Sångerskan Stina Nordenstam berättade i en intervju med anledning av plattan ”And She Closed Her Eyes” om sin blyghet. Journalisten frapperades av att hon talade med så svag röst att den knappt nådde över bordet. Och nej, det hade inte fungerat att gå kvar på Musikhögskolan. Att tillgodogöra sig teoretiska kunskaper innebar aldrig några problem för Stina. Det var sångundervisningen som var problematisk.
För Stina Nordenstam handlar uttryck mycket om att sluta ögonen och lyssna inåt. Det var ingen lärare intresserad av. Stinas trevande och oavslutade meningar, med ord som blir hängande i luften, hade ingen tålamod att höra på. Men för Stina är denna osäkerhet något värdefullt som hon lyssnar till och låter sig vägledas av. Att tillåta sig att vara en ostrukturerad människa som kan tveka och pröva sig fram utan att behöva bestämma sig genast är en känslig inställning - som att justera en radio och i bruset mellan två stationer höra något som ropar. Denna inställning skänker hennes sång en särskild särart. Kanske utgör denna känsliga hörsel själva kvintessensen av hennes begåvning.
När vi är unga får vi av vuxenvärlden lära oss att vår osäkerhet är en svaghet som vi måste skämmas över - som vore det en ”själens Röda hund” - i stället för en röst att lyssna till. Det är fult att lyssna inåt, särarten måste tryckas tillbaka för att få ser någon mening med att lyssna till våra oavslutade meningar och svaga röster. Men att sväva på målet och hinna tänka själv, i stället för att godta de sanningar som erbjuds, kan vara en styrka. Och inte en brist.
På gymnasiet blev jag kritiserad av min lärare i svenska för att jag hävdade att paranteser kan vara ett stilistiskt grepp om man vill accentuera någonting i en text (vilket man faktiskt kan!) i stället för att där enbart skriva sådant som man lika gärna kunde ha utelämnat. Denna bagatell utvecklades till ett gräl som läraren avgjorde genom att inför hela klassen utnämna mig till obildbar. Men det är samtidigt fel att göra skolan och dess lärare ensamt skyldiga till den moral som gör att vi förtrycker de svaga eller de på något vis avvikande; skolan är i hög grad formad av samhället i stort och förmedlare av dess normer och värderingar.
De kamrater som under skoltiden utmärkte sig var snabba och välanpassade. Vart tog dessa hjältar vägen? I stället är det ofta svaga och rädda som synliggör sig på vilket sätt som än står till buds. En kille som nästa aldrig sa något, och som blygt läste Castaneda bakom tjocka glasögon, orkade inte skämmas mer. Kanske hade han redan förstått att det nu tar längre tid än någonsin att bli vuxen. Att man kan vara tonåring långt in i trettioårsåldern. Och att han inte skulle orka vara ”ingen” halva livet.
Det var vinter och tjälen hade marken i ett järngrepp. Begravningen förättades på finska. Aldrig har ett för mig fullständigt främmande språk sagt så mycket. Hur skulle han ha kunnat göra sig hörd i ett samhälle som hyller effektiviteten? Men jag tänker på honom ofta - han hade ett leende som värmde.
Andra som upplever sig stå utanför gjorde sällsamma, men mer uppmuntrande, upptäckter. De upptäckte att även ”själens Röda hund” var en barnsjukdom. De märkte att förhatliga svagheter i själva verket kunde fungera som vuxenlivets viktigaste språngbrädor: att ifrågasätta, ta egna initiativ och inte göra det som förväntas utan i stället överaska med en märklig tanke eller en känslig handling. De insåg att särart är någonting som alltid väcker starka känslor hos omgivningen. De förstod att stryk eller applåder berodde på situation och tidpunkt; att fel kunde vara helt rätt.
Vad vi upplever som svagheter och hinder kan i själva verket vara kreativa hållplatser om vi bara vågar stanna till på dem och inte genast fara vidare. Svagheter gör våra personligheter intressantare för andra och vårt liv mer mångfacetterat för oss själva. De får vår fantasi att skena i oväntade banor, så vi kan se sidor av människor och ting som kan vara osynliga för hjältarna; den som identifierar sig med förlorarna har en inbyggd röst som frågar ”varför?” och som inte accepterar förtryck.
