Allt började för nästan ett år sedan. Tre unga män ställdes inför domstol, anklagade för mordet, men friades efter bara några dagar. Det talades om bristande bevis, inga vittnet, inget motiv. Ingenting, men alla måste ha förstått att det var de som gjort det. Det syntes i deras ögon, i deras blick och leenden då de ledes ut ur rättssalen. De var fria, och min älskade var död. Jag visste då att jag måste göra något, måste visa dem att det inte gick att komma undan. Om lagen inte straffade dem så skulle jag göra det. Allt sedan dess har jag förberett mig. Det har inte varit lätt, jag är väldigt trött nu. Men jag vet att jag kommer att lyckas. Jag måste.

De bor i ett stort gammalt hus i utkanten av stan. Två av dem är bröder, och den tredje någon kusin. Deras namn är Axel, Kenta och Rolle, eller det är i alla fall vad de kallar sig själva. De började sin kriminella bana redan som mycket unga, då de pucklade på de mindre barnen på skolgården, jagade katter med luftgevär och snattade godis i den lokala tobaksbutiken. Deras brott har växt i samma takt som de själva. En av den har suttit inne för våldtäckt, en annan för misshandel. Jag hade hoppats på att det skulle gå att använda mot dem i rätten, men bristen på bärande bevis vägde tyngre. Och nu är jag här, vid deras hem. Dörren är låst. Jag har lekt med tanken på att bara knacka på, men jag vet att de inte skulle släppa in mig. Och förresten är det inte så jag vill göra det. Jag vill att det ska ta tid, jag vill att de ska bli rädda. Räddare än de någonsin varit förut. Jag har ingen brådska. Jag har väntat så här länge på hämnd, jag kan vänta en liten stund till. Jag rör mig runt huset, mycket tyst och långsamt. På baksidan ligger en hund bunden vid den fallfärdiga verandan, en stor rottweiler. Den kanske inte hör mig, men jag är övertygad om att den kan lukta mig, och mycket riktigt så far den upp och börjar skälla. Jag håller mig i skuggorna. En av bröderna kommer ut på verandan, Axel tror jag, och han börjar skrika på hunden.
”Håll käften ditt as!”
Jag skrattar för mig själv. Huden slutar inte skälla och Axel går ner till den med stora steg, arg och irriterad. Han får tag på ett vedträ som han använder för att slå hunden över nosen med. Den tystnar genast, kryper ihop till en boll och gnyr lätt. Först nu ser sig Axel omkring, som om han nyss kommit på att det måste finnas en anledning till att hunden börjat skälla till att börja med. Men han kan förstås inte se mig. Det är mycket mörkt därute, och skuggorna är mina vänner. De döljer mig då jag slinker upp på verandan och in genom glasdörren. Axel står kvar utanför och jag har gott om tid till att gömma mig innan han bestämmer sig för att gå in. I soffan framför teven sitter Rolle, omgiven av ölburkar och tomma chipspåsar.
”Va fan skällde byrackan för?” undrar han då Axel kommer in. Axel bara rycker på axlarna och går ut i köket istället. Jag följer efter honom, mycket tyst. Han står ensam vid kylskåpet och letar efter något. Tar ut en tallrik med en bit pizza på, luktar på den och stänger dörren. Jag står kvar i hallen då han går förbi mig ut till Rolle.
”Det stinker här”, säger han och nu är det Rolle som rycker på axlarna.
”Du har väl glömt nåt framme då. Hur gammal är förresten den där pizzan?”
”Det är inget fel på den”, säger Axel och tar ett bet. Jag låter dem vara där så länge, och går själv på jakt efter den tredje, Kenta. Jag vill veta att alla tre befinner sig i huset innan jag börjar. Jag vill ha dem alla tre. Trappan är gammal men knakar ändå inte under mina fötter. Jag har gått ner i vikt, vilket inte är så konstigt med tanke på allt som hänt. Mat intresserar mig inte längre, bara hämnden spelar någon roll. Det är så lätt att röra sig i huset för de har inbjudit skuggorna. Belysningen är dålig och det fattas lampor. Det är ett skumt och dystert hus och det passar mig perfekt. På ovanvåningen hör jag ljud. Dörren till badrummet står på glänt och jag kikar in, ser Kenta på toalettstolen med en tidning i handen. Porr, gammal och välanvänd av omslaget att döma. Jag ler för mig själv. Han tror att han kan få allt, att han kan komma undan med allt, men jag ska visa honom. Snart, snart. Då hör jag steg i trappan och jag tar skydd. Axel kommer upp. Fettet från pizzan blänker i hans mungipor och han vädrar i luften, inte olikt hunden därute. Han bankar på toalettdörren.
”Du Kenta! Är då dålig i magen eller? Är det du som stinker?” Han får bara en grymtning till svar. Han ser sig omkring igen. Huset är förmodligen inte städat på månader, det kan vara vad som helst som luktar illa, gamla bortglömda matrester, en död råtta. Vad som helst. Han vänder sig om igen och går ner, mumlar något till Rolle som brister ut i ett högt skratt.
”Ja, vi får väl skaffa hit nån polack som kan rensa bland skiten!”
Jag minns att den här sortens prat brukade få mig att bli arg, men nu känner jag mig bara lugn. De behöver inte bekymra sig om skiten mer, det ska jag se till. Inne i badrummet spolar toaletten och strax kommer Kenta ut, fortfarande med byxorna uppknäppta. Han börjar gå ner för trappan. Min tid närmar sig. Jag har dem alla på samma plats nu, och när jag hör att Kenta är nere börjar jag själv gå. De sitter i soffan allesammans och ser på någon repris av en gammal deckarserie. Jag står på sista trappsteget, väntar. Ljuset är dåligt här, jag kan nästan gömma mig i det, men bara nästan. Om de tittar hitåt så kommer de att se mig. Det är Axel som anar oråd först. Han vrider och vänder på sig i soffan, ser sig omkring och naturligtvis hamnar hans blick på mig till slut.
”Va i helvete..?”
Han far upp ur soffan, de andra två reagerar långsammare. De vrider sig om, söker med blicken tills de också hittat mig. Kenta reser sig snabbt. Rolle sitter kvar.
”Hur fan kom du in här?” kräver Kenta att få veta. Jag svarar honom inte, han får komma på det själv. Men tydligen är han inte intresserad av att tänka. Ett snabbt ryck och så har han kniven i handen. Jag skrattar åt honom och Axel spärrar upp ögonen.
”Det är ett fruntimmer, Kenta.”
”Det får vara vad fan det vill”, svarar han och går emot mig, fyra långa steg och han har kniven framför sig. Han har fortfarande en bit kvar då jag slår ut med handen, knuffar undan honom och sliter kniven ur hans hand.
”Den här har du ingen användning för”, säger jag. Min sträva röst får dem att rycka till. Jag håller knivbladet mot min arm, trycket till och drar. Det gör inte ont längre. Det var så länge sedan någonting gjorde ont. Efter den sista fullkomliga smärtan då jag förlorade min älskade så har jag inte känt något alls. De kan inte skada mig. Ingen av dem kommer närmare. ”Minns ni inte mig?” undrar jag. ”Känner ni inte igen mig?” Jag tvivlar på att det gör det. De har aldrig tittat särskilt noga på mitt ansikte, och även om de hade det så har jag förändrats sen dess.
”Jävla psykfall! Vi ringer polisen”, hotar Axel och jag skrattar högt. Polisen! Jo, det vore nåt det!
”Ni mördade min man”, säger jag lågt.
”Du är ju helt jävla vrickad”, säger Kenta. Han har rest sig upp igen, men jag kan se osäkerheten i hans blick. Jag bestämmer mig för att det är dags, och tar de sista stegen ut i ljuset. Jag ser hur deras ansikten förändras. De är rädda för mig nu.
”Ni mördade min man”, säger jag igen. Jag ser på dem, en efter en. Rolle sitter fortfarande ner i soffan. Hans ansikte ser ut som deg, blekt och klibbigt och det stiger upp en lukt av urin från honom. Men det är Axel som minns först, jag ser det i hans ögon.
”Vi… Du… Men vi…?”
Eftersom han är den förste som förstår är han också den förste som dör. Kniven sjunker lätt in mellan revbenen. Jag vill åt lungorna, inte hjärtat. Jag vill att han ska dö sakta. Hans ögon är stora, blodsprängda och vettskrämda. Jag förstår honom. Om jag mötte någon som jag själv så skulle jag också vara vettskrämd. Det är trots allt ett bra tag sedan jag dog, och även om viljan är stark så är köttet svagt. Min vilja är stark som stål, det är vad som hållit mig kvar så här länge, trots att min kropp förmultnar. Mitt ansikte går knappt att känna igen längre, jag har varken läppar eller näsa, och kanske kräver jag för mycket av de andra två mindre begåvade stackarna. De känner inte igen mig, trots att det var de som tog mitt liv. Jag är besviken, men hämnden är viktigare. Ett öga för ett öga, ett liv för ett liv, eller rättare sagt tre liv för två, och det är jag som ligger på plus. Jag nöjer mig med det och skär halsen av Kenta. Rolle sitter kvar i soffan, han har inte rört sig alls på hela tiden. Jag lutar mig fram över honom, han stinker av svett och piss.
”Vad är det för fel?” undrar jag och ler med det som finns kvar av min mun. Vill du inte ha mig längre?
Han säger inget, och jag är trött, så trött. Jag sticker kniven i hans ljumske och ser till att skära av pulsådern. Han blöder sakta till döds och det sista han ser är mig.

Nu är det äntligen över. Jag har fått min hämnd och min kalla kropp får äntligen vila. Kanske väntar min älskade på mig någonstans, i en annan värld. Jag trodde aldrig på ett liv efter döden förut, men jag vet bättre nu. Jag vet att viljan är starkare än köttet, jag vet att kärleken är starkare än döden.

© Camilla Jönsson 2005

Tillbaka till början Tillbaka till Nattliv