En timme senare är hon riktigt berusad. Betydligt mer än hon brukar vara på fester, och det
känns konstigt i huvudet när hon rör det. Konstigt, men inte obehagligt. Steffe sitter
fortfarande kvar bredvid henne, han har lagt armen om hennes axlar och smeker henne då och
då över skulderbladets nakna hud. Det pirrar i kroppen. När han reser sig upp så följer hon
med honom. Inte förrän han närmar sig badrummet tvekar hon. Badrummet, varför badrummet,
undrar hon och han bara ler hemlighetsfullt och det går inte riktigt att motstå honom.
Han låser dörren om dem, och vänder sig sedan mot henne och kysser henne. Det är mjukt,
nästan lekfullt och hon smälter. När hans hand söker sig in under hennes klänning rycker
hon till och drar sig undan.
”Inte än. Inte nu”, viskar hon, men han bara ler. Trycker upp henne mot väggen och kysser
henne igen, men hårdare den här gången. Hans hand är på väg uppför hennes ben igen, söker
sig upp längs insidan av hennes lår.
Det är nu hon försvinner. Någonting, hennes själ kanske, lämnar kroppen. Hon ser sig själv,
betraktar hur Steffe tvingar ner henne på golvet, lägger henne på mage med sig själv över.
Hon vet vad som kommer att hända. Det är oundvikligt.
Efteråt minns hon bara fragment av vad som hände. Hon vet precis hur mönstret i badrumsmattan
ser ut i nära perspektiv, vet hur den känns mot hennes kind och hur den luktar. Hon minns hur
handfatet ser ut underifrån. Hennes trosor är sönderslitna, oanvändbara, så hon kastar dem i
sopptunnan och hoppas att ingen ska märka att hon inte har några på sig. Ett av de smala
axelbanden på klänningen har gått av. Det gör ont när hon reser sig upp.
När hon lämna badrummet gör hon det ensam. Steffe har redan gått, festen är långt liden och
ingen vet var han är längre. Hon frågar men får bara korthuggna svar. Kanske stack han med
några polare till stan. Hur länge har han varit borta? En timme, minst.
Tina, tjejen som bor i huset, kommer fram till henne. Blicken andas förakt och någonting annat,
kanske avundsjuka, hon vet inte säkert.
”Du, jag tycker att du ska gå nu”, säger Tina. Hon kommer sig inte ens för att fråga, vet inte
varför någon skulle be henne gå, hon har ju inte gjort något, det var Steffe, åh, herregud, det
var Steffe som… Hon skriker, kan inte hejda det. Munnen öppnar sig och ljudet kommer ut, det som
hon hållit inne så länge. I minst en timme.
Hon drar blickarna till sig, folk undrar vad hon håller på med. En annan tjej kommer fram, Tinas
bästa väninna, och inte heller hon har någon nåd i blicken.
”Hör du dåligt, du ska gå nu. Fattar du? Försvinn.”
Egentligen vill hon inget annat. Det är bara så svårt att samla tankarna. Varför tror de att…?
Det var ju Steffe som… som…men vad har han egentligen sagt till de andra? Han hade en timmes
försprång, och vad har han egentligen sagt till de andra? Hon ber om hjälp, hjälp med att
hitta jacka och skor, men ingen verkar lyssna. Hör de inte henne, eller vill de inte höra?
Till slut hittar hon det hon behöver och går.
Tiden läker inga sår, tvärtom, de gör mer ont nu än det gjorde då. Hon kan inte låtsas att hon
inte vet längre. Det viskas bakom hennes rygg, i bästa fall. Ibland är det värre än så. Först
förstod hon inte vad de menade, men nu vet hon. De säger att hon var på Steffe, att hon
flörtade med honom, på Tinas fest, och alla vet ju att Tina vill ha honom. Alla visste att
han skulle ha valt Tina, om inte hon kommit emellan. De säger att hon stal Steffe från Tina,
hur man nu kan stjäla en människa, hon trodde det var omöjligt. Om något så är det han som
bestulit henne.
Hon vet att hon inte sade ja. Kan visserligen inte minnas om hon sade nej, eller kanske, men
hon vet att hon definitivt inte sade ja. Klänningen, kunde det vara den? Var det därför, för
att hon klädde sig fel? För vacker, för utmanande, för åtråvärd. För att hon drack, precis
som alla andra där? För att hon bröt mot alla de oskrivna lagarna.
Hon känner sig inte vacker längre, inte alls. Det finns en smuts över henne som inte går att
tvätta bort, en fullhet som inte går att göra något åt. Hon är märkt.
Steffe har inte pratat med henne sen dess, har knappt ens tittat åt hennes håll, det är
nästan som om hon inte finns i hans synfält. Hon är obetydlig. På en rast i tisdags såg hon
honom hångla med Tina, så tydligen är allt bra där till slut, Tina fick det hon ville. Ibland
vill hon gå fram till honom och fråga, be honom förklara sin version av vad som hände. Hon
vill verkligen veta, för det är hans ord mot hennes, men hon vet att det aldrig kommer att
spela någon roll. Folket har valt sin ledare, det är hans ord som är lag. Det Steffe sagt är
sant, hon hittar ju bara på. Och om någon tycker annorlunda så förblir de tysta.
Nej, hon är inte vacker längre, hon föraktar sig själv. Hon hatar ansiktet i spegeln och
kroppen naken i duschen. Hon hatar andra människor blickar när de ser på henne som om de vet.
Som om de vet allt det hon inte vet. Som om det är hon som har fel och de som har rätt.
I hemlighet håller hon kanske med dem, fast hon måste tro på motsatsen för att fortsätta
orka gå upp varje dag. För förr eller senare måste det ta slut. Det är bara till att bita
ihop och fortsätta. Tills det inte går längre, och hon går sönder inifrån.
© Camilla Jönsson 2005