Det är överskattat att vara människa.
Jag vill vara något annat.
Jag vill vara ett djur.
Ett sånt som går på fyra ben, och kan springa snabbt.
Ett kattdjur, med vassa tänder, klor och klara ögon som ser i mörker.
Bekymmersfri, som bara en katt kan vara.
Somnar på soffan, på köksstolen, när hon vill.
Betraktar världen, med föraktfull kattblick.
Vet att det egentligen är hon som är universums härskare,
medan jag låter mig tryckas ner, om och om igen.
Jag vill vara en fågel, med breda vingar, mjuka fjädrar,
så att jag kan flyga högt och se ner på världen.
Med ögon som en hök.
Och ljuvlig sång.
Just nu kan jag varken flyga eller sjunga.
Och inte ser jag vidare bra heller.
Att vara människa är överskattat.
Jag vill hellre vara en fladdermus, liten och brun.
Knapra insekter, och bara vara vaken om natten.
Slippa alla jobbiga mornar, med väckarklockor som tjuter.
Telefoner som ringer, hela världen som skriker:
Det är dags att vakna nu!
Nej, vill jag säga, för jag är en fladdermus,
Och det är överskattat att vara människa.
Djur betalar ingen hyra heller.
De tar bara in där de känner för det, och tänker inte på elräkningen.
Ligger inte sömnlösa över hyreshöjningar, telefonräkningar.
Och allt käket är gratis.
En vildmarksbuffé.
Ät så mycket du vill för inga pengar alls.
Och ingen disk blir det heller.
Det är helt klart överskattat att vara människa.
Jag ska konvertera.
Vill inte vara människa.
Vi har ju religionsfrihet, så varför inte väsensfrihet?
Jag måste väl själv få välja vad jag vill vara?
Vem jag vill vara, hur jag vill vara.
Det här är ju i alla fall en demokrati,
Och det är ju faktiskt rätt överskattat att vara människa ibland…
© Camilla Jönsson 2006