homepil.gif (1097 bytes)--

Upplysningar från Norrby, Finby Kyrka, Perniös Socken.

Jag kan minnas att jag skrivit om gamla kyrkoböcker och muntlig tradition.

Strömnäs residens ägare, Ernst Lampén.

Nådens år 1914.

Under Herrens stora krigssommar, i flykt undan kriget, satt jag i min villa i månadsskiftet augusti, september.

 

ELJAS GUSTAFSSONs och MAURITZ BJURs SLÄKTKRÖNIKA på faderns sida.

Norrbys Gustafssons gamla (släkt-) efternamn var Bjur. När jag skriver detta, lever fortfarande Elis Gustafssons far Gustaf Wilhelm Abrahamsson (år 1914) 87 år gammal. Gubben är fortfarande vid god hälsa och minnet är gott, varför han gärna berättar anekdoter. Han omtalar att Bjurs släkt härstammar från Sverige, varifrån de kom till Åbo skärgård. Hur släktet fick fotfäste här i Finland, går det i släkten följande historia: Den svenske kungen seglade med sitt skepp i Åbo skärgård (det var i Nauvos Kraupeni. "Nagu Krampen".). Det uppstod en våldsam storm och segelrännan var smal. Bjur stod i aktern. När nöden var som störst meddelade Bjur till kungen, att nu hjälper inget annat än att sätta skeppet på grund. Kungen ilsknade till över detta och örfilade upp Bjur. Hur det nu var, så tog Bjur sig samman av dessa örfilar så att han med nöd och näppe lyckades föra skeppet till en skyddad plats trots storm och alla faror som låg på lur. Nu ångrade Kungen sitt hastiga vredesmod och började belöna Bjur på det mest generösa sätt. Han fick två rusthåll längst in i Caltarbys vik, vid namn Pörtsnäs, för evig besittning och dessutom Magsholm att användas såsom stuteri.

Gustaf Wilhelm är född i Måsvik även kallad Grönvik som är en vacker vik i s.k. Wähässämaa, vid segelrännan från Förby mot havet. Dit hade hans far flyttat ifrån Kemiö (Kimito) för att bli torpare. Hans far fick Förbys Nedergårds dotter till hustru, vars bröder tog namnet Förbom. Detta släktes medlemmar bor fortfarande i Förby.

När Gustaf [Wilhelm] blev en vuxen man valde han en hustru från Norrbys Övergård, en uråldrig släkt i detta hus, vilken släkt har tagit till sig namnet Nordström, hustruns namn var Klaara Johanna. Bröllopet hölls...

 

[SID 2]

 

... 15 Okt 1859. Första tiden bodde man i Måsvik. Där föddes de första barnen. Från denna tid berättar Gustaf Wilhelm, att han en söndagmorgon under det Österländska kriget blev kidnappad under kyrkotid på stranden av ett ryskt krigsfartyg och blev kommenderad till lots. Hustrun var i kyrkan och de små barnen blev lämnade utan tillsyn hemma. Här hjälpte inget annat än att börja arbeta med en gång. Man sade bara till honom: "Kör du på grund så åker huvudet av." Annars hade han det ganska bra på fartyget och kommendören var rätt välvilligt inställd mot honom. Som sitt första jobb fick han ro kommendören till Buskis stuga vid Bastböle strand, då kommendören led av reumatism. Enligt den tidens sed lindrades detta medelst åderlåtning (koppning). Buskis slog och sög, sög och slog och den ryske kommendörens smärtor försvann. När lotsningen var avslutad (det avslutades i närheten av Hangö) sattes Gustaf i land och han återvände till fots till sin unga familj sedan han vandrat den långa vägen längs kusten.

Gustaf Wilhelm har som ung varit både spänstig och stark, medellång, något hjulbent. Hudfärgen något mörk. Ja, även nu som 87-åring klagar han över att han alltid haft en klen bröstkorg "ont i bryyste", men det kan ju inte ha varit av något allvarligare slag då han fortfarande tvättar och sköljer sin byk på havsstranden. En affärsmans fel torde han även ha haft, då av torparsonen blev först Norrbys Övergårds husbonde och sedermera även Nedergårds husbonde. Förutom på jordbruk och fiske tjänade han pengar på segling. Han var delägare i 5 skepp och ägde dessutom ett eget fartyg, varmed han flitigt gjorde resor till Stockholm, Tallin och Helsingfors. (Det egna fartyget hette "Lilla Ölandet" (sic.). Detta namn kommer troligen från det finska Vähämaa, var Måsvik är belägen. Kanske är "Lilla Ölandet" öns första namn. Detta fartyg var en jakt (jahti). Det andra skeppet hette "Stora Ölandet", som i sin tur var en galeas. Gissningsvis härledd ur ordet "Storön" var Finbys huvuddel ligger.). Såsom fartygsbesättning höll han sig med billiga, ej fullvuxna pojkar men bestyrde det mesta själva. Hans händer är än i denna dag märkta av repens skavande, så att de känns alldeles vårtiga när man räcker honom handen. Från dessa utflykter finns följande färgstarka berättelse:

En gång hade han till uppgift att föra 32 nötdjur till Stockholm. Det blev ogynnsamma vindar och resan tog över en månad. Man slog gräs från stränderna och köpte hö från torpen och nöten höll sig med nöd och näppe vid liv, där de låg på det öppna däcket i regn och storm. Under denna resa kalvade fem av korna, så att skepparen och hans skeppsgossar varken saknade mjölk i sina stop eller grädde i kärlen. De arga tjurarna fördes alltid till den sida av däcket varifrån havsvattnet slog in. Det ständiga stänket mot ögonen tycktes stilla dessa bestar på ett utmärkt sätt, så att de vid ankomsten till Stockholm var fromma som lamm.

När Gustaf Wilhelm blev äldre skänkte han husen till sönerna. Den äldste fick Övergård, Karl Wilhelm fick Nedergård och Westergård köptes till Elis. Westergård kallas numera Strängnäs och de intilliggande byggnaderna ligger på den del av marken som delats av från Övergårds tomt. Detta nya namn gavs av Elis Gustafsson, vilken som ung skeppspojke hade blivit så förtjust i staden Strängnäs lummiga parker och trädgårdar, att han beslöt sig för att benämna det hus vars husbonde han såsom äldre hoppades kunna bli, Strängnäs. Husbonde blev han och uppfyllde sin ungdoms dröm.

 

 

Fortsättning av Släktkrönikan på Elis Gustafssons faders sida.

Numera bor Gammelfar, Gustaf Wilhelm i samma villa i närheten av Nedergård i närheten av den väg som leder från byn till Förby. Gubben är fortfarande en rörlig man, flyttar alltid bort till barnen och åter tillbaks till sin egen villa. Pension åtnjuter han från både Övergård som Nedergård. Numera förkovrar gubben sig om dagarna genom att läsa sin stora gamla bibel, var man även påträffar de apokryfiska böckerna, och hans tröst på ålderns höst är bibelns ord: "Om edra synder än äro blodröda, så bör de tvättas rena." (sic.).

Gubben har varit väldigt spetsfyndig i sina svar och har inte alltid haft medkänsla med andras åsikter, om passande ord kom för hans läppar. Såsom berättare är han väldigt exakt och skapar levande bilder för sina åhörare. Hans modersmål är svenska, men kan även finska väldigt bra, liksom alla övriga Norrbybor. Hans söner talar helst finska även om de kan svenska väldigt bra. Barnbarnen talar finska men förstår även svenska. Här har skett som över allt annars, moderns talade språk bestämde barnens språk. Modern var barnets första och enda lärare, och hon undervisade i det språk som hon behärskade bäst. I Gustaf Wilhelms frus Klaara Johanna Nordströms hem talades finska och hennes mor läste finska, även om fadern läste svenska. Följderna av detta blev, att i Klaara Johannas hem kom finskan till väldet, även om mannen Gustaf Vilhelm var en vek finländare, Gustafssönernas morbror Gustaf Aleksander, som är född 1.3.1826 och lever som gammelfar i sitt ägandes hus i Bastböle talar väldigt bristfälligt svenska, även om fadern, som sagt, läste svenska. De gamla prästböckerna är bristfälligt hållna. Det framgår ej varifrån deras hustrur kommer och då det i den västra delen av Finland varit så olyckligt att mannen gått efter husets namn, så kan endast hans släkt också oftast endast härledas i de fall, att han har bott i faderns hus och ärvt den. Härav följer att endast av tillfälligheter går det att utreda varifrån hustrun härstammar. Ofta har hon varit från en annan socken och då går det inte att få klarhet.

Överhuvudtaget verkar Finbyborna alltid ha kunnat finska. Enbart i Söderby, Petu och Tesväri, dvs i de s.k. utskären i gammal historisk tid, synes på Storögen = Storön= Kyrkön finskan ha varit det dominerande språket eller åtminstone lika väl representerad som svenska språket. Numera (år 1914) är finskan utan tvekan dominerande. Endast folkskolan, där man lär ut på båda språken, ser till att man fortfarande förstår svenska. Där har Strängnäs´, Elis Gustafssons, många barn lärt sig svenska. Hemma talar man finska då husmodern är finsktalande även om hon kan tala svenska bra. Numera inverkar folkskolorna på barnens språk, liksom mödrarnas talade och lästa språk gjorde tidigare (fordom). Tessväris svenska folkskola t.ex. lär alla utskärs barn till svenskar även om de inte kan ett ord svenska när de börjar skolan (sic.).

En färgrik illustration utgör Gustafssons finskhet! På två generationer: Gustaf Esaias´ och Gustaf Vilhelm Bjur har varit svensktalande och svenskläsande, men barnen har blivit tvungna att bli finländare genom mödrarnas undervisning. En annan liknande händelse, men gående i motsatt språkriktning finns att observera i denna by. Den finsktalande finske drängmannen Karl Henriksson, (se släktkrönika sid. 17) i Vestergård gifte sig med en kvinna från Kimito. Hans son Otto Vilhelm gifte sig också med en kvinna från Kimito. Båda dessa hustrur var svenskor, de förstod och talade bra finska, men läste svenska. Deras efterkommande fröknarna Bertha och Laura Karlsson bryter på svenska även om de både talar och läser finska. Såtillvida hade ordet modersmål fordom en egen betydelse, numera betyder ordet modersmål oftast samma sak som barnets skolspråk. Om modersmålet och skolspråket är skilda språk, då vinner skolmålet.

 

 

Andra lösryckta händelser ur gammelfars (Gustaf Vilhelm Bjurs) liv.

Gammelfars frieri och förlovning.

Gammelfar träffade på sin blivande hustru under sina kyrkoresor. Kärlekens låga började så sakta att spira. När Klaara en gång omgiven av andra ungdomar promenerade hemåt utefter....

 

[SID 5]

 

vägen, kom gammelfar körandes med häst och släde mitt in i gruppen och frågade: Du Klaara, skulle det inte passa att komma i släden, så kör jag dig hem med hästen? - Jo då, reflekterade Klaara. Så börjades det.

Det var marknad i Åbo under Mikkelsmäss. Måsviks unge torparpojke seglade till marknaden med sin farkost och Klara anlände landvägen med sin far. Man var på marknaden och det blev dags att fara hem. Då sa Klaras far, som favoriserade Måsviks son:

- Ta du och för Klaara hem med ditt skepp, jag stannar i Åbo för att klara av en del saker.

Klaara var inte nödbedd, hon steg på båten. Det var totalt 14 resenärer på båten, män och kvinnor. På lek tog skräddarens gesäll Isak Engblom från Kåta Klaara i famnen och sa:

- Bättre en fågel i handen än tio i skogen!

Detta förargade Bjurs pojke.

Efter ett tag sade dock Klaara:

- Släpp mig så jag kan ordna mina egen brits!

Och hur det nu var, så ordnade Klaara det så att Bjurs plats blev bredvid hennes eget.

Men stugans pojke var blyg, han vågade inte blicka så högt som till husets dotter. Han friade inte, även om tillfället var gynnsamt. På vintern sedan, när Klaaras far på notisen såg, hur väl Bjurs grabb hanterade noten på notisen, blev saken klar. Fadern tog och ingöt mod hos grabben och pojken friade med framgång.

------------------

Gammelfar har alltid iakttagit stor måttlighet i fråga om alkohol, liksom fadern. En gång var han dock berusad. Det inträffade på Fribaks sons farkost på Norrbys gamla strand. Där tog "Gammelfar" två så starka punschar, så att när det var dags att ge sig av med sin eka så var repstegen borta, så siktade han fel och trillade mot ekans sida och föll i vattnet. Där hade han förblivit om han inte varit så stark att trots att han föll under ekan ett par gånger, slutligen fick den på rätt köl och steg i land. Här fastnade ekan i en sten, vilket orsakade en mindre krälning i det grunda vattnet. När han väl kommit i land tog han av sig stövlarna och sprang efter bästa förmåga hem utmed heden, var hans lite egenartade uppträdande väckte viss förundran. - På den tiden var man i Norrbys Övergård inte van vid sådana syner. - Olyckan skedde i November månads kalla vatten.

------------------

[SID 6]

Övergårds affärer försiggick på följande sätt. Måsviks (Grönviks) torpare, Gustaf Vilhelm Bjur, bodde med sin unga familj på torpet. Hans svåger, Gustaf Aleksander Nordström, som fortfarande bor och lever i Bastböle 88 1/2 år gammal, skötte Norbys Övergård. Han hade även köpt Bastböle. En gång på sommaren sade Nordström till svågern:

- Kom du till Norrby, jag går till Paspyöl!

Bjur kom till Norrby och började sköta det. På vintern tog sedan Bjur och frågade svågern:

- Hur mycket vill du då ha för Norrby?

- Hälften av Bastböl!

Bastböle hade kostat 2215 rubel. Så hälften av detta skulle ha varit 1,107 r. 50 kop. Men Bjur han var affärsman och sa:

- Ok 7:50 du prutade.

- Just det, sade Bastböles husbonde.

Bastböles gamle husbonde, ovannämnde G. A. Nordström, är känd för sin oerhörda finkänslighet och för att vara en väldigt hjälpsam man. Han lånar ut pengar utan skuldsedlar och ingen främmande man (vittne, översättarens tillägg) får vara närvarande. Det sker alltid öga mot öga. Kravbrev känner han inte heller till förutom genom hörsägen. De skuldsatta tycks inte heller ha haft någon större brådska med räntebetalningarna.

---------------

Den tredje gammelfadern lever just nu i byn. Han kallas "Fribacken" enär han då han gifte sig med Nedergårds dotter, Lena Gustaava Karlsdotter, fick sig till del en tomt vid namn Fribacken vid gränsen till Norrby och Suutarkylä. Han var själv en grabb från Suutarkylä, född Anders Amandus Johansson, den 27 sep. 1826. (Mera om detta i Fribackens släktkrönika). Bastböles gubbe är äldst med sina 88½ år, Fribacken 87 år och Norrbys gamle far 87 år.

Fribacken har ett besynnerligt utseende och ett egenartat beteende. Hans far har alltid kallat honom "Klopopoik!". Men Fribacken var stark som en björn. Den ende mannen på ön som kunde hålla stånd emot Bjur. Fribacken var den starkare medan Bjur var snabbare och smidigare.

Bastböles tystlåtne far deltog aldrig i dessas tvås duster, utan höll sig vid sidan av, och därför sade Norrbys far:

- Han ha alltid varit så sjukliger!

Bastböles och Norrbys gubbar ska alltid ha varit så att säga lungsjuka. Det må så vara med det, men det har inte varit den slags sjuka som kallas...

[SID 7]

..."galopperande lungsot".

Bjur berättar att han och Fribacken en gång hade brottats tre timmar i sträck, då Fribacken gjorde ett felsteg och av misstag föll i en not-vak.

Dessa gamla gubbar är allihop i utmärkt form. Bastböles gubbe hugger själv sin ved, Fribacken gräver diken och lagar nät och Norrbys Gammelfar, affärsman, och själsligt alltid smartast och kvickast, han bläddrar i Bibeln och beundrar Judith, som slog huvudet av Holofernes, då Holofernes hade druckit några glas för mycket. Gammelfar i Norrby njuter av hjältarnas rus, å andra sidan tog sig Fribacken fortfarande föregående vinter ett sådant rus att han fick bäras hem till sängen, och vaknade utan kopparslagare [dvs baksmälla]. - Fribacken har aldrig varit lungsjuk såsom sina barndomsvänner. - Det sägs att Fribacken har brummat över hundra år gamla sjömanssånger vars dygdiga innehåll hans yngre dryckeskamrater ändå inte förstått. Fribacken är en gammal sjöbjörn, som alltid seglat "Danmarks kust och Danmarks vikar."

----------------

Måsviks torparson är den första som under historisk tid lämnat hela Norrbys by till sina söner. Två hus ägde han själv och den tredje köpte han till Elis (sin son). Norrbys historia känner man 400 år tillbaka i tiden. Under denna tid har det som mest funnits 5 hemman och minst 3 hemman samt botsmanns plats.

Nedergård köpte han under de fattiga åren 1868 från sin kusin Niksaaris Bjur, som i sin tur tagit den som pant året innan från den föregående ägaren, Rantala’, Gustaf August Karlsson, som är en lika gammal släkt i Nedergård, som Nordström är i Övergård. Denna sista husbonde från Nedergårds gamla släkt kallas för Rantala då han så att säga flyttade till "Nya stranden", där han byggde sin första bostad, en stuga, vid namn Rantala. Denna stuga hade han byggt innan han flyttade till stranden, så att fartygsbyggarna inte behövde ta sig långt in i byn för att äta och vila. Rantala lät bland annat bygga en stor "skonare", vars byggande orsakade honom stora bekymmer. Han blev under detta bygges gång åtalad för olaga införskaffande av byggnadsmaterial. Alla säger dock om Rantala, att han var en ärlig man, men råkade i händerna på bedragare.

"Den nya stranden" har numera blivit byns mest tätbefolkade del, trots att den före Rantalas tid hade varit en tämligen obebodd skog. Nästa...

[sid 8]

invånare var Karl Degerholm, därefter K. Vesterlund. Senare byggdes Strömnäs stuga, Ljungbergs stuga och skeppshems stuga. Byggnaderna är både större och mindre. Ljungbergs störst och Rantalas minst.

För Nedergård betalade Bjur 4400:- Fim. Han köpte den på sätt och vis av sin kusin, Niksaaris husbonde, som precis hade ägt den under ett år. Han fick goda betalningsvillkor. Han intecknade halva beloppet mot en ränta av 3½ % och den andra hälften betalade han 3 % ränta på. Men på 3 år hade Bjur också betalat sitt hus. Han flängde runt med sitt skepp lite vilt och fick bra frakter, så att dessa små summor med löpande räntor snabbt utfördes [sic]. Numera suckar och välsignar Gammelfar och hävdar, att Gud alltid har stått honom bi, fast i sanningens namn, måste man erkänna att till hjälpen har bistått dels Bastböles gamle gubbe och dessutom hans kusin från Nikusaari och framför allt Bjurs eget energiska sinne, hans klara intellekt och kanske också ibland hans hänsynslöshet. Folk hävdar, att han har varit trätgirig mot sina grannar. Det kan vara sant, men å andra sidan har han säkerligen varit en "handlingens man" av absolut första klass.

-------

Här ett litet axplock av Gammelfars berättelser. Där framgår i första hand en sjömans liv, även om han i sin ålderdom var en god lantbrukare. Sjöfarten från Norrby har avtagit år för år pga de stora ångfartygen, men på samma gång har jordbruket förbättrats. Husens eget fiske är också numera ganska begränsat. Det utövas numera av de vid stranden bofasta yrkesfiskarna.

Man kan ännu samla ihop en hel del målande berättelser ur Gammelfars liv.

Gammelfar orkade inte i långa loppet gå på sjön. Hans svaga bröst blev sämre ute till havs i skepp som inte alls var utrustade så som de är i dag. Gammelfar hade så mycket att bestyra på skeppen, att han kom i svettning på all slags sjå och därefter var det bara att ställa sig i aktern flera timmar i sträck. Som en följd av detta fick han en eländig förkylning. Men det kunde inte undvikas, då hans dåligt avlönade sjömansgossar inte kunde uträtta så många arbeten ombord. Fördenskull lämnade han sjölivet och blev lantbrukare.

Att Gammelfar påbörjade utvidgningen av sädesfälten, vilket under Kalles och Elis tid slutfördes, får dock räknas honom till ära. Han hävdar att han fått 100 tunnor råg ur sina fält. Råg var på den tiden den viktigaste grödan. På gammelfars tid hade man ännu ej...

[sid 9]

övergått till odling av foderväxter och boskapsskötsel. Den stora förändringen skedde under sönernas tid. Denna förändring gjorde att fälten måste utvidgas. Numera kan man säga att all odlingsbar jord i Norrby har blivit upplogad. Norrby, liksom hela Finnby, har till i dag ändrat huvudnäring. Förr var det fiske och sjöfart. Numera är det lantbruk och bergsbruk. Inte så att fisket har blivit sämre, men hemmansägarna hinner inte själva idka det. Yrkesfiskarna idkar det desto hårdare med bättre redskap, storryssjan och stornoten. Men sjöfarten går mot sin nergång. Det kan man se år för år. Rantala lät bygga en skonare på "Nya stranden", och numera säljer man även de gamla skeppen. Gammelfar han tjänade bra med pengar på sina seglatser, men numera ger det knappast så mycket, att männens lön och starka drycker skulle bli betalda. Enligt Gammelfar var sjöfarten förr i tiden ett hederligt, snyggt och städat yrke, numera synes den vara slarv och supande. Sjöfart med segelfartyg sjunger på sista versen, därför är hela verksamheten på tillbakagång. (Undantag Wäinö).

Sådär 40 år tillbaka i tiden var det vanligt att bostäderna inte var isolerade och att de var omålade. Numera finns det inte mer än några få torp med detta slags byggnader. Alla hus och de flesta torp är isolerade och målade. Ävenså alla uterum är bestrukna med rödfärg. Det var Norrbys gammelfar som började. Han isolerade och målade Övergård och Nedergård. I Kimito i Pedersjös by ser man många byggnader, som är gråa som gråsten. Så också på Åbos sida ser man dessa trista byggnader. Finbyborna lärde sig målningskonsten från Sverige, då de besökte staden Köping i Mälarens innersta vik och såg Mälarstrandens färgrikedom.

 

 

Gammelfars berättelser om sin far och sina förfäder.

Hans far Abraham Eriksson Bjur var född i Kimitos Sirnä, 27 juli 1791. År 1825 flyttade han och blev torpare på en plats kallad Måsvik eller Grönvik. (se tidigare) Här blev han gift med Förbys Nedergårds dotter Dorothea Eriksdotter, som var av släktet Förbom. Mormodern som också hette Dorothea var från Tenhola. När Dorothea gifte sig hade hon tjänst som piga i Kudu(s). Hon var född 20.1.1801, och var alltså tjugo år yngre än sin man, varför hon tilltalade sin man med "Ni".

Abraham Bjur hade varit av medellängd, en väldigt godlynt man. Doro-

[sid 10]

thea Förbom å sin sida hade varit en väldigt ståtligt kvinna och av betydligt eldigare lynne. Sonen Gustaf Vilhelm sade att han till utseendet liknade modern, åtminstone var näsan av samma modell. Kanske påminde även hans lynne om moderns?

Då modern ibland korrigerade och fostrade barnen med riset, så som den tidens sed och kristna ord krävde, hade fadern för vana att komma barnen till hjälp. Men då hade modern höttat med vapnet och skrikit till fadern:

- Komin Ni bara hit, så får Ni uta’ samma spö!

Abraham Bjur var en sann torpare i Förbys område, men lantarbetet överlät han på andra. Dock ej dåligt, utan tvärtom då han utvidgade torpets odlingsyta. Själv var han en fullfjädrad yrkesfiskare, såsom en torpare i Grönvik bör vara mitt i bland goda fiskevatten. Han höll fisket i gång året om. Han fiskade på Brantens stränder som tillhörde brodern, han hade en sjättedel i sommarnoten och en tolftedel i vinternoten. Prosten hade en trettondel. På den tiden kom det folk från fastlandet för att deltaga i fisket mot betalning in natura (fisklön). Då notvarpet gav gott om fisk fick hjälparna en god lön, då det inte gav någon fisk jobbade hjälparna gratis. Dessa främmande hjälpare lär vid något tillfälle ha varit 60 per notvarp.

En gång inträffade det att notvarpen revs sönder för fiskarna. Av besvikelse började gubbarna att supa. Då fick den nyktre Abraham Bjur också sin första fylla. Han kom hem, högt sjungande och skrålande och hoppade (stampade?) på golvet. Glädje och förvåning överväldigade barnen och hustrun. Men Dorothea grep tag om sin man och började dansa med honom mitt på golvet. Mannen spjärnade emot, men hustrun gav inte efter. Hon dansade oupphörligt tills gubben andfådd och helt slut stupade i säng.

Kimitos och Vestanfjärds kyrkoböcker kan möjligen ge ytterligare upplysningar om Bjurs förfäder, deras namn och födelseår. I början sägs de ha varit rusthållare i Pörtsnäs by (se tidigare). Så här säger gammelfar om släktens öden:

Det var vid slaget vid Narva (1702) och Bjur hade tre ryttare vid detta för ryssarna så ödesdigra, men för svenskarna så ärorika slag. Hur det nu var, så fick dessa tre ryttare sin död i Narvas å. Nu krävdes, att tre nya ryttare skulle utrustas från Pörtsnäs rusthåll. Detta krav kunde inte Bjurs uppfylla...

[Sid. 11]

...utan blev tvungna att lämna ifrån sig husen. När den Stora Ofreden var över, kom Bjurs tillbaka och fann grannhuset öde (vid namn Sirnäs) och tog den i besittning. De började bruka den, men kom inte ihåg att legalisera inmutningen (besittningen). Det observerade däremot Dals bruk. Fabriken tog själv huset i sin ägo och Bjurs fick skatta till företaget. Denna skatt betalades genom att mila och köra kol till fabriken samt även genom att göra arbete på bruket. Detta tålde inte Bjurs i det långa loppet utan lämnade Sirnäs. En av bröderna ägde Brantens hus i Vestland, en annan av bröderna, Abraham kom till Förbys Måsviken. Den Broder som flyttade till Brantens var Anders Eriksson Bjur. Hans son Karl Vilhelm Andersson född 14 feb. 1813 flyttade från Kimito till Nikaari 1844 och var dess gammelfars kusin, som vi tidigare har talat om. Hans hustru var Maria Lovisa Fredriksdotter född 11 Apr. 1812. Deras dotter Clara Vilhelmina född 9 Mar 1850 äger fortfarande huset.

Denna släktkrönika synes vara ganska trolig. P.g.a. slaget vid Narva behövde Kung Karl XII ryttare i sina våldsamma och huvudlösa slag i både Polen och Sachsen. Pörtsnäsborna liksom alla öbor flydde med sina båtar varthän de kunde under den tid Stora Ofreden varade, kanske också till Sverige. Från denna flykt återvände inte alla hem igen. Det verkar troligt att Sirnäs förblev öde och påträffades öde efter krigets slut. Att Dalinverken, bättre än hemmansägarna, förstod att ta ett ödehus i sin besittning syns också troligt. Och de hemmansägare, som hade tvingats att mila kol åt bruken klagade bittert under 1700-talet över sitt hårda öde. Bland annat gjorde Juva-verkens (i närheten av Kuopio) invånare rätt ut sagt uppror och dödade fabrikens chefer. Bjurs släkthistoria är alltså en illustrativ bild av en liten del av det finska folkets allmänna historia under 1700-talet. Bättre än Bjurs släkt, klarade sig Norrbys Övergårds släkt från Stora Ofredens fasor, Elis Gustafssons moders släkt, vilka jag nu skall berätta om.

Ljungberg 2.9.1914.

Ernst Lampén.

 

BJURS SLÄKTTAVLOR.

1) Abraham Eriksson Bjur, född 27.7.1781 i Sirnäs Kimito. Flyttade till Förby i Måsviken (Grönviken) 1825. Död 12.10.1855.

Hustrun Dorothea Eriksdotter Förbom, född 20.1.1801. Förbys Nedergårds dotter. Hennes mor Dorothea Henriksdotter härstammande från Tenhola, född 14.1.1761.

Barn: 1-Gustaf Wilhelm BJUR ABRAHAMSSON f. 6.8.1827

[sid. 12.]

2-Augusta Charlotta BJUR f. 24.4.1832

Bor i Kimito hos sin svärson Kapten Eriksson i Prästvik.

3-Henrika Vilhelmina BJUR f. 24.5.1836

Gift med Klockaren Gustaf Jansson

4-Eva Gustava BJUR f. 22.4.1836

Bor i Vestlahti.

5-Erik Amandus BJUR

6-Maja Lisa BJUR (Födda 3.10.1839. (Tvillingar).

Erik drunknade i Juutinrauma, Maja Lisa har verkat som hushållerska i Helsingfors och Pietari.

2) Gustaf Vilhelm Bjur f. 6.8.1827 † 22/11 1916

Han var husbonde i Norrbys Övergård och Nedergård, hans hustru Klaara Johanna Nordström f. 24.4.1828. Vigda 15.10.1850. Död 14/10, 1903.

Barn: 1-Gustaf Aleksander BJUR f. 28.9.1851. † 12/3 1902

2-Klaara Amanda BJUR f. 29.11.1853. † 19/3 1860

3-Ida Mathilda BJUR f. 16.3.1855. † 4.12.1856

4-Ivar Antinus BJUR f. 26.7.1857

5<Karl Vilhelm BJUR/CARLVIK S f. 16.10.1859

6-Klaara Amanda BJUR f. 23.11.1861 †29/6 1927

7-Elis Alfred BJUR f. 12/11.1863 †4/10.1930

8-Hilda Maria BJUR f. 11/9.1865 †22/12 1944

9<Mauritz BJUR f. 29/5 1867 †3/8 1941.

(Jag har ej haft tillgång till kyrkoböcker av senare datum.)

Ljungberga. 2.9.1914

Ernst Lampén.

 

 

Elis Gustafssons och Mauritz Bjurs släkttavlor på moderns sida.

Elis Gustafssons mor Klara Johanna Nordström är en uråldrig släkt i Norrbys Övergård, varför här ges en kort beskrivning av Norrby bys öden.

Norrby by liksom alla andra Finbys byar omnämns redan i de första skatteböckerna från Gustav Vasas tid på 1500-talet. Då sägs inte ett ord om Finby såsom församling, utan man kallar Finby by vid namnet "Särkisalo bol". Norrby är vid denna tid Finnbys mäktigaste by; där omnämns vid denna tid 5 skattepliktiga hemman. I Förby och Finby omnämns endast 4 respektive 3 hemman.

Orsaken till detta kan vara, att för det första är Norrbys bys marker god lerjord och dess slänter är utmärkta betesmarker. För det andra hade Norrby vid den s.k. Grunnan de bästa vår- och sommarströmmingsfiskeplatserna. Höstströmmingen kom däremot till Borgo ö och på vintern hade Finby-borna en gemensam fångstplats kring Träskö. Till ytan är den snarare mindre än både Förby och Finby gissningsvis var på den tiden. På 1600-talet blev Norrby, liksom de flesta av Finbys byar, förlänade till svenska och livländska (baron Clodt) aristokrater. Från 1700-talets början, då de första kyrkoböckerna började föras i Finby, då fanns det alltid en kaplan som bodde någonstans här i Finby (senare alltid i Pensalo). Han höll i Finby församlings eller Öförsamlings böcker. Där får vi veta, att det under det "Stora Nordiska Kriget", under Karl XII krigiska tid bodde åtminstone 3 hemmansägare och en båtsman här. Bland dessa hemmansägare träffar man redan på Elis Gustafssons mors släkt, Nordströmsläkten. I kyrkoböckerna gör man ännu ej åtskillnad mellan byggnaderna genom olika namn. Man talar ännu inte om Den här kvinnan driver mig vansinnig emellanåt, f-n ta mig skriver hon.Övergård eller Nedergård, de går bara under det gemensamma namnet Norrby. Men genom att följa släkterna kan man sluta sig till, att den släkt, som senare ägde Nedergård, också torde ha varit Nedergårds ägare 1706. Dessa ägde senare Övergård, kanske hade de också gjort det tidigare. Nordströms släkt träffar man redan på, gissningsvis i Norrbys Övergård.

En egendomlighet som vi kanske borde nämna från dessa stränga Karl XII’s krigsår innan den "Stora Ofreden" början är att i Nedergård från den tiden står antecknat att där endast bodde en man, men däremot 5 kvinnor. Under den "Stora Ofredens" tumult försvann även denne man på okända vägar och en ny boende verkar att efter freden ha tagit Nedergård i besittning, nämligen Nedergårds gamla ätts stamfader [Bemjamin (sic)] Rickhardsson. På Övergård verkar det dock ha bott åtminstone 2 hemmansägare och en båtsman, den sistnämnda troligen i Kujanpää nuvarande Strängnäs. Bland dessa Övergårds boende träffar man på Nordströms stamfader Johan Andersson. Han höll sig borta från kriget och överraskar oss alla med att efter den "Stora Ofredens" skräckår återvända som en 6-barns far. Innan den stora Ofreden, när dessa öbor och Ålands invånare seglade bort, troligen till Sverige. Mannen omnämns inte ha haft ett enda barn i konfirmationsålder, men efter kriget finns det många barn. Ett bra bevis på släktets fortplantningsförmåga under snäva omständigheter. Under fredliga förhållanden har släktets fortplantning varit otrolig. Elis Gustafsson hade 10 barn.

Då Johan Andersson omnämns som Övergårds ägare redan innan "Stora Ofreden", är det fullt möjligt att hans far och även hans fäder har innehaft samma hus. Detta skulle man kunna få klarhet i genom att bläddra i statsarkivens mantalsböcker. (Omöjligt att få se i dem nu under krigstid). Det, som blir klarlagt genom kyrkoböckerna, är att den förste ägaren är född år 1683. Som tjugotreåring, år 1706, ägde han Övergård. Vid så pass unga år brukar få äga ett hus på annat sätt än genom ett arv. Redan från kyrkoböckerna står det klart [sid 14.] att släkten har bott och ägt huset i Norrby i över 200 år.

För mer än två hundra år sedan ägde två bröder, Johan Mattsson och Anders Mattsson, var sitt hus i Norrby. Den äldre Johan, av Nordströms släkt, ägde Övergård, den yngre Anders Mellangård [minnesanteckningarnas avskrivares tillägg: Den nu nämnda Mellangård kallades "Juhanintalo" (= Johans hus. sv.), och var den del av den nutida Nedergård, vart dess ägor numera hör. Resterna (ruinerna) av huset kan fortfarande skönjas i närheten av Nedergård, vid vägen mot Förby.] Anders efterkommande finns fortfarande på ön, men från Norrby försvann de för ca. 70 år sedan (se senare.).

 

Nordströmarnas släkttavla.

 

1) Johan Andersson född 1623. Hans fru Maria Andersdotter, födelseår okänt. Bodde i Övergård. Deras barn:

1) Matts

2) Eriks

3) Anders

4) Johan

5) Kirstin, gift med Erik Johansson från Förby Övergård (Forsström).

6) Margatha.

2) Matts Johansson född. sept. 1707, Hustrun Catarina Benjaminsdotter född 13 sep. 1713. En av Nedergårds döttrar.

Deras barn:

1) Johan f. 21.8.1735

2) Henrik f. 1740

3) Stina f. 1743

4) Brita f. 1746

5) Anders f. 1750

3) Johan Mattsson, född 21 Mars 1738, Hustru Maria Andersdotter.

Deras barn:

1) Esaias f. 21.8.1766

2) Anders f. 1774

4) Esaias Johansson 21.8.1766 . . Död 1809. Hustrun Stina Johansdotter f. 6.4.1760. Död 1848. Omgift med Abraham Eriks son från (Nauvo) född 1776 d. 1845. Kallades med ett öknamn för utpressaren (Piukkari eli Piukuttaja).

Deras barn:

1) Maria f. 1790

2) Gustaf f. 1795

5) Gustaf Esaiasson f. 9.10.1795. Hustru Lovisa Isaksdotter f. 20.7.1791. Vigda 26.10.1819.

Deras Barn:

1) Lovisa Gustava f. 4.5.1820. Gift med skräddaren Karl L. Forsström från Kudus (Husis).

2) Carolina f. 14.7.1821. Gift i Seppälänmäki.

3. Maja Stina f. 14.8.1823. Gift med klockaren Lönnqvist från Mynämäki.

[ sid 15 ]

4) Gustaf Alexander f. 1.3.1826. Bastböles husbonde, lever fortfarande som Bastböles husbonde. (Se tidigare).

5) Klaara Johanna f. 23.4.28. Gustafssönernas moder

6) Karl Johan f. 1830. + 1836

7) Erika Sofia f. 16.6.1833. Gift i Seppälänmäki.

8) Agatha Vilhelmina f. 4.6.1836. Gift med Muromis husbonde. Lever än i Muromi.

 

Den yngre släktgrenen:

Anders Mattssons efterkommande:

3) Anders Mattsson född 22.10.1750, död 1815. Hustru Maria Pettersdotter född 21.1.1739. Såsom änka gifte hun sig med Karl Henriks son, från Sauvo, + 23.9.1839.

Deras barn:

1) Ulrika f. 14.1.1791. Gift med Lundell.

2) Anders f. 1801.

3) Johan f. 20.12.1806.

4) Gustaf f. 9.9.1809.

Alla dessa bröder flyttade hemifrån till Ekenäs och därifrån vidare till Forssa, var den äldste brodern levde som svarvare till hög ålder och blev smått förmögen. Gustaf synes ha återvänt till hemtrakterna och tagit namnet Engblom.

5) Lena f. 27.7.1804. Gift med Vilhelm Troberg (f. 31.3.1810.) från Rajalas torp, vars dotter Erika Gustava f. 3.4.1836 var gift med Maurits Engman Vestergårds (Nedergårds) hyrare (Se Engmans släktkrönika)

6) Maja Stina f. 20.9.1812. Gift med Anders Johan Forsström från Kudus, f. 22.11.1823.

Deras barn Edla Maria f. 14.9.1847, gift med Granqvist på Suutarkyläs strand.

Illustrativa händelser från denna släkts medlemmar finns det inte mycket av, gissningsvis på grund av, såsom ordstävet säger: det som är bra hörs långt, det som är illa ännu längre. Släktens medlemmar har varit finländare, av den tysta, idoga och finkänsliga finska rasen, som varken väsnas eller bråkar, varför allt eftersnack efter några generationer har dött ut. De har levt städat, dött lugnt och deras eftermälen innehåller inga iögonenfallande drag. Dessutom är Bastböles gamle far inte samma hala berättare som Norrbys Gammelfar. Följande illustrativa berättelse gav han dock om sin farmor.

Hans farmor Stina Johansdotter blev änka 1809. Hon var redan då i 50-årsåldern. Men i huset fanns drängen Abraham Eriks son från Nauvo eller Marttila, även kallad utpressaren eller ockraren, som hade tjänstgjort i huset och hade inte tagit ut sin lön. När husbonden dog, hårdnade tagen och han sade: - Lönen eller änkan till mig.

Änkan tyckte det var fördelaktigare att gifta om sig än att betala ut drängens lönekrav. Och så kom utpressaren åt att sköta om huset såsom husbonde. När Stina dog, gick utpressaren och gifte sig med en kvinna som var något yngre och hann få en son. Så sägs det, men det kan inte verifieras från kyrkoböckerna.

Angående sin far sade Bastböles gammelfar, att han läste svenska, även om släkten för övrigt var finländare. Det berodde antagligen på det att farmor var svenska, antog man, kanske en av Förbys Nedergårds döttrar. Dessutom var ju utpressaren, änkans andre man en svensk från Nauvo. Nordströms mor å sin sida var från Finby och talade finska, så att alla hennes barn blev finländare. Hans far, Isak Johansson, var hemmansägare i Finby och hans mor, Anna Antisdotter f. 22.2.1749.

Annars enligt min egen uppfattning och intygat av ännu levande äldre människors, var det äldre paret Gustaf Esaiasson och Loviisa Isaksdotter av samma tysta, fredsälskande, finkänsliga och vänliga typ såsom Bastböles gammelfar, likaså deras son, Bastböles nuvarande husbonde, som också är hjälpsam och barmhärtig liksom sin far, ävenså Muromis gamla husmor. Då huset sedan urminnes tider varit i släktens vård, så hör dit också en naturlig förmåga att behärska sig, ty utan denna förmåga skulle huset aldrig förblivit i släktens ägo. I kyrkoböckerna finns inte omnämnt under denna långa tid en enda kriminell handling genom alla generationer. Inte en gång böter för smuggling, vilket annars lätt skede med sjöfolk.

Desto mer berättar man historier om de två drängarna, som genom att gifta sig med husens änkor kom att tillhöra släkten, nämligen utpressaren, som fick Esaias Johanssons änka i Övergård och (Kapakan Kalle) Krog-Kalle, som äktade Anders Mattssons änka från Vestergård. Den förra var svensk från Nauvo, (eller finne från Marttila) Den senare finländare från Sauvo. Tillsammans levde dessa nykomlingar på Norrbys backar, ibland söp de tillsammans, ibland grälade de. De hade sisu och det berättas många historier om dem.

Utpressaren berättar om sin ankomst till Norrby på följande lustiga sätt, det är en berättelse som påminner om Moses. Troligen har "Utpressaren" varit en rolig berättare, då alla äldre personer erinrar sig denna historia.

Utpressaren stod och reparerade noter uppe på notskjulets tak i Nauvo. Vindarna kom och strömmarna slet och notskjulet följde med vinden. Utpressaren fortsatte sitt arbete utan att låta sig störas. Notskjulet å sin sida vaggade fram bland vindar och strömmar tills den strandade. Då begav sig utpressaren iväg från notskjulet för att finna ut vilket land han hade kommit till och hurdana människor det bodde i landet. Han var på Norrby strand och människorna var trevliga att umgås med. Han blev dräng, som Jakob hos Laban och tjänade, inte för att få en dotter, men väl änkan. Därför blev inte Utpressaren någon 12-barns far såsom Jakob.

Berättelsen är omöjlig, men om man läst det från bibeln, hade det kallats "heligt" och utpressaren hade varit en Guds man. Istället var han en vis och flink dräng, änkors charmör och affärsman på kärlekens område.

 

-------------------

 

Det sägs om utpressaren, att han en gång i ilskan slog ihjäl Krog-Kalles gris. Därav uppstod ett långvarigt bråk. Det pågick tills en dag under rusets verkan Sauvo-bon föll Nauvo-bon om halsen och det gjordes upp ett muntligt avtal.

 

Kalle Henriksson f. i Sauvo 7.4.1769. + 1850, dog fem år efter utpressaren. Han blev dräng på Vestergård och äktade den 50-åriga änkan från samma hus. Vid hustruns död 1852 gifte han sig även med den yngre människan Lovisa Isaksdotter f. 15.4.1794. (från vilket äktenskap Kalle fick följande barn: (Lovisa var från Kimito).

1) Lovisa Gustava f. 27.2.1840. Gift med Kalle Busk.

2) Josefina f. 7.1843. Gift med Bergström. Hennes andra äktenskap med skeppare Lauren från Kimito.

3) Edla Karolina f. 20.1.1845. Gift med Högström från Kaukasalo.

4) Otto Vilhelm f. 20.2.1849. Fröknarnan Karlssons Husbonde i Norrby. (Se släkttavlan).

Kalle Henriksson härstammade från Brittsböle i Sauvo, på finska Brytilä. Varför han också kallades "Prytiläs Kalle" eller med smeknamnet "Prytiläs djävel".

Detta fick man reda på när Kalle med andra Norrbybor var i Uskelas (Salo) marknad - en över hela landet känd vild marknad - för att sälja strömming. Plötsligt utropade då en av köparna:

—Så det är här Prytiläs djävel nu är!

Till detta sägs Kalle ha svarat: jag är ingen djävel längre utan städad och flitig samt hemmansägare i Norrby. Den höga ställningen förpliktigar.

Kalle var en ovanligt kraftfull man. Han plöjde med ett oxpar, såsom alla män i denna trakt gjorde på den tiden. — I Tessväris hushåll fanns en häst, men sex dragoxar. - När man frågade Kalle hur det går med plöjandet? svarade han: dragandet går bra, men att vända på oxparet är ansträngande. Fårorna på fälten var korta. Kalle var intensiv och kraftfull. Vid varje vändning tog han med armarnas hjälp och vände på sina långsamma dragare

 

[ - sid 18 - ]

och detta arbete tenderade att göra honom utmattad.

En gång när Kalle var på Uskelas marknad skedde följande episod:

Kalle stod och sålde strömming till en svensk köpare. Man kunde inte komma överens om priserna, och ilskan tycktes drabba både säljare och köpare. Och då sa Kalle:

— Om jag ändå haft en gädda (=haukii)!

— Nog fan känner jag dej, Brittböle djävul, nog vet jag du kan "haukkuu" (=skälla) alltid!

Kalle var halt på ena benet, varför han kallades för "Klonka". Detta namn fick man dock använda med största försiktighet, ty Kalle lämnade inte den ostraffad som uttalade det namnet utan anledning.

Kärt barn har många namn. Därför kallas Kalle också för Krog-Kalle. När han byggde ett hemman åt sig i närheten av nuvarande Engmans bostad bodde hans änka Loviisa Isaksdotter länge där, tills huset brann upp. Loviisa dog då av sinnesrörelse. Han kallade alltid sitt hem för "krogen". Sådan blev den också, ty hos Kalle hölls många fester. Av detta fick husbonden sitt namn. Det sägs att släktledet ändras efter sonen. Kalles efterkommande fröknarna Karlsson födda i "lillstugan" på andra sidan Nedergårds bäck, är städade och ordentliga. De är som klippta ur katekesen. Den andra (sic), Bertha, jobbar i Åbo såsom restaurangföreståndare. Den andra, Laura, är lärarinna i den lägre folkskolan i Pohjanpitäjä. Deras talspråk är svenska, ty deras mor var från Kimito (se Karlssons släktkrönika.)

------------

Kalle hade varit ogin mot sina styvbarn. Det sägs att när barnen satt och åt och Kalle steg in så rusade han fram för att trycka ut maten ur barnens mun. Därför lämnade alla barnen redan som unga hemmet och gav sig ut i världen. Pojkarna flyttade till Ekenäs och därifrån vidare till Forssa. Det senaste man hört är att de tjänar bra med pengar. Flickorna blev bortgifta. ( På svenska kallas isäpuoli "styvfar, på finska tylyisä.) Enda barnet som Kalle hade varit mildare mot var den yngsta Maja Stina. En gång när Kalle under Andens påverkan hade gjort rent hus därhemma, och kört ut alla familjemedlemmarna, och alla stod skakande utanför och väntade på att vredesutbrottet skulle gå över sägs Kalle ha ropat till Maja Stina:

— Kom du Maja Stina mitt gull in och gå och lägg dig. Här har du en trygg plats att vara på.

-------

Det sägs om Kalles två äldsta döttrar att de var ...

[sid. 19 ]

ilskna och att de alltid försökte att hålla sina män under toffeln. Det sägs åtminstone så. Lovisa Gustavas man, Kalle Busk, tröttnade i det långa loppet på denna ojämna familjestrid och flydde ut i världen. Josefina hade hårt tuktat sin förste man Bergström, som Gud snart kompenserade genom att taga honom till Abrahams sköte. Om den andre mannen, skepparen Laurén, sägs det att han så småningom lärde sig att hålla stånd emot henne. Så man kämpade med växlande framgång i familjen. Sonen Otto Wilhelm, Karlssonfröknarnas far, hade varit städad och ordentlig.

-------

När man åldras brukar man tackla av. Även om Kalle sägs det att när han blev äldre så försvann hans krigiska lynne och hans andra fru tog mot slutet hem seger i samtliga familjesammandrabbningar.

-------

Kan det ha berott på dessa män att Norrbys rykte 40 år bakåt i tiden inte var alltför bra. Det sägs att här fördes det ett lite vilt liv. Numera har Norrby samma stadgade och goda rykte som andra byar och invånarantalet är i förhållande till ytan stort. Näringsgrenen är hos hemmansägarna är jordbruk och delvis också sjöfart, hos strandborna fiske och sådär sju familjer har sina inkomster från Förbys gruva. De unga männen är fortfarande på sjön, några med segelfartyg, andra med ångare. Norrbys by har över två kilometers havsstrand och havet utövar fortfarande en dragningskraft.

-------

 

 

Nedergårds gamla släkts släktkrönika.

 

Lika långt tillbaka i tiden som Nordströms på Övergård når Nedergårds gamla släkt vars efterkommande fortfarande på den kvinnliga sidan på sätt och vis ännu bor i Norrby. nämligen på skiftet med namnet Fribacken mellan Norrby och Suutarkyläs gräns. Den gamla ännu levande Anders Amadus Johansson, Fribacken kallad, en av Suutarkyläs pojkar, äktade Nedergårds Lena Gustava Karlsdotter, och fick då ett skifte med namnet Fribacken, var han fortfarande lever med sin dotter, som är gift med Holmberg. Lena Gustava hade 4 systrar och 1 bror, den förstnämnda benämnd "Randala", den nu nämnda kom bort från förfädernas hus och bodde resten av sitt liv i "Uudessa rannassa" (=Nya Stranden).

Dessa båda släkten, Övergårds och Nedergårds familjer var släkt med varandra. Benjamin Rickhardssons dotter från Nedergård, Catarina Bemjaminsdotter (f. 13.9.1713 eller 1717.) var gift med Matts Johansson från Övergård.

 

Deras släktkrönika är som följer:

1) Benjamin Rikhardsson f. 1688. Maka Birgitta Mattsdotter f. 1690,

2) Anders Benjamsson f. 1706. Maka Lisa Mattsdotter f. 1730 i Finby.

3) Karl Andersson f. 24.2.1757. + 1823 (?) Maka Ulrika Hansdot-

[ sid 20 ]

ter född 26.11.1759.

4) Karl Karlsson f. 1799. Maka Maria Johansdotter 17.9.1796.

Barn: 1) Maria Lovisa 23.3.1823

2) Lena Gustava 2.2.1830.

3) Eva Kristina 15.5.1832.

4) Erika Vilhelmina 5.10.1833.

5) Gustaf August 18.7.1836

6) Agatha Mathilda 9.12.1840.

5) Lena Gustava 22. 1830 Med sin man Anders Amadus Johansson (Fribacken) f.

27.9.1826. I Suutarkylä (se Suutarkyläs släkttavla)

Barn: 1) Frans Amandus 1.10 1852

2) Elis Ferdinand 11.7.1854.

3) Vilhelm Konstantin 30.3.1856.

4) Selma 8.5.1861

5) Hilda ?

6) Selma, gift med Karl Aug. Holmberg. Hemmahörande från Perniös Makarla, bor på Fribacken.

Barn: 1) Zaida

2) Albin

3) Johannes.

(Se senare kyrkoböcker!)

 

Fribacken (se tidigare) är fortfarande vid god vigör och sunda vätskor trots att han om några dagar den 27 september fyller 88 år. Han går fortfarande varje dag här i Strömnäs och ber om att få dagstidningen, ty han kan inte förmå sig att en enda dag vara utan nyheter om de stora slagen, som bäst håller på ute i Europas fält. Han kan fortfarande läsa utan glasögon.

Gubben är väldigt egendomlig eller som finbybon säger "väldigt okonstlad". Sådan har han varit hela sitt liv. Men förträffligt pålitlig och rättfram har han också alltid varit. Hans svar är korta och precisa eller såsom finbybon säger: "Så det precis täcker", m.a.o. "rätt i ansiktet", "rakt mot ögonen". Sådana tycks alla hans fars släktmedlemmar ha varit, de älskar att smälla fram sina svar utan försköningar.

När överste Seb. Brander köpte Strömnäs med hus ville han infoga Fribackens torkplats för fiskeredskap från gamla stranden. Fribacken ville inte gå med på detta oberoende av pris. Men Brander fortsatte att försöka beveka gubben. Till slut blev gubben förbannad och sa:

— Var du överste eller ingenjör eller vad skit du nu är men nätgården är min.

Där gick hela affären om intet.

Angående Fribackens styrka och segelturer har vi berättat tidigare. När vi nu ta-

[ sid 21 ]

lar om Norrbys gammelfar Gustaf Bjur (Se Elis Gustafssons släkttavla från faderns sida.)

Angående Fribackens friarstråt berättas följande:

Nedergårds Karl Karlsson hade 5 döttrar, de var i passande ålder för Suutarkyläs son att fria till. Anders Andersson började visa sig i Nedergårds omgivningar allt som oftast. En gång frågade Nedergårds Kalle:

- Av vilken anledning är du här egentligen?

- Jag har bara goda avsikter, sade Fribacken.

- Jag har hört att du friade till våra flickor.

- Ja då, sa Fribacken.

- Nå, vem av dem vill du ha då?

- Det är jämnt detsamma, vem som helst.

Men Nedergårds husbonde åtog sig inte att välja brud åt Fribacken, utan manade honom att rikta sin kärleks låga till någon av dessa hans fem döttrar. För detta ändamål gav Fadern Fribacken fri in- och utgång till döttrarnas boningar. En vacker septemberkväll skulle Fribacken göra en av sina kvällsbesök hos döttrarna. Fribacken brydde sig inte om att tassa på tå, utan klampade rätt in i sina skor. Av detta uppstod buller och bång och den gamla modern till flickorna, en väldigt framåt människa, blev väldigt förskräckt och började upprepa:

-Döden kommer, döden kommer.

Av detta uppstod en allmän kalabalik i huset och psalmböckerna togs fram. En lämplig vers plockades fram.

 

Efter någon tid hade Fribacken vant sig vid att rikta sin kärlekslåga mot en av döttrarna och meddelade detta till fadern.

Fadern accepterade detta och sade till modern:

-Du sa att döden kommer, men det var livet som kom. Bröllopet hölls i december 1851 och den första sonen föddes 1.10.1852.

 

Om bröllopet berättas det att det hade samlats ett stort antal objudna gäster. Dessa tåldes inte på något sätt så de blev lite retliga mot värdinnan och gjorde följande sång som de dansade ringdans till på gården.

 

Bruden är söt och

brudgummen är stolt och

i svärmoderns mun

finns ingen skaffning.

 

Detta stack svärmodern i ögonen, ty hon var känd som en person som snarare frikostigt "trugade" folk. Det sägs att snyltgästerna slutligen hade gjort följande råa handling. De hittade en nyfödd kalvs kadaver och slängde den ned genom skorstenen.

[Sid. 22]

Kadavret föll raka vägen ned i en "sviskongryta" enligt vad det är sagt. På den gamla goda tiden älskade man råa lekar.

Fribacken har en hel hög barn, både pojkar och flickor. Pojkarna var sjömän och fiskare. Döttrarna är gifta. Selma med Holmberg och den yngre dottern med Strandberg på Nedergårds mark, på andra sidan gränsen om Strömnäs hus. Fribacken behandlade sina barn såsom vanligt var bland fäder på den tiden. Han tog dem aldrig i famnen och han tog aldrig och tuktade dem. Han har med andra ord uppträtt ganska strängt, men opartiskt mot sina barn. Barnen var moderns och det var även hennes uppgift att uppfostra dem.

Av Fribacken finns ett lyckat fotografi av vilket det hos Holmberg finns en förstoring, den andra finns i Strängnäs. Gubben är urtypen av en typisk gammal finbyfinsk ras, både till utseende, lynne och beteende. En sådan här bild har stor betydelse.

Fribacken har inga ovänner. Alla högaktar honom och beundrar hans raskhet med tanke på hans ålder. Han har låtit och låter människor vara i fred och vet inte av att berätta något ont om någon. Den enda dom som jag har hört från hans mun är att nutidens människor är mycket bråkigare när de berusade än de var förr. Förr drack man ofta, men slogs sällan. Nuförtiden dricker man inte lika ofta, men slåss desto mer. - I sanningens namn måste man dock fylla i att man slåss rätt sällan i Finby. Jag har åtminstone inte hört talas om några slagsmål, trots att det i Förbys bergsgruvor finns en stor grupp arbetare från hela landet. De kommer ända ifrån Iisalmi och Österbotten. I Förby straffas ju också alla strängt som bryter mot ordningen. Finbys allmoge är i detta hänseende något av ett föredöme.

 

 

 

Selroos släkt i Suutarkylä.

 

Liksom alla andra Finbys byar omnämns Suutarkylä i den första skattelängden som sattes upp under Gustav Vasas regeringstid 1540. Gudarna vete hur länge Suutarkylä har burit sitt namn. På medeltiden kallades skomakare på det svenska språket för "sutare" och inte för "skomakare", vilket är en influens av det tyska språket. I Suutarkylä har det emellanåt bott ett, emellanåt två hemman. Det ena huset har kallats för Gammelgård och det andra för Nygård. (Även Övergård, Nedergård). Numera tillhör båda gårdarna ett hemman, Edvard Eliasson (år 1914).

[Sid. 23]

Selroos släkt har inte härskat och bott i Suutarkylä så länge som Forsströmarna i Förby och Nordströmarna i Norrby, vilkas bådas släkten påträffas i husen både före och efter den stora ofreden. Den äldsta Selroos i Suutarkylä var Johan Mattsson f. 15.3. 1752. Varifrån han flyttade till Suutarkylä kan man inte utröna ifrån de bristfälliga kyrkoböckerna. Inom släkten tror man att han kom ifrån Kudu. Där påträffar man emellertid inte hans far. Snarare skulle det passa att han var son till Matts Andersson som var son till hemmansägaren i Muromi. Någon visshet om var han kom ifrån kan man inte få genom kyrkoböckerna. Släktnamnet Selroos används inte i kyrkoböckerna förrän under senare tid. I de kyrkoböcker som jag har haft i min hand (fram till år 1862) påträffas inte detta namn. Andra släkten i Suutarkylä som bör omnämnas är Holméns i Gammelgård och senare Vesterlunds. Vesterlund är född i Kimito och talar och läser svenska. Suutarkyläs nuvarande ägare, Elias Edvard Selroos, numera Eliasson, äger båda husen.

 

Selroosarnas släkttavla.

1) Johan Mattsson 15.3.1752. Maka Stina Andersdotter f. 17.4.1769.

2) Johan Johansson 12.2.1782. Maka Hedvig Söderholm f. 12.12.1803

Barn: 1) Elias Johansson 9.8.1821

2) Anders Amandus (Friback) 27.9.1826

3) Elias Johansson 9.8.1821. Maka Carolina Catarina Eliasdotter 2.4.7.1829.

Barn: 1) Amanda Erika 16.7.1851.

2) Maria Mathilda 13.3.1854

3) Amalia Karolina 20.10.1856

4) Elias Edvard 13.8.1859.

4) Elias Edvard 13.8.1859.

(Se nyare kyrkoböcker)

5) Väinö Selroos Eliasson = Suutarkylä.

 

Ljungberga 1914.

Ernst Lampén.

 

Från Minnesanteckningar av E. L. gjord avskrift februari 1925.

 

Aarne Karimo.

(Ursprungstexten förvarad hos mig.)

 

Översättning till svenska av

Seppo Eskola, Göteborg i Juli 1996.


Denna sida är konstruerad av Gunnel Troberg, gunnel.troberg@telia.com

Senast uppdaterad 2001-11-28

pilupp.gif (1294 bytes)