätt det, att Satan sade så åt honom. Luthers psyke är väl dokumenterat i Erik H Erikssons bok The Young Luther.

Jag skulle gärna citera Martin Luther själv. Men hans språk är så fruktansvärt avskyvärt, att det inte passar att ta upp i en bok nuförtiden. Han talar om knullare, svin, djävlar och svinhundar i såna ordalag att det inte lämpar sig för tryck. Det vore bra om dagens protestanter skulle bekantgöra sig med Luther sådan han var i verkligeheten.

Ett citat är dock på plats. I sin förtvivlan undrade han om alla andra kunde ha fel och enbart han ha rätt.

Den som är intresserad att veta mera fakta om Luther kan med fördel läsa både hans egen Born Slaves och Facts about Luther. The Young Luther tar upp Luthers psykiska hälsa. Se källorna i slutet av boken.

 

 

XII EFTERSKRIFT

Jag hoppas jag inte trampat allt för många på tårna. Detta är mina tankar om den Kristna tron. Om någon har blivit intresserad av den katolska Kyrkan kan han eller hon med fördel kontakta närmaste katolska präst. I allmänhet går man en ettårig s.k. informationskurs innan man kan bli upptagen i Kyrkan, men undantag händer. Författaren svarar också på korta email på adressen ben.lytz@pp.inet.fi.

 

 

XIII. KÄLLOR

Bibel 2000

Katolska Kyrkans Katekes

Ludwig Ott: Fundamentals of Catholic Dogma

Catharina Broomé: Katolicismen

St. Thomas Aquinas: Summa Theologiae

St. Thomas Aquinas: Summa Contra Gentiles

The New Jerome Bible Commentary

John Laux: Introduction to the Bible

Peter M. J. Stravinskas: The Catholic Church and the Bible

F. J. Sheed: Theology for Beginners

Richard Lennan: An Introduction to Catholic Theology

Hayes & Holladay: Biblical Exegesis

Per Beskow et. al.: Den Kristna Kyrkan

Per Beskow: Teologiskt lexikon

Eusebios: Kyrkohistoria

Olof Andrén (ed): De Apostoliska Fäderna

Mike Aquilina: The Fathers of the Church

Ireneus: Bevis för den apostoliska förkunnelsen

Stig Lindholm et. al.: Kyrka, Samfund, Syskonkrets

 

F. F. Bruce; New Testament History

E. P. Sanders: The Historical Figure of Jesus

Carsten Peter Thiede: Jesus Life or Legend

Jacques Duquesne: Jesus An Unconventional Biography

Dale C. Allison: Jesus of Nazareth

Albert Schweitzer: Jesu Liv

Villy Sörensen: Jesus och Kristus

 

 

Mark P. Shea: By What Authority

Mark P. Shea: This is My Body

Scott & Kimbely Hahn: Rome Sweet Home

David B. Currie: Born Fundamentalist Born Catholic Again

Karl Keating: Catholicism and Fundamentalism

Karl Keating: The Usual Suspect

Stephen K. Ray: Upon This Rock

Robert A. Sungenis: Not By Faith Alone

Robert A. Sungenis: How Can I Get to Heaven

Joel Peters: Scripture Alone?

Henry G. Graham: Where We Got The Bible

Patrick Madrid: Pope Fiction

Kenneth D. Whitehead: One, Holy, Catholic and Apostolic

Marcus C. Grody (ed): Jorneys Home

G. K. Chesterton: The Catholic Church and Conversion

G. K. Chesterton: Why I Am a Catholic

G. K. Chesterton: The Well and the Shallows

 

 

Oscar Lukefahr: The Priviledge of Being Catholic

Oscar Lukefahr: We Believe

Kreeft & Tacelli: Handbook of Christian Apologeties

Aquillina & Flaherty: Catholic Devotions

K. O. Johnson: Why Do Catholics Do That

The Essential Catholic Handbook

Den Heliga Birgitta: Matri Optimae

Thomas J. Reese: Inside the Vatican

Kenneth L. Woodward: Making Saints

Peter Brown: The Cult of the Saints

James-Charles Noonan: The Church Visible

The Harper Collins Encyclopedia of Catholicism

 

Preserved Smith: The Life and Letters of Martin Luther

Roland H. Bainton: Here I Stand

Hal Koch: Martin Luther

Dymling: Tro och trots i Martin Luthers liv

Magnus Nyman: Förlorarnas historia

Peter Manns et al.: Martin Luther

Leif Grane: Vision och verklighet: En bok om Martin Luther

Mike Ferron: Martin Luther

Erik H Eriksson: The Young Luther

Finn Thorn: Martin Luther i mitt liv som katolik

Patrick F. O’Hare: Facts about Luther

Martin Luther: Born Slaves

Hilaire Belloc: How the Reformation Happened

Bob & Penny Lord: Tragedy of the Reformation

Augsburgska bekännelsen

Schmalkaldiska artiklarna

 

 

 

 

 

 

 

Jag läste med stort intresse denna lilla bok om moderkyrkan. Broder Bens önskemål var att alla skulle läsa den fördomsfritt och ta hänsyn till hans utgångspunkter. Det var på vissa punkter svårt, men med dessa reservationer, var boken intressant och gav tankeställare också för en präst som inte är katolik. På något sätt tror jag att vi borde diskutera om dessa saker ännu med författaren.

När Bibeln talar om testament är det fråga om förbundet mellan Gud och människa.Vi som individer är helt beroende av Gud liksom barnen är beroende av sin far och Kristi synliga kyrka bör representera detta faktum i människornas värld. Tron bör därför omfatta vår Bibelsyn, vårt vardagliga liv, kyrkans tradition och varje kyrka har i ärlighetens namn sin tradition. Traditionen som baserar sig på urkyrkan kan räknas som den Helige Andes verksamhet i sin kyrka. En väsentlig del av traditionen är alla kyrkans heliga människor och högst bland dem jungfru Maria -Vi välsignar deras livsgärning, när vi visar vörnad för dem.

Det är ett faktum att Kristi kyrka i världen är splittrad och i denna fråga tror jag inte att vi kan titta bakåt i historien, kyrkohistoria omfattar massor av sådana episoder som varje kyrka ödmjukt borde be om ursäkta för, för sin egen del .Jag anser att det är vår plikt som Kristi efterföljare att ta reda på det som förenar oss med varandra och när det gäller skillnader - det vi talar om, som är samma saker, men som vi uttrycker med olika termer, eller om kyrkans tradition innehåller sådana detaljer som skulle kunna berika kyrkans liv på nytt.

Jag har ochså tänkt på den utmaningen som globaliseringen är för kyrkan. Hur kan vi svara på den. Om vi med sådana tankar kan bygga broar mellan kristna kyrkor, tror jag att den dagen kommer närmare då man bokstavligen kan tala om en kyrka.

Det som tilltalade mig speciellt var kapitlen som behandlade synden och avlaten och sakramenten. Syndernas förlåtelse inför Gud borde vara klart för Jesu Kristi skull för den som ångrar sina synder, men inför människorna? - det kan vara lättare att fortsätta om man kan ersätta sina gärningar och å andra sidan de som inte ångrar? Vi kan enligt Bibelns ord också binda.

När jag tänker på moderkyrkans sakramentslära blir jag avundssjuk. Livet skulle bli enklare för en lutersk präst med någonting liknande. Och Kyrkans människor skulle med största sannolikhet ta kyrkans budskap på ett djupare sätt .

Guds välsignelse för er som tänker läsa denna bok och min broder Ben

HANNU KIVIJÄRVI FÄLTPROST