. EN TRÄDGÅRD

Du är en trädgård, där en bomb en gång föll och inte exploderade, under ett krig som
pågick tidigare än du kan minnas. Den föll ner om natten. Den tjöt, men där var så många tjut.
Den hördes men glömdes. Den grävde ner sig. Man letade efter den men gav upp. Så mycket
annat hade begravts levande.

Andra bomber föll nära den och exploderade. Du blev äldre. Den sov bland dina träds rötter,
de sänktes omkring den som ett nät kring en fisk som förmodats vara utdöd sen länge. Det regnade
på dig. I din jord fann vattnet det mörka ägget med sina små vingar och hörde sig för, men då
inget svar kom slog det läger intill, som intill stenarna utan ljus. Myrorna kom och dekorerade
det med sina tunnlar. Med tiden sov larverna där, lutande mot den, och kläcktes hårda och
regnbågsskimrande och klev iväg. Du blev äldre och tog lärdom av dagar och nätter.

Grenspetsar stötte mot den ovanifrån, letande i okunnighet. Du led. Du lider. Du förnyar dig.
Vänner samlas och fås att känna sig hemma. Spädbarn i sina vagnar lämnas i din tysta skugga.
Barn leker i ditt gräs och älskande par ligger där om sommarkvällarna. Du åldras med årstiderna.
Du har blivit en fristad. Och en dag när ett barn har lekt hos dig hela eftermiddagen, räcker
det med trycket från en rot eller en musnos eller den sömnlösa rostens hunger för att utplåna alla
dessa år av fred: på din plats blir bara kvar en krater som snabbt fylls av tid. Förgäves ska de
fråga sig varför du gjorde det.

Ur "Maginotlinjen" av W. S. Merwin. Övers. Tomas Tranströmer.