Dessa nästan impressionistiska rader är signaturen Stella Kleves, bakom
pseudonymen står författarinnan Mathilda Kruse, gift Malling (1864-1942) som
växte upp på skånska landsbyggden. För att komma från en borgerlig familj fick
syskonskaran en ganska fri uppfostran
och Mathilda kom tidigt att intressera sig för litteratur. Hon skrev noveller,
teaterpjäser och dagbok. I flickskolan studerade hon franska men även engelska
som vid denna tid var ett mindre vanligt skolämne. Walter Scott blev en förebild,
författare som Thackeray och Bulwer-Lytton kom hon också tidigt i kontakt med.
Tillsammans med några skolkamrater bl a Sofia Holmgren som senare blev en av
Sveriges första kvinnliga läkare bildar Mathilda Kruse
”Emancipations-förbundet”
och de ger ut en egen tidning med titeln ”Frihet och Rät”. Den
utlösande faktorn till bildandet av detta förbund var att en lärare yttrat att
”en flicka knappt kan sägas äga någon karaktär, förrän hon är åtminstone
aderton år.”
I början av 80-talet konfirmerar Mathilda sig men religionsstudierna hade inte
gjort särskilt stort intryck på henne, trots moderns religiositet. Hon reser till
Stockholm för att studera på Lyceum, en utbildning som vid denna tid var en
ganska enastående merit för en ung kvinna. Hon kommer i kontakt med Georg Brandes
författarskap och intresserar sig för lyrikern Swinburne som på 80-talet var
relativt okänd i Sverige. Hon läser vid denna tid även Lord Byron ”med
brinnande ögon” och citerar honom i sin dagbok i vilken ”endast de
stämningar som är melankoliska och pessimistiska gives plats”.
Efter avslutad examen beger sig Mathilda Kruse våren 1884 till Lund för att
inträda som en av de allra första kvinnliga studenterna vid Lunds Universitet.
Tack vare nya reformer öppnades de svenska universiteten för kvinnor 1870.
Författaren Axel Wallengren (pseud. Falstaff Fakir) slår följe med Mathilda
Kruse från föreläsningarna i estetik. Mathilda skulle senare skriva att ”vi
talade om Herman Bang, som jag på den tiden inte sett en skymt af ännu, och
fördjupade oss i analyser af ”Faedra” - den enda af Bangs böcker jag
då kände till.”
Men vistelsen i Lundagård blir kort bara några månader och i maj samma
år reser Mathilda och Ellen Kruse till Vevey i Schweiz. Som reselektyr
införskaffar de bl a Jens Peter Jacobsens ”Fru Marie Grubbe” (1876)
som Mathilda tar starkt intryck av. Systrarna studerar en tid på Veveys École
Supérieure och tar därutöver privatlektioner i franska. De besöker flitigt
Veveys stora lånebibliotek och intresset för den franska litteraturen väcks:
Jules och Edmond Goncourt faller Mathilda i smaken och hon imiterar dem. Vid
denna tid börjar en del dagboksanteckningar ta formen av en sammanhängande
berättelse med titeln ”Ett barn av sin tid”.
Herman Bang och Gautier
På hemvägen från kontinenten stannar Mathilda Kruse till i Köpenhamn, hon tar
sin anteckningsbok under armen och beger sig till Georg Brandes för att få
kritik. När det visar sig att Brandes inte är hemma besöker hon istället Herman
Bang som faktiskt lovar att läsa hennes manus och höra av sig. Brevledes
förklarar Bang vilken sällsynt begåvning han tycker att hon är och att han gärna
åtar sig att översätta och publicera ”Ett barn av sin tid” i Danmark.
Så sker också 1884 i Nationaltidende under den mer tendensiösa rubriken
”Flirtations”. Herman Bangs ande svävar över arbetet, han säger bl a
om ”Flirtations” i företalet till den svenska utgåvan ”Berta
Funcke” (1885) att ”det blevet mig kært, som var det mit eget.”
Kruse porträtterar honom i Berta Funcke som den melankoliske dandyn Nils Max
som karaktäriseras som ”brutalement triste” ett uttryck som Bang
med förkärlek använde om sig själv.
Mathilda Kruse kopierade dikter och
romanfragment i en studiebok som hon kallade ”Cahier de Notes intimes”.
1886 rymmer denna bok flera strofer av Théophile Gautier från ”La
Notice” som fungerade som förord till nyutgåvan av Charles Baudelaires
”Les fleurs du mal” (1868). Även flera citat ur Paul Bourgets verk
antecknas. Christina Sjöblad skriver i doktorsavhandlingen ”Baudelaires väg
till Sverige” (1975) att raderna ”från Gautiers ”Notice” kan
ha väckt Stella Kleves intresse för den tolkning av Baudelaire som de ger, och
dessutom är det troligt att hon funnit tankegångarna användbara för egen del.
En ny och fascinerande synvinkel öppnades här för författaren till den lilla
utskällda boken ”Berta Funcke”. Dess för hemmapubliken frånstötande
stil och ämne gav den plats i en från Baudelaire utgående internationell
litteraturströmning med anspråk på att tolka kulturens aktuella ståndpunkt i
Europa.”
Midsommaren 1885 ges ”Berta Funcke” ut i Sverige av förläggaren Josef
Seligmann under signaturen Stella Kleve. Pressmottagandet blev minst sagt kyligt,
den ende som hade något gott att säga om romanen i Sverige var Ola Hansson.
Argast var kvinnosakskvinnorna trots att även Kruse ville verka för kvinnans
frigörelse. Visserligen var hon inte någon ortodox kvinnosakskvinna och hon drog
sig heller inte för att kritisera kvinnorörelsen men detta är ingenting speciellt
för just hennes inställning: även förgrundsgestalter som Victoria Benedictsson
och Anne Charlotte Leffler kritiserade de egna leden. Det är troligt att det som
irriterade kvinnorörelsen var att Stella Kleve vägrade skriva någon idealiserande
tendenslitteratur, hennes ambition var att objektivt skildra unga kvinnors
livskamp utan att skönmåla. I en självbiografi skulle Mathilda Malling senare
likna klappjakten på Stella Kleve vid inkvisitionens korståg.
Litteraturprofessorn Johan ”Juan” Mortensen, som var en nära vän till
Mathilda Kruse, sammanfattar receptionssituationen så här i ”Från Röda
rummet till sekelskiftet” (1918): ”Antingen tegs den ihjäl eller så
avfärdades den i vresiga och indignerade ord. /.../ Likvisst kunde boken
förtjänat ett bättre mottagande, ty skriven av en tjugoårig författarinna,
vittnade den om en ovanlig intelligens och en stor sanningskärlek utan stora
later. Författarinnan hade gjort den upptäckten, att dessa små änglar som vi
kallar kvinnor, och som ofta figurera i romanerna, icke voro idel själ utan även
materia, att de stundom ledo av bleksot och att de, enligt vad läkaren upplyste,
borde bortgiftas för att åter bli friska. Upptäckten var visserligen inte ny,
men hittills hade ingen kvinna med den oförfärade öppenhet som Mathilda Kruse
vågat utsäga den och härav kom hennes medsystrars stora indignation.”
Ola Hansson
Mathilda Kruse möter Ola Hansson i mitten av 80-talet, de blir vänner och för
en gemensam kamp för europeiseringen av den svenska litteraturen. De sprider
kunskap om den sennaturalistiska litteraturströmning som brukar kallas för
”dekadensen” och som utgick från Charles Baudelaire, Paul Bourget och
Joris-Karl Huysmans som de båda tagit intryck av. ”Fallstudien” var
ett verktyg som Ola Hansson lånade från Bourget och återanvände i sitt eget
författarskap, t ex i brottsmålsstudien ”Parias” (1890) och i den
utskällda novellsamlingen ”Sensitiva Amorosa” (1887).Under 90-talet
kommer det dock till en brytning mellan dem och Ola Hansson porträtterar
hänsynslöst Mathilda Kruse i novellen ”Gallblomma” som ingår i
fallstudien ”Tidens kvinnor” (1914). Novellen präglas i hög grad av
en sammanblandning av personen Mathilda Kruse och de gestalter signaturen
Stella Kleve i sitt författarskap beskrev, en sammanblandning Hansson dessvärre
inte var ensam om att göra sig skyldig till. ”Det franska” slog aldrig
riktigt igenom i Sverige till skillnad från i synnerhet Danmark det svenska
1880-talet präglades istället av en mer konservativ hållning som inte riktigt
låg i fas med den nya tiden.
...
Stella Kleve och Ola Hansson
Romanen ”Alice Brandt - en qvinnoprofil” (1888) får också den ett
kyligt pressmottagande och boken blir signaturen Stella Kleves sista roman,
Mathilda Kruse lägger ned pennan. Men innan detta inträffar har hon hunnit
skriva en rad artiklar samt flera omtalade noveller varav ett par stycken finns
utgivna i ”Synd” (Ordfronts förlag, 1993). Antologin är redigerad av
Birgitta Ney som också skrivit en doktorsavhandling på Mathilda Kruses
författarskap med titeln ”Bortom berättelserna. Stella Kleve Mathilda
Malling” (Symposion Graduale, 1993). Mathilda Kruse gifter sig med
köpmannen Peter Malling 1890 och paret flyttar till Köpenhamn. När hon bryter
tystnaden har sex år gått och hon har bytt genre, land, namn och livshållning.
Hennes sociala anpassning är fullbordad, så fullbordad att hon kommit att kallas
”den svenska missromanens grande old dame” och”2en av vår
litteraturs matronor”. I den andra delen av författarskapet under
giftasnamnet Malling visar Mathilda upp en helt annan sidan av sig själv:
det mesta av det som tidigare kunnat uppfattas som utmanande är borta och
istället möts man av välskrivna historiska romaner och herrgårdsberättelser.
Berta Funcke
Romanen ”Berta Funcke” handlar om de kärleksäventyr en ung kvinna
upplever innan äktenskapet. För Berta Funcke består dessa erfarenheter av
flyktiga möten, heta blickar men ofullgången kärlek. Hon har tråkigt och är
ständigt på jakt efter emotionella stormar och verkliga lidelser för att
intensifiera sitt liv. Hon träder in i den s k slynåldern och blir en
”backfisch”, d v s en inte längre så oskyldig tonårsflicka. Hon har
blivit längre, mycket smal och hyn har blivit blekare, ögonen djupare. Väl
introducerad i sällskapslivet anfäktas Berta Funcke av en modern kvinnas alla
grubblerier. Och då i synnerhet melankoliska funderingar över pessimismens
oundviklighet. Berta börjar odla en vurm för pessimismen och för det
artificiella. Till följd av detta leverne blir hon sjuklig och driver bort från
det ”naturliga”.
I Köln möter hon själsfränden Nils Max: ”Hon var ju Berta Funcke; äfven
hos henne modernt anlagd, öfverkultiverad och melankolisk fans en gnista af
det stoff, hvaraf man skapar en Nils Max.” De plågas båda av den
självupptagnes reflektionssjuka och förbrukandet av relationer s k
flirtationer är för dem ett Jagets tidsfördriv. Deras narcissism präglas av
den dubbla blickens estetik, d v s att veta att man är iaktagen och att inrätta
sig efter den blicken. I denna livshållning vilar romanens slående modernitet.
Romanens dialog, med meningar som ofta oavslutade utmynnar i obestämbara
anspelningar, fungerar som brickor i det erotiska spelet. Något
kärleksförhållande i köttslig bemärkelse utvecklas inte mellan dem, de skiljs
åt och möts på nytt. Då uppstår en slags andens sympati dem emellan. Så skiljs
de återigen.
Den Berta Funcke som återvänder hem till Sverige och sällskapslivet efter sin
långa utlandsséjour fortsätter att söka kärleken, hon säger: ”Detta att
lefva i hoppet om en kärlek, som skall döda henne, en kyss som skall förbränna
henne Det är alla qvinnors idealdröm, och de får den aldrig uppfyld.”
Denna passionslängtan, att s a s få stå brud klädd i sin egen svepning helt
utlämnad åt en förbrännande sinnlighet förekommer på flera ställen i romanen
och är ett vanligt sennaturalistiskt tema. Det moderna med Stella Kleves
kvinnoskildring är att det är kvinnorna som objektifierar männen istället för
tvärtom. Hon är subjekt men samtidigt är hon p g a samhälleliga konventioner
förhindrad att leva ut sitt begär. Låsningen ger upphov till olika förvrängningar
av det undertryckta begäret, hon är prisgiven åt flirtationens maktlekar och
masochistiska fantasier. Mascohism som litterärt tema stöter man ofta på hos
Stella Kleve, som t ex i ”Höstdagar” (1888), en novell som kanske är
det tydligaste exemplet på förekomsten av en svensk dekadenslitteratur.
Bleksot och Drysdale
Mathilda Malling förklarar i självbiografin ”Uppfostran och inflytande”
(1920) att debutromanen endast var en analys av en ung flickas ostadiga
flirtationer som efterhand själsligen och kroppsligen utmattade henne.
Sensmoralen sammanfattas i Berta Funckes självanalys, nämligen att den ”som
spiller bort sin lifskraft droppe för droppe, styckar sitt lifs lidelse i små
begär och små böjelser; den, som gifver bort hela sitt kapital i skiljemynt
den måste stå ovederhäftig inför de stora fodringarne. Han har lifdömt sig
sjelf.” Berta Funcke blir också i linje med detta resonemang allt svagare.
Familjens läkare tror att Berta har anlag för bleksot, en diagnos som ökade
markant under 1880-talet och som tillsammans med neurastenin (d v s allmän
fysisk och psykisk kraftlöshet) betraktades som ett moderna tiders gissel bland
storstädernas befolkning. Bleksot drabbade framförallt över- och
medelklassflickor i tonåren. Sjukdomen yttrade sig i stark blekhet och trötthet,
huvudvärk samt nervositet var karaktäristiska symptom.
På 1800-talet tänkte man sig otillfredställd könsdrift som sjukdomsorsak och
läkarna ordinerade äktenskap, järnpiller och motion. Det fanns faktiskt läkare
som på fullaste allvar hävdade att bleksot kunde uppstå till följd av häftig
dans, nöjeslystnad, romanläsning och erotiska fantasier. Sjukdomen lanserades
som ett degenerationsfenomen och en kultursjukdom. Men bleksoten var mer ett
socialt fenomen än ett medicinskt, under 1900-talet försvann diagnosen helt ur
sjukhusstatestiken och ersattes av flera andra, bl a anorexi. Läkaren George
Drysdale diskuterar bleksoten i ”Samhällslärans grunddrag eller fysisk,
sexuell och naturlig religio”n (1878) och ger läsaren en lektion i
”fysisk religion”, d v s uppfattningen att människans varje muskel
skall brukas så som naturen föreskrivit, annars förtvinar den vilket är till
skada för individen och människosläktet.
Det är inte otroligt att Drysdales teorier påverkade Mathilda Kruse under
Stella Kleve-perioden, särskilt med tanke på att Drysdale livligt diskuterades
i 80-talets svenska sexualdebatt. I noveller som t ex ”Pyrrhussegrar”
och ”Vid Beau-Rivage” fungerar bleksotstemat som en stilistisk markör
som signalerar att här handlar det om kvinnor som inte funnit sig någon
tillfredställande livsuppgift, kvinnor som söker efter nya ideal och identitet i
likhet med dekadenslitteraturens manliga hjältar. Signaturen Stella Kleve
gestaltar något så sällsynt som svenska dekadenshjältinnor som slits mellan två
svaga samhällsstrukturer: ett gammalt och konservativt som är i fallande och
ett modernt och radikalt som är i växande. Men Stella Kleves kvinnor är ännu
förhindrad att ta det efterlängtade men samtidigt fruktade steget in i en
drastisk nyordning av samhället och könsrollerna.
Mathilda Kruse, gift Malling
Pseud. Stella Kleve
Dekadenslitteraturen
En kvinnlig dekadensförfattare är något så ovanligt att det nästan måste
betraktas som en anomali. Och det är en roll som jag tror att Stella Kleve är
ensam om att spela i svensk litteraturhistoria. Även ur ett europeiskt
perspektiv är det en udda företeelse. Som en jämförelse kunde man kanske nämna
fransyskan Marguérite Éymery (1860-1953) som under signaturen Rachilde vid unga
år debuterade med romanen ”Monsieur Vénus” (1884), en roman som i det
närmaste bekänner sig till en de Sadesk tradition. De masochistiska inslagen i
Stella Kleves och Rachildes författarskap kan förstås mot den paradoxala
situationen att som kvinna verka inom en så kvinnofientlig litteraturtströmning
som dekadenslitteraturen.
”Dekadensen” var en litterär rörelse som hade sin höjdpunkt på
1880-talet. Epokbegreppet är missvisande på så vis att man lätt får den
föreställningen att de författare som skrev denna litteratur själva var
hänfallna åt ett degenererat leverne, vilket inte nödvändigtvis var fallet.
Snarare bör dessa författare karaktäriseras som extrema idealister, eller
kanske hellre som svikna idealister som när de inte kunnat uppnå ”idéal”
hänfallit åt ”spleen” (leda, svårmod). Deras litteratur var en hybrid
av naturalism, neoromantik och symbolism. Dekadenterna strävade i första hand
inte efter att engagera läsarnas känslor, de ville snarare så objektivt som
möjligt försöka förklara mekaniken, själva drivkraften bakom människans
handlingar och hetaste önskningar utan att behöva moralisera. Man skulle kanske
kunna säga att rörelsen företrädde en slags för-Freudiansk, psykologiskt färgad
människosyn i vilken det omedvetna spelade en central roll: genom att i
litteraturen introducera ett moment av kyligt resonerande förnuft ville man få
denna ännu outforskade kontinent att tydligare framträda.
Historisk bakgrund
De socio-ekonomiska omvälvningar som Europa upplevde under 1700-talet var
omfattande. Många människor hade svårt att klara omställningen då det feodala
samhällets ideologiska struktur ersattes av ett modernare, sekulariserat, urbant
och penningbaserat samhälle. Tidigare generationer hade haft ett allmänt credo,
t ex kristen moral, som sitt rättesnöre men 1800-talsmänniskan hamnade i en
situation där inga sanningar längre var absoluta. Situationen gav upphov till en
pessimistisk tidsanda s k ”fin-de-sičcle” som genomsyrade hela
samhäll-kroppen, den fanns inskriven i tidens tankestrukturer. För dekadenterna
var detta en problematik som överskuggade allt annat. De levde i den fasta
övertygelsen att man levde i en döende kultur.
Dekadenterna flydde det vanmaktsförhållande de upplevde i samtiden, flykten
ledde dem in i en mystisk estetik med vars hjälp de uppreser ett tempel för bön:
de hoppas att en ny och egendomlig tro skall rädda dem från intellektuell och
emotionell kollaps.Dekadenslitteraturen präglades i hög grad av ett intresse för
de moderna vetenskaperna, som t ex medicinens utveckling av psykofarmaka och
olika former av psykologi. När Jean Martin Charcot på 80-talet föreläste om
nervsystemets sjukdomar och kvinnlig hysteri på La Salpętričre i Paris kom inte
enbart medicinare utan även författare och konstnärer.
När franska författare på
80-talet själva kallade sig ”Les décadents” skedde det i protest mot
den optimistiska, materiellt inriktade framstegskulten. Protesten riktade sig
mot en modern tid vars blinda hyllande av verktyget, utan tanke på dess
verkningar, för dem endast framstod som en domedagsmarkör. Industrialismens
framstegstanke föreföll för dem banal och kapitalismens räntabilitet d v s
förväntan på ett allt bättre bokslut helt absurd. Man ansåg att världen var
gammal och att alla kulturella kulminationer måste följas av en djup nedgång. I
linje med en uråldrig cyklisk historieuppfattning, t ex kristendomens kiliasm
(tusenårstro), menade man att tiden var inne för en slags biologisk dekadens:
naturlagarna insisterade på degeneration.
Huysmans - Gautier - Bourget - Péladan
Dekadensen var uteslutande ett europeiskt fenomen med starka rötter i fransk
litteratur och tysk filosofi. Joris-Karl Huysmans författaren till
dekadens-bibeln ”Ā Rebours” (1884) var tillsammans med Théophile
Gautier, Paul Bourget och Joséphin Péladan de som mest påtagligt bidrog till
dekadenslitteraturens egenartade estetik. Den tyska filosofin betydde mycket
för rörelsens teoribildning och det var i synnerhet Arthur Schopenhauer och
Eduard von Hartmann som stod för starka, ”pessimistiska” impulser.
Rörelsen var i Frankrike stödd av förlagshuset Léon Vanier och tidskriften
”Lutčce” och 1884 grundade Baju och René Ghil de båda små tidskrifterna
”Le décadent” och ”La décadence.” Denna yngre, litterära
gruppering var politiskt mer radikal än Bourget och Huysmans och litterärt långt
mer modernistisk. Den viktigaste av dem var Paul Verlaine. I ”Le Décadent”
förklarar man 1886 att uppgiften var att förstöra: religion, samhälle,
människans andliga förmögenheter allt stod inför sitt sammanbrott.
Dekadenternas uppgift var att påskynda förloppet, något man kallade en
anarkistisk strävan.
Men å andra sidan definierade Paul Verlaine, på sin sjukbädd inför några
litteratörer från just ”Le Décadent”, dekadensen som en strävan att
”réagir par le délicat” att reagera genom det förfinade: ”Jag
älskar ordet dekadans som glittrar av purpur och guld. Naturligtvis utesluter
jag varje kränkande tillvitelse och varje tanke på förfall. Detta ord
förutsätter i stället den yttersta civilisationens raffinerade tankar /.../ Vi
kan använda ordet i en ny och ironisk mening, där vi underförstår nödvändigheten
att reagera genom det delikata, det preciösa, det sällsynta mot den nuvarande
tidens platthet.” Verlaines uttalande röjer ett centralt patos:
samtidsvärderingar skall visserligen nedrivas men denna förstörelse är inte ett
självändamål. Destruktionen är istället nödvändig för att möjliggöra en
essentiell, kulturell förnyelse. Resonemanget kastar nytt ljus över en på flera
sätt missförstådd litteratur. Men samtidigt bör man inte glömma bort att
rörelsens ideologi i hög grad präglades av en obehaglig övermänniskoattityd där
föraktet för ”det folkliga”, masskulturella spelade en central roll.
Dekadensprojektet
Dekadensen har visat sig att ingå som en fas i både cykliska och linjära
historiemodeller. Religionens roll som människans främsta värdekonstituerande
faktor har betonats som en viktig försäkring mot dekadensens värdekaos.
Sekulariseringen har i linje med detta resonemang betraktats som en signifikant
dekadensfaktor. Detta slår Per Thomas Andersen fast i sin högintressanta
doktorsavhandling ”Dekadanse i nordisk litteratur 1880-1900”. Mot den
bakgrunden är det intressant att notera att flera av dekadenslitteraturens
ledande företrädare, som t ex Huysmans och Bourget, senare blev konvertiter när
de ställdes inför sin egen undergångsestetiks yttersta konsekvens: valet mellan
”kulan eller korset”.
Dekadensprojektet kan sägas vara en nollställningsprocess där samtidsaktuella
idéer och ideologier avvecklas och mister sin funktion som konstituerande
värden för att bereda plats för nya. Denna dekonstruktion av värden utgör även
kärnan i det postmoderna uttrycket. Dekadensens ideologiska närhet till
modernismen är så tydligt att det är möjligt att som Andersen också gör
tala om dekadenslitteraturen som en premodernistisk yttring.
Den bulgariska psykoanalytikern och lingvisten Julia Kristeva tar i essän
”Baudelaire, eller om oändligheten, doften och punken” (Stabat Mater,
1990) upp dandybegreppet vars uttryck speglar dekadensens problem och estetiska
strategi. Kristeva menar att dandyns glidning mot kvinnligheten inte är ett
uttryck för homosexualitet utan snarare ett sätt att genom en artificiell
kvinnlighet neutralisera en lika låtsad manlighet. Dandyn söker en ny manlig
identifikationsmodell. Det är tydligt att dekadensen mycket handlade om att
värna en hotad manlighet, hotad av både kvinnornas tilltagande frigörelse och
ett samhälle i strukturell förändring: männen var oroliga att deras
traditionella köns- och samhällsroller skulle fråntas dem.
Hennes andra Jag
Denna manliga oro tog sig bl a uttryck i rädslan för den starka, självständiga
och förgörande kvinnan ”la femme fatale” ett motiv som under
1880-talet var vanligt förekommande inom både konst, litteratur och opera.
Männen fruktade mötet med en ny och för dem okänd mansroll. Det är mot denna
bakgrund dekadensens kvinnofientlighet bör förstås. Sekelslutets manliga oro
innebar en inledning av den manliga identitetskris som i hög grad manifesterar
sig i dagens samhälle. På samma sätt är det också fullt möjligt att tala om en
kvinnlig oro eftersom kvinnorna vid sekelskiftet stod inför en minst lika stor
förändring av sina köns- och samhällsroller som männen gjorde. Det var den oron
som Mathilda Kruse under Stella Kleve-perioden ville gestalta: kvinnor som
söker efter ett nytt sätt att vara, kvinnor som söker efter
”hennes andra Jag”.
Källa:
litt (swe)
Kleve, Stella
206489
Hirdwall, Jacob: Gallblomma. En kulturhistoisk studie
av den försymbolistiska epoken - exemplet Stella Kleve.
Göteborg: univ., Litt.vet. inst., 1993. 150 s.
Uppsats för doktorandsem.
Kleve, Stella (B)
* * Kvinn S 94/17 * *
Efterskrift till nyutgåvan av ”Berta Funcke”/Vinga Press 1995.
Bokens omslagsbild (se ovan) är ”Ung flicka med handskar”
av Tamara de Lempicka. Boken kan beställas från
Vadstena
Antikvariat,
telefon 014313465.
Till Jacobs sajt
