Systrarna Grym presenterar:
Aboriginsk skapelsemyt
Ainuisk skapelsemyt
Australisk skapelsemyt
Babylonisk skapelsemyt
Egyptisk skapelsemyt
Finsk skapelsemyt
Fornnordisk skapelsemyt
Grekisk skapelsemyt
Grönländsk skapelsemyt
Hinduisk skapelsemyt
Hopiindiansk skapelsemyt
Inkaindiansk skapelsemyt
Inuitisk skapelsemyt
Maorisk skapelsemyt
Persisk skapelsemyt
Samisk skapelsemyt
Serbisk skapelsemyt
Shintoistisk skapelsemyt
Sudansk skapelsemyt
Taoistisk skapelsemyt
Vetenskaplig skapelsemyt
Västafrikansk skapelsemyt
Två bibliska skapelsemyter
Ainuisk skapelsemyt från Japan
I början var världen ett träsk där ingenting kunde leva. Men i de sex himlarna ovanför och i
de sex världarna därunder fanns gudar, demoner och djur. I dimslöjorna i den lägre himlarna
bodde demoner, och i de stjärnbeströdda himlarna fanns gudarna, som var mindre betydelsefulla.
I den högsta himlen bodde skapelseguden Kamui med sina tjänare. Han skapade världen som en
väldig rund ocean på en enorm forells ryggrad. Fisken suger i sig vattnet och spottar ut det igen
för att göra ebb och flod, och när den rör sig blir det jordbävning.
En dag bestämde sig Kamui för att göra någonting åt den blöta världen, så han skickade ner en
ärla för att göra arbetet. Men den stackars fågeln visste inte vad den skulle göra. Den fladdrade
med vingarna, trampade i gyttjan och vippade på stjärten, och till sist uppstod torr mark.
När Kamui skapade världen försökte djävulen hindra honom. En dag tänkte han svälja solen, men
Kamui skickade ner en kråka som flög ner i djävulens hals så att han storknade. Det är därför
som kråkan är en sådan djärv fågel.
När djuren som bodde uppe i himlarna såg den underbara världen bad de Kamui att de skulle
få bo där. Det fick de, och Kamui skapade även människor som skulle bo i världen. De första
människorna, ainufolket, hade kroppar av jord, hår av nate och ryggrad av videkvistar, och det är
därför som vi blir krokiga i ryggen när vi blir gamla.
Kamui skickade den gudomlige mannen Aioina till jorden för att lära människorna att jaga och
laga mat. När han kom tillbaka till himlen tyckte gudarna att han luktade människa, så de
skickade tillbaka honom till jorden för att han skulle göra sig av med sina illaluktande kläder.
Aioina kastade bort sina skor och de blev de första ekorrarna.
I begynnelsen låg världen som en kal och mörk slätt. Solen, månen och stjärnorna sov under
jorden. De eviga förfäderna sov också där, men småningom vaknade de och började vandra omkring
på jorden. Ibland gick de i djurskepnad, ibland i människoskepnad, ibland växtskepnad, och ibland
en blandning av de tre. Två av dessa varelser hittade halvfärdiga människor, som hade skapats
av växter och djur men som bara var formlösa knyten. Förfäderna formade färdigt människorna
med sina knivar. Eftersom varje man och kvinna är ett omskapat djur eller en omskapad växt
måste var och en vörda det djur eller den växt som de är gjorda av.
Efter att förfäderna hade skapat människorna, återvände några av dem till jorden där de lade
sig att sova igen, medan en del stannade kvar och blev klippor och träd. Vägarna där förfäderna
gick är heliga och vördas av människorna.
Detta skedde i drömtiden, som är en forntid och som också existerar evigt här och nu. Mellan
varje hjärtslag kan drömtiden komma åter.
Från början fanns urhavet och där i fanns en drake, gudinnan Tiamat. Hon var ond och
ville utplåna alla de andra gudarna. Babyloniens mäktige gud Marduk var modigare än alla
andra gudar, och han fick i uppdrag att kämpa mot Tiamat. Med sitt svärd klöv han henne
som en mussla i två delar. Marduk tog ena halvan av Tiamats kropp och spände upp till
den himmelskåpa vi ser ovanför oss. Han satte lås för, placerade ut väktare, och befallde
dem att inte låta vatten falla ner. Av den andra halvan skapade han marken vi går på.
Och Marduk gjorde rum åt de stora gudarna. Han lät stjärnorna, gudarnas avbilder,
framträda. Han skapade årets gång och han uppdelade årstiderna. Han fastställde tolv
månader, och för varje månad bestämdes tre stjärnor av honom. Också ett annat rysligt
monster dödades. Av dess blod skapades människorna.
I tidens begynnelse födde solguden Ra (eller AmunRa) sig själv. Han spottade, och ur spottet
uppstod luften Shu och fukten Tefnut. När Shu och Tefnut möttes, föddes jordguden Geb och
himlagudinnan Nut.
Människorna skapades ur Ras tårar. Varje morgon stiger Ra upp och seglar med sin båt Sektet
över himlen. Varje kväll äts han upp av Nut och varje morgon föder hon honom på nytt. På
natten kämpar Ra mot ormen Apep, som representerar det stora kaoset. Om Ra förlorar
striden så kommer världen att gå under.
För länge sedan fanns bara luft och hav. Luften hade en dotter, Ilmatar, himlarymdens
drottning. Hon var god och vacker, men så ensam. Hon ville ha ett barn. En gång sänkte
hon sig ned till det väldiga havet som täckte allt. Vågorna tog tag i henne och virvlade
runt med henne. Hon simmade åt alla väderstreck, men något barn fick hon inte.
I sjuhundra år väntade Ilmatar på att barnet skulle födas. Värkarna plågade henne, men
ingenting hände. Gråtande satt hon i havet och visste inte vad hon skulle ta sig till.
Hon frös och längtade tillbaka till luften.
Då kom en anka flygande och letade efter en tuva att bygga bo på. Ilmatar höjde sitt
ena knä ur havet, och fågeln trodde att det var en tuva så den byggde sitt bo där.
Ankan värpte sju ägg. Sex av guld och ett av järn. Fågeln ruvade, men så en dag hettade
det mot gudinnan Ilmatars knä av allt ruvande. Hon ryckte till och alla äggen rullade
ner i vattnet där de gick sönder. Men de gick inte till spillo.
Det ena äggets underskal blev jorden, överdelen blev himmelskupan. Äggulan
blev solen och av vitan skapades månen och stjärnorna. Ibland stampade Ilmatar med foten
i havets botten, och på det sättet bildades de stora havsdjupen. Ibland sköt hon händerna
framför sig och formade jorden till uddar, klippor, sand och stenar.
När hon hade hållit på i nio år föddes barnet som hon hade längtat efter. Han var inte något
vanligt, hjälplöst människobarn. Han var Väinämöinen, Finlands urfader, den första
människan på jorden. Han var full av visdom, en stor sångare och skald. Luften var
hans mor. Havet var hans far. Väinämöinen såg till att alla växter kom fram, och livet
på jorden hade börjat.
I början fanns ingenting utom ett enormt hål som hette Ginnungagap.
Norr om gapet blev det kallt, och snö och is bildades i Nifelheim. Söder om gapet blev det varmt,
och där bildades gnistor och glöd i Muspelheim. Men när kölden från norr och värmen från söder
växte och möttes blev luften mild och snön smälte och droppade. Där dropparna föll växte det
upp en jätte. Det fortsatte att droppa och då växte det upp en ko.
Jätten Ymer drack mjölken från kon Audhumlas juver, sen föll han i sömn och svettades. Ur hans
vänstra armhåla växte en man och en kvinna fram. Ymers högra fot fick en son med den
vänstra. Sonen blev fader till de hiskliga isjättarna, rimtursarna, som snabbt uppfyllde jorden.
Kon Audhumla fick näring genom att slicka på de salta stenarna. Ur stenarna trängde ett huvud
fram och till sist en hel man. Mannen hette Bure och han var den förste guden. Hans son Bor
fick tre söner med rimtursen Bestla: Oden, Vile och Ve. När de växte upp slog de ihjäl jätten
Ymer, och av hans kropp skapade de världen.
Ymers kött blev jorden. Hans blod blev floder och hav, och hans hår blev skogarna.
Gudarna kastade upp Ymers skalle över jorden så att den bildade himlavalvet. Dvärgar föddes
ur Ymers kött, och de fyra dvärgarna Öst, Väst, Norr och Söder sattes som fästen i himlens
fyra hörn. Gnistor och glöd från Muspelheim kastades upp på himlavalvet och blev till solen, månen
och stjärnorna. Ymers hjärna blev molnen, och hans ögonbryn blev fästningsverk kring jordens
mittenrike Midgård. Jättarna fick flytta till Utgård, och gudarna själva bosatte sig i Asgård.
Totalt skapade gudarna nio riken för världens olika varelser, och världsträdet Yggdrasil höll
samman alla riken, men fortfarande var det ingen som bodde i Midgård.
En dag gick gudarna längs havsstranden. Där fanns två trädstammar som hade flutit i
land. Gudarna täljde stammarna till människor. Asken blev till en man som fick heta Ask,
och almen blev till en kvinna som fick heta Embla. De två första människorna bosatte sig
i Midgård, och från dem härstammar alla människor.
Till en början rådde Kaos. Världen var formlös och i krig med sig själv. Till sist
stoppade Naturen krigen genom att dra isär de krigande elementen. Vattnet blev skilt från
landet och värmen skiljdes från kylan. Därmed rådde inte Kaoset längre.
Nattens herravälde följde. Natten gav liv till Dagen. Dagen växte upp och härskade
därefter själv. Jorden födde Himlen. Himlen och Jorden styrde tillsammans. De hade tolv
barn som var jättarna titanerna, och tolv barn som var de enögda monstrena cykloperna.
Himlen Uranos fängslade alla sina barn eftersom han fruktade att någon av dem skulle ta
över hans plats som härskare. Hans son Kronos, en av titanerna, trotsade sin far och med
hjälp av sin mamma Jorden, som kallades Gaia, besegrade han Uranos. Kriget mellan Uranos
och Kronos höll nästan på att förstöra universum och ta tillbaka det till det
ursprungliga stadiet, Kaos. Kaoset väntar idag ihärdigt på att få härska åter.
Kronos gifte sig med sin syster Rhea. Men han var rädd för att någon av deras barn skulle ta
över hans makt, och därför åt han upp alla barn som Rhea födde. Men Rhea gömde ett barn
genom att låta Kronos svälja en sten i barnets ställe. Barnets namn var Zeus.
När Zeus växte upp övertog han sin fars tron med hjälp av cykloperna som hade uppfunnit
åskan och blixten. De gav dessa vapen till Zeus. Efter att Zeus hade vunnit kriget mot
sin far tvingade han honom att hosta upp barnen som han tidigare hade svalt, och Zeus
delade upp världen mellan sina syskon.
För länge länge sedan när jorden skapades störtade den ner från ovan. Jord, fjäll och
stenar
kom ner från himlen. Småbarnen växte fram mellan videbuskarna och var klädda med blad.
De fick mat av jorden. Plötsligt fanns där också en man och en kvinna. Kvinnan sydde barnkläder
och gav sig ut på vandring. Hon hittade några av de små barnen, klädde dem och tog med sig
dem hem. Så blev människorna flera, och nu behövde de hundar. Mannen gick ut med en
hundsele i handen, stampade i jorden och ropade: "Hoc, hoc, hoc!"
Och hundarna sprang fram ur tuvorna.
Eftersom döden inte fanns på den här tiden så blev människorna för många, och jorden blev
överfylld. Då kom en väldig havsvåg och spolade bort en del. Många drunknade och därför
blev vi färre. Man kan fortfarande se spår efter den stora översvämningen. Om man går
upp på en hög fjälltopp så kan man hitta snäckskal.
När människorna hade fått ljuset kunde de göra långa jaktfärder och behövde inte längre äta
jord. När människorna dog steg de upp till himlen och blev solen, månen och stjärnorna.
Allt var kaos. Det fanns bara en oändlig ocean av vatten. Guden Vishnu kom flytande på
jätteormen Ananda. En lotusblomma växte upp ur Vishnus navel. I blomman satt skaparguden
Brahma.
Brahma delade sig i en manlig och en kvinnlig del. På det sättet skapades människorna,
man och kvinna. Därefter blev Brahma en igen. På samma sätt skapade Brahma alla levande
väsen.
Vishnu, upprätthållaren av allt levande, såg till att livet gick vidare på jorden.
En dag går livet under, och guden Shiva förstör allt liv. Allt är kaos. Där finns bara
en oändlig ocean av vatten. Guden Vishnu kommer flytande på jätteormen Ananda. En
lotusblomma... (allt börjar om hela tiden)
Hopiindiansk skapelsemyt från Nordamerika
I begynnelsen var tillkomsten av medvetandet i form av Tawa, solens ande. Han skapade en
grottvärld som beboddes av insekter. Insekterna förstod inte meningen med livet. Tawa
sände därför Mormor Spindel som skulle leda varelserna på en besvärlig väg av
förvandling till en högre nivå där de blev fyrfotadjur.
Då de fyrfota djuren visade bristande duglighet lyckades några av dem, under ledning av
Mormor Spindel, fövandlas till människor i den tredje världen. Där grundade folket den första
civilisationen och såg sig omkring för att finna livets mening. Men först efter att fåglarna
hade skickats ut kunde de finna vägen till landet som ödet hade gett dem.
Skaparguden Viracocha beslöt sig en dag för att skapa en värld. Först skapade han himmel
och jord, och efter det skulle han skapa de första människorna. Han började med att skulptera
människojättar av stora stenblock. När de var klara gav han dem liv och satte dem i arbete.
I början gick allt som det skulle, men efter ett tag började de enorma jättarna slåss
med varandra istället för att arbeta. Viracocha lät några av dem bli stenar igen, och de
finns kvar än i Tiahuanaco och Pucara. Resten av jättarna dränkte han i en stor översvämning.
Två människojättar klarade sig undan den stora flodvågen, och med hjälp av dem skapade
Viracocha nya, mindre människor, men han tyckte att även dessa människor var misslyckade.
Eftersom det var det helt mörkt på jorden hämtade han upp solen och månen från botten av
Titicasjön och det blev ljust på dagen, och ännu ljusare på natten. Solen blev avundsjuk på
månen därför att den lyste starkare än han själv, så solen slängde aska på månen. Sedan dess
har solen lyst starkare än månen.
Viracocha bestämde sig för att skapa nya människor som skulle bli bättre än de
gamla, så han gick till en plats där det fanns tre små grottor, och där han skapade de nya
människorna. Från de båda yttergrottorna kom sedan inkafolkets förfäder ut, och från
mittgrottan kom de första medlemmarna av kungafamiljen; fyra bröder och fyra systrar.
Kungafamiljen fick i uppdrag att gå ut i världen och grunda ett mäktigt rike. En av
bröderna, Ayar Kachi, roade sig med att kasta runt stora stenblock som förstörde
landet. De övriga syskonen blev så less på honom att de lurade in honom i en grotta där
de stängde in honom i all evighet. Den andra brodern, Ayar Ucho, stannade till vid staden
Huanacuari och började skulptera en gudastatyett, så även han skildes från gruppen.
Den tredje brodern, Ayar Sauca, valde att stanna hos bönderna för att de skulle få lycka
med skörden.
Den fjärde brodern, Ayar Manco, och hans fyra systrar stannade på sin vandring
för att
grunda huvudstaden Cuzco. Men snart upptäckte de att platsen där staden skulle grundas
ständigt var utsatt för hård blåst, utan berg och natur. Ayar Manco låste då in vinden i ett
stall, och sedan klättrade han upp på ett högt berg med ett tjockt rep. När solen passerade
berget kastade han upp repet och fångade solen som han sedan knöt fast i bergets topp.
När Cuzco var färdigbyggt släpptes både solen och vinden, och Ayar Manco blev härskare i
inkariket tillsammans med sin syster Mama och hustru Ocllo.
Inuitisk skapelsemyt från nordvästra Nordamerika
I början var det bara mörker i världen. Där fanns ingenting utom ett pyttelitet
sandkorn
som var början till något. Detta något växte och blev en mörk liten fågel. Fågeln rörde på
vingarna, och det var det första ljudet i världen. Fågeln sa "kraa", och det var det andra
ljudet i världen.
"Jag är en korp", tänkte fågeln. Vingarna började växa. De växte mer och mer för varje
rörelse fågeln gjorde. Korpen slog med vingarna mot mörkret. Då föll mörkret sakta neråt och
blev till jorden. Korpen flög, och när den rörde vingarna uppåt blev bergen till, och när
den sänkte vingarna blev dalarna till.
Så vände korpen för att se vad den hade skapat, men i mörkret stötte den med ena vingen
mot ett berg. Det blev ett hål i berget, och därifrån störtade vatten ut och blev till
floder och sjöar. Korpen flög högre och såg något som glimmade i mörkret längst nere i en
dal. Fågeln flög dit och såg att ljuset kom från en liten sten. Den tog stenen i sina klor
och torkade bort jord och grus med vingarna. Den tvättade också stenen i floden, och när stenen
var ren försvann allt mörker. Korpen hade hittat solen. Den flög upp och satte solen på den
allra högsta bergstoppen. Nu kunde korpen se allt som var skapat.
Detta har berättats av de gamla som har hört det av dem som nu är döda.
Från den allra första tidsåldern till den tusende tidsåldern låg fader Himmel Rangi och
moder Jord Papatua tätt omslingrade i ett evigt famntag. De höll sig så tätt intill
varandra att inget ljus kunde skina, och ingenting kunde växa på jorden. Havet var
svart och däri fanns inget liv.
Mellan Rangis och Papatuas inslingrade kroppar fanns deras barn. De tröttnade på att
leva i mörkret och försökte övertala Rangi att lämna Papatua. Men det gick inte att
övertala honom.
Krigets gud Tu ville döda sina föräldrar, men skogens och ljusets gud Tane tyckte att de
skulle knuffa upp himlen Rangi så att dagsljuset kunde falla ner på dem. Alla barnen
höll med, förutom vindens och stormens gud Tawhiri som tyckte att Tus förslag var
bättre.
De odlade växternas gud Rongo försökte knuffa upp pappan, men misslyckades. Även
oceanernas gud Tangaroa, de vilda växternas gud Haumia och Tu försökte. Men det gick
inte.
Till sist provade Tane. Han lade sina skuldror mot moder Jords kropp och med fötterna
och benen pressade han sin far uppåt. Till sist brast Rangis grepp om Papatua och
ljuset föll över hela skapelsen.
Rangis och Papatuas skrik och klagorop hördes långväga. Tane som tyckte synd om sin far
begav sig till den plats där stjärnorna tillverkades. Han samlade ihop de vackraste
stjärnorna och solen och månen och gav dem till sin far som nu kunde se ner på sin
älskade fru.
Tane täckte sin mor med blommor, träd, sångfåglar och fjärilar. Djuren väste i skogen
och havet fylldes med fisk.
Tawhiri hade följt sin far upp i rymden, och där satt han och ruvade på hämnd för att
inte syskonen ville döda föräldrarna. Han lät vindar och stormar rasa ner på jorden. Som
en orkan överföll han skogar och bröt ned träden, sedan kastade han sig över havet och
rörde upp höga vågor och piskade vattnet till skum. Kräldjuren flydde då upp på land och
fiskarna gömde sig i djupet. Från den dagen lever fiskarna i oceanens djup och
kräldjuren gömmer sig i skogen eller klipprevor.
Tangaroa blev arg eftersom en del av invånarna i oceanriket hade försvunnit upp i Tanes
rike, och därför håller oceanens vågor ständigt på och gnager på stränderna.
Sedan började Tu bråka för att Tanes avkomlingar förökade sig så snabbt. Han oroade sig
för att de skulle bli honom övermäktiga. Därför lade han ut fällor i skogen. Tanes
barnbarn lurades in i fällorna och blev uppätna av Tu. Sedan dess lever de ständigt
otrygga.
Tu är människornas anfader. Människorna har ärvt hans list, mod, glupskhet, styrka,
fingerfärdighet, förslagenhet och även hans ondska. Tu diktade trollsånger för jakt och
fiske, men även sånger för vackert väder och förlig vind. Han hittade även på sånger
till moder Jord för att plantorna skulle gro. Än så länge var alla gudar av manligt kön.
Gudarna diskuterade hur man skulle få tag i en kvinnlig varelse så att människorna
skulle kunna föröka sig.
Tane låg med olika växtkvinnor, fågelkvinnor och insektskvinnor. Bergsflickan födde
vatten till alla källor och floder. Så fylldes världen av liv.
På moder Jords blygd hittade han röd lera, och Tane och hans bröder gick ner till
stranden och formade en kvinna av den röda jorden. Tane omfamnade henne och blåste liv i
henne genom hennes näsborrar.
Tane parade sig med henne, och snart föddes Gryningsflickan, människosläktets urmoder.
Hon var den första riktiga människan på jorden. När Gryningsflickan förstod att Tane
både var hennes far, man och även far till hennes barn blev hon fylld av skam och begav
sig till underjorden Rarohenga. När hon vände sig om vid porten, för att en sista gång
skåda ljusets värld, såg hon att Tane hade följt henne. Han grät av sorg, och hon ropade till
honom att gå hem och ta hand om deras barn.
Själv skulle hon ta hand om dem när de dog. Porten slöts om henne och hon blev
dödsrikets härskarinna.
Fader Rangi grät så häftigt av saknad efter moder Papatua så att tårarna höll på att svämma över
allt levande. Då beslöt gudarna att vända Papatua upp och ner så att hon inte skulle
kunna ser hur Rangi grät. Och Rangi skulle inte kunna se hur Papatua led. Från den dagen
gråter han inte så häftigt, men daggdropparna på moder Jords kropp är hans tårar, och de
fuktiga dimmorna som stiger upp om morgonen är moder Jords suckar efter fader Rangi.
I begynnelsen fanns det två tvillingbröder. Ahura Mazda levde i ljuset, medan Ahriman
levde i mörkret, och mellan dem fanns bara luft.
Ahura skapade tiden, och världen började. Han placerade blänkande stjärnor på himlen, han fick
månen att växa och krympa och fäste åskan och blixten vid molnen. Han skapade det goda sinnet
som finns i människan och i hela skapelsen. Världen var god och kärleken var hans
dotter.
Av ljuset skapade han den första människan, Gayomart. I tretusen år sa inte Gayomart någonting,
och han rörde sig inte. Han bara besinnade sin skapares visdom och fullkomligheten i skapelsen.
Sedan blev Gayomart den förste eldprästen och vårdade lågan, Ahura Mazdas tecken.
Då Ahriman såg detta, blev han rasande och avundsjuk. Han bröt sig in från mörkret med
sina
demoner, och förde sjukdom, svält och död med sig in i världen. Han förorenade allt han rörde
vid, och Ahura Mazda förstod att det var säkrast att fjättra Ahriman, så han satte en gräns
för tiden och fångade in Ahriman i sin egen skapelse. Därmed kom även det onda in i världen,
och det onda ska fortsätta vara här till tidens ände.
Ahura Mazda lät det regna för att hela den skada som Ahriman att åsamkat jorden, och ur regnet
föddes människorna Mashya och Mashyoi, som vi alla härstammar ifrån.
Till en början prisade människorna sin skapare, men sedan blev de förvirrade och började dyrka
Ahriman, eftersom Ahura Mazda hade givit dem frihet att själva välja mellan gott och ont.
Alla människor är födda goda, och jorden är lyckligast där en av de trogna finns. Men Ahriman
smittade människorna med synd, sjukdom och sorg, och därför är inte jorden alltid lycklig.
Överguden Jubmel vandrade en dag vid stranden av ett stort vatten. Dånet från de väldiga
vågorna liknade forsens dån under vårfloden. På toppen av varje svart våg red en gast
som med sitt oväsen väckte gastarna i underjorden, och de svarade precis som när en hund
väcker grannkåtans hund att skälla till svar.
Då ropade den store Jubmel ut över vattnet:
"Tig alla gastar och underjordens andar, och stör mig inte."
Men gastarna fortsatte att väsnas och deras röster växte till ett avgrundsvrål. Då blev
Jubmel arg och kallade på sin son Bejve, den ljuse solguden från öster.
Han ropade på Bejve som kom åkande över himlen, och skidorna gnistrade som silver.
Solens söner kallar spåret som blev kvar för Bejves väg. Folk som inte är av solsönernas
stam kallar spåret för Vintergatan.
Jubmel berättade för sin son att han ville skapa ett nytt land som var så vackert att
gastarna skulle fly när de såg det, och Bejve lovade att han skulle lysa över landet.
Jubmel ropade på sin vackra renko som betade på Passevarre. Vajan kom, och hon var
välväxt men hennes ögon var sorgsna.
Jubmel slaktade sin renko och kastade ut ett litet ben i det stora vattnet. Han ropade
till gastarna som fortfarande skränade därute:
"Tag benet som offer och bygg en bro som går till den tysta mörka underjorden. Men
spetsen går upp mot himlen där ljuset börjar. Bygg bron över urtidsvattnen så att jag
kan skapa den nya jorden på den."
Gastarna kastade sig över benet och ropade:
"Vad får vi för lön? Det tar hundra dagar att färdas mellan himlen och underjorden."
Jubmels ansikte mörknade:
"Detta är en befallning! Det är jag som härskar över både himmel och underjord. Det är
jag som kommer att råda över den nya världen. Ändå vill jag ge er en gåva för er möda.
När man i den nya vackra världen offrar kött och blod åt gudarna, då ska ni få
offerbenen."
Nu skyndade sig gastarna att bygga bron från underjorden till himlen. Däruppe vid brons
fäste byggde Jubmel den nya goda världen precis som man lägger rökfångstäcket överst på
de böjda kåtastängerna när man bygger en kåta.
Och världen byggde han av sin lilla vackra renko. Benen blev jordens stomme och köttet
marken. Ådrorna blev väldiga älvar och håren på renkons kropp blev oändliga skogar.
Men hjärtat, den lilla renkons hjärta, gömde Jubmel djupt i jorden. Så kommer det sig
att den ensamme renvaktaren ibland i den ljusa sommarnattens tystnad kan höra dess slag,
när han sitter där på fjällsluttningen och vaktar sina renar.
Av vajans huvud gjorde Jubmel himlavalvet som en kupa mellan himlen och jorden. Han
satte upp renkons sorgsna ögon på himlen. De blev morgonstjärnan och aftonstjärnan som
ser på den ensamma fjällvandraren med ett så stilla vemod som bara finns i en renkos
öga, eller hos en älskande kvinna.
Ljusets herre Bejve blev härskare över den nya världen.
Så kom det sig att underjordens gastar tystnade, urtidsvattnet vek undan och Jubmels nya
sköna värld bildades.
I början fanns bara Gud som sov. När han vaknade såg han sig omkring, och varje blick han
kastade blev en stjärna. Gud häpnade. Han reste runt för att titta på det universum som han
hade skapat, och han såg att universom var ändlöst.
Till slut kom han till jorden. Han var trött och svettig. En svettdroppe föll till marken
och började leva. Det var den första människan. Människan är släkt med Gud, född ur hans svett
och därför dömd att arbeta i sitt anletes svett.
Shintoistisk skapelsemyt från Japan
I början var himmel och jord inte åtskilda, men sedan steg ett vasstrå upp ur kaos, och det var
den evige härskaren Kunitokotatchi. Sedan kom gudinnan Izanami och guden Izanagi. De stod på
himlens flytande bro och rörde i havet med ett spjut till det ystade sig, och så bildade de den
första ön Onokoro. De byggde ett hus på ön med en stenpelare i mitten, och det är världens ryggrad.
Deras första barn växte inte, så när han var tre år satte de honom i en vassbåt och lät honom
driva iväg. Han blev fiskarnas gud Ebisu. Sedan födde Izanami Japans åtta öar. Till sist födde hon
gudarna som skulle styra världen, men när hon födde eldguden brände hon sig så svårt att hon dog.
Izanagi blev ursinnig på eldguden och högg honom i tre bitar, och sedan begav han sig till
Mörkrets lan för att hämta tillbaka Izanami. Men när han såg att hon redan hade börjat ruttna,
blev han äcklad, så Izanami befallde underjordens andra att de skulle dräpa honom. Izanagi
flydde och blockerade passet mellan liv och död med en väldig sten.
"Varje dag ska jag döda tusen människor och föra dem till detta land!" skrek Izanami.
"Varje dag ska jag göra så att ettusenfemhundra barn föds!" svarade Izanagi.
Sedan lät han henne vara kvar och regera över Mörkrets land medan han själv återvände till
de levandes land. När han hade tvättat av sig underjordens smuts föddes fler gudar. När han
torkade sitt vänstra öga skapades solgudinnan Amaterasu. Ut hans högra öga skapades mångudinnan
Tsuki-yomi, och ur näsan skapades stormguden Susanowo.
Det var en gång två små gudar som lekte och gjorde figurer av lera. De brände dem i en
ugn för att de skulle bli hårda. En övergud, som inte gillade vad de gjorde, närmade sig
emellertid. De små gudarna måste då springa iväg, och figurerna lämnades kvar. Detta
hände flera gånger när de höll på att bränna. Då låg en del av figurerna inne i ugnen
allt för länge och blev svarta, en del var färdiga och var bruna, de andra som de små
gudarna aldrig lyckades bränna blev ljusa. Så uppstod de olika hudfärgerna. De
terrakottafärgade människorna bor ännu i Sudan.
Taoistisk skapelsemyt från Kina
För länge sedan fanns bara kaos och en väldig dimma. Mitt i dimman strålade plötsligt ett
klart ljus fram. Världen hade formen av ett ägg som innehöll de två väldiga och motsatta krafterna
Yin och Yang som hela universum består av.
Plötsligt sprängdes ägget och lättare delarna steg upp och blev till himmel. De tyngre delarna
sjönk ner och bildade jorden.
Yin är som en sky, fuktig, sval och kvinnlig. Månen kommer från Yin. Yang är glödande
het, full av energi och manlighet. Solen kommer från Yang.
De fyra årstiderna och de fem elementen vatten, jord, metall, eld och trä skapades av
Yin och Yang, liksom allt levande på jorden.
Nu fanns jorden, men det var ganska rörigt. Yin och Yang skapade då jättemänniskan P´an-Ku
att skapa ordning på jorden. Han grävde floder och dalar och byggde upp kullar och berg.
Varje dag i artontusen år växte jorden och himlen lite längre ifrån varandra. Men P´an-Ku växte
också hela tiden så att han alltid fyllde upp utrymmet mellan himmel och jord. Hans kropp
var luden och han hade både horn och betar. Hans humör ändrade vädret, och en dag blev han så
trött av att hålla himmel och jord från varandra att han dog. Av hans kropp skapades de fem heliga
bergen. Hans kött blev till mjuk jord, skelettet blev klippor, håret blev växtlighet och
hans blod rann ut och bildade floder och sjöar. Av hans svett bildades regndroppar.
Av hans loppor skapades människor.
Vissa menar att P´an-Ku skapade universum med hammare och mejsel tillsammans med den första
sköldpaddan, den första fågel Fenix, den första draken och den första enhörningen. P´an-Ku
regerade över människorna och lärde dem allt om solen, månen, stjärnorna och haven. Sedan
försvann han och hördes aldrig av igen.
För ungefär 15 miljarder år sedan var all blivande materia samlat i en punkt, en klump av
energi. Materian var så kompakt och bestod av energisträngar som hade ett tiotal
dimensioner,
så det mänskliga ögat skulle inte ha kunnat se det, eftersom vi bara kan urskilja tredimensionella
föremål. Energisträngarna ökade temperaturen och det skapades spänningar mellan olika delar
i klumpen, och till slut utlöstes av någon anledning en expansion. Det här kallas Big Bang,
men egentligen var det ingen explosion som namnet anspelar på, eftersom en explosion endast
kan förekomma i ett redan existerande rum. Först när molnet expanderade skapades universum,
tid och rum, och i takt med att materian fortfarande expanderar, så växer universum hela tiden.
Solar bildades, och de exploderade i supernovor, och från dessa delar bildades vårt solsystem.
För ungefär 4,6 miljarder år sedan kolliderade en massa klippblock och jorden bildades.
Jorden blev varmare och varmare. Dess inre smälte, vilket gjorde att tyngre ämnen som
järn sjönk inåt och samlades mot centrum.
Sedan svalnade jorden långsamt. En mängd vulkanutbrott gjorde att vatten
frigördes och samlades till stora hav.
Jordens utseende fortsatte att förändras. Jordskorpan som var uppdelad i ett antal
plattor rörde sig från eller mot varandra på olika delar av jorden. Till sist bildades
världsdelarna som vi lever i idag.
I vattnet skapades liv i form av encelliga varelser, och under många miljoner år utvecklades
livet till flercelliga varelser, som småningom lämnade vattnet för att leva på land. Många
olika arter föddes, och reptilerna kom att bli det mäktigaste djuret. I många miljoner år
dominerade dinosaurierna på jorden, men deras härravälde tog slut efter en serie naturkatastrofer
som nästan förstörde jorden. Men jorden återhämtade sig, och den här gången var det de små
däggdjuren som växte sig mäktiga. Apor bildades, sedan människoapor, och olika arter av människor
utvecklades, tills vår tids människor, Homo sapiens sapiens (den tänkande människan), hade fötts.
Det var en gång en apelsin som växte på ett träd. Den var så stor, så stor att det
aldrig hade funnits en så stor apelsin i hela världen. Människorna i byn kallade den för
Figbah. Figbah var mycket stolt över att vara världens största apelsin.
En dag gick pojken Mora förbi trädet där Figbah växte. Mora hade fått en kniv i present
av sin morfar. Plötsligt tog han upp kniven och skar av Figbah från grenen. Figbah
dunsade i marken. Han blev fruktansvärt arg på Mora och började rulla mot pojken.
Mora fortsatte springa, men snart hade Figbah nästan hunnit ikapp honom. Då kom de fram
till en klunga med grisar. När Mora kom springande flyttade grisarna på sig så att han
kom förbi. Men när Figbah kom rullande så tog grisarna tag i varandras knorrar och
bildade en lång rad tvärs över vägen så att Figbah var tvungen att rulla ut utanför
vägen för att komma förbi.
Mora fortsatte springa, men snart hade Figbah nästan hunnit ikapp honom. Då kom de fram
till en skog. När Mora kom springande lyfte alla träden sina grenar så att Mora kunde
springa förbi, men när Figbah kom rullande så tog träden tag i varandras grenar så att
det blev ett staket. Figbah var tvungen att rulla ut förbi skogen.
Mora fortsatte springa, men snart hade Figbah nästan hunnit ikapp honom. Då kom de fram
till en en stor hemsk tjur. När Mora kom springande flyttade tjuren sig åt sidan så att
Mora kunde springa förbi, men när Figbah kom rullande så sänkte den sitt huvud och
Figbah rullade rakt mot de stora vassa hornen.
Tjuren kastade upp Figbah högt, högt i luften med en sådan fart att Figbah sprack. Skalet
gick sönder i många, många bitar.
En stor bit av Figbahs skal blev solen på himlen. En lite mindre bit av skalet blev
månen. Och alla de små, små bitarna blev himlens alla stjärnor.
Så om man går ut en mörk kväll när månen och stjärnorna lyser så kan man se den stora
apelsinen Figbah.
I början skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde, tom och mörk. Då fanns det inget
land, utan vatten täckte hela ytan. Gud lät ljuset falla ner till jorden och skilde
ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag och mörkret natt. Det var den första dagen.
Den andra dagen gjorde Gud fästet, och skilde vatten från fästet. Gud kallade fästet för
himmel. Sedan lät Gud vatten samlas till en särskild plats, så att det torra blev
synligt. Gud kallade det torra jord och vattensamlingen hav. Gud såg att det var gott.
Gud lät också grönska växa på jorden och såg att det var gott. Det var den tredje dagen.
Den fjärde dagen gjorde Gud två stora ljus. En lyste över dagen och kallades för sol och
den andra lyste över natten och kallades för måne. Också stjärnorna lyste över natten.
Den femte dagen skapade Gud fåglar som flög under himlen och havsfiskar som simmade i
havet. Efter det gjorde Gud vilda djur, boskapsdjur och kräldjur.
Sedan gjorde Gud människor som var Guds avbild och som rådde över alla djur under
himlen, i havet och på landet. Gud såg att allt han gjorde var gott. Och det var den
sjätte dagen.
På den sjunde dagen vilade Gud efter allt arbete som han hade gjort. Gud välsignade den
sjunde dagen och helgade den.
När Gud gjorde himmel och jord, fanns det ännu inga buskar på marken, eftersom Gud inte
hade låtit det regna på jorden och ingen människa fanns som kunde bruka jorden.
Sedan steg en dimma upp från jorden och vattnade hela marken. Gud gjorde människan av
jord och blåste in livsande i hennes näsa så att människan blev en levande varelse.
Herren Gud satte människan i lustgården som Gud hade planterat. Gud lät en flod vattna
lustgården och floden delade sedan sig i fyra grenar. De första hette Pison, den flöt
över landet Havila, där guld fanns. Den andra hette Gihon och den flöt över landet Kus.
Den tredje hette Hiddekel. Det är den som har sitt lopp öster om Assyrien. Den fjärde
var Frat. Så lät Gud människan Adam leva i lustgården.
