Jacobs sajt 4

Till Jacobs sajt

Hennes andra Jag

Stella Kleve och dekadenslitteraturen

av Jacob Hirdwall

.

”Kvinnor som hon taga sig bäst ut på hösten,
då himlen är praktfullt flammig i gult och mörkviolett,
söndersliten i moln och skyar, då eftermiddagarne äro så
långa och heta med skarpa, skälfvande kornblixtar och
väntan på åska som icke kommer.”

.

”Ung flicka med handskar”
av Tamara de Lempicka

.

Dessa nästan impressionistiska rader är signaturen Stella Kleves, bakom pseudonymen står författarinnan Mathilda Kruse, gift Malling (1864-1942) som växte upp på skånska landsbyggden. För att komma från en borgerlig familj fick syskonskaran en ganska fri uppfostran och Mathilda kom tidigt att intressera sig för litteratur. Hon skrev noveller, teaterpjäser och dagbok. I flickskolan studerade hon franska men även engelska som vid denna tid var ett mindre vanligt skolämne. Walter Scott blev en förebild, författare som Thackeray och Bulwer-Lytton kom hon också tidigt i kontakt med.

Tillsammans med några skolkamrater ­ bl a Sofia Holmgren som senare blev en av Sveriges första kvinnliga läkare ­ bildar Mathilda Kruse ”Emancipations-förbundet” och de ger ut en egen tidning med titeln ”Frihet och Rät”. Den utlösande faktorn till bildandet av detta förbund var att en lärare yttrat att ”en flicka knappt kan sägas äga någon karaktär, förrän hon är åtminstone aderton år.” I början av 80-talet konfirmerar Mathilda sig men religionsstudierna hade inte gjort särskilt stort intryck på henne, trots moderns religiositet. Hon reser till Stockholm för att studera på Lyceum, en utbildning som vid denna tid var en ganska enastående merit för en ung kvinna. Hon kommer i kontakt med Georg Brandes författarskap och intresserar sig för lyrikern Swinburne som på 80-talet var relativt okänd i Sverige. Hon läser vid denna tid även Lord Byron ”med brinnande ögon” och citerar honom i sin dagbok i vilken ”endast de stämningar som är melankoliska och pessimistiska gives plats”.

Efter avslutad examen beger sig Mathilda Kruse våren 1884 till Lund för att inträda som en av de allra första kvinnliga studenterna vid Lunds Universitet. Tack vare nya reformer öppnades de svenska universiteten för kvinnor 1870. Författaren Axel Wallengren (pseud. Falstaff Fakir) slår följe med Mathilda Kruse från föreläsningarna i estetik. Mathilda skulle senare skriva att ”vi talade om Herman Bang, som jag på den tiden inte sett en skymt af ännu, och fördjupade oss i analyser af ”Faedra” - den enda af Bangs böcker jag då kände till.” Men vistelsen i Lundagård blir kort ­ bara några månader ­ och i maj samma år reser Mathilda och Ellen Kruse till Vevey i Schweiz. Som reselektyr införskaffar de bl a Jens Peter Jacobsens ”Fru Marie Grubbe” (1876) som Mathilda tar starkt intryck av. Systrarna studerar en tid på Veveys École Supérieure och tar därutöver privatlektioner i franska. De besöker flitigt Veveys stora lånebibliotek och intresset för den franska litteraturen väcks: Jules och Edmond Goncourt faller Mathilda i smaken och hon imiterar dem. Vid denna tid börjar en del dagboksanteckningar ta formen av en sammanhängande berättelse med titeln ”Ett barn av sin tid”.

Herman Bang och Gautier

På hemvägen från kontinenten stannar Mathilda Kruse till i Köpenhamn, hon tar sin anteckningsbok under armen och beger sig till Georg Brandes för att få kritik. När det visar sig att Brandes inte är hemma besöker hon istället Herman Bang som faktiskt lovar att läsa hennes manus och höra av sig. Brevledes förklarar Bang vilken sällsynt begåvning han tycker att hon är och att han gärna åtar sig att översätta och publicera ”Ett barn av sin tid” i Danmark. Så sker också 1884 i Nationaltidende under den mer tendensiösa rubriken ”Flirtations”. Herman Bangs ande svävar över arbetet, han säger bl a om ”Flirtations” i företalet till den svenska utgåvan ”Berta Funcke” (1885) att ”det blevet mig kært, som var det mit eget.” Kruse porträtterar honom i Berta Funcke som den melankoliske dandyn Nils Max som karaktäriseras som ”brutalement triste” ­ ett uttryck som Bang med förkärlek använde om sig själv.

Mathilda Kruse kopierade dikter och romanfragment i en studiebok som hon kallade ”Cahier de Notes intimes”. 1886 rymmer denna bok flera strofer av Théophile Gautier från ”La Notice” som fungerade som förord till nyutgåvan av Charles Baudelaires ”Les fleurs du mal” (1868). Även flera citat ur Paul Bourgets verk antecknas. Christina Sjöblad skriver i doktorsavhandlingen ”Baudelaires väg till Sverige” (1975) att raderna ”från Gautiers ”Notice” kan ha väckt Stella Kleves intresse för den tolkning av Baudelaire som de ger, och dessutom är det troligt att hon funnit tankegångarna användbara för egen del. En ny och fascinerande synvinkel öppnades här för författaren till den lilla utskällda boken ”Berta Funcke”. Dess för hemmapubliken frånstötande stil och ämne gav den plats i en från Baudelaire utgående internationell litteraturströmning med anspråk på att tolka kulturens aktuella ståndpunkt i Europa.”

Midsommaren 1885 ges ”Berta Funcke” ut i Sverige av förläggaren Josef Seligmann under signaturen Stella Kleve. Pressmottagandet blev minst sagt kyligt, den ende som hade något gott att säga om romanen i Sverige var Ola Hansson. Argast var kvinnosakskvinnorna trots att även Kruse ville verka för kvinnans frigörelse. Visserligen var hon inte någon ortodox kvinnosakskvinna och hon drog sig heller inte för att kritisera kvinnorörelsen men detta är ingenting speciellt för just hennes inställning: även förgrundsgestalter som Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler kritiserade de egna leden. Det är troligt att det som irriterade kvinnorörelsen var att Stella Kleve vägrade skriva någon idealiserande tendenslitteratur, hennes ambition var att objektivt skildra unga kvinnors livskamp utan att skönmåla. I en självbiografi skulle Mathilda Malling senare likna klappjakten på Stella Kleve vid inkvisitionens korståg.

Litteraturprofessorn Johan ”Juan” Mortensen, som var en nära vän till Mathilda Kruse, sammanfattar receptionssituationen så här i ”Från Röda rummet till sekelskiftet” (1918): ”Antingen tegs den ihjäl eller så avfärdades den i vresiga och indignerade ord. /.../ Likvisst kunde boken förtjänat ett bättre mottagande, ty skriven av en tjugoårig författarinna, vittnade den om en ovanlig intelligens och en stor sanningskärlek utan stora later. Författarinnan hade gjort den upptäckten, att dessa små änglar som vi kallar kvinnor, och som ofta figurera i romanerna, icke voro idel själ utan även materia, att de stundom ledo av bleksot och att de, enligt vad läkaren upplyste, borde bortgiftas för att åter bli friska. Upptäckten var visserligen inte ny, men hittills hade ingen kvinna med den oförfärade öppenhet som Mathilda Kruse vågat utsäga den ­ och härav kom hennes medsystrars stora indignation.”

Ola Hansson

Mathilda Kruse möter Ola Hansson i mitten av 80-talet, de blir vänner och för en gemensam kamp för europeiseringen av den svenska litteraturen. De sprider kunskap om den sennaturalistiska litteraturströmning som brukar kallas för ”dekadensen” och som utgick från Charles Baudelaire, Paul Bourget och Joris-Karl Huysmans som de båda tagit intryck av. ”Fallstudien” var ett verktyg som Ola Hansson lånade från Bourget och återanvände i sitt eget författarskap, t ex i brottsmålsstudien ”Parias” (1890) och i den utskällda novellsamlingen ”Sensitiva Amorosa” (1887).Under 90-talet kommer det dock till en brytning mellan dem och Ola Hansson porträtterar hänsynslöst Mathilda Kruse i novellen ”Gallblomma” som ingår i fallstudien ”Tidens kvinnor” (1914). Novellen präglas i hög grad av en sammanblandning av personen Mathilda Kruse och de gestalter signaturen Stella Kleve i sitt författarskap beskrev, en sammanblandning Hansson dessvärre inte var ensam om att göra sig skyldig till. ”Det franska” slog aldrig riktigt igenom i Sverige ­ till skillnad från i synnerhet Danmark ­ det svenska 1880-talet präglades istället av en mer konservativ hållning som inte riktigt låg i fas med den nya tiden.

...

Stella Kleve och Ola Hansson

Romanen ”Alice Brandt - en qvinnoprofil” (1888) får också den ett kyligt pressmottagande och boken blir signaturen Stella Kleves sista roman, Mathilda Kruse lägger ned pennan. Men innan detta inträffar har hon hunnit skriva en rad artiklar samt flera omtalade noveller varav ett par stycken finns utgivna i ”Synd” (Ordfronts förlag, 1993). Antologin är redigerad av Birgitta Ney som också skrivit en doktorsavhandling på Mathilda Kruses författarskap med titeln ”Bortom berättelserna. Stella Kleve ­ Mathilda Malling” (Symposion Graduale, 1993). Mathilda Kruse gifter sig med köpmannen Peter Malling 1890 och paret flyttar till Köpenhamn. När hon bryter tystnaden har sex år gått och hon har bytt genre, land, namn och livshållning. Hennes sociala anpassning är fullbordad, så fullbordad att hon kommit att kallas ”den svenska missromanens grande old dame” och”2en av vår litteraturs matronor”. I den andra delen av författarskapet ­ under giftasnamnet Malling ­ visar Mathilda upp en helt annan sidan av sig själv: det mesta av det som tidigare kunnat uppfattas som utmanande är borta och istället möts man av välskrivna historiska romaner och herrgårdsberättelser.

Berta Funcke

Romanen ”Berta Funcke” handlar om de kärleksäventyr en ung kvinna upplever innan äktenskapet. För Berta Funcke består dessa erfarenheter av flyktiga möten, heta blickar men ofullgången kärlek. Hon har tråkigt och är ständigt på jakt efter emotionella stormar och verkliga lidelser för att intensifiera sitt liv. Hon träder in i den s k slynåldern och blir en ”backfisch”, d v s en inte längre så oskyldig tonårsflicka. Hon har blivit längre, mycket smal och hyn har blivit blekare, ögonen djupare. Väl introducerad i sällskapslivet anfäktas Berta Funcke av en modern kvinnas alla grubblerier. Och då i synnerhet melankoliska funderingar över pessimismens oundviklighet. Berta börjar odla en vurm för pessimismen och för det artificiella. Till följd av detta leverne blir hon sjuklig och driver bort från det ”naturliga”.

I Köln möter hon själsfränden Nils Max: ”Hon var ju Berta Funcke; äfven hos henne ­ modernt anlagd, öfverkultiverad och melankolisk ­ fans en gnista af det stoff, hvaraf man skapar en Nils Max.” De plågas båda av den självupptagnes reflektionssjuka och förbrukandet av relationer ­ s k flirtationer ­ är för dem ett Jagets tidsfördriv. Deras narcissism präglas av den dubbla blickens estetik, d v s att veta att man är iaktagen och att inrätta sig efter den blicken. I denna livshållning vilar romanens slående modernitet. Romanens dialog, med meningar som ofta oavslutade utmynnar i obestämbara anspelningar, fungerar som brickor i det erotiska spelet. Något kärleksförhållande i köttslig bemärkelse utvecklas inte mellan dem, de skiljs åt och möts på nytt. Då uppstår en slags andens sympati dem emellan. Så skiljs de återigen.

Den Berta Funcke som återvänder hem till Sverige och sällskapslivet efter sin långa utlandsséjour fortsätter att söka kärleken, hon säger: ”Detta att lefva i hoppet om en kärlek, som skall döda henne, en kyss som skall förbränna henne ­ ­ ­ Det är alla qvinnors idealdröm, och de får den aldrig uppfyld.” Denna passionslängtan, att s a s få stå brud klädd i sin egen svepning helt utlämnad åt en förbrännande sinnlighet förekommer på flera ställen i romanen och är ett vanligt sennaturalistiskt tema. Det moderna med Stella Kleves kvinnoskildring är att det är kvinnorna som objektifierar männen istället för tvärtom. Hon är subjekt men samtidigt är hon p g a samhälleliga konventioner förhindrad att leva ut sitt begär. Låsningen ger upphov till olika förvrängningar av det undertryckta begäret, hon är prisgiven åt flirtationens maktlekar och masochistiska fantasier. Mascohism som litterärt tema stöter man ofta på hos Stella Kleve, som t ex i ”Höstdagar” (1888), en novell som kanske är det tydligaste exemplet på förekomsten av en svensk dekadenslitteratur.

Bleksot och Drysdale

Mathilda Malling förklarar i självbiografin ”Uppfostran och inflytande” (1920) att debutromanen endast var en analys av en ung flickas ostadiga flirtationer som efterhand själsligen och kroppsligen utmattade henne. Sensmoralen sammanfattas i Berta Funckes självanalys, nämligen att den ”som spiller bort sin lifskraft droppe för droppe, styckar sitt lifs lidelse i små begär och små böjelser; den, som gifver bort hela sitt kapital i skiljemynt ­ den måste stå ovederhäftig inför de stora fodringarne. Han har lifdömt sig sjelf.” Berta Funcke blir också i linje med detta resonemang allt svagare. Familjens läkare tror att Berta har anlag för bleksot, en diagnos som ökade markant under 1880-talet och som tillsammans med neurastenin (d v s allmän fysisk och psykisk kraftlöshet) betraktades som ett moderna tiders gissel bland storstädernas befolkning. Bleksot drabbade framförallt över- och medelklassflickor i tonåren. Sjukdomen yttrade sig i stark blekhet och trötthet, huvudvärk samt nervositet var karaktäristiska symptom.

På 1800-talet tänkte man sig otillfredställd könsdrift som sjukdomsorsak och läkarna ordinerade äktenskap, järnpiller och motion. Det fanns faktiskt läkare som på fullaste allvar hävdade att bleksot kunde uppstå till följd av häftig dans, nöjeslystnad, romanläsning och erotiska fantasier. Sjukdomen lanserades som ett degenerationsfenomen och en kultursjukdom. Men bleksoten var mer ett socialt fenomen än ett medicinskt, under 1900-talet försvann diagnosen helt ur sjukhusstatestiken och ersattes av flera andra, bl a anorexi. Läkaren George Drysdale diskuterar bleksoten i ”Samhällslärans grunddrag eller fysisk, sexuell och naturlig religio”n (1878) och ger läsaren en lektion i ”fysisk religion”, d v s uppfattningen att människans varje muskel skall brukas så som naturen föreskrivit, annars förtvinar den vilket är till skada för individen och människosläktet.

Det är inte otroligt att Drysdales teorier påverkade Mathilda Kruse under Stella Kleve-perioden, särskilt med tanke på att Drysdale livligt diskuterades i 80-talets svenska sexualdebatt. I noveller som t ex ”Pyrrhussegrar” och ”Vid Beau-Rivage” fungerar bleksotstemat som en stilistisk markör som signalerar att här handlar det om kvinnor som inte funnit sig någon tillfredställande livsuppgift, kvinnor som söker efter nya ideal och identitet i likhet med dekadenslitteraturens manliga hjältar. Signaturen Stella Kleve gestaltar något så sällsynt som svenska dekadenshjältinnor som slits mellan två svaga samhällsstrukturer: ett gammalt och konservativt som är i fallande och ett modernt och radikalt som är i växande. Men Stella Kleves kvinnor är ännu förhindrad att ta det efterlängtade men samtidigt fruktade steget in i en drastisk nyordning av samhället och könsrollerna.

Mathilda Kruse, gift Malling
Pseud. Stella Kleve

Dekadenslitteraturen

En kvinnlig dekadensförfattare är något så ovanligt att det nästan måste betraktas som en anomali. Och det är en roll som jag tror att Stella Kleve är ensam om att spela i svensk litteraturhistoria. Även ur ett europeiskt perspektiv är det en udda företeelse. Som en jämförelse kunde man kanske nämna fransyskan Marguérite Éymery (1860-1953) som under signaturen Rachilde vid unga år debuterade med romanen ”Monsieur Vénus” (1884), en roman som i det närmaste bekänner sig till en de Sadesk tradition. De masochistiska inslagen i Stella Kleves och Rachildes författarskap kan förstås mot den paradoxala situationen att som kvinna verka inom en så kvinnofientlig litteraturtströmning som dekadenslitteraturen.

”Dekadensen” var en litterär rörelse som hade sin höjdpunkt på 1880-talet. Epokbegreppet är missvisande på så vis att man lätt får den föreställningen att de författare som skrev denna litteratur själva var hänfallna åt ett degenererat leverne, vilket inte nödvändigtvis var fallet. Snarare bör dessa författare karaktäriseras som extrema idealister, eller kanske hellre som svikna idealister som när de inte kunnat uppnå ”idéal” hänfallit åt ”spleen” (leda, svårmod). Deras litteratur var en hybrid av naturalism, neoromantik och symbolism. Dekadenterna strävade i första hand inte efter att engagera läsarnas känslor, de ville snarare så objektivt som möjligt försöka förklara mekaniken, själva drivkraften bakom människans handlingar och hetaste önskningar utan att behöva moralisera. Man skulle kanske kunna säga att rörelsen företrädde en slags för-Freudiansk, psykologiskt färgad människosyn i vilken det omedvetna spelade en central roll: genom att i litteraturen introducera ett moment av kyligt resonerande förnuft ville man få denna ännu outforskade kontinent att tydligare framträda.

Historisk bakgrund

De socio-ekonomiska omvälvningar som Europa upplevde under 1700-talet var omfattande. Många människor hade svårt att klara omställningen då det feodala samhällets ideologiska struktur ersattes av ett modernare, sekulariserat, urbant och penningbaserat samhälle. Tidigare generationer hade haft ett allmänt credo, t ex kristen moral, som sitt rättesnöre men 1800-talsmänniskan hamnade i en situation där inga sanningar längre var absoluta. Situationen gav upphov till en pessimistisk tidsanda ­ s k ”fin-de-sičcle” ­ som genomsyrade hela samhäll-kroppen, den fanns inskriven i tidens tankestrukturer. För dekadenterna var detta en problematik som överskuggade allt annat. De levde i den fasta övertygelsen att man levde i en döende kultur.

Dekadenterna flydde det vanmaktsförhållande de upplevde i samtiden, flykten ledde dem in i en mystisk estetik med vars hjälp de uppreser ett tempel för bön: de hoppas att en ny och egendomlig tro skall rädda dem från intellektuell och emotionell kollaps.Dekadenslitteraturen präglades i hög grad av ett intresse för de moderna vetenskaperna, som t ex medicinens utveckling av psykofarmaka och olika former av psykologi. När Jean Martin Charcot på 80-talet föreläste om nervsystemets sjukdomar och kvinnlig hysteri på La Salpętričre i Paris kom inte enbart medicinare utan även författare och konstnärer.

När franska författare på 80-talet själva kallade sig ”Les décadents” skedde det i protest mot den optimistiska, materiellt inriktade framstegskulten. Protesten riktade sig mot en modern tid vars blinda hyllande av verktyget, utan tanke på dess verkningar, för dem endast framstod som en domedagsmarkör. Industrialismens framstegstanke föreföll för dem banal och kapitalismens räntabilitet ­ d v s förväntan på ett allt bättre bokslut ­ helt absurd. Man ansåg att världen var gammal och att alla kulturella kulminationer måste följas av en djup nedgång. I linje med en uråldrig cyklisk historieuppfattning, t ex kristendomens kiliasm (tusenårstro), menade man att tiden var inne för en slags biologisk dekadens: naturlagarna insisterade på degeneration.

Huysmans - Gautier - Bourget - Péladan

Dekadensen var uteslutande ett europeiskt fenomen med starka rötter i fransk litteratur och tysk filosofi. Joris-Karl Huysmans ­ författaren till dekadens-bibeln ”Ā Rebours” (1884) ­ var tillsammans med Théophile Gautier, Paul Bourget och Joséphin Péladan de som mest påtagligt bidrog till dekadenslitteraturens egenartade estetik. Den tyska filosofin betydde mycket för rörelsens teoribildning och det var i synnerhet Arthur Schopenhauer och Eduard von Hartmann som stod för starka, ”pessimistiska” impulser. Rörelsen var i Frankrike stödd av förlagshuset Léon Vanier och tidskriften ”Lutčce” och 1884 grundade Baju och René Ghil de båda små tidskrifterna ”Le décadent” och ”La décadence.” Denna yngre, litterära gruppering var politiskt mer radikal än Bourget och Huysmans och litterärt långt mer modernistisk. Den viktigaste av dem var Paul Verlaine. I ”Le Décadent” förklarar man 1886 att uppgiften var att förstöra: religion, samhälle, människans andliga förmögenheter ­ allt stod inför sitt sammanbrott. Dekadenternas uppgift var att påskynda förloppet, något man kallade en anarkistisk strävan.

Men å andra sidan definierade Paul Verlaine, på sin sjukbädd inför några litteratörer från just ”Le Décadent”, dekadensen som en strävan att ”réagir par le délicat” ­ att reagera genom det förfinade: ”Jag älskar ordet dekadans som glittrar av purpur och guld. Naturligtvis utesluter jag varje kränkande tillvitelse och varje tanke på förfall. Detta ord förutsätter i stället den yttersta civilisationens raffinerade tankar /.../ Vi kan använda ordet i en ny och ironisk mening, där vi underförstår nödvändigheten att reagera genom det delikata, det preciösa, det sällsynta mot den nuvarande tidens platthet.” Verlaines uttalande röjer ett centralt patos: samtidsvärderingar skall visserligen nedrivas men denna förstörelse är inte ett självändamål. Destruktionen är istället nödvändig för att möjliggöra en essentiell, kulturell förnyelse. Resonemanget kastar nytt ljus över en på flera sätt missförstådd litteratur. Men samtidigt bör man inte glömma bort att rörelsens ideologi i hög grad präglades av en obehaglig övermänniskoattityd där föraktet för ”det folkliga”, masskulturella spelade en central roll.

Dekadensprojektet

Dekadensen har visat sig att ingå som en fas i både cykliska och linjära historiemodeller. Religionens roll som människans främsta värdekonstituerande faktor har betonats som en viktig försäkring mot dekadensens värdekaos. Sekulariseringen har i linje med detta resonemang betraktats som en signifikant dekadensfaktor. Detta slår Per Thomas Andersen fast i sin högintressanta doktorsavhandling ”Dekadanse i nordisk litteratur 1880-1900”. Mot den bakgrunden är det intressant att notera att flera av dekadenslitteraturens ledande företrädare, som t ex Huysmans och Bourget, senare blev konvertiter när de ställdes inför sin egen undergångsestetiks yttersta konsekvens: valet mellan ”kulan eller korset”.

Dekadensprojektet kan sägas vara en nollställningsprocess där samtidsaktuella idéer och ideologier avvecklas och mister sin funktion som konstituerande värden för att bereda plats för nya. Denna dekonstruktion av värden utgör även kärnan i det postmoderna uttrycket. Dekadensens ideologiska närhet till modernismen är så tydligt att det är möjligt att ­ som Andersen också gör ­ tala om dekadenslitteraturen som en premodernistisk yttring.

Den bulgariska psykoanalytikern och lingvisten Julia Kristeva tar i essän ”Baudelaire, eller om oändligheten, doften och punken” (Stabat Mater, 1990) upp dandybegreppet vars uttryck speglar dekadensens problem och estetiska strategi. Kristeva menar att dandyns glidning mot kvinnligheten inte är ett uttryck för homosexualitet utan snarare ett sätt att genom en artificiell kvinnlighet neutralisera en lika låtsad manlighet. Dandyn söker en ny manlig identifikationsmodell. Det är tydligt att dekadensen mycket handlade om att värna en hotad manlighet, hotad av både kvinnornas tilltagande frigörelse och ett samhälle i strukturell förändring: männen var oroliga att deras traditionella köns- och samhällsroller skulle fråntas dem.

Hennes andra Jag

Denna manliga oro tog sig bl a uttryck i rädslan för den starka, självständiga och förgörande kvinnan ­ ”la femme fatale” ­ ett motiv som under 1880-talet var vanligt förekommande inom både konst, litteratur och opera. Männen fruktade mötet med en ny och för dem okänd mansroll. Det är mot denna bakgrund dekadensens kvinnofientlighet bör förstås. Sekelslutets manliga oro innebar en inledning av den manliga identitetskris som i hög grad manifesterar sig i dagens samhälle. På samma sätt är det också fullt möjligt att tala om en kvinnlig oro eftersom kvinnorna vid sekelskiftet stod inför en minst lika stor förändring av sina köns- och samhällsroller som männen gjorde. Det var den oron som Mathilda Kruse under Stella Kleve-perioden ville gestalta: kvinnor som söker efter ett nytt sätt att vara, kvinnor som söker efter ”hennes andra Jag”.

Källa:

litt (swe)
Kleve, Stella
206489
Hirdwall, Jacob: Gallblomma. En kulturhistoisk studie
av den försymbolistiska epoken - exemplet Stella Kleve.
Göteborg: univ., Litt.vet. inst., 1993. 150 s.
Uppsats för doktorandsem.
Kleve, Stella (B)
* * Kvinn S 94/17 * *

Efterskrift till nyutgåvan av ”Berta Funcke”/Vinga Press 1995.
Bokens omslagsbild (se ovan) är ”Ung flicka med handskar”
av Tamara de Lempicka. Boken kan beställas från Vadstena
Antikvariat, telefon 014313465.

Till Jacobs sajt