Från den allra första tidsåldern till den tusende tidsåldern låg fader Himmel (Rangi) och moder Jord (Papatua), tätt omslingrade i ett evigt famntag. De höll sig så tätt intill varann så att inget ljus kunde skina och ingenting kunde växa på jorden. Havet var svart och däri fanns inget liv. Mellan Rangis och Papatuas inslingrade kroppar fanns deras barn. Barnen levde i ett evigt mörker. De tröttnade på att leva i mörkret och försökte övertala Rangi att lämna Papatua. Men det gick inte att övertala honom att lämna sin hustru, så barnen började diskutera vad de skulle göra med sina föräldrar. Tu, krigets Gud, ville döda dom, men Tane, skogens och ljusets Gud menade på att dom måste försöka sära på Rangi och Papatua. Att dom skulle knuffa upp Rangi så att de skulle få himlen högt så att dagsljuset kunde falla ner på dem. Alla barnen höll med, förutom Tawhiri, vindens och stormens Gud, han höll med Tu om att döda föräldrarna. Men de andra barnen försökte med all sin kraft att sära på föräldrarna. Först försökte Rongo, de odlade växternas Gud, men misslyckades. Även Tangaroa, oceanernas Gud, Haumia, de vilda växternas Gud och Tu försökte. Men det gick inte. Till sist provade Tane, han lade sin skuldror mot moder Jords kropp och med fötterna och benen pressade han sin far uppåt. Han pressade och pressade, men vägrade ge upp. Till sist brast Rangis grepp om Papatua, då föll ljuset över hela skapelsen. Rangis och Papatuas skrik och klagorop hördes långväga om saknaden över sitt famntag. Tane tyckte synd om sin far och begav sig till den plats där stjärnorna tillverkades och samlade ihop de vackraste och gav dem till sin far. Rangi fick också solen och månen som ögon så att han kunde se ner på sin älskade hustru. Tane ville även gör något för sin mor så han täckte henne med blommor, träd, sångfåglar och fjärilar. Djuren väste i skogen och havet fylldes med fisk. Tawhiri hade följt sin far upp i rymden, och där satt han och ruvade på hämnd för att inte syskonen ville döda föräldrarna. Han lät vindar och stormar rasa ner på jorden. Som en orkan överföll han skogar och bröt ned träden, sedan kastade han sig över havet och rörde upp höga vågor och piskade vattnet till skum. Kräldjuren flydde då upp på land och fiskarna gömde sig i djupet. Från den dagen lever fiskarna i oceanens djup och kräldjuren gömmer sig i skogen eller klipprevor. På grund av detta blev Tangaroa arg för att Tane dragit till sig en del av hans tidigare invånare i oceanriket, så därför håller oceanens vågor ständigt på och gnager på stränderna kring Tanes rike. En tid förflöt i ro tills Tu började bråka för att Tanes avkomlingar förökade sig så snabbt, han oroade sig för att de skulle bli honom övermäktiga. Därför lade han ut fällor i skogen. Tanes barnbarn lurades i fällorna och blev uppätna av Tu. Sedan dess lever de ständigt otrygga. Tu är människornas anfader. Människorna har ärvt hans list, mod, glupskhet, styrka, fingerfärdighet, förslagenhet och även hans ondska. Tu diktade trollsånger för jakt och fiske, men även sånger för vackert väder och förlig vind. Han hittade även på sånger till moder Jord för att plantorna skulle gro. Än så länge var alla gudar av manligt kön. Gudarna diskuterade hur man skulle få tag i en kvinnlig varelse så att människorna skulle kunna föröka sig. Tane satt igång och letade, och han övade sig i fortplantningens konst, Han låg med olika växtkvinnor, fågelkvinnor, insektskvinna och bergsflickan ( hon födde vatten till alla källor och floder). Så fylldes världen av liv, men någon människokvinna fann han inte. Han vände sig då till moder Jord för att få råd, på moder Jords egen blygd skull han finna röd lera och av den skulle han forma en kvinna. Tane och hans bröder gick ner till stranden och formade en kvinna av den röda jorden. Tane omfamnade henne och blåste liv i henne genom hennes näsborrar. Efter en del misstag kom Tane på hur han skulle para sig med henne, och sedan föddes Gryningsflickan, som blev människosläktets urmoder. Gryningsflickan var den första riktiga människan på jorden. Hon hade fötts efter ett famntag mellan en av gudarna och själva jorden. Tane låg sedan med Gryningsflickan för att människosläktet skulle förökas. Så småningom fick Gryningsflickan onda aningar och började fundera på vem som var hennes far. När hon förstod att Tane både var hennes far, man och även far till hennes barn blev hon fylld av skam och begav sig till "Rarohenga", underjorden. Där vid porten vände hon sig om, för att för en sista gång skåda ljusets värld och hon såg då att Tane följt henne och låg och grät av sorg. Hon ropade till honom att gå hem och ta hand om deras barn. När de dör skulle hon ta hand om dom, så slöts porten om henne och hon blev dödsrikets härskarinna. Fader Rangi grät fortfarande häftigt efter moder Papatua att tårarna höll på att svämma över allt levande. Då beslöt gudarna att vända moder Jord upp och ner så att hon inte skulle kunna ser hur fader Rangi grät. Då skulle inte heller fader Rangi se hur moder Paptua led av att inte längre få vila i hans armar. Från den dagen gråter han inte så häftigt, men daggdropparna på moder Jords kropp är hans tårar och de fuktiga dimmorna som stiger upp om morgonen är moder Jords suckar efter fader Rangi.