BRYGGSNACK

Ledarskap - skillnaden mellan katastrof och succé? Eller historien om gökungen!

Ingen stat, organisation klarar sig utan ledare. I vissa fall är ledarskapet skillnaden mellan katastrof eller succé. Vissa ledare har förmågan att lyfta verksamheten till oanade höjder, medan andra drar ner den till den djupaste avgrunden. Det finns hur många exempel som helst - på båda effekterna! I vår lilla värld, är vi inte på något sätt förskonade från dåliga ledare. Utan rätt folk på ledande befattning riskerar organisationen att falla sönder, det som en gång var en bra klubb/organisation, med bra klass på seglare och arrangemang kan på några år ödeläggas om felet inte rättas till i tid.

Sprickfärdig egoballong

Jag vet inte vad som driver vissa människor att konstant "poppa" upp i olika föreningar eller organisationer. Vissa av dessa gör en storartad entré, med visioner, bygger upp förtroende och blåser upp sin "egoballong" långt över bristningsgränsen. Inte kan dessa "karriärister" drivas av någon brinnande kraft kallad idealism, då de konstant byter riktning och lämnar en hel hög av besvikelse och frustration efter sig. Vad annat än ren idealism driver dessa människor? Är det någon form av självbekräftelse? Typiskt för denna typ av människa är att man sällan finner dem mitt verksamheten, blåställ och skit under naglarna är främmande för dem, men en fin titel, gärna en högre position i styrelsen!

Organisationens dödgrävare

Ja, jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar dem det, de tillför inget annat än fina ord. De åstadkommer inget annat än förvirring och merarbete för de andra ideellt arbetande medlemmarna. Det driver ingen förening framåt. Jag har sett föreningar gå från utmärkta, proffsiga, trevliga och välarrangerade seglingar, till taffliga, osympatiska och dåliga arrangemang på kort tid. Den enda gemensamma nämnaren har varit ett oförklarligt stort initialt förtroende för någon av dessa "organisationens dödgrävare"! Tack och lov blir organisationerna befriade förr eller senare och jag kan inte annat än gratulera medlemmarna i den organisationen! Samtidigt som jag vill utrycka mitt djupa beklagande till den organisation som får det tvivelaktiga nöjet att snart upptäcka det flera andra organisationer själva upptäckt - för sent!

Vilken drivkraft ligger bakom?

Ja, inte vet jag! Jag kan enbart spekulera. Trots allt är dess individer en liten minoritet som avslöjar sig ganska fort, och skadan blir inte omöjlig att reparera! Jag har tidigare skrivit om hur lite en eldsjäls arbete uppskattas, och nog har vi många eldsjälar att tacka för en god verksamhet. Eldsjälen söker sällan höga positioner inom föreningarna (han hamnar där ändå), utan ger av sig själv i det dagliga arbetet. Skillnaden är uppenbar, efter en kort tid i föreningen ger sig dödgrävaren tillkänna, pratar ljuvt om sånt trötta idealister vill höra, någon vill frivilligt ta på sig en viss roll! Problemet är att dödgrävaren strävar enbart efter erkännande och maktpositioner, du ser sällan den personen ute i en följebåt när det blir lite tuffare tag, eller med hammare och spik när något behöver fixas! Nej, dödgrävaren håller sig på behörigt avstånd, men vill gärna synas i de större sammanhangen! Ett liknande beteende ser vi i djurriket, där göken lägger sina ägg i någon annan fågels bo, ungen blir matad och växer fort upp till en större fågel än sina fosterföräldrar. Och lämnar det sönderväxta boet, välnärd på bekostnad av fosterföräldrarnas väl och ve! Och upprepar senare i livet samma beteende! Kännetecknande för dessa dödgrävare är att de gärna ser sig själva i minst tre, till fyra organisationer samtidigt! På ledande befattningar! Och blir kvar till dess personliga syfte är uppnått, en ännu högre position! Och organisationen tar flera kliv tillbaks!

Dessa rader är skrivna för att göra er uppmärksamma på problemet, eventuella liknelser med icke namngivna personer är oavsiktligt då dessa rader beskriver en rad olika personlighetstyper i olika former av organisationer, gemensamt förtjänar dessa personer titeln "organisationens dödgrävare"!

Martin