Viktor Rydberg

På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott som länge
tillhörde släkten Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda ektimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av stora granitblock. Tornmurens enformighet mildrades av en glugg här och där med rundbåge och sandstenskolonnett.

Synbarligen hade flera släktled burit virke till holmen, fogat bygge till bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor.

På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt helt med högre och lägre takåsar, vilkas linjer bröto varandra, och med väggar, som
sammanstötte i varjehanda vinklar och, fattiga på fönster, voro så mycket rikare på utsprång, svalgångar och symboliska smidesverk och
sniderier.

Den mörka barrskogen
sträckte sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden
öppen mot sjön. Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis
stigande gaveln av ett kloster.
Dess stenfot finns ännu.

Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade än suckade i den bleka strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en stålört, en styvmorsblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig
fägring.

Över portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och Vinaman, de treblodsvittnena, vördnadsbjudande,
om än icke vackra att åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde
de nedkalla välsignelse över Ekö slott.

Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med
fasta landet.

Tiden hade målat slottet i grått och brunt. Det såg ut, som om det gömde på hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som
vanligen rådde där, kändes som påbjuden för att icke störa ett ruvande på minnen och aningar. Insjön speglade furuklädda gråstensbranter.

Förgängelse färger bredde vemod över markerna och skogen.Rönnar som skjutit upp mellan stenarna, bar på nästan avlövade grenar klasar, som lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod.

Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärda. Men sägnen förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var lämnat åt förfallet.

Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick
ett ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess ägare, den ena efter den andre sades, att ett ord kostade dem mer
än en rundlig allmosa.