40 år sedan läderkraschen.
Följande text skrev jag inför Valdemarsviksutställningen för några år sedan. Jag deltog vid denna med en utställning om Printing/ Solnas/Proparts år på orten. Då det alldeles snart är 40 år sedan chockbeskedet om Lundbergs läderfabriks nedläggning publicerades i ortspressen, har jag lagt till lite nyskrivet material om denna och dessutom infogat en del "kuriosa", som inträffade vid denna tid.
Det var på den tiden då modemedvetna i Viken bar skjortor i charmeusenylon och byxor med permanenta pressveck. Viken drabbades av översvämningar vid ihållande regn eller skyfall, då som nu. Axen hade börjat byggas och en viss inflyttning skett. Ny villabebyggelse hade tillkommit på bl.a. Granbrinken och Metarvägen (t.ex. Arnérs och Hagströms på Granbr. och Alef Erikssons samt bokhandlaren Valdemar Axelmans på Metarv.). Stora Hotellet annonserade i lokaltidningen att man kunde erbjuda sina mat- och groggäster nymodigheten TV varje kväll. Tegelhags området hade projekterats och ledningsframdragning inletts. Ingemar Johansson hade utsetts till världens främste idrottsman 1959 av världspressen. Det var då det hände som inte fick hända.
Då Valdemarsviksborna slog upp sina tidningar till morgonkaffet den 14 januari 1960, var det säkert många som satte kaffet i vrångstrupen.
"Lundbergs läder läggs ned i mars. Bara 50 man kvar av 350 anställda" skrev tidningen. Man meddelade vidare att Nils och Hans Lundberg med omedelbar verkan begärt entledigande från sina styrelseuppdrag.
Företaget hade sitt ursprung från 1869 då grenadjärsonen Carl Johan Lundberg från Vårdsberg för några hundra kronor förvärvat ett litet garveri i Gärdserum.
Företagets aktier hade bara ett knappt år före nedläggninsbeslutet sålts till Ehrnberg & son i Simrishamn. Lundbergarna meddelade senare att deras avgång ur styrelsen föranletts av att de i efterhand och på omvägar fått veta att sonderingar utförts av företagets ägare i syfte att sälja fabrikslokalerna. Det bör märkas att Nils var styrelseordförande i företaget.
Men det fanns naturligtvis även kritik mot Lundbergarnas agerande. Vi citerar från NT den 15 januari, d.v.s. "dagen efter".
"Lagerarbetaren Alvar Andersson redovisar den optimistiska inställning som många av fabrikens personal redovisade under dagens lopp.
- Jag tror att man gör bäst i att se hela eländet med en nypa galghumor. Vår olust har inte släppt sedan företaget såldes till värste konkurrenten och det var skönt att äntligen få klara besked.
...Det är bland oss arbetare en allmänn uppfattning att företaget borde ha utbjudits till försäljning på öppen marknad och inte som nu i tysthet till konkurrentföretaget.
...Ytterst får vi väl trösta oss, som en arbetskamrat gjorde inför den dystra bulletinen. "Mig går det ingen nöd på. Jag har två gårdar att falla tillbaka på- Axgården och Griftegården" (Axgården var ortens dåvarande "ålderdomshem", Viksnytts kommentar).
Valdemarsvik var redan innan läderkraschen en "krisort" och aktiviteter var inplanerade för att ta orten ur detta. Medelåldern bland läderarbetarna låg uppemot 50 år vilket naturligtvis inte underlättade situationen. En mängd aktiviteter sattes igång där såväl kommun som länsstyrelse och regering var inblandade. En viktig roll kom även att spelas av ortens industrier och landshövdingen Eckerberg.
Inte bara dystert. Rekordår i Sverige!
Nåväl, detta inträffade under de s.k. rekordåren i Sverige. Större delen av industrin hade inga problem med försäljning eller lönsamhet. Man behövde snarare tillgång på arbetskraft och därmed etableringsorter.
NT kunde en månad efter kraschen meddela att Walter Carlsson, Valdemarsvik, gjort succé på möbelmässan i Köln med en fotölj i plast. Man hade fått provorder från USA, Kanada och ett femtontal europeiska länder. Fabriken hade startat i Viken 1927 och hade nu ett 75-tal personer anställda.
En viss utflyttning till framförallt näraliggande orter som Finspång, Skärblacka och Norrköping skedde. Men i det stora hela kunde situationen lösas inom orten. Bl.a genom att en hel del beredskapsarbeten sattes igång, t.ex. förbättring och nyanläggning av vägar som vi fortfarande har glädje av i kommunen. Dessutom kunde en del lokala företag som Tingströms och Gusums Bruk anställa en hel del f.d. läderarbetare. Samtidigt började Lötaborgsskolan att byggas i syfte att bli en verkstadsskola. Budgeten för projektet var 143 000 för byggnaden och 120 000 för maskiner och inventarier.
KURIOSA 1: Vid denna tid betalade 877 personer skrivna i Viken bilskatt.
KURIOSA 2: Lions konstituerades officiellt i Viken den 12/3 1960.
KURIOSA 3: NT den 17/3 1960:
"Bro utan ägare i Valdemarsvik".
NT meddelar att bron vid kvarnen tycks sakna ägare. SP Forsbergs äger marken mellan bron och Järnvägsgatan. Men området är upptaget i stadsplan varför kommunen ansvarar för vägunderhåll. Lundbergs äger själva kvarnen och Vammarsmåla gård har avstyckat och sålt en del tomter inom området. "Ingen av parterna vet sig vara ägare av bron". Allt naturligtvis föranlett av att bron var i akut behov av underhåll.
Nya industrier till Viken!
Den 23/3 -60 kan NT meddela att NC-industrier i Tibro köper läderfabrikens lokaler. Även 250 lägenheter ingår i köpet. NC planerar att kunna anställa 100 personer till årskiftet och ytterligare ett hundratal till årskiftet därpå. Lönerna kommer att ligga på drygt 5 kr/timme för yrkesmän. Vid Lundbergs låg de på c:a 4:80 kr/timme.
Ungefär vid samma tid hade Printing i Stockholm börjat se sig om i landet efter etableringsorter för sin produktion. Företaget tillverkade tryckpressar och var i första hand ute efter alternativa orter till Stockholm att förlägga detaljtillverkningen i. Ryktena låter berätta att, lite av en slump så träffades Harry Arnér, fabrikör och ägare till Mekanosvets, (nuv. Laser Tool) och Bengt Frid , vd för Printing, under en båtsemester. Harry berättade om Vikens problem och Bengt om Printings och sedan var det igång.
Printing etableras!

NC-möbler hade som sagt redan tidigare köpt läderfabrikens lokaler av Ehrnberg i Simrishamn och var villiga att hyra ut lokalerna i Garvarhuset till Printing. Så redan i oktober 1960 kunde Printing starta verksamhet i Valdemarsvik.
KURIOSA 4: Konsum brukade annonsera då de stängde för inventering. Så här kunde det se ut: (NT 2/1 -61)" Idag stänges våra butiker vid Järnvägsgatan, Egnahemsvägen och Kornet kl 14. 00 för inventering.
Konsum"
Tre butiker alltså. Lagom utspridda och på gångavstånd för alla på centralorten. Dessutom butik i Gusum. Nu måste alla som vill handla kooperativt ta sig till butiken med bil. Men så heter det ju "Gröna Konsum" idag. Månne kanske för att man placerat butiken ute i "busken" vilken ju är grön ibland.
KURIOSA 5: I januari -61 takstolsflaggades Guldnyckelhuset som skulle stå färdigt under april samma år.
KURIOSA 6: Vid denna tid fick också S.P. Forsbergs rivningstillstånd för fastigheten Strömsvik trots att byggnaden ansågs ha kulturhistoriskt intresse. Orsaken var att byggnaden, som var från 1830, blivit angripen av hussvamp vilken man på allehanda sätt försökt utrota men ej lyckats med.
Det nya Strömsvik uppfattas också av många ortsbor som sjukdomsangripet och understundom stöter man på arga medborgare som inte skulle tacka nej till ett rivningstillstånd.
KURIOSA 7: Hockeyrinken klar. Sahlin har skänkt virket till sargen och Åke Karlsson (NC) belysningen. 46 st grabbar i åldern 10-18 år har byggt sargen.
Märk väl att då kunde näringslivet ställa upp ideellt utan motkrav. För inte har väl rinken kallats NC- eller Sahlinsrinken tidigare.
Printing hade från början tänkt sig en produktion på prov under några år, med något 10- tal anställda. Men försäljningen av tryckpressar gick bra, liksom omskolningen av Viksbor till metallarbetare, så redan till sommaren 61 var man ett 40-tal anställda. Under de närmaste åren fortsatte verksamheten vid Printing att svälla och till sist blev man tvungna att se sig om efter nya lokaler. På Garvaregatan var verksamheten uppdelad på många, relativt små våningsplan, vilket inte minst hade olägenheten med sig att man hade ett väldigt transporterande av gods, i hiss, upp och ner genom fastigheten.
Under 60 och 70-talen var centralorten till stor del dominerad av träindustri. Vi hade företag som tidigare nämnda NC och Walter Carlsson. Andra stora företag var t.ex. Tingströms och Spånskivefabriken. Men succesivt som dessa slogs ut i en allmänn kris för träindustrin kom dessa att ersättas av expanderande lokala eller nyetablerade metallföretag.
Nåväl. Printing hade som sagt blivit trångbodda i dessutom ickerationella lokaler. Därför uppfördes enplansindustrifastigheten på Vammarområdet som ett kommunalt beredskapsarbete. Printing fick hyra lokalerna till kommunens självkostnader. Tanken var att företaget inom några år skulle överta lån- och ägaransvar för fastigheten. Det skulle dock dröja till 1985 innan detta skedde. Vid invigningen av de nya lokalerna 1967 hade företaget c:a 160 anställda.
Antalet anställda fortsatte sedan att öka för att till sist stabiliseras vid 260- 300 anställda. Under 70-talet och en bit in på 80-talet importerades en mängd arbetskraft, främst från Finland och f.d. Jugoslavien. Norrbacka- och Örnenområdena som byggdes under 60-talet blev något av finska kolonier i Viken. Några finns kvar på orten, men de flesta har flyttat. Till sina hemländer eller andra orter i Sverige.
Turbulens! Stora förändringar!
Tiden från 80-talets början och fram till nedläggningen -91 blev en minst sagt turbulent tid vid Printing/Solna/Propart. Efter några år av kraftiga förluster i början av 80-talet inleddes diskussioner om kraftfulla åtgärder för att vända trenden inom företaget.
Företaget "bolagiserades" vilket för Vikens del innebar att detaljproduktionen här organiserades som ett självständigt AB med resultatansvar och under namnet "Solna Komponenter AB". Företaget skulle ut på den öppna legoproduktionsmarknaden för att "ragga jobb", bl. a. för att minska beroendet till tryckpressförsäljningen. Målsättningen var att inom några år uppnå en extern produktion/försäljning om 40% av den totala. Av olika skäl kom man aldrig ens i närheten av dessa mål.
Strävan att "kapitalkostnadsrationalisera" skulle genomsyra hela verksamheten. För att minska genomloppstider och lager i fabriken minskades partistorlekar och en produktionsgruppsbaserad uppställning av maskinerna genomfördes succesivt. Dessa åtgärder gjorde i sin tur de individuella ackordslönerna omöjliga varför månadslön med både individuella och kollektiva morötter infördes. Ett omfattande investeringsprogram i ny teknik på maskin- och administrationssidan genomfördes. M.m., o.s.v. Det blev lindrigt sagt en ganska jobbig tid för alla anställda och kraven på omställningsförmåga från gamla rutiner var höga.
Slutet!
I maj 1990 överlåter Bonniersfären, vari Solna Komponenter är en liten del, företaget till Optimus AB. Företaget byter nu åter namn, denna gång till Propart.
På ganska exakt ett år sker sedan nedmonteringen av företaget stegvis, från 260 anställda till nedläggning och konkurs.
Men nu var det inga rekordår längre. Annat än för spekulanter i papper. Så läget var allvarligare än 30 år tidigare vid läderkraschen.
Vad som hände sen är en annan historia.

Tommy
Detta är som du ser en väldigt summarisk beskrivning av läderkraschen, Printings och övrig industris utveckling på centralorten under perioden. Under åren sedan läderkraschen till nu har butiker kommit och försvunnit. Liksom industrier. Liksom politiker. En kommunsammanslagning har genomförts. Lantbrukets och sedan industrins andel av den totala sysselsättningen har minskat. Kommunen avfolkas. Centrum har omvandlats i etapper på centralorten, Gusums Bruk har försvunnit för att inte tala om allt som skett i Ringarum, Gryt och Östra Ed. Kyrkans utveckling, skolor i förändring m.m. Kort sagt det finns nästan hur mycket som helst att forska i och sammanställa.
Men det är ett projekt som fordrar mångas medverkan. Och kanske en huvudman som kommunen. Eller?