En av Englands främsta unga dramatiker, Sarah Kane, hängde sig i sina skosnören den 20 februari 1999 på en toalett på ett sjukhus i södra London efter att först ha överlevt en tablettöverdos. Vid 28 års ålder hade hon kommit fram till att hennes liv var över. Hon lämnade efter sig fyra färgstarka och i pressen både hyllade och utskällda pjäser samt ytterligare ett helt nytt stycke: ”4.48 Psychosis”. I ett avskedsbrev skall Sarah Kane ha skrivit, att hon ville att denna sista pjäs – trots omständigheterna - skulle spelas. I ett turné-erbjudande - från tiden strax före självmordet - från Actors Touring Company beskrevs ”4.48 Psychosis” så här: ”The play will be an exploration of love and despair, of youthful disillusion and romantic self-obsession.” Men det blev ingen turné, Kanes anhöriga drog tillbaka stycket. Men under rubriken ”Sarah Kane Season” spelades 2001 Kanes fem pjäser på Royal Court Theatre vid Sloane Square i London. I början av juni 2001 spelades dels originaluppsättningen av ”Crave” (Törst) i regi av Vicky Featherstone samt Sarah Kanes sista pjäs ”4.48 Psychosis” (Psykos 4.48) i regi av James Macdonald som satt upp flera av Sarah Kanes pjäser.
Dramatikern, regissören och skådespelaren Jeremy Weller - mannen bakom succépjäsen ”Mad” - berättade när han gästade Teaterhögskolan i Stockholm i början av oktober 1999 att han varit nära vän till Sarah. Han hade varit på den minnesstund som Royal Court Theatre i London anordnade men anledning av Sarah Kanes död. Harold Pinter hade hållit tal under minnesstunden. Det som Jeremy Weller i synnerhet hade tyckt om Sarah för, var hennes kompromisslösa kritik av teatern och hennes arbete för att ge dom språklösa en röst. Sarah Kane har själv hävdat - enligt Jeremy Weller - att det var när hon såg ”Mad” som hennes teatersyn förändrades. Pjäsen, som handlar om en regissör som annonserar i Edinburghs lokalpress efter kvinnor med erfarenhet av psykisk sjukdom för medverkan i en pjäs, förändrade Sarah Kanes teatersyn. Pjäsen skapade hos henne ett ideal och en stark tro på teatern som medium: ”Om teater kan förändra människors liv, så innebär det att teatern även kan förändra samhället då vi ju alla är en del av det."
Hösten 1998 deltog jag i seminariet ”New Words, New Language, New Theatre – The Playwright and the Theatre” i Köpenhamn. Det var Københavns Internationale Teater som tagit initiativet till seminariet och det hela gick av stapeln på Huset i Magstræde den 28-29 november. Bland deltagarna märktes bl a Graham Whybrow från The Royal Court Theatre, Jack Bradley från The Royal National Theatre, Philip Howard från The Traverse Theatre, Max Stafford-Clark från Out of Joint, Vicky Featherstone från Paines Plough Theatre och Sarah Kane. Gruppen hade med sig två gästspel: Sarah Kanes ”Crave” och en reading av pjäsexperimentet ”Sleeping around” (I natt tänder vi månen). Pjäserna var det direkta resultatet av det arbete för att ta fram ny, brittisk dramatik som Paines Plough Theatre Company i flera år bedrivit. Sarah Kane har av grupper som Paines och Royal Court Theatre uppmuntrats till att skriva för scenen. Det är detta aktiva arbete från institutionernas sida som skapat förutsättningarna för en ny brittisk dramatikergeneration, som kommit att kallas ”Dom unga vilda” som ofta skriver en ”In-Yer-Face Theatre”: en "rätt-upp-i-ansiktet-teater".
Seminariets höjdpunkt blev utan tvekan framförandet av ”Crave” med efterföljande diskussion. ”Crave” är ett säreget stycke som genom fyra röster, A, B, C och D - en sorts storstadskör - kartlägger ett mänskligt psykes sönderfall. I stycket slår hon fast: ”Jag skriver sanningen och den dödar mig.” Stycket dedicerade Sarah Kane till vännen dramatikern Mark Ravehill. Efter föreställningen - i vilken Sarah Kane även hoppade in i som skådespelare då en i ensemblen plötsligt blivit sjuk - fick jag en pratstund med henne. Med blossande kinder berättade hon att hon just påbörjat arbetet med en ny pjäs - ”4.48 Psychosis” - och att hon tyckte, att debatten under seminariet blivit hycklande vördnadsfull: ”Alla tycks tro att all dramatik som skrivs i England är så otroligt bra. Men sanningen är att den till ungefär 90% är skit. Men 10% innebär i varjefall att några bra pjäser ser dagens ljus.”
C: I crave white on white and black,
but my thoughts race in glorious technicolour,
prodding me awake, whipping away the warm
blanket of invisibility every time it swears
to smother my mind in nothing.
A: Most people,
B: They get on,
A: They get up,
B: They get on.
A: My hollow heart is full of darkness.
C: One touch record.
M: Filled with emptiness.
B: Satisfied with nothing.
A: One touch.
M: Record.
C: My bowel curls at his touch.
A: Poor, poor love.
C: I feel nothing, nothing.
I feel nothing.
B: I came back.
C: If she´d left -
A: I´m going to die.
M: This abuse has gone on long enough.
C: Maggots everywhere.
/.../
My entire life is waiting to see
the person with whom I am currently obsessed,
starving the weeks away until our next
fifteen minute appointment.
A: MNO
C: I write the truth and it kills me.
B: On the run.
M: Nowhere to hide.
C: I hate these words that keep me alive
I hate these words that won´t let me die
B: Expressing my pain without easing it.
C: Ha ha ha
Ur ”Crave” (Törst)
Eftersom jag då just hade läst Sarahs tidigare pjäser; ”Blasted” (Bombad), ”Phaedras Love” och ”Cleansed” (Befriad) - och både fascinerats och förvånats av dessa pjäsers blandning av brutalt våld och vackra, poetiska bilder - ville jag passa på att fråga henne, om hon inte tyckte det var problematiskt hur man skall gå till väga, för att gestalta det våldet på teaterscenen. En skugga föll över hennes ansikte och jag förstod att jag oavsiktligen träffat en mycket öm punkt. Hennes pjäser hade i brittisk press - vilket jag 1998 ännu inte fattat vidden av - starkt kritiserats just för sin brutalitet. Med ett om möjligt ännu mer reserverat tonfall än innan förklarade hon att våldsskildringarna i hennes pjäser snarare hämtar stoff från Bibeln eller den grekiska mytologin än från vår tids film- och underhållningsvåld. Det har inget med naturalism att göra. Och därmed var samtalet avslutat. På kvällen frågar Vicky Featherstone om jag vill spela biljard med henne och Sarah men jag avböjer: Sarahs sammanbitenhet gör mig nervös och jag känner att jag inte vill tränga mig på.
Dock måste man ändå säga att frågan inte är tagen ur tomma luften. ”Blasted”, som hade premiär på Royal Court Theatre den 12 januari 1995, beskrevs bl a av Daily Mail som ”en avskyvärt smörja”. Inte desto mindre blev ”Blasted” en enorm succé. I pjäsen våldtar journalisten Ian sin flickvän på ett hotellrum i Leeds och sedan, i det söndersprängda rummet, blir han själv våldtagen av en soldat som suger ut hans ögon. Blind och döende äter han på ett kallnande spädbarn. Teaterns konstnärlige ledare Stephen Daldry, som tvingades försvara pjäsen i BBC:s nyhetsprogram, jämförde kritiken mot ”Blasted” med skandalen kring John Osbornes ”Se dig om i vrede” på samma teater 1956. Den brittiska pressen ägnade månader åt att lyncha Sarah Kane - men auktoriteter som Edward Bond och Harold Pinter tog hennes parti. Harold Pinter hävdade bl a i en intervju i Daily Telegraph att Sarah Kane ”was facing something actual and true and ugly and painful - and therefore received the headlines saying this play should be banned.” Man bör ha i åtanke att ”Blasted” skrevs mitt under det att kriget i det forna Jugoslavien rasade – 1993 under belägringen av Srbrenica. Etnisk rensning och s k ”Death-rape-camps” var en påtaglig realitet mitt i Europa. Det våld som Sarah Kane skildrar i ”Blasted” måste ses mot den bakgrunden för att bli begriplig.
”My main source of thinking about how violence happens is myself, and in some ways all of my characters are me. I write about human beings and since I am one, the ways in which all human beings operate is feasibly within my understanding.”
SARAH KANE
I Sarah Kanes andra pjäs, ”Phaedra´s Love”, tillbringar Hippolytus sitt liv framför tv:n. Han äter junkfood, leker med avancerade elektroniska leksaker, leker med sig själv. Han är en sex- och människomissbrukare till synes utan samvete. Phaedra, Hippolytus styvmor, förälskar sig i honom. ”Phaedra´s Love”, som också den fick utstå mycket kritik - och som Sarah själv regisserade - hade urpremiär på The Gate Theatre i London den 15 maj 1996. Sarah Kanes tredje pjäs, ”Cleansed”, utspelar sig på en institution av något slag – ett fängelse eller ett mentalsjukhus – en plats som skapats för att skaffa undan individer som inte passar in i ett totalitärt samhälle. I pjäsen skildrar Sarah Kane en grupp interner som försöker frälsa sig själva med hjälp av kärlek. ”Very Puccini” säger Mark Ravenhill efter att ha läst stycket. ”Well, I am in love” svarar Sarah Kane. När hon är färdig med ”Cleansed” sätter hon upp Büchners ”Woyzeck”. Mark Ravenhill hävdar senare i en intervju att det var den svartaste tolkning av Woyzeck han sett. ”Vad hände?” frågar han Sarah. ”Well, I fell out of love” svarar hon helt enkelt.
I Sarah Kanes sista pjäs, ”4.4 Psychosis”, syftar ”4.48” på det klockslag tidigt på morgonen då kroppen vågar utföra den handling som ger själen ro. Pjäsen är ett långt farväl, en nedstigning i en självmördares psyke. Det är en vandring så svart, att flera fick lämna salongen under den timme som föreställningen varade när jag såg sista föreställningen på Royal Court den 9 juni 2001. Jag såg även uppsättningen av ”Crave” på nytt – fast denna gång utan Sarah Kane i en av rollerna. Det var en märklig upplevelse: som ett slags bokslut över dom år som gått sedan föreställningen i Köpenhamn. I applådtacket ser jag en skylt bakom scen: ”Danger! Void behind”. Ja, det var så det kändes: bortom denna punkt finns bara en tomhet.
Det finns i "Crave" (Törst) tydliga referenser till T. S. Eliots dikt ”The Waste Land” från 1922. Bildspråket liknar ett landskap lånat från sekvensen "The Burial of the Dead". Sarah Kane skrivit ”Crave” under signaturen Marie Kelvedon, en fiktiv person som skulle ha vuxit upp i Tyskland och som 25-åring kommit till England för att studera. Namnet Kelvedon tog Sarah från den stad i Essex som hon växt upp i. Marie Kelvedon skulle bl a ha publicerat dikter i en belgisk tidskrift: ”Onzuiver” - det betyder ”Oren”. Kanske ville hon vid den tiden frigöra sig från Sarah Kane – dramatikern Sarah Kane - som blivit så besudlad av kritikens smutskastning.
“There isn´t anything you can´t represent on stage. If you are saying that you can´t represent something, you are saying you can´t talk about it, you are denying its existence.”
SARAH KANE
I bokförlaget Methuen ”The Complete Works of Sarah Kane” ingår även BBC-kortfilmen ”Skin” som handlar om hur en ung man – Billy - som är skinhead mördar en svart man under ett bröllop. På ett omedvetet plan förkrossad av vad han gjort söker han upp den enda människa som han tror kan ge honom tröst: en svart kvinna han sett genom fönstret på andra sidan av gatan. Kvinnan - Marcia - tar emot honom, de tillbringar en natt tillsammans. Under denna natt förstår vi att kvinnan stått i en nära relation till den mördade mannen. Men hennes känslor är blandade, hon både hatar och älskar den spenslige Billy. Hon både tröstar och straffar honom: hon rakar av honom allt kroppshår. Påföljande morgon låter hon honom gå. Han försöker ta sitt liv genom att äta sömntabletter. I slutscenen - naken, blåslagen och halvt medvetslös - gråter han ut i armarna på en gammal svart man som bor i fastigheten och som av en händelse hittat honom - och därmed räddat hans liv.
Sarah Kane var akademiker och var väl påläst när det gällde både modern och klassisk teater. Hon hade en lidelse för form och funderade mycket över teaterns roll i dagens samhälle och konstens betydelse för individen. Framgång brydde hon sig inte om, men betydelsen av hennes verk - effekten på publiken - var helig för henne. Hon kallar sina pjäser för ”experiential theatre” – erfarenhetsteater: föreställningar som blir till livserfarenheter och inte endast intellektuella upplevelser. Om ”Blasted” har hon sagt att hon ”vill få oss att minnas saker vi inte har upplevt, för att vi skall kunna förhindra att de sker.” Hon vill chocka publiken – inte moraliskt – utan så som man chockas när man faller nedför en trappa. Teater skall vara en fysisk upplevelse. En renande katharsisupplevelse, snarare än kritiskt, distanserat förnuft.
”Much more important than the content of the play is the form. All good art is subversive, either in form or content. And the best art is subversive in form and content.”
SARAH KANE
Sarah Kanes dramatik präglas av en kompromisslös granskning av dom inre krafter som - oavsett vi vill kännas vid dom eller ej - trots allt är det som gör oss till människor: känslor som hat, lust, rädsla. Vad Sarah Kane gör i sina pjäser är att granska och beskriva - utan att moralisera över - hur människor i utsatta situationer agerar. Den massiva kritiken som ”Blasted” fick ta emot bemötte hon med att säga: ”Jag utsätter mig hellre för hård kritik än att passivt bli till en del utav en civilisation som begått självmord." Hon var förvånand över att pressen reagerade så starkt på hennes pjäs istället för på det verkliga våld som utspelade sig på Balkan. ”Vad har en vanlig våldtäkt i Leeds att göra med massvåldtäkt som en sorts krigsföring i Bosnien?" För Sarah Kane var svaret självklart: ”En hel del.”
Vem var då egentligen Sarah Kane? Det är naturligtvis omöjligt att svara på. Mitt personliga intryck är att hon var en människa med en enorm livslust som kämpade för sin värdighet. Men där fanns ett sår som inte ville läka. I en nekrolog i DN 1999 stod att läsa, att Sarah Kane fått en strikt katolsk uppfostran – Sarah växte upp i ett strängt religiöst hem och hennes föräldrar var s k ”born-again christians” - och att hon som 17-åring känt sig tvungen att bryta med sin tro och sin familj. Det fick mig att tänka på uttrycket att välja mellan ”kulan eller korset”: vid sekelskiftet 1800-1900 fanns det författare (t ex Joris-Karl Huysmans) som, när de inte längre kunde vidmakthålla sin tro på världen och människorna, ställdes inför den av verkligheten svikne idealistens sista vägskäl. I Sarah Kanes fall var korset - med tanke på hennes bakgrund - inte en möjlighet. Kanske var det därför hon valde ”kulan”.
Hösten 2001 satte Teater Cinnober i Göteborg upp Sarah Kanes ”Crave” (Törst) på Unga Atalante i regi av Svante Aulis Löwenborg och i början av 2002 hade ”Psykos 4.48” premiär på Dramaten i regi av Eva Dahlman. Hösten 2003 satte Dramaten upp "Cleansed" (Befriad) på Elverket i regi av Oskaras Korsunovas som blev en kritikersuccé. Även Kanes första pjäs, den utskällda "Blasted" (Bombad) sattes härom året upp på Dramatens scen Elverket i regi av Stefan Larsson. Hösten 2009 sätter Dramaten upp "Crave" (törst) i regi av Nadja Weiss i översättning av Svante Aulis Löwenborg. Sarah Kanes näst sista pjäs "Törst" innehåller som sagt religiösa motiv och hänvisningar till bland annat T. S. Eliots The Waste Land. Och "Törst" har i sin tur inspirerat Björk till hennes låt "An echo, A stain" som är ett citat hämtat ur pjäsen. I Graham Saunders Sarah Kane-avhandling ”Love me or kill me” beskriver Sarah Kane själv arbetet med ”Crave”:
”För mig var det tydligt att A var en äldre man. M var en äldre kvinna. B var en yngre man och C var en ung kvinna … Initialerna A, B, C och M har en specifik innebörd som är jag beredd att berätta för dig om. A är bland annat Författaren (Author), Förövaren (Abuser) - vilket är samma sak – och Aleister som i Aleister Crowley som skrivit några intressanta böcker … och Anti-Krist. Min bror föreslog A som i Arsle vilket är en rätt bra idé. A står även för den skådespelare som jag ursprungligen skrev rollen för, Andrew. M stod helt enkelt för Modern, B står för Pojken (Boy) och C för Barn (Child). Men jag ville inte skriva in de här sakerna i manus och riskera att fixera de här förhållandena för alltid, och begränsa tolkningsfriheten.”
Så här slutar "Törst":
A: Free-falling
B: Into the light
C: Bright white light
A: World without end
C: You´re dead to me
M: Glorious. Glorious.
B: And ever shall be
A: Happy
B: So happy
C: Happy and free
Ur “Crave” (Törst)
Denna artikel har tidigare ingått i programbladet till Dramatens uppsättning av Sarah kanes "Psykos 4.48".
Artikeln är reviderad april 2009.
Läs mer om
[
Sarah Kane
]
.