”Du borde inte gå ut i kväll.”
Virginia ignorerade sin mamma och drog upp blixtlåset på sin svarta skinnjacka. Det fanns inte en chans att hon missade festen i kväll. Inte bara för att det var hennes bästa väns födelsedag. Där fanns andra människor som hon ville träffa.
”Jag är försiktig”, lovade hon och drog på sig stövlarna. När hon rättade upp sig igen stod hennes mamma i hallen. Hennes bärnstensfärgade ögon såg bekymrade ut.
”Se till att vara hemma i tid. Och om du så mycket som känner det minsta tecken…”
”Så går jag hem direkt, jag lovar.” Sedan log hon. ”Jag har gjort det här förr, mamma, det har alltid gått bra.”
”Jag vet. Men jag vet också vad du går igenom. Jag har varit där själv en gång.”
Virginia drog fingrarna genom sitt svarta hår, genomsprängt av slingor i mörkt brunt och gyllene blont. Hon var född med den färgen, men de flesta trodde fortfarande att hon färgat det och hon sa inte emot längre. Hon plockade upp sin väska och gjorde sig redo att gå. ”Vi är i Susannes sommarstuga.” Hennes mamma bara nickade och följde henne till dörren. När Virginia hade gått stod hon kvar en stund på trappan och såg upp mot den disiga himlen.

Susanne slängde sig runt halsen på henne så fort Virginia steg upp på altanen. Grillen var redan tänd och Susannes bror var utsedd till grillmästare. Några av de andra tidigt anlända gästerna gjorde tafatta försök att duka men verkade mer intresserade av att få stereon att fungera.
”Du måste hjälpa mig med maten”, bad Susanne när de lösgjort sig från varandra.
”Visst.”
I köket fanns massor av grönsaker att hacka och trä på spett tillsammans med små köttbitar.
”Vi gör hälften vegetariska och hälften med kött, så räcker det nog åt alla. Du äter väl vilket som?”
”Ja då”, ljög Virginia. ”Jag kan fixa grönsakerna.” Hon placerade sig så långt från de råa köttbitarna som hon kunde och försökte ignorera lukten från dem.

En timme senare var stugan full av folk. Vädret, som hade varit molnigt och disigt hela dagen, började klarna upp och det såg ut att bli en skön sommarkväll. Ute på altanen satt folk i grupper och pratade. Andra dansade i ett hörn. Efter att de gjort klart maten hade Virginia och Susanne satt upp mångfärgade julgransbelysningar i träden och längs takkanterna. De gav stället ett magiskt sken med sina röda, gröna, blå och gula strålar.
Virginia stod lutad mot väggen. Hon hade inte ätit något kött, trots att hon nästan längtat sig galen efter det. Det var inte värt risken. Om hon försökte vara lugn, försökte att inte tänka på vad som kunde hända, då kanske hon skulle lyckas kämpa emot ett par timmar till. Det fanns fortfarande något som hon måste ta itu med.
Han var där, bara ett par meter bort, uppenbarligen helt omedveten om hennes aldrig sviktande blick. Leo, han som hade fångat hennes intresse för över ett år sedan. Vid den tiden hade han fortfarande haft en flickvän, men det var allmänt känt att det förhållandet höll på att braka samman, och för ett halvår sedan hade det hänt. Leo var plötsligt singel. Men alla visste att det förmodligen inte skulle vara någon längre tid. Många hade ögonen på honom. Virginia var väl medveten om konkurrensen. Ändå tyckte hon att hon möjligen hade en något bättre chans än resten.
När han lyfte blicken och fick syn på henne verkade han inte det minsta förvånad över att finna henne stirrande på honom. I stället log han och reste sig upp. I ena handen höll han en flaska vin.
”Vill du smaka?” Virginia höll fram sitt glas. Det hade varit tomt länge. Han fyllde det till hälften och väntade medan hon provsmakade. Virginia nickade gillande.
”Vad är det?”
”Wolf”, svarade han och höll upp flaskan. Det var mycket riktigt en varg på etiketten. En svart varg som ylade mot en gyllene måne. Virginia log, men det kändes stelt och onaturligt. Men hans nästa mening förändrade allt.
”Jag har velat prata med dig hela kvällen, men du verkade så upptagen.”
Den här gången var leendet så äkta som det någonsin kunde bli.
”Jag är inte upptagen nu.”

Han ledde henne en bit bort från festen, in i den omgivande skogen. Här var det liten risk för att bli störd. Hennes hjärta slog så hårt att hon tyckte att varje slag borde synas. Det här hade hon väntat på hela kvällen.
”Virginia…” började han trevande, med blicken riktad ner i vegetationen. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här…” Hon tvingade sig själv att inte le. Hans blyghet smickrade henne. ”Jag pratade med Susanne, och några till…” Plötsligt verkade han ha fått nog av sitt tvekande och lyfte blicken och såg rakt på henne. För en kort stund gled världen ur fokus. Hans röst fick den att stanna igen. ”Gillar du mig? Jag menar, verkligen gillar? Kär i?”
Varför måste han tvinga henne att erkänna det? Märkte han det inte själv? För ett par sekunder övervägde hon att svara nej, bara för att han varit så långsam, men hon vågade inte riskera att det här tillfället gled henne ur händerna.
”Ja”, erkände hon och inom sig gav hon till ett triumferande rop. Men hans ansikte bröt inte ut i det leende hon hade väntat sig, han slängde sig inte i hennes famn eller kysste henne passionerat. Han såg bara ner i marken igen.
”Det var det jag var rädd för.” Det tog ett tag innan orden sjönk in. Han försökte säga att… ”Jag är ledsen, Virginia, men jag är inte intresserad av dig på det sättet.”
Hon stirrade på honom.
”Varför drog du ut mig här då?” frågade hon till slut och lät hårdare än hon menat.
”För att jag tyckte det var schysstare mot dig om jag berättade det så här.”
Så det var hennes heder han tänkte på? Så att hon slapp göra bort sig inför alla genom en offentlig stöt som givetvis skulle ha mötts med ett avvisande. Hon hade alltså läst alla tecknen fel. Han gillade henne inte alls, inte mer än som en vän. Virginia kände hur hon blev kall i kroppen. Besvikelsen satt som en hård klump i bröstet.
”Jag antar att jag borde tacka dig för det”, sa hon lågt.
”Var inte arg på mig. Det är inte mitt fel.”
Nej, det är det inte, tänkte hon. Det är inte ditt fel att du inte kan älska mig. Himlen hade mörknat och vid horisonten hade månen börjat gå upp. Hon kunde känna den. I natt skulle den vara full.
”Det är nog bäst att du går tillbaka nu”, sa hon, redan halvvägs bortvänd från honom.
”Jag tänker gå hem.”
”Du behöver inte gå bara för min skull.”
Irritation sköt upp genom henne. Trodde han verkligen att det var enbart för hans skull? ”Det är inte på grund av dig. Jag måste hem i alla fall. Hälsa Susanne att jag har gått är du snäll.”
”Visst.”
Men han stod kvar, obeslutsam. Märktes det hur mycket han sårat henne? Virginia hoppades inte det, det skulle vara mer än vad hon stod ut med. Dessutom höll andra saker på att hända, som påminde henne om att hon hade varit hemifrån alltför länge. Hon vände helt om och började gå. Han stod kvar ett par sekunder till, innan hon hörde honom göra detsamma.
Det var i sista minuten. Han hade knappt kommit utom synhåll förrän Virginia kände hur det började dra och rycka i musklerna. Hennes hud kliade och kändes plötsligt alldeles fel, som om den inte längre passade henne. Det kändes som om något kröp just under ytan och skapade krusningar längs hennes rygg, armar och ben. Förvandlingen hade börjat. Hon hann precis ta av sig sin älskade skinnjacka och sparka av sig stövlarna. Resten av hennes kläder var bortom räddning. Att stå upprätt kändes inte längre naturligt så hon föll ner på alla fyra. Höftlederna ändrade position, ryggkotorna bytte läge och började föröka sig tills en hel svans hade växt ut. Små gnyende ljud av smärta undslapp henne, ljud som vanligtvis inte hörde hemma i en mänsklig strupe. Fingrarna blev längre och bredare, händer blev till tassar, hennes naglar förvandlades till klor. Hennes ansikte var inte längre en människas utan ett rovdjurs, med lång nos och bred mun. Hennes ögon hade antagit samma bärnstensgula färg som hennes mors. Det enda som förblev sig likt var färgen på pälsen som nu täckte varje del av henne. Svart över kroppen, med stråk av brunt och guld i ansiktet.

Vargen gnällde lite när den upptäckte att den var på okänt territorium. Hon kunde känna lukten av människa, ganska nära, men det rörde sig bort från henne. Hon visste vart hon borde bege sig, hennes instinkt skulle vägleda henne tillbaka till den plats där hon hörde hemma. Men nyfikenheten över människodoften var stark. Ett av doftspåren väckte en märklig känsla av igenkännande hos henne. Den unga vargen stod obeslutsamt och vände på sitt spräckliga huvud ett par gånger. Det rasade en konflikt inom henne som hon inte förstod. Dels fanns en önskan att följa doftspåret, dels insikten om att hon borde bege sig hemåt. Men den fösta önskan var den starkare, och med ett litet tjut av ångest begav hon sig till slut iväg efter doften.

Det tog inte lång tid för henne att hinna upp doftkällan. Det var en man som gick ensam genom skogen. Han mumlade för sig själv medan han slog ormbunkar och grenar ur sin väg. Även om hon hörde varje ljud lika klart som om han skrikit dem så kunde hon inte tolka deras innebörd. Det var bara meningslösa ljud för henne. Men nyfikenheten fanns kvar. Medan han röjde sin väg genom den täta växtligheten följde hon efter utan att så mycket som en kvist knäcktes där hon gick. Det här var lätt. Åtminstone tills människan gjorde något oväntat. Han vände plötsligt helt om och började springa tillbaka, i riktning mot vargen. Hon borde ha hunnit undan men hennes försiktighet hade sviktat. Människan kom rakt emot henne och allt hon kunde göra var att förskräckt hoppa åt sidan medan hon gnällde till av förvåning.
Han stannade. I den tysta skogen var det inte svårt ens för en människa att uppfatta främmande ljud och han visste nu att det fanns någon i närheten. Han stannade och såg sig omkring. Vargen låg stilla och tryckte mot marken. Ännu kände hon ingen rädsla men osäkerheten började dämpa den tidigare så brinnande nyfikenheten. Hon kände den här mannen, även om hon inte förstod på vilket sätt.
Han ropade. Ljudet ekade genom skogen, men hade inte någon innebörd för ett djur. Ändå svarade den unga vargen på det. Som dragen av en magnetisk kraft kröp hon långsamt fram ur sitt gömställe, fram till människan.
Det tog ett tag innan han såg henne, och när han gjorde det stelnade han till. En våg av rädsla slog emot henne, hon kunde lukta den. Människan var rädd för henne. Hennes instinkter sa åt henne att fly, men hon kunde inte lyda dem. Det var något starkare som höll henne kvar, något som fanns inom henne men ändå inte. En del av henne som inte var helt och hållet varg. Sedan tog hon ett steg framåt, ett steg närmare denna lockande människa. Plötsligt höll han något i handen, något som kom farande mot henne med hög hastighet. En sten. Hon lyckades undvika den med knapp nöd, men då hade han redan sträckt sig efter en ny. Den här träffade henne i huvudet och hon skrek till av smärta. Nu representerade han bara fara. Hon backade undan ett par steg men stenregnet fortsatte. Han skrek åt henne, något som snarare irriterade än skrämde.
Skriken var det som till slut jagade bort det andra i henne, så att hon var bara varg och reagerade som en sådan. Han hade provocerat henne länge nog. Han var kanske snabb, men nu när hon bestämt sig för vad som måste göras hade han ingen chans.
Med ett språng landade hon på honom och hennes käkar låste sig om hans hals. Han föll med henne ovanpå. Hon höll sitt grepp tills han inte längre gjorde motstånd. Skogen var tyst igen. Hon var inte helt säker på om hon dödat honom än och knuffade prövande på kroppen med nosen. Doften av blod och kött väckte hungern. Hon hade inte ätit något på länge, och det här bytet var hennes. Alla känslor av igenkännande hade flytt i samma stund som första stenen träffat henne. Det här var bara ett stycke kött. Det här kunde hon äta.

Innan gryningen grävde hon ner resterna någonstans i skogen. Nu var hon mätt och sömnig. Hon måste hitta någonstans att gömma sig och sova ett tag.
Efter en kort stunds letande kröp hon ihop i skuggan av ett kullfallet träd. Hon somnade nästan omedelbart.
Kylan väckte henne. Även om det var sommar var det fortfarande för kallt för en naken människa att sova utomhus. Naken? Virginia öppnade ögonen. Hon var omringad av ormbunkar genom vilka solen silades ner till henne i tunna strålar. Försiktigt kröp hon ut från sitt gömställe. Skogen verkade öde, och av solens läge på himlen att döma var det fortfarande tidigt. Kanske skulle hon hinna hem innan någon såg henne.
Illamåendet for genom henne när hon reste sig upp. Förmodligen hade hon ätit något olämpligt igen. Det hände ofta när hon befann sig i vargform. Hon kunde inte minnas vad som hade hänt, det gjorde hon aldrig. Vargen var en del av henne, hennes mänskliga sida en annan och dessa möttes sällan och om de gjorde det förstod de ändå inte varandra.
Det enda hon kunde göra var att ta sig hem. Där väntade antagligen en ursinnig mamma. Jag borde ha lyssnat på henne, tänkte Virginia, det här var alldeles för farligt.
Smutsig och utmattad började hon gå. Hennes mjuka fotsulor var betydligt känsligare än vargtassar och hon hade inte en aning om hur långt hem det var. Hon kunde inte minnas att hon varit i den här delen av skogen förut, inte i människoform åtminstone.
Medan hon långsamt gick hemåt funderade hon på hur de andra hade avslutat kvällen. Vart hade Leo tagit vägen efter att hon lämnat honom? Vems sällskap hade han sökt? Hon hade inte trott att hon skulle vara så bitter. Han hade på sätt och vis haft rätt, det var schysstare av honom att tala om för henne att hon inte hade en chans innan hon gjort något allvarligt försök att närma sig honom. Men besvikelsen brann fortfarande i henne, uppblandad med ilska. Den skulle nog inte försvinna på ett bra tag.
Känslan av något mjukt under hennes fötter fick henne att vända uppmärksamheten mot verkligheten och marken framför henne. Virginia böjde sig ner för att se närmare. Det var tyg, men inte från hennes kläder. Tröjan hon höll mellan sina fingrar var smutsig och framför allt blodig men hon skulle ändå ha känt igen den var som helst. Insikten om vad som hade hänt stod plötsligt väldigt klar för henne.

Resten av kroppen hittades inte förrän tre dagar senare och det var tydligt att något hade ätit på den. Virginia behövde inte läsa om det, någonstans i hennes undermedvetna fanns minnena kvar och ibland flöt de upp i hennes drömmar.
Men det märkligaste av allt var bristen på ånger. Hon hade ätit mannen hon trodde sig älska. Bara hans död i sig borde ha fått henne att sörja, och tanken på att det var hon som var skuld till den borde ha räckt för att driva vilken annan människa som helst till vansinne. Men ironin var för utsökt för det. Han var en del av henne nu, han skulle aldrig tillhöra någon annan, han skulle aldrig avvisa henne igen. Hon visste att hon borde känna skuld men tanken på hans smak framkallade snarare ett leende. Nu fanns han inom henne, närmare än hon vågat drömma om. Närmare än han någonsin kunnat föreställa sig.

© Camilla Jönsson 2002

Tillbaka till början Tillbaka till Nattliv