Achadramenos Haven



Biografisk översikt


Som odöd egyptier och tidigare Osirispräst under Amenhotep IV:s gemål Nefertite förblev Achadramenos synonymt nedgrävd i dödens förunderliga mysterier, alltid frånvänd livet och det glada ruset. Achadramenos har trollbundna ögon och befinner sig ofta nära belägen sina andliga resmål. Fjärran från det jordnära, bortom idéernas abstraktioner, fortsätter Achadramenos att förunderligt säga sanningar i sitt eviga metafysiska pussel.


Achadramenos verkar enligt flera entydiga lällor vara den mest allvarsamma av de sju. Trots sin fullkomliga brist på sociala färdigheter verkar Achadramenos ha varit den av de sju som givit de övriga tröst i stunder av förtvivlan och hopplöshet. Tveklöst är Achadramenos den av de sju som har mest världsvana. Rykten förtäljer om hans resor i Africanus och i landet bortom bergen och öknarna i öster. Den gravplats som Achadramenos icke vaknat i är icke värd namnet. Hans namn stod skrivet i katakomberna under Rom, var inristat i Sfinxens panna samt hade klottrats med rödfärg på Jesu Kristi kors. Achadramenos lär ha diskuterat begravningsproblematiken med Julius Caesar, redan 1764 f.kr ha förutsett romarrikets delning anno 295 e.kr samt ha skålat med andarna i Valhall. Enligt infernaliterna i Bruttii skall Achadramenos bitvis ha varit demonernas allra största fiende i den kända världen.



Citat

"Alltsedan tidernas begynnelse har härskaren och förgöraren bara spelat en underordnad och tjänande roll i civilisationers uppgång och fall. Så skall det förbli till världens slut. Civilisationer föds och lever i enlighet med en helt annan, ordnande och styrande princip, vars urgrund jag ännu inte känt eller kunnat förklara. Jag kallar den helt enkelt sökandet efter Lögnen."


"Det finkammade lilla i tillvarons odygdiga storlekshets blir inte endast till ett förhärligande av den fromma existens utanför förbannelsens tänkbara ramar, utan också till små flerhörninga pusselsekvenser som i motsats till Beshters ansiktslyft motsvarar det som vi under romarriket kunde benämna för dekadensens slutgiltiga motstånd, eller för att tala klarspråk, det som eftervärldens historia blott kan skåda annat än dess lilla finkammade tillvaro."